# Samlade arbeten II

## v. Dann och

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-ii-13101/index.md

slår armarna kring Franks hals). Skall jag ej också få min del af famnen?

v. DANN (förvånad). Hvad nu? Släpp af! Det där är galnskap ju. Hvad tänker du uppå, säg, yrar du? Du är ju rakt ifrån förståndet, flicka.

JULIA (med låtsad enfald). Ack, aldrig vet jag att mig skicka I onkels tycke, som jag bör. Gör jag ej rätt? Jag gör, som onkel gör.

v. DANN. Ja, hon har mist all sans, det kan ej klicka. Jag är bestört. Förlåt, min son, förlåt! Hon är som litet tokig mellanåt.

FRANK. Nej, nu är tid, att täckelset må falla. (Till v. Dann.) Min far, min far, om jag er så får kalla, Er Julia gör ej första gången så; Vi varit länge ense ren, vi två. I Sverige ren blef aftaldt mellan båda, Fast vi haft skygghet för att det förråda.

v. DANN. O himlens makter, jag välsignar er För det mig unnats denna dag få skåda. Det haglar på mig glädje mer och mer. (Sluter båda i sin famn.)

JULIA. Nu, onkel, har jag sluppit ur min våda: Jag narrats, att ni är tyrann, och ni, Att jag är tokig,--det kan kvittadt bli.

v. DANN. Du tokas jämt.

JULIA (seende upp mot v. Dann). Men hvad är det för glitter? En tår, vid Gud, som i ert öga sitter Och faller ner och följs af en kamrat; Bekänn det bara, nu är onkel flat.