# Samlade arbeten II

## v. DANN,

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-ii-13101/index.md

Och detta blef, ifall min tro är sann, Helt visst för ditt geni ett kostligt smycke.

JULIA. Ack, jag lät Trygg beskrifva herr von Dann Som en magnat, som en komplett tyrann, Hvars lif det var att kufva, att befalla, Att fordra slafvisk ödmjukhet af alla.

v. DANN (förvånad). Jag borde svära. Hvad i alla dar Var då din afsikt därmed?

JULIA. Jo, att väcka Hos Frank hans stolthet, om den döfvad var.

v. DANN. Och den blef väckt?

JULIA. Ja, om ni fordrar svar, Men ack, för mycket, att det kan förskräcka.

v. DANN. Men nu, min fröken, sen du redogjort För denna plan, den älskliga, den täcka, Säg, tycker du, du handlat, som du bort? Hur har du valt personer, tid och ort? Jag säger: saken är den mest besatta, Jag i min lefnad sport. Att ta min Trygg till hjälp för att förplatta Min karaktär inför en ung artist;---- Hur du har kunnat röja sådan brist På takt och hållning, har jag svårt att fatta.

JULIA. Min goda onkel, det var kvinnolist.

v. DANN. Just rätta ordet. Ja, jag måste skratta. Men märker du, hvad du ställt till, Din kvinnoslughet, hvad af den är blifvet? Jag har den unga mannen kär, jag vill På allt sätt hjälpa honom fram i lifvet; Jag visar vänlighet, gör anbud;--han, Han håller mig för en förklädd tyrann. Ta skänk af mig? Nej; hellre allt försaka! Han tror mig stolt; och han är stolt tillbaka. Hvad står att göras nu? Du har ju haft Hans öde, som du tyckt, i dina händer; Så styr det, visa nu din kraft! Jag ser ej råd, hurhelst jag saken vänder; Jag vågar ju ej ens förklara mig, Af fruktan att för svårt blottställa dig.

JULIA. Ack, onkel, att ni rör i dessa bränder, Som fräta i mitt hjärta nog förut! Låt mig få hämta mig en kort minut. (Besinnar sig en stund, med handen öfver ögonen) Ja, det går an, ja, på min ära, Rätt träffadt, fast min hjärna rullar kring! Herr Frank bär än i dag en ring, Som jag i Sverige ren såg honom bära. Med denna gör han säkert ingenting. Var vänlig nu, försök begära Att köpa den; bjud mångfaldt värdet sen, Den har också en furstlig ädelsten.

v. DANN. Man må försöka på---- (Lyssnar. Steg höras i trapporna.) Tyst, han är nära!

NIONDE SCENEN.

DE FÖRRE. FRANK (bärande sitt färgskrin i ena handen och med andra fösande framför sig slätmålaren från förra akten).

FRANK. Ni önskar dela med er, nå välan, Se här har jag en skråbror, herr von Dann! Han talar ständigt om betryck och knipor; En sten kan röras af hans nöd, Hans sjuka hustru och hans orgelpipor, Som gnälla hela dagen efter bröd. Gif honom något af ert öfverflöd!

v. DANN. Herr Frank! Han var väl nyss här oppe Och fick sig redan då en skärf; Men säkert är det klent med hans förvärf, Och hvad jag gaf, är kanske blott en droppe I hans behof. Nåväl, han skall få mer, Om ej för egen skull, så dock för er. (Till mannen,) Gå nu och måla planket färdigt, herre, Bestäm sen priset, hur ni vill; Tags det för högt i växt, är det ej värre, Än att jag lägger endast hälften till. Se så, stå här ej längre och förspill Er tid! Nu räntar, hvad ni gör och gjorde.

SLÄTMÅLAREN. Ack, nådig herre, jag är svårt däran, Jag saknar ord, omöjligt, nej, jag kan-- Jag kan ej, kan ej tacka, som jag borde.

v. DANN (skrapande sig häftigt i hufvudet). Fort ut i frid, ni alla Kan-ejs smorde, Ni kung af hela riket Går-ej-an! (Slätmålaren skyndar ut.)

TIONDE SCENEN.

DE FÖRRE (kvarblefne)

JULIA. Men, goda onkel, hvarför vill ni skrämma Den arma mannen ständigt? Är det rätt? Ni tror er kunna allt, båd svårt och lätt, Och kan ej ens er hetta hämma. Kan ej--ni själf, ni borde säga det Rätt ofta, som man ser hvar dag här hemma.

v. DANN (med stor gest). Vill du ditt "kan ej" närmare bestämma? Jag kan ej se förutan syn, Det vet jag, ej på himlens fästen Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn----

JULIA (afbrytande). Allt detta ej, men mycket till för resten.

v. DANN. Tig, stygga unge! Du är svår som pesten. Bestäm mig närmare, hvad jag ej kan!

JULIA (vekt, men liftigt). Ni kan ej se en varelse, som lider; Ni kan ej afslå någon mänsklig bön; Är lindring möjlig, när ett hjärta svider, Kan ni ej låta bli att göra rön. Ni kan ej, hvar som helst en sträfvan röjes, Som vill det ädla, men af tvång fördröjes, Emotstå lusten att befrämja den; Ni kan ej såra ovän eller vän. Ni kan ej hindra blicken eller rösten Att yppa, hvad inom er föregår: Er stämma darrar ofta och får hösten, Ert gamla öga fuktas och har vår. (Slår armarna kring hans hals.) Ack, goda onkel, nu på nytt en tår!