Part 9

Slog sig på knäna och nämnde vid namn dem båda förgäfves, Tills ur fickan han tog en glimmande kringla omsider. Denna itu deld bar han med båda händerna framräckt, Nalkades trappan, smög sig på den ett steg och ett annat, Tjuste och kastade bitarne fram. Halfmurrande grepo Hundarne dem, men han hann oskadad till kammaren, Ontrus.

Där låg redan på knä vid den öppnade ränseln Tobias, Ryckande ifrigt varorna opp, som om alla i brand stått; Pärlor af glas, nattrockar och sidenschaletter och mösstyg Slängde han brådskande fram på en gång. Förvånad ur väfstoln. Spratt den förståndiga Hedda och fällde sin spole ur handen. Men han ropade snart, den sköne Tobias, i tårar: "Allt, tag allt, o flicka, och låt mig kyssa din mund blott!" Sade och ilade fram att kyssa den älskade genast.

Orden hörde i dörro den brunskäggyfvige Ontrus, Där han med häpnad störtade in; som den vingade örnen Flög han sin broder i nacken och skrek åt Hedda tillika: "Icke dock, icke dock, flicka, försök det ej, hör på hans ord ej! Dåren, han äger ej russakan ens, som springer i väskan, Mindre en sidenduk, den fattiga narren."--I dammet Släpas kattuner och tyg, väl femtio rubler i värde.-- "Hej dock, Tobias, din hund!" Så ropande, höll han med ena Handen sin stretande bror i det yfviga håret i nacken, Medan han, hukande ned på en gång, med den andra behändigt Plockade varorna opp och stack dem åter i väskan. Men då han samlat allt, att en pärla ej mera var borta, Tog han sin ränsel, öppnade dörrn och, af hundarne ansatt, Gick han och ledde vid håret sin bror som en fåle till stugan.

Annat hade likväl den förståndige Ontrus i sinnet, Än att med kärleken låta bero, sen han varorna bärgat. Först dock drack han, hvad öfrigt af öl i den tumlande stäfvan Blifvit, och strök ur mustascher och skägg det fastnade skummet; Men sen gick han åstad för sin älskade broder att fria.

"Hedda!" ropte han strax, då i hushållskammarn han inkom, "Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias! Såg du, hur, fet, hur rund och hur röd om kinder och läppar Ynglingen var, hur hans hår, som en glänsande sobel i värde, Hängde på pannan jämnt och beskuggade kinden och nacken? Men på hans haka såg du det tätt framskjutande skägget? Snart som en räfsvans yfvigt och långt skall det falla mot bröstet. Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias! Åter att dansa, min vän, om på klack, om på tå det beror här, Har han sin like ej sett, om det gäller att flat som en kringla Sjunka mot golfvet och lik en raket uppspritta tillbaka. Allt vid hans dans är fullkomligt, båd' armarnes svängning och benens, Sjunger han, sparkar han, knäpper han, stampar han, hvisslar han, ler han. Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias! Hvad, om vi dricka ibland och rusige ligga på golfven? Icke beständigt dricka vi, sällan, o sällan, ibland blott. Kulen är vintern, flicka, och tung är för vandraren ränseln; Sen vi hos främmande fastat, af fruktan för tjufvar och bofvar, Dricka vi öl, då vi komma till gamla bekanta och kunder. Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias! Kom till Archangel, skönt är det varurika Archangel: Siden blifver din dräkt och silfverrubler din kost där. Fattigt är Finland, skogar och fjäll blott finnas i Finland. Följ oss, kom till Archangel och bo vid stranden af Dvina! Rik är den brunskäggyfvige Ontrus, rik är hans broder. Härlig är gossen, härlig den stolte archangelske gossen; Topp, att du tager till man den blomstrande, sköne Tobias!"

Så han sade, och strax ur gömman i barmen en plånbok, Sedeldiger och stor, framdrog han och svängde mot taket. Sedlarna yrde omkring som fjärilar luftiga, lätta, Röda och hvita och blå, femtusende rubler och mera Sväfvade där mot golfvet, och mellan dem alla och på dem Sprang med ljungande blickar i tjust förmätenhet Ontrus.

Honom lämnade då den förståndiga Hedda att ensam Stoja och fria, och gick till sin fru, där i salen hon träget Räknade kläder till tvätt och skref dem i ordning på nota. Leende hörde hon sen, hvad i hushållskammaren Ontrus Skrikit och gjort, och vid Heddas berättelse kom hon ur räkning.

Men då den brunskäggyfvige Ontrus såg sig allena, Glömde han kärleken strax och slöt med de luftiga sprången. Sedlarna sökte han åter med darrande händer af andakt, Kysste med tjusning enhvar, väl tusende gånger förut kysst, Stack dem i taskan, stack, ljuft grinande, denna omsider Rund som förut i sin barm och gick tillbaka i stugan.

Kärlekens kval bortdansade där den sköne Tobias, Knappast mäktig att svänga sig mer för det svindlande hufvet. Blandande löje med gråt och klagosånger med fröjdrop, Höll han sig ton till de språng, han på sviktande fötter försökte, Tills omsider, af hufvud och ben besviken, han kullföll, Lämnande hjärtats sår i sömnens händer att läkas.

Sådan syntes han nu, då den brunskäggyfvige Ontrus Kom från sin friarefärd och gnolande trädde i stugan. Tvenne bestyr upptogo den kommandes sinne. Till bordet Gick han och såg med bedröfvelse ned i stäfvan, som tom var. Denna sände han ut med en skäggig broder att fyllas. Därpå såg han sig om, hvart han skulle den fallna kamraten Bringa i ro, att han ej, där på golfvet han hvilade utsträckt, Skulle för fötterna ligga och hindra hans dans och de andras. Lämpligast tyckte han då för den somnade brodern till läger Bädden af halm vid muren, med hufvudkudde af rörtofs, Där att hylla sin tröttade kropp den gamla Rebecka Lagt sig neder i frid, med den spräckliga katten vid sidan. Dit framsläpade Ontrus den ölbetungade brodren, Leende glad, då han såg, hur innerligt djupt hans sömn var, Föll på sitt knä och skakade sakta den åldrigas skuldra: "Maka dig litet, maka dig, gamla Rebecka", han sade, "Närmare muren och drif den kurrande katten ur famnen. Att du i stället må få en blomstrande gosse bredvid dig!"

"Tvy!" skrek sprittande opp den skröpliga, halta Rebecka, "Tygle den onde din hädiska mund, långskäggiga odjur! Fick jag väl njuta en blund för hans ogudaktiga krumsprång? Får jag väl någonsin ro, om jag låge från dygn och till dygn här Ve, att den dag jag skådat, då du, okristliga hedning, Landet till styggelse tågar omkring!" Så talande, slängde Gumman med darrande hand mot ryssens anlete katten. Denna, förskräckt, grep fräsande tag i det yfviga skägget, Klöste hans haka och kind och flydde på muren i blinken, Där han i mörkret murrade sen med glimmande ögon; Men på sitt läger lade sig lugn den gamla Rebecka.

Ontrus igen stod kvar och strök sin haka med handen, Svor och brummade sakta och log med förundran i växling, Tills han för ölet, som strax inhämtades, glömde sin motgång, Släpade brodren bort från den farliga bädden och redde Honom ett rum på den bänk, där han själf tog säte vid kannan; Medan ett gällt, osläckeligt skratt, som pigorna börjat, Ljöd vid de hvilande rockarne än och den gamla Rebecka Satte sig opp, nedlockade katten och lade sig åter.

Femte sången.

Så fördrefvo sin dag på den välbemedlade herrgåln Ryssarnas glädtiga tropp och drucko och friade ömsom, Medan på holmen skyttarna gladdes af skott och af jaktrop. Men då af solen en strimma ej mer var öfrig i väster, Fanns på den skogiga ön ej heller en älg, som ej stupat. Sex skidlöpare, dröjande kvar vid bytet att vakta, Suto på snön i en rund och förnöjdes af mat och af brännvin; Petrus igen och med honom den aktade herr kommissarien Tågade långsamt fram mot sitt hem på det glimmande träsket. Åter ett stycke från dem, så långt, att det vingade lodet Nått, men ej träffat sitt mål, skrann flämtande värden på Hjerpvik; Honom följde, fast nära dock ej, den raske Mattias. Snabba som skuggor af moln, af stormarna drifna på fästet, Flögo på isen de fram med glattade skidor i täflan, Öfvade båda och båda för skidlopp vida berömda. Nu det gällde ett vad: hvem först till den aktade herrgåln Hunne och skaffade hästar att älgarne forsla från skogen, Skulle med ett stop öl och en sup af den andra förplägas. Vargen hade ej täflat i lopp med den åldrige Hjerpvik, Där han för vadet ilade fram; den raske Mattias Skyndade skamfull efter och stötte med käpparna drifvan. Men när omsider han kom till den sluttande backen vid herrgåln, Mötte han ren Zakarias, som stod stormodig på främsta Slädan och följdes af två frilöpande fålar i spåret. Glad, då de möttes, talte den ärade värden på Hjerpvik: "Nu, nu, laga, Mattias, att ölet mig väntar och supen, När jag med älgarne kommer i kväll och behöfver mig värma." Sade och eggade hästen till färd. Men den raske Mattias Tänkte på Hedda och fattade strax och släppte ej tygeln, Innan han henne begärt af den åldrige fadren till maka. "Väl", så sade han, "öl skall du finna i afton och brännvin; Lofva dock ett, Zakarias, åt mig tillbaka i hast här, Innan du färdas, lofva mig Hedda, din dotter, till hustru."

Leende svarade då Zakarias, den ärlige gubben: "Ej är det jag, som skall bädda din säng och syra din rocka, Fråga ej mig, men henne, och lofvar hon, lofvar jag äfven. Väl med en sämre kunde hon vandra och vandra till sämre." Sade och ropade högt åt hästen och åkte sin väg bort. Men till stugan begaf sig med fröjd den raske Mattias.

Inne fann han väl ej, hvad han sökte, den blomstrande Hedda, Ty hon satt där oppe i hushållskammaren ensam, Full af bestyr att snart få slut på den randiga väfven; Ryssarna såg han dock där och med dem rotfattiga gumman. Nära till muren satt den skröpliga, halta Rebecka, Krumpen och tyst, långskäggige brödren lågo där spridde, Icke på valda ställen, men hvar de af händelse fallit. Vakne voro de ej, de njöto det ljufliga rusets Döfvande ro och glömde i lugn besvärliga färder; Endast den brunskäggyfvige Ontrus satt vid sin kanna, Drucken och säll, och såg på de fallna kamraternas hvila.

Men då i dörren han märkte den raske Mattias från Kuru, Sprang han från bänken strax och började dansa i glädjen. Skriande sjöng han och mätte den rymliga stugan med stegen, Så att hon skyndade, skrämd af hans språng, den gamla Rebecka, Bort i en vrå och fördömde med slutna händer hans upptåg.

Väl af hans dans förnöjdes den raske Mattias från Kuru, Hellre han skådat Hedda ändå; men han hejdade Ontrus Midt i hans fart och fångade ögonblicket och talte: "Hej dock! Går det så lätt, danskunnige broder, att röra Fötterna nu, då du lyder den glädtiga takten allena, Skulle väl stugan ej mer inrymma de luftiga sprången, Om med en vacker flicka du fick kringsvänga i polska? Säg, hvar äro de nu, de blomstrande pigorna alla?"

Honom svarade åter den brunskäggyfvige Ontrus: "Hvem vill passa därpå, hvar de öfriga springa på gården: Endast den fagra Hedda, som sitter vid väfven där oppe, Söker jag glad, ty hon brygger och säljer det härliga ölet. Snart skall hon visa sig här med en skummande stäfva ånyo." Glad nedsatte sig då den raske Mattias att vänta.

Men i detsamma syntes i dörrn den saknade flickans Rodnande kind, och hon kom att spola sitt färgade ullgarn. Stäfvan bar hon i handen också, af det jäsande ölets Fradga bestänkt, då hon skred som en morgonstjärna till bordet Och med ett leende fäste sin blick på den raske Mattias. "Nu", så sade hon, "måste du strax, värderade främling, Skilja en tvist, som jag har med en annan flicka i gården: Om det är hon eller jag, som skall få af den andra ett nålbref. Om på er jakt du träffade bäst, får jag, och hon tappar; Åter om Petrus träffade bäst, får hon, och jag tappar." Sade och knöt kring röret en ända och började spola.

Närmare henne satte sig då den raske Mattias, Tände på pärtans eld sin stoppade pipa och sade: "Flicka, ej mer må du våga på främlingens lycka ett nålbref. Så har det gått med vår jakt, att af fyra älgar, som fallit, Två jag skjutit, och en välaktade herr kommissarien, En blott Petrus också; men det yppersta skottet är hans dock. Se, då vi slutade ren och voro beredda till hemfärd, Sköt Zakarias ett skott, där han stod vid stranden allena, Sköt och höjde sin röst och skrek som ett dånande tordön: 'Hit, hit! Skynden er, skynden med laddade bössor i tid hit!' Ingen hade väl då, om icke den flyende haren, Täflat om yppersta priset i lopp med den ärlige Petrus; Så framskyndade han, då han hörde det skallande ropet. Stranden nådde ock jag och såg, hur han lossade skottet, Såg, hur på håll, oskadad och fri, den flyende älgen Sträckte sin färd i galopp utöfver det snöiga träsket. Men i ett obetvingeligt skratt utbrast jag och sade: 'Hvar är ditt vett, förståndige vän, då du skjuter på allvar? Snarare träffar du skyn, än den flyende älgen på slikt håll.' Tigande ryckte han vred ur min hand det gamla geväret, Lade det genast till ögat och sköt. Ett rop af förundran Följde hans dånande skott, ty den fjärran trafvande älgen Stannade, reste sig högt och störtade blodig på drifvan. Icke i mannaminne ett skott, likt detta, förspordes. Dock, hvi talar jag här om vår jakt? Långt annat i hågen Har du väl nu, då du spolar ditt garn, kanhända till brudskänk, Kanske till väst åt en man, som fångat och äger ditt hjärta?"

"Hå hå!" suckade nu den skröpliga, halta Rebecka, Där vid ugnen hon satt hopkrumpen och stödde i stilla Gungning mot händernas par den rynkiga hakan betänksam: "Hå hå! Vore jag än, som jag var i min blomstrande ungdom, Vore jag än, som jag var, då vid lagmanstinget jag tjänte, Frodig och frisk och förnöjd och röd som en skinande glödhög, Bättre jag visste att skicka mig så, som det ägnar en flicka. Mången förnämare man, som mig kom med förmätenhet nära, Fick sig en trasa i synen och äfven en skopa med vatten. Icke ville jag då med alla, som komma och fara, Sitta och språka förtroliga ord, som den flyktiga Hedda Sitter med främlingen nu och slutar ej spola i kväll här."

Så hon sade; och djupt grep tadlet den blomstrande flickans Sinne, och rodnande tog hon sin korg och begaf sig ur stugan.

Men som då noten en kväll af fiskare kastas i lugnet, Varpet i början är blankt och knappt vid flarnena krusas, Tills omsider det trånges ihop, och fiskarna stängda Spritta ur sjön, och vågen i rörelse bringas och häfves, Så, vid den åldrigas tal, ju närmre sin mening hoa hopdrog, Skiftade främlingens anletes drag från lugn och till vrede. Vred från sin bänk uppstod han och talade bittert och sade: "Gamla Rebecka, om tyst på den sotiga muren du drefve Syrsor och russakor bort, då de springa i kärlekens upptåg, Utan att människor störa och hindra förtroliga samtal, Hade om dagen du frid och en lugnare hvila om natten; Men som en dåre, och ej som det ägnar en klok, du beter dig." Så han sade. Ett ord gaf icke Rebecka till gensvar, Utan hon gungade stilla, och tyst håhåade endast. Men i detsamma syntes igenom den öppnade gluggen Petrus på gården ren och den aktade herr kommissarien. Ut begaf sig Mattias och lämnade vreden i stugan.

Strax, då de komna han nått, begynte han tala och sade: "Petrus, förut du varit en gång med lycka min talman, Var det ännu och gå, om den aktade herrn det ej nekar, Snart att fria för mig till Hedda, ty henne begär jag; Allt hvad min förra hustru du lofvat, lofve du henne."

Bifall nickade strax kommissarien och talade vänligt: "Gå blott, gå, fast gården sin yppersta piga förlorar, Mer än en piga, ty kär som ett barn har hon varit oss ständigt; Men om hon villigt och gladt, som jag tror, förslaget emottar, Skola i stugan i kväll ej dans och förplägningar saknas."

"Hej, Hej!" ordade åter den välförståndige Petrus, "Icke dock så, ej går jag åstad som en tiggares talman, Hvilken för bruden en narr och knappast tobak för sig själf får. Talar jag, måste en stäfva med öl först lossa min tunga, Sen skall en brudgumsgåfva också jag äga för bruden."

Leende inbjöd strax kommissarien den aktade Petrus, Skaffade öl, och hans torpare tömde med glädje en stäfva; Men till stugan igen begaf sig den raske Mattias.

"Ontrus", ropte han gladt, då han öppnade dörren och inkom, "Fram med en sidenduk ur din väska, så sluta vi handel!" Liksom en sommarsky, af den glimmande blixten itu deld, Lyste af glädje din blick vid hans ord, förståndige Ontrus. Ej köpslagades länge, och ej afprutades mycket, Hälften dock prutades strax, och den raske Mattias från Kuru Förde den köpta duken i hast till sin svåger i salen.

Denne, så snart han druckit sitt öl och gåfvan i hand fått, Gick högtidlig och stolt i sitt värf till den blomstrande flickan, Där vid sin randiga väf hon i hushållskammaren dvaldes. Kommen, tog han sig plats vid den sprakande brasan på spiseln, Stoppade pipan, tog med härdade fingrar ett eldkol, Tände den långsamt, rökte och teg. Den blomstrande Hedda Skötte sin väf och slängde den flyende spolen behändigt.

Men då den välförståndige Petrus sutit en stund där, Trädde han fram och lade den glimmande duken på väfven: "Denna", sade han, "ger dig den raske Mattias från Kuru, Gåfva som karl, ej ofta bestådd åt den fattiga flickan, Är hon ock vacker som du, och som du värderad af alla." Sade och satte sig ned och rökte och började åter: "Icke blott duken han ger, men sig själf han bjuder dig äfven. Men att du icke må tveka och tro, att en fattig begär dig, Se, så vill jag förtälja dig allt, hvad han har och besitter, Löst och fast, det förnämsta; det ringare nämner jag icke, Ty uppräkna det allt förmådde jag ej på en kvällstund, Hade en tunga jag än mer rörlig än löfvet på aspen. Främst på en kulle nära den toppade granen med flaggstång Ligger hans välupptimrade gård, en glädje för fiskarn, När i sin gungande båt från träsket han ser den på afstånd. Under den ligga i rund hans noggrant gärdade ägor, Åkrar, som skiftevis gro och skiftevis ligga i träde, Bördiga, fulla af svartmylls-kokor på botten af lerjord. Ville jag nämna därhos hans gifvande sveder, där skogen, Härjad af lågorna, tvingas att ge sin fetma åt sådden, Eller hans kyttlands-tegar, som midt i det sumpiga kärret Sträcka sin längd och mellan beständigt flödande diken Synas som holmar af guld, när grödan mognar om hösten. Åkrarna plöjer han lätt med fem hullglänsande hästar. Ängar äger han ock, kring hela hans socken berömda, Både på högländ mark och på låg, välrödjade alla, Hvilka om våren gro blomrika och bärgas om sommarn. Aldrig betar en tand på hans väl omhägnade ängar, Medan de stå i sin växt, de betas af lian allenast. Ty med det första marken om värn från drifvor befriats, Lösas hans frodiga kor ur spiltan och drifvas till skogen, Där de i dalarna finna en frisk och rikelig föda. Så kringvandra de dagen igenom om sommarn och njuta Grönskande gräs och dricka sig mätta ur rinnande bäckar, Men hvar afton komma de hem, en glädje för ägarn. Lyster dig höra också, hur många hans frodiga hjordar Lefva om sommarn på holmar och skär, dem han äger i träsket? Femtio ulliga får och tjugu behornade getter. Aldrig störas de där af vargar, ty så är Mattias Oförtruten och käck att skjuta förödande rofdjur, Utan de trifvas i ro och föröka sin afvel beständigt. Mycket bekymra ej heller de lönande fåren om vintern, Ty då stå de i stall och äta en rikelig löfskörd; Getterna åter kunde den sämsta tiggare äga, Så behändiga äro de ständigt att söka sig foder. Kommer en främling med häst och stannar på gården att hvila, Genast springa de fram till hans lass och sköfla hans hösäck, Tills han förtörnad svänger sin piska och drifver dem unnan. Se, så har jag beskrifvit hans gård och bördiga ägor Utan ett svekfullt ord, och på samma sätt äfven hans husdjur, Tager jag hönorna bort och den vaksamt galande tuppen, Hvilka i stugan vistas och bo med människor gärna. Sådant äger han allt, den raske Mattias i Kuru, Rik och förnöjd, och befaller ännu, som om herre han vore, Tre välmående torparegods på hans bördiga hemman. Se, och en sådan man, med sådana håfvor och skatter, Sedda med åtrå äfven af den, som rikare nämnes, Bjuder dig lyckan nu att äga och ensam besitta. Ty så lofvar han dig, den raske Mattias i Kuru, Om som en trogen hustru du vill, tillgifven och godsint, Dela hans möda om dagen och dela hans läger om natten: Först skall du rå som värdinna i allt och befalla i huset Drängar, pigor och barn; din man skall du råda allenast. Nycklarna äge du själf; hvad lås dig lyster att öppna, Öppne du fritt, hvad skatter som helst, du finner där inom, Kan du betrakta som dina med fröjd och icke med afund. Men om du hvälfver ibland ett förslag i ditt sinne, som strider Mot hvad din man har tänkt, då måste du vika med saktmod, Om jordbruket det rör eller penningens kloka förvaltning. Gäller det åter mat eller dryck och anständiga kläder, Eftergifver din man och vill detsamma, som du vill. Tänk då ej mer, förståndiga Hedda, hitåt och ditåt, Likasom mången gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne, Ständigt föraktar det goda, han vann, för det bättre, han hoppas; Icke så rik är på blommor en äng i den varmaste sommar, Barn, som på glädje den väg, där vi gå mot grafven beständigt, Endast vi akta oss väl, att ej hoppet, det hala, bedrager; Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken Springer där hoppet förut och visar en bättre på afstånd; Dåren följer det lysten från en till en annan och ratar, Aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden."

Sagdt; och han teg, uppblickade högt och tryckte förnöjsamt Med pekfingret på askan, som pöst i den rykande pipan, Medan hon, rodnande djupt, den unga, förståndiga flickan, Nedslog ögat, fingrade halsdukssnibben och svarte: "Icke vill jag förtiga för dig, värderade Petrus, Huru med glädje jag hör, att den raske Mattias begär mig; Ty du känner dock väl, hvart den fattiga flickan beständigt Riktar en längtande blick och sitt hjärtas innersta tanke. Tungt är tjäna en annan, om äfven den gode man tjänar, När för den lön, han ger, han äger att fordra vår möda, Tyngre blir det en gång att kraftlös lefva af nådbröd. Därför hyser ej flickan en gladare önskan på jorden, Än att sin egen bli och rå som värdinna och ständigt Tjäna en godsint man af kärlek och icke af nödtvång. Ofta när ensam jag satt här oppe och trampade väfven, Tänkte jag så: När skall du väl, Hedda, väfva ditt eget? Spolen flydde ock då rätt ofta den mötande handen. Medan en rullande tår föll ned på den randiga väfven. Nu, om min fader det vill, vill gärna jag följa Mattias."

Sade och grät af glädje och fattade Petrus i handen, Skakande den; och han grät, den gamle, af glädje tillika.

Men då sitt värt han slutat och allt aflupit med framgång, Gick han till stugan och träffade där den raske Mattias. "Saken är afgjord", sade han glad vid ett ljudande handslag, "Vandra till kammaren du och jollra och lek med din fästmö! Själf skall på skidor jag skynda mig hem att hämta mitt folk hit.` Sade och lämnade svågern och steg på sitt glattade skidpar, Skyndande fjäten hem till sitt torp med glädje i hjärtat.

Sjätte sången.

Men på det skogomhägnade Tjäderkulla i stugan Satt den förståndiga Anna med son och dotter i stillhet. Veckans möda var slut, bortskjuten var rocken, och väfven Hvilade tyst, ej sköttes ett arbete mera af någon, Glade hade de hört, om än längre, den kunnige spela, Ty som en guldsträng klang i hans mund järngigan beständigt. Men den förståndige tystnade nu och talte och smålog: "Färdig vore jag här att spela, så länge jag mund har. Visste jag blott, att man tvättade under tiden min mecka." Sade och afdrog metkan; och alla förstodo hans mening. Upp steg genast den blomstrande dottren och hällde i bunken Vatten och tvättade ren hans mecka och bar den att torkas.

Men den förståndiga Anna på Tjäderkulla begynte: "Aron, min vän, det är väl, att du så, fast gammal och hjälplös, Ansar din kropp och ej älskar att dväljas beständigt i ugns-sot. Därför vill jag också förunna dig såpa att tvätta Änne och hand, och en knif att skrapa ditt grånade skägg bort, Ty så skjuter det fram, att den svarta kinden och hakan Likna en bärgad teg, där stubben allena är, öfrig."