# Samlade arbeten I

## Part 8

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-i-13100/index.md

Men då de slätten nått, framlupo de saktare båda, Utan att hindras af gärden, ty snö betäckte dem alla, Och då ordade snart den raske Mattias betänkligt: "Glad jag, följer dig nu, ty af jakten väntar jag nöje, Väntar mig nöje också af att se den beprisade Hedda; Fråga måste jag dock, förståndige Petrus, på förhand: Räknas ej farligt här att bryta förbudet om älgjakt, Blir väl din herre belåten med mig, kanhända han hellre Brukar sitt eget folk, än tager en främmande med sig?"

Leende talade åter den ärlige torparen Petrus: "Hej! Ej falla i dag väl de första älgar i socknen; Trygge vi jaga dem här, om ock kulorna yrde kring tingsgåln. Frukta ej heller att bli med förakt mottagen af herren; Åtta torpare äro vi väl, jordbrukare alla, Hvilka med möda och svett uppodla hans bördiga ägor, Dock berömmas blott tvenne af dem som kunniga skyttar: Petrus på Tjäderkulla, därnäst Zakarias på Hjerpvik. Först står Petrus, förty Zakarias, den ärlige gubben, Flammar som brinnande eld, hvar gång han fattar i bössan, Färdig att rikta en kula mot skyn, om det gäller, i hettan. Flere behöfvas vi där, som förstå handtera gevären. Så att från skilda håll vi må kunna med kulor emotta Älgarne, medan med rop skidlöparne drifva dem framåt. Därför lite du på, att du blir välkommen på herrgåln, Både som svåger till mig och som en bösskunnig och känd man."

Så han sade, och nöjd tog åter Mattias till ordet: "Se, på en okänd ort är man ögonmärke för alla; Hvaren, sådan är människors sed, vill spana den svaga Sidan hos främlingen opp och i tysthet gäcka hans felsteg. Om i mitt hem jag förgår mig en gång, så räknar dock ingen Grant därpå, ty man vet, att jag gör det en annan gång bättre; Här blott så, som jag visar mig först, är jag ärad och ansedd; Säg därföre också, hur säkert det gamla geväret Kastar en kula i mål? Jag är rädd att af mycken förtröstan Skjuta på håll och bomma och bli åtlöje för andra."

Men då teg han ej mer, den välförståndige Petrus, Utan han höjde sin stämma till skryt och talte och sade: "Älgen träffar du, broder, så länge med ögat du ser den. Skjuter du, måste han dö, om geväret ej blifvit sig olikt; Flere berömdare skott än ett slikt man gjorde med detta. Under kriget det hände en gång, att Johannes, min farbror, Hvilken som tapper korpral då bar det för land och för konung, Följde en dyr transport med hundrade käcka kamrater. Men där svärmade ofta fientliga skaror i nejden, Färden var farlig och svår, och den ädelborne kaptenen Måste med mycket mod och med mycken försiktighet framgå. Nu, då de rastat en stund i en by, uppbröto de mangrant Åter och tågade af, och bönderne gingo försagde Nära sin fora enhvar och drefvo med fruktan i hjärtat, Endast med skakade tyglar, de tungt framsläpande spannen! Så uppnådde de sakta den åldriga skogen af furu. Nu undflydde det ej den stridserfarne kaptenen, Att där kunde i skygd af de väldiga tallarne döljas Månget fientligt försåt, men mest i de kvarnar, som socknen Tätt till hvarandra byggt vid den forsande bäcken, som flöt där. Därför befallte han käckt manskapet att hålla sig redo, Medan han själf gick åter och fram och såg med ett långsynt Glas längs vägen och ville försöka att möta bland träden Någon fientelig blick, som skytten bland granarna spejar, När han i gryningens stund hör tjädern knäppa och listigt Än framspringer ett steg, än håller sig stilla och lyssnar. Så kringspanade äfven den ädelborne kaptenen, Medan de nalkades skogen, dess djup till höger och vänster. Sådan gick han förbi den tappre korpralen Johannes. Denne höll ej förgäfves sitt skarpa öga på nejden, Ty på en kvistrik gran, som höjde sig ofvanom bäcken, Viste han snart och talade så till den ädle kaptenen: 'Ser jag ej liksom ett skimmer af guld i den barriga toppen? Skåda dock dit, jag tror, att en spejare sitter fördold där!' Orden följde på stund den ädle kaptenen och vände Glaset och blickade dit och talte med manande stämma: 'Rätt! På hans dräkt är fienden röjd, men finns för en sup här Ingen, bussar, bland er, som kastar en kula i fågeln?' Sade; men alla de hörde hans ord med förvåning och undran, Alla sågo i mark och mumlade sakta i tändren, Och så bviskade en och en ann' sin granne i örat 'Ville väl hellre lofva att månen skjuta i pannan; Är han ock längre borta, så får man dock sikte på honom.' Men där trädde han fram och spände sin hane betänkligt, Rynkande ögonabryn och styfva mustascher, min farbror. Han af alla var den, som vågade göra försöket, Viss på sin konst och sitt goda gevär och sitt öfvade öga. Vinkande bad han i hast kaptenen att låta sitt manskap Tåga i ostörd gång, att ej spejaren såge försåtet, Medan han själf, nedhukande, kröp till ett gärde vid vägen. Troppen tågade fram, och man hade ej funnit i mängden Någon, som vände sin blick åt ett annat håll än hans granne; Ty som stjärnorna se på den bördiga jorden, de sågo Alla, den ena såväl som den andra, på granen allenast. Väntan, tvifvel och hopp och halft förbitet ett löje Bodde på allas anleten då, och en växande hviskning Spriddes med sorl från mun och till mun, tills det ädla gevärets Hane gaf eld, och det knallade af, och den listiga spejarn Damp som en fiskörn ned i den svalluppkastande bäcken. Detta det yppersta skott, som göras kunde, berömdes Länge i hela armén, och geväret var vida beryktadt." Så fullföljde och slöt sin trogna berättelse Petrus.

Men af begärelse snärd att vidare höra och fråga, Vände Mattias sin blick mot svågern och sade förbindligt: "Slutar ej än, jag brinner af lust att veta förloppet, Huru i skogen det gick, hur det var med försåtet, på hvad sätt Männerna redde sig ut, men mest hur det ädla geväret Kom att stanna hos dig, sen det tjänat fäderneslandet. Mycket förnöjde mig nyss din berättelse; gladt är att höra Fädernas bragder och lof, hur de lefvat berömligt och handlat, Mest dock ifall den kloke, som känner och ärar dem, talar. Därför skynda, min vän; ren mellan de snöiga träden Skåda vi skenet af tindrande ljus från stugan på herrgåln."

Villigt begynte igen den förståndige Petrus att orda: "Nu; då man säkert såg, att fiender funnos i skogen, Gjorde den ädle kaptenen sin halt och höll för sitt manskap Kraftigt ett tal, förmanande dem att ej svika i striden. Modigt bröto de in i den djupa skogen, och hastigt Blefvo de tagna emot af kulor och blänkande sablar. Ingen vek; där bröto med lugn soldaterna först fram, Bönderna följde och ropade högt och värjde sig vrede; Så de slogo sig sist med möda igenom och kommo Fram till ställe och ort, men många de lämnade efter, Träffade svårt af fientliga skott, och många de förde Sårade med, bland dem den tappre korpralen Johannes, Som, då han åtta gånger geväret laddat och åtta Bussar förgjort, sist träffades själf af en kula i benet Och af en redlig vän blef bragt på en kärra och räddad. Där i sin jämmer glömde han ej det kära geväret; Utan att fälla en tår och utan att klaga sin smärta Höll han det än i sin hand, då till högkvarteret de hunno. Men då befallning han fick att lämna munderingen från sig, Räckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan, Endast geväret behöll han en stund och skyldrade sakta: Sedan gaf han det bort och gömde sitt anlet, i tysthet Brusten i gråt; det märkte likväl den ädle kaptenen. Rörd i sin själ gick denne och bad generalen förunna Gamla geväret som lön åt den tappre korpralen Johannes. Bifall fick han på bönen och kom med geväret tillbaka. Sakta smällde han då den tappre på axeln och sade: 'Kunde jag, käcke kamrat, ock återställa dig benet, Lika så visst som ditt goda gevär: här, tag det tillbaka, Ag det till minne af land och af kung, som du trogen har tjänat!' Men som en gammal far, som sutit vid ugnen och väntat, Hjärtligt hälsar sin son, då han återkommer från staden, Länge fördröjd af bestyr och af dåligt före på vägen, Så förnöjdes ock du i din själ, min aktade farbror, När ur kaptenens ärade hand du geväret emottog. Men som den friske det följt, så följde det äfven den halte Hela hans lefnad igenom, och kom, när han dog i vår stuga, Först till min far och från honom till mig, då han lämnade världen."

Så med förtroliga ord förkortade svågrarne vägen, Och ren hunno de fram till den rikt bemedlade herrgåln. Men då de trädde där in igenom det öppnade ledet, Mötte dem hundarne först, den modige Jäger och Backus, Öfvade båda att skälla på vildt och vakta vid boden. Strax med ett vredgadt skall mot den raske Mattias de sprungo, Djärfve och färdige snart att bita den främmande skytten, Hade ej Petrus i hast tilltalt dem och hotat med käppen; Men då de hörde hans röst och sågo hans lyftade skidkäpp, Tego de stilla och kröpo, med smidigt viftande svansar, Ödmjukt nära hans knän och smekte den gamle bekante.

Bullret nådde likväl välaktade herr kommissarien, Där han i salen satt, omgifven af bössor och skjuttyg. Genast begaf han sig ut, att se hvad vore å färde, Lockade hundarne först, steg sedan på trappan, blef varse Skyttarne där, omgifne af natt, och talte och sade: "Hvem? Hvadan ären I? Sägen det snart, att jag måtte förnimma, Om I af gårdens män eller vandrande främlingar ären?"

Mössan tog i sin hand den förståndige Petrus och sade: "Jag, välaktade herre, det är, som på eder befallning Kommer för jakten beredd, min svåger Mattias från Kuru Hämtar jag med; bösskunnig är han och med bössa beväpnad."

Genast svarade glad välaktade herr kommissarien: "Godt, att du kommit, min vän, och att äfven din svåger du medfört, Flere behöfvas vi här, som förstå handtera gevären. Vandren till stugan och vänten mig där, om en stund är jag färdig." Sade och vände sig om och gick tillbaka i salen.

Tredje sången.

Men till den välupplysta och välupptimrade stugan Gingo de modige skyttarne då, som befallde de voro. Skidorna ställde de först mot väggen och stötte i drifvan Käpparne ned, snön stampade de från föttren i farstun, Sedan trädde de in igenom den knarrande dörren. Glade sågo de där vid skenet af flammande pärtbloss Sju välrustade torpare ren kring bordet i samkväm, Medan i hvar sin vrå tyst gnolande pigor behändigt Trampade surrande rockar och rullorna fyllde med blårgarn.

Sedan man hälsat hvarann och båda de tagit sig bänkrum, Började snart, bland tigande tyst, den raske Mattias Sända ett spanande öga omkring, uppsökande Hedda. Lätt på de rodnande kindernas glans och den yppiga växten Kände han henne igen bland många, som Petrus förutsagt, Och han förnöjde sitt sinne, betraktande henne med undran.

Tystnaden bröt omsider likväl Zakarias på Hjerpvik, Där vid bordet han satt välvördig, gammal och grånad; "Nu", så sade han, gäller det prof, värderade männer, Hvem, sen den raske Mattias är här, den yppersta skytt blir, Om välaktade herrn, om den välförståndige Petrus Eller ock jag må besegra den prisade gästen från Kuru. Annat menar dock den, som vet, att förträffliga skyttar Fostras ej färre än män i det fågelrika kapellet."

Honom svarade åter den raske Mattias från Kuru: "Nej, Zakarias, tala ej slikt och rikta ej allas Blickar på mig, om jag sen ej mäktar att döda en enda. Väl bo skyttar i Kuru, det fågelrika kapellet, Kunnige, som du det sagt, men om jag bland dessa må räknas, Lämnom åt gärningen slikt att bestyrka eller att neka." Sade, och alla längtade ut att försöka sin lycka.

Men där lågo på halm, i en vrå vid den sotiga muren, Tyste och obemärkte, en hop långskäggige bröder, Vandrande handelsmän från det varurika Archangel, Hvilka med möda och svett, att vinna det lockande guldet, Tåga från by till by och på ränselbetungade skuldror Bära ett glitterkram, som är kärt för den treflige landtbon. Trötte de hvilade nu i en vrå vid den sotiga muren, Nära sin ränsel enhvar, ty om kvällen de kommit från Kuru, Där hos den raske Mattias de nyss som tillförene rastat. Desse hörde hans röst, då han talte för alla i stugan, Kände den genast igen i sömnen och sprungo ur bädden, Glade att träffa på främmande ort sin redlige gästvän. Stojande kommo de nu och slöto hans händer i sina, Hvaren hade ett ord att säga, och hundrade öron Skulle med möda förmått uppfånga de flyktiga ljuden; Ty som gnistor spraka från katten beständigt och tallöst, När han på gummans knän af vänliga händer bestrykes, Så framsprittade orden ur skäggomsväfvade läppar.

Men så talade väl den ena och andra ibland dem: "O, hur fägnar det oss att träffa den raske Mattias! Ingen bemötte oss bättre än han, ty kommo vi trötte In i hans stuga närhelst, då måste beständigt en kärfve Halm inhämtas för oss, och en kraftigt värmande mjölgröt Bjöds väl ibland, då vi köpte hans ikornsryggar och mårdskinn. Sådant är kärt för alla, men mest för den tröttade vandrarn. Hjärtligt är han vår vän, den raske Mattias, ty ständigt Handlar han redligt med oss, som i går, då vi köpte hans björnhud Kostligt, hur väl och hur snart vi fingo den åter försåld här. Ty den var ej af mal försåtligt stungen, ej heller Bar den en färgad svärta, som snart förblekes af åldern; Därför förnöjde den ock välaktade herr kommissarien."

Så de sade och mycket, som, öfverröstadt af detta, Flydde som rök och fann ej ett villigt lyssnande öra, Tills att, af alla främst, den brunskäggyfvige Ontrus Gick till sin ränsel, snörde den opp och tog med förnöjsam Min, att de glimmande tändren emellan mustascherna syntes, Leende fram därur den med omsorg korkade flaskan, Där en smakelig rom han plägade spara på färder. Vinkande drack han och bjöd åt Mattias den härliga drycken.

Men när hvar i sin vrå de spinnande pigorna sågo Silkesdukarnas glimmande sken i den öppnade ränseln, Sprungo de opp nyfikna och lämnade rockar och rullor. Likasom svalor flyga med skri kring den sväfvande höken, Så omhvärfde de nu den brunskäggyfvige Ontrus, Lystna att mätta sin blick med varornas skimmer och fägring. Längtande sågo de, frågade pris och suckade ofta, När de förnummo, hur dyrt de prunkande dukarne såldes; Men där talade då den unga, förståndiga Hedda: "Se, hvi dröja vi här och önska oss sådant, som aldrig Kan uppfyllas ändå? Hur skulle vi, fattiga pigor, Siden begära och silke, som blott en gosse med hemman Köper ibland åt sin brud, att fägna den lyckliga flickan? Ville helst någon känd eller okänd man i vårt samkväm Köpa och skänka åt mig ett synålsbref eller nålhus, Toge jag tacksamt emot och vore förnöjd i mitt sinne." Så hon sade och fäste sitt stora öga på männen.

Leende framsteg då den raske Mattias och uppdrog Sedeltaskan af skinn, som han bar förvarad i barmen, Tog en sedel därur och köpte och delade vänligt Gult bröstsocker och uddiga nålar åt pigorna alla, Medan åt Hedda han valde därtill en glänsande hårkam.

Flickorna gladdes därvid och nego och tackade sakta; Torparne åter, och äfven den brunskäggyfvige Ontrus, Logo och glammade högt och brydde den raske Mattias.

Så utropade en och en ann' spetsfundig i hopen: "Se dock, hur hastigt det gick för den listiga Hedda att fånga Främlingens hjärta, som kom, ej anande slikt i sin frihet. Ja, så sätter sig lätt bröstrodnande vakan i rönnen, Säker och trygg, och märker ej där, hur den listige gossen Räcker sin tagelbepinnade käpp bland löfven försiktigt, Innan hon känner sin hals omsluten af snaran och fåfängt Flaxar med vingarnes par och söker befria sig åter. Likaså fångades nu den raske Mattias från Kuru."

Leende talade äfven den gamle, förståndige Petrus: "Icke förundre man sig, om äfven min svåger som andra, Hvilka i ungdom blomstra ännu, besegras af Hedda, Ty svårt blefve det säkert en man att henne emotstå. Vet jag dock knappt, hur jag bäst skall beskrifva den dejliga flickan, När hon bland ynglingar dväljs och ömsom talar och tiger; Som då ett vårmoln hvilar sin glans bland träden på kullen, Buskarne fröjdas och björkarne stå i stilla förundran, Skådande morgonens prakt och det rosenfärgade molnet, Tills ur sitt sköte det sänder en fläkt; då svikta de späda Grenarnes skott, och de krusiga löfven skälfva af vällust; Mindre bäfvar också ej gossen, då Hedda han åhör."

Honom med straffande ord genmälte den raske Mattias: "Skall jag väl mer dig kalla en man, förståndige Petrus, Eller en skägglös pilt, som i flyktig yra med tanklöst Smicker sölar sin mund och kväljer en sedesam flicka?"

Sade och teg; då flög den rodnande blygseln af flickans Yppigt blomstrande kind som en färgrik fjäril af rosen, Och hon fällde sin vänliga blick på den raske Mattias, Medan till rocken hon gick och började spola ånyo.

Men där skulle de stått till ljusnande morgon och växlat Löje och skämt och betraktat de hågförnöjande varor, Hade ej oförtänkt välaktade herr kommissarien Öppnat den knarrande dörren och stört det muntra gelaget. Men han höjde sin röst och sade de manande orden: "Dröjen ej, män, jag är färdig att gå, fort skynden, ty mörkret Börjar att skingras ren, och stjärnorna blekna på fästet. Dagen är kort, det är väl att i tid framhinna till stället."

Så han talte vid dörrn, och alla de hörde hans stämma, Fulle af nit, som det höfves en man, då hans herre befaller. Ingen hade dock där, som velat med billighet döma, Sagt, att en annan snabbare var att fatta sin bössa Eller mer villig att gå än den välförståndige Petrus. Honom följde därnäst den raske Mattias från Kuru, Men den tredje var du, Zakarias, plöjande Hjerpvik. Dessa följde med bössor sin ärade herre i spåren, När ur stugan han gick, oväpnade följde de andra. Men då de kommo på gården, bestego de utan att dröja Skidornas glattade par och begåfvo sig muntra på färden.

Likasom skaror af gäss, då på sväfvande vingar de lämna Nordens isade sjö, påkalla hvarandra som oftast, Lättande flyktens besvär med sånger och växlade tillrop, Så framsväfvade skyttarne nu på de snöiga fälten, Medan än en, än en annan af dem förtäljde i korthet Någon förnöjande bragd, den han öfvat själf eller hört blott.

Tyst framvandrade dock den raske Mattias från Kuru; Mindre tänkte nu denne på egna bedrifter och andras Än på det möte, han gjort med den aktade Hedda på herrgåln. Vacker stod hon ännu för hans blick, som i stugan hon syntes Trampa sin surrande rock och varornas skimmer betrakta, Och han förnöjde sin själ med att tyst erinra sig henne.

Honom omsider klappade lätt på den fylliga axeln Själf välaktade herrn och frågte och talade vänligt: "Främling, äger ej du en berättelse, rolig för alla? Vandra ej tigande här, om du än som den duglige mannen Skyr att berömma din bragd och beskrifva det goda, du själf gjort. Ty att du ej på ugnen förnött din tid, det bevisar Så ditt kraftiga skick som den ort, där du föddes och fostrats. Ständigt hörde jag Kuru, det fågelrika kapellet, Nämnas med lof för dess modiga män och kunniga skyttar, Hvilka förstå att med drift utrota förödande vilddjur, Bäst dock veta att ringa en björn i hans ide om vintern. Hemma från Kuru nämndes också den kostliga björnhud, Ryssarne sålde i går, hvars like i vidd och i storlek Aldrig försports; förskräcklig den är ännu att betrakta. Säg dock, min vän, om du sett den oförsagde, som vågat Höja mot honom sitt spjut, ty med spjut var han tagen af daga."

Honom, blickande opp, genmälte den raske Mattias: "Tvenne voro vi där, välaktade herr kommissarie, Jag och en trogen kamrat, som öfvermannade björnen; Utan fara dock ej, ty, så många jag stuckit tillförne, Ingen jag sett att med denna i styrka och vrede förliknas."

Åter talade du, välaktade herre, förbindligt: "Skåda, hur oförmodadt och snart min önskan är uppfylld! Strax då jag köpte i går den väldiga huden och häpen Tog en ram i min hand och besåg dess klor och dess senor, Rann i min håg ett begär att skåda den raske, som fällt den. Men låt höra förloppet; för mig är det kärt att för vänner Kunna förtälja det sen, då vi satt oss i slädan, och huden Klappar med glimmande tänder mot gafvelbrädet i farten."

Så han sade, och strax framskrunno de andre att lyssna, Medan med nöje i männernas rund Mattias begynte: "Allt, hur man ringar en björn och hans ide om hösten iakttar, Veten I väl; vi gjorde, som fäderna länge för oss gjort. Men när julen omsider till ända lupit, och drifvan Vuxit i skogarne hög och hunnit af skara betäckas, Gingo vi ut mot björnen en dag med spjut och med bössor. Honom funno vi snart; på det ställe, han lämnades, låg han, Under en skyhög gran i en koja af hopade grenar, Öfversnögad och gömd och trygg i sin vintriga hvila. Tveksam tänkte jag då i min håg, om på stunden jag borde Lossa mitt skott och försöka att genomskjuta hans näste, Eller ock först med ett rop uppjaga den starke ur gömman. Bäst det syntes mig dock, som jag menade först, ty med lycka Kunde jag träffa den strax och allena berömmas af fångsten; Därför spände jag hanen och sköt med min säkra musköt dit. Men med brummande reste sig opp den förtörnade björnen, Banade rum med sin ram och skakade drifvan af idet, Och så stod han med gnistrande blick förfärlig i rämnan. Genast lade min trogne kamrat sin bössa till ögat, Mattade hastigt och sköt i sin ungdomshetta förgäfves, Ty lätt rispade kulan den väldiges hjässa allenast. Men i ett språng, som en dånande storm, framrusade björnen, Störtade öfver min vän som en åskvigg eller ett skyfall Och slog segrande snart sin fiende neder till marken. Häpen såg jag hans klor och vredgade käftar i täflan Måttas mot ynglingen då och nära att slita hans lemmar, Innan jag hann med mitt riktade spjut framila till bistånd; Men då jag nalkades djärf och stötte det djupt i hans strupe, Vände han vreden mot mig och det blodutsprutande gapet. Rytande högt, på darrande ben mot spjutet han trängde, Sökande mig med ramar och tänder och blickar på en gång; Fåfängt var dock hans våld, ty ju mer han förföljde, dess mera Vek jag tillbaka och hvälfde omkring det slipade järnet, Tills han tömde sin blod på den rodnande drifvan och mattad Föll för min fot och ur rosslande hals utblåste sin anda."

Glad åhörde enhvar den raske Mattias från Kuru, När han sin bragd förtäljde, och lätt framskrunno de alla.

Fjärde sången.

Redan i öster rodnade vintersolen, och redan Nådde de ifrande skyttarne ön, som, med granar bevuxen, Grönskade opp ur snön och åt älgarne skänkte en fristad. Sex skidlöpare ordnades strax att bilda en skallgång, Medan i valda försåt sig skyttarne satte i hållet. Jakten begyntes med stormande rop. Uppskrämda bland träden, Svärmade orrar och järpar och stundom med buller en tjäder; Skott sig mängde med skri, och af dån genskallade nejden.

Men som han sutit, satt i den rymliga stugan på herrgåln Ontrus, den brunskäggyfvige, glad bland förtrogna kamrater. Spinnande pigor blott och den skröpliga, halta Rebecka Voro där inne med dem, ty drängarna färdats till skogs ren. Nu kring det långa bordet de glädtiga bröderna satt sig, Tömmande skummigt öl och kryddande ölet med brännvin; Likasom trän, vid roten af rinnande bäckar besköljda, När de af våren beklädas med löf och grönska och fägring Utan sin möda och strid, så suto de alla vid bordet. Endast den yngste i brödernas tropp, den sköne Tobias, Rörde sig där och besörjde, att brist ej drabbade kannan. Denne, ju oftare nu han till hushållskammarn och Hedda Gick i sitt värf och ju mer han, af rusets yra bedårad, Såg på den blomstrande flickan, betogs dess mera af kärlek. Ingen archangelsk mö och ingen vid stranden af Dvina Växande tärna kufvat ännu den flyktiga gossen, Utan hans hjärta var fritt och spratt som en åder i källan. Nu, af ett skummande öl och en blomstrande tärna på en gång Dårad, sprang han och dansade, grät och skrattade ömsom, Tills i en blink som en storm han den varubetungade ränseln Slängde på nacken och skyndade ut. Ölstånkan ur handen Fällde af skräck, där han satt, den varuförståndige Ontrus. Upp från bänken han sprang och förföljde den flyende gossen, Kom ur stugan i farstun, och kom ur farstun på gården; Gärna med samma fart han i hushållskammaren inträngt, Hade ej hundarnes par, den modige Jäger och Backus, Stannat vid den, sen med tjut de den skyndande gossen förföljt dit. Men då han såg, hur med vrede och skall de belägrade dörren, Greps han af fruktan, stannade, lockade, hvisslade, smålog,