# Samlade arbeten I

## Part 7

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-i-13100/index.md

Under dessa skaldens pröfvoår var hans maka hans outtröttliga vårdarinna i sjukdomen och sällskap i ensamheten. Hennes dag förgick under ständigt sysslande med den sjuke, hennes nätter blefvo som hans oroliga och sömnlösa, säger en af Runebergs nyare biografer. Ända till åtta timmar i dygnet kunde hon sitta som föreläserska vid hans bädd. Gripande är hennes bref kort efter den 5 februari 1865, det första år då Runebergsdagen begynte högtidlighållas i Borgå, för att efter hand blifva en nationaldag för hela landet. I anledning af festligheterna ute i staden skrifver hon: "Det skulle i sanning gjort mig godt, om jag skulle trott, att på festen en enda skulle med en vänlig tanke ett ögonblick kommit ihåg 'den store mannens' ringa stackars hustru, som alls icke, såsom andra hustrur, kan få räkna sig vara 'ett' med den hon öfver allt håller kär, men som ändå ibland icke kan betvinga en längtan att icke vara ställd så långt ifrån honom".

Fredrika Runeberg öfverlefde sin make med endast två år; hon ligger begrafven vid hans sida på Näsebacken i Borgå.

Naturlifvet, som i hälsans dagar varit Runebergs bästa vederkvickelse, spred sin trefnad ännu i hans sjukrum. Utanför dess fönster hade han låtit inrätta ett bräde, där han dagligen höll fri taffel för ortens småfåglar, medan en öfver sängen anbragt reflexionsspegel satte honom i tillfälle att från bädden betrakta dem. Strömborg berättar, huru han ännu 1875 på vintern i en på fågelbrädet utställd bur fångade en bofink, som eljes hade förgåtts i den starka kölden, och höll den i buren som gäst vintern öfver. En annan gång hade han tämt ett litet möss, som intog sina måltider dagligen framför hans säng, eller en fluga, som höll honom sällskap vid bordet. Så gladde sig skalden ännu i det sista att se lifvet trifvas under hans vård, medan han förkortade de långa timmarna i det nu så tysta skaldehemmet.

I bättre stunder tog Runeberg gärna emot besök af vänner och bekanta och skämtade gladt om gemensamma minnen eller dröjde vid anekdoter ur det förflutna; det var under dessa år Strömborg gjorde sina biografiska anteckningar, som äro en så oskattbar källa för kännedomen om Runebergs lefnad. När professor C.R Nyblom från Uppsala 1869 om sommarn besökte honom för att ombesörja den upplaga af hans samlade verk, som tills nu varit i bruk här som i Sverige, emottog han af "den lidande och i stoftet bundna skalden" detta intryck af storhet, som så mången besökare från hans hälsas dagar omtalar. I sitt förord ger den kände svenske estetikern en anslående och åskådlig bild af lifvet i Runebergs hem. "Sedan han sändt sin tack och hälsning till alla vänner å denna sidan af Östersjön", slutar skildraren, "tog jag farväl af honom med en känsla, som ej kan beskrifvas. Det var en af de få gånger, jag haft den lyckan att stå inför en verkligt storartad, i alla hänseenden helgjuten personlighet. Ett sådant möte glömmer man aldrig".

Hvad Runeberg lidit i det tysta under dessa tretton år, klagat har han icke. En af de svåra dagarna, då han uttalade sin längtan till Näsebacken, till begrafningsplatsen, och hans hustru med tårfylldt öga frågade, om han så gärna ville bort härifrån, påminte han henne gladt om några rader, dem han sommarn 1828 skrifvit i minnesboken i lusthuset i Pargas:

Hur ljuft att dröja, hur lätt att fara, när _Minnet_ lofvar vårt namn förvara.

Efter hand nalkades slutet, krafterna aftogo, och genom sömnlösa nätter och trötta dagar skred tiden fram mot den afgörande stunden, den 6 maj 1877. Dagen för begrafningen, som försiggick Borgå den 12 maj, voro Finlands städer sorgklädda, och i alla hamnar flaggade fartygen på half stång. Finlands ständer, för tillfället församlade till landtdag i Helsingfors, universitetet och skolorna, senaten, gardet och kadettkåren, korporationer och föreningar närvoro vid denna nationalhögtid för Finlands folk: ändlöst gick tåget uppför Näsebackens furuklädda sidor. Det svenska broderfolket tog med Finlands del i akten genom talrika kransar vid grafven och genom telegram till skaldens maka från Sveriges riksdag, Svenska akademin och lärda sällskap. Äfven Danmark och Norge voro vid grafven representerade. På Finlands ständers vägnar talade Snellman, på universitetets Topelius; under Pacius' ledning sjöngo studenterna med Topelius' ord:

Fjärran tid skall hans runor stafva, natt skall icke hans namn begrafva, ok skall icke hans folk förslafva, seger skall ur hans aska gro.

ÄLGSKYTTARNE.

Nio sånger.

Första sången.

Aftonvarden var nyss fulländad i torpet. En lämning Låg på det rymliga bordet ännu, kring stäfvan med kalja Stycken af hålkaksbröd och i koppar potäter och mujkor. Stugan var väl uppeldad och varm; från härden vid ugnen Spred en sprakande glöd den behagliga hettan och fyllde Taket med skyar af rök, att pärtorne knappast och slädan Kunde på sparrarme ses, där lagde de voro att torkas. Röken höll sig i höjden likväl, och under dess mörker Blossade pärtor i mängd och belyste det landtliga folkets Aftonbefattningar än, värdinnan, den driftiga Anna, Hvilken för sig och sin ärade man uppbäddade sängen, Dottren, som sköljde förnöjd vid muren den sotiga grytan, Gnolande runor i lugn, och sonen, den raske, som flitigt Öste åt fålarnes par, där de stampande stodo vid dörren, Hackelse, blandad med mjöl, i den väl hopfogade hoen.

Värden och herregårdstorparen själf, den förståndige Petrus, Stod från bänken opp, där han sutit i slumrande dvala, Gäspade länge, strök ur pannan det yfviga håret, Sträckte mot taket armarna högt och blåste omsider Makligt ur tröttad kropp den tungt insmygande sömnen. Gärna han lagt sig i ro, då han dagen igenom arbetat, Vadat i skogarnas snö och släpat stockar till herrgåln, Hade ej herr kommissarien själf bedt alla af gårdens Underlydande män den följande morgonen tidigt Samlas hos honom för älgarnes skull, som man skådat i nejden. Nu, i bekymmer att rusta sig ut till den stundande jakten, Måste han, trött som han var, fördrifva den älskade sömnen. Vägkostsäcken hängde där tom och förbidde att fyllas, Och hans förträffliga bössa, som sällan klickade annars, Ville för skottet sist ej elda, ty flintan var trubbig. Först från dess trädknapp tog han försiktigt bössan och afdrog Själskinnsfodret, som skyddade lås och pipa för väta.

Glad i sitt sinne besåg han den nyss svartmålade stocken, Medan ur lådan däri en hvassare flinta han framtog; Men till sin hustru talte tillika den ärlige Petrus: "Anna, i afton ännu är det bäst, att du fyller min matsäck, Så att den mättar en man, som en dag vill dröja i skogen. Skaffa i ordning i kväll, om du ej vill störas i morgon; Sömnlös sängkamrat är försummadt arbete ständigt."

Men hon svarade nu, den driftiga Anna, förtrytsam: "Aldrig ser jag ett slut på din häftiga längtan till skogen. Är du en björn till sinne och håg, förståndige Petrus, Lysten beständigt på rof och önskande jakter och vildbråd? Se, förståndige vän, ej mäktar du trifvas i stugan; Visst som en brännande glöd för din fot är det fredliga golfvet; Men att syssla i skogar och kärr onödigt och ständigt, Sådant är ditt. Nu måste du dock slå jakten ur hågen. Kommer min bror, som han loft, och besöker oss, länge förväntad, Lämnande gård och barn, dem moderlöse han äger, Passar det då, att jag här, med den galande tuppen som husvärd, Sitter allena och söker att roa den älskade gästen? Väl det ägnade dig att hemma förblifva och motta Honom och växla förtroliga ord som svåger med svåger."

"Icke dock så", genmälte den välförståndige Petrus, "Icke dock så, ordkunniga mor; hvad min herre befallt mig, Måste jag lyda, om än det ej glädde mitt sinne som jakten. Men om han kommer i morgon, din bror, den raske Mattias, Väl, undfägne du då med vänliga håfvor den käre, Så att han sitter i stugan förnöjd, tills jag hinner tillbaka."

Honom svarade åter den mångordkunniga Anna: "Såge jag stundom en vinst af ditt stora besvär och din möda, Mindre ville jag då på din oförtrutenhet undra; Men då du gick välaktade herr kommissarien till handa Dagen igenom och sköt de flesta och yppersta älgar, Kom du tillbaka om aftonen glad, ifall du en hud blott Mer än kamraterna fick, då han tog det mesta, din herre."

Leende svarade åter den välförståndige Petrus: "Hå hå, kunniga Anna, betänk, att min herre allena Vill ansvara för oss, om befallningsman för oss till tinget. Noga besinne du, mor, att älgarne borde besparas Endast för kungens gevär, om han nå'n gång reser i landet."

Tiga förmådde dock icke den mångordkunniga Anna, Utan hon jämnade sängen och log och talte och sade: "Litet kostar en plikt, som aldrig fordras och kräfves; Såg du väl någonsin förr bland oss, att en herre blef tingstämd? Bringa blott själf en knippe med fisk eller fågel till fogden, Se, om han stämmer dig då! 'Välkommen, granne, välkommen', Ropar den ärade frun, ren innan du stigit på trappan, Leder dig in och hviskar sin man i örat, och vänligt Räcker han genast sin hand och frågar: 'Hvad har du att säga?' Stor konst vore det ej att själf ansvara, ty snaror Har du i skogarna nog och skjuter en orre som oftast. Men det må vara; den rike befaller, den fattige lyder."

Så hon sade, och knappt hon talat till ända, då bjällror Hördes från vägen invid. Man lyssnade hastigt och uppsteg, Sköt gluggluckan tillbaka och tittade ut; men i blinken Stod en främmande man med frustande fåle på gården. Gästen från Kuru kände man snart, den raske Mattias, Annas älskade bror, som ej oväntad var anländ.

Raggig som björnen trädde han in i den ångande stugan, Nickade gladt vid dörren och slog med den yfviga mössan Snön från sin fårskinnspäls och från fötternas ludna beklädning. Värd och värdinna och dotter och son välkomnade honom Alla med hand och med famn, och de spädare barnen på muren, Tittande sotiga fram, nedklängde med skri, att af gästen Få sig en kringla enhvar och en mjuk ostskifva till välkomst.

Sedan man hälsat, manade Anna sin ärade broder Genast att sätta sig ned och viste den yppersta platsen Högst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas. Denne satte sig där, påtände sin mässingsbeslagna Pipa och rökte tobak, som han själf planterat och skurit, Medan med nöje han svarte sin syster, som frågade mycket Så om hans blomstrande barn som hans bördiga hemman i Kuru.

Petrus, den välförståndige, gick och löste ur redet Fålen, som stampande stod fastbunden med tygel på gården. Ränkerna tog han på armen och bjällerkransen och lokan Och inledde med bång den modige hästen i stugan.

Länge dröjde dock icke den kunniga Anna vid ord blott, Utan hon lämnade männerna fritt att tala i växling, Medan hon gick att bereda sin bror en smakelig kvällsvard, Kistan läste hon opp, den beslagna, som lyste i stugvrån, Målad med eldröd grund och med mörkare blommor beskuggad, Framtog brännvinsflaskan och glaspokalen med trädfot, Dukade, bröt det mjukaste bröd från spettet och frambar Ordnade stycken däraf; men ur boden hämtade dottren Smör och dricka och kött till glad välfägnad för fränden. Så bestyrdes hans mål i en hast, ty den kloka värdinnan Hade på förhand ren anrättningen lagt i beredskap, Så för att fägna sin bror som att visa de håfvor, hon ägde. Denne tömde pokalen och åt med förnöjelse kosten.

Men hon glömde ej heller, den kunniga Anna, att åter Taga sitt samtal opp på det ställe, där nyss hon det lämnat, Och hon talade snart till den raske Mattias från Kuru: "Visst må jag kalla det svårt för en man att sköta allena Ej blott yttre bestyr, men på en gång sysslorna inne, Mest dock ifall hans hus är som ditt förmöget och vidsträckt. Ser man ej mången gång, hur äfven den frodige hästen Tröttnar i backen, då ensam han drar det betydliga lasset? Men där föraren går vid fimmelstången och hjälper, Manande mycket med vänliga ord, där komma de båda Lättare fram; och så är bekymret mindre för mannen, När af en trogen hustru han följs, som delar hans möda."

Henne svarade åter den raske Mattias från Kuru: "Undra då ej, att så sällan jag får kringflacka och resa. Se, så är det med mig, och så är jag stadd på mitt hemman, Likasom gäddan stängs i den rumrikt gillrade katsan: Hvart hon förfogar sig, längtande ut, från ett hörn till ett annat, Sätta sig hinder emot, och förgäfves bryter hon böljan. Ägor och skog har jag skött i min tid, som det ägnar en bonde, Värd har jag varit, och nu skall jag vara värdinna tillika. Knappt ett år har förgått, sen min hustru, den goda, förlät mig; Tyngre det varit mig dock än alla de andra tillhopa. Gick jag att plöja, gick jag att sköta min viktiga kornsådd, Eller om sedan jag bjöds af årets växlande tider Bärga mitt frodiga hö och skörda den gulnade rågen, Rådde där pigor och barn oeftersedda i stugan; Dröjde jag åter inne en stund, snart flyktade fliten Då från åker och äng, och den opåmanade drängen Satt, med armarne lagde i kors, i behagelig hvila. Men hvad som tryckte mig tyngst, var barnen, det äldre, som ständigt Ropte sin mor, och det yngre, som grät vid det främmande bröstet."

Honom svarade rörd den mångordkunniga Anna: "Ovis kallar jag dig, om du så förnöter i ängslan Lifvets raskaste år, då du än kan njuta och fröjdas. Därför välje du snart en förståndig hustru, som trogen Vårdar ditt hus och förnöjer dig dag och natt med sitt sällskap, Såsom jag menar, du snart skall finna en flicka benägen."

Men allt medan han åt, genmälte den raske Mattias: "Så har jag tyckt, förståndiga mor, men med tvekan och oro Såg jag bland kvinnornas mängd och fann än icke den rätta. Ofta tänkte jag så: Skall jag välja en ung eller äldre? Allvarsammare kunde dig väl den mognare vara. Ty hvart hvälfvande år omfjättrar det häftiga lynnet, Likasom spindeln spinner den kufvande tråden om flugan; Men ej gåfve hon mig, hvad den yngre förmådde att gifva, Kindernas fägring och kärlekens fröjd, som den kraftiga mannen Eftersträfvar likväl som kvinnans yppersta hemgift. Åter räds jag att, seende blott på mig själf och mitt nöje, Taga en ung, som, flyktig och yr, vårdslösade barnen, Eller ock, sedan hon själf födt blomstrande söner till världen, Blefve ett gissel för dem, som ej legat dess hjärta så nära. Därför dröjer jag än och med fruktan blickar mot valet."

"Hej dock", sade i hast den kunniga Anna, "beständigt Faller det männerna kärt att eftersinna och rådslå. Innan de företaga en sak, skall det tänkas och tänkas Med och mot; så skrämmas de lätt af diktade faror, Ofta dröjande så, tills det nyttiga går dem ur händren. Icke är allt ostadigt, som ej är stadgadt af åren; Icke är stadigt allt, som länge af varandet glädt sig. Mångfald föder i jordiska ting den rika naturen, Mångfald föder hon ock i människolynnen och tankar. Ser man dock lätt, hur hon står på sin strand, vårplantan, och knoppas, Fredlig, rotad och lugn, då den hundraåriga bäcken Störtar i yra förbi och nejderna fyller med buller. Tag en flicka, Mattias, och tag den jag bjuder dig genast! Ser du på ungdom, nog, hon är adertonårig, min broder, Ser du på kroppens runda behag och den fylliga kindens, Får du väl länge söka en stoltare flicka än denna. Men om på lynnet du ser, är hon fromsint, stilla och böjlig, Lärd af sin barndoms nöd att tacksamt skatta det goda. Nu framlefver hon lyckliga dar på den ståtliga herrgåln, Piga bland pigornas mängd, men aktad af alla som ypperst. Henne förtror herrskapet de prunkande väfvarnas skötsel, Henne bestyret om mat och källarens nycklar och bodens, Och snart kunde du tro, att hon fostrats där som en dotter."

Men nu föll han i talet, den välförståndige Petrus, Lysten att föra det ut, som hans kunniga hustru begynte: "Hedda menar du visst, Zakarias' dotter, med lätthet Känner jag Hedda igen i det välförtjänta berömmet. Har hon dock vuxit opp ur sin barndoms mödor och sorger, Liksom den goda kärnan, om än i svagare jordmån, Kraftfullt vecklar sig ut och blir en lofvande planta. Ingen passar som hon för den raske Mattias, och säkert Skulle den ärlige snart, om han henne blott finge för ögat, Börja på vigselring och förlofning tänka och skynda. Ty så är hon i sanning för männernas flyktiga blickar Som för trastarnas tropp den bärrikt lockande rönnen; Ystert svärma nu dessa och sväfva på luftiga vingar, Tills de i farten i hast bli varse det rodnande trädet; Genast skratta de högt af glädje och skynda begärligt Alla i täflande flykt till de yppiga klasarnas skatter; Sedan hänga de vid och tåla väl buller och käppkast, Innan de fly, då man lysten på bär vill jaga dem unnan. Därför ber jag ock den, som är värd det goda, att genast Ställa hos henne sig in, att ej andra må hinna i förväg; Därför skynde du snart, värderade svåger, till herrgåln."

Honom svarade så den raske Mattias från Kuru: "Roligt vore att se den mycket beprisade flickan, Funne en förevändning jag blott för det käcka besöket, Ty att för friare strax misstänkas behagar mig icke."

Men då log han behagligt, den välförståndige Petrus, Glad af sitt goda förslag, och han talade åter och sade: "Därtill att finna ett råd är lätt, ty, i sanning, din önskan Passar till ställningen nu som osten till krusade formen. Tidigt i morgon går jag på älgjakt, såsom min herre Bedt och befallt; då följer du raskt, med min bössa beväpnad, Och så hinna vi snart till den välbemedlade herrgåln. Men då i stugan du trädt och de öfriga skyttarna samlas, Spanar du tigande opp med din blick den förståndiga Hedda. Lätt på de rodnande kindernas glans och den dråpliga växten Känner du henne igen, om hon sute bland hundrade pigor. Om hon behagar dig då, det jag tror du skall finna besannadt, Kan du ock växla ett skämt eller språka förtroligt med flickan. Sedan betänke du väl, så länge vi dröja på jakten, Hur hon till nöjes dig var och om henne du önskar till hustru; Sist, om det faller dig kärt, skall jag åter blifva din talman."

Men han beprisade nu, Mattias, förslaget och uppsteg Just i detsamma, mätt af den goda förplägningens skänker, Och med ett famntag tackade han sin svåger och syster. Öfvermåttan förnöjdes också den förståndiga Anna, När hon förmärkte sitt vänliga råd af männerna gilladt, Och hon dröjde ej mer att för bägge bereda en vägkost. Men då hon packat en närande mat i väskan af näfver, Hängde hon åter den tung på den hålliga knappen i väggen Och gick sedan åstad att bädda ett läger åt brodren. Halmen skakades opp i den rymliga sängen, behändigt Bredde hon lakan därpå och hufvudkudden af fjäder, Medan den blomstrande dottren med ståt inbragte till täcke Ryan, som fordom blef väfd för de fromma föräldrarnes brudsäng. Anna, förståndiga mor, väl hade du mycket förändrats, Sedan du bröllopsnattens behag invigde och ryan, Kinden var rynkig nu och de smidiga formerna fetnat; Men densamma i prakt var än din rya med samma Röda och hvita och svarta och blåa fasoner i ullen; Denna tjänade nu din bror till ett prunkande täcke.

Men när allt var beredt och enhvar åstundade hvila, Släckte de pärtornas flammande bloss och förtrodde de trötta Lemmar åt nattens söfvande hand att förfriskas och styrkas.

Andra sången.

Ren aftynade syrsornas sång på den sotiga muren, Glöden förkolnade ren, och i vrån på sin vanliga pinne Gol nattvakande tuppen, bebådande morgonens ankomst. Knappast skulle ändå den förståndige Petrus ur dvalan Vaknat, trött som han var af de förra dagarnas mödor, Hade tillika en stormande träta på muren ej uppstått, Hvilken med buller och brak tillväxte i nattliga mörkret. Ty där låg han behagligt, den aktade tiggaren Aron, Närmare ugnen och njöt den ångande hettan allena, Medan en annan af männernas tropp, inhysingen Pavo, Låg vid hans sida och kände ej nog af en älskelig värma Grannen ville med våld den ärlige Aron från stället Tvinga och hvälfde sig opp på hans andra sida behändigt, Trängande på som en kil; men förgrymmad reste sig Aron, Famlade, fattade tag och slängde den stretande Pavo, Lätt som en stampsäck, ned från den sotiga muren i golfvet. Genast vaknade Petrus, af bullret förvirrad och uppskrämd. Men med klagande röst tog Pavo till ordet och sade: "Lyssna dock, Petrus, och se, hvad tiggaren gjort med den bättre, Kastat från muren mig ned, halsbrytande, stolt i sin vrede, Liksom han vore en kung och ej lefde af människors nåd blott."

Honom svarade strax den ärlige tiggaren Aron: "Ville du tränga mig bort och ej unna den grånade gubben Värma sin sida vid ugnen, som dock har värma för alla, Måste du skylla dig själf, om ock nacken du brutit i fallet!"

Men när den ärlige Petrus förnam, hvad männernas tvist var, Log han af hjärtat och nämnde vid namn inhysingen Pavo: "Pavo, min vän, det är bäst att ej neka en annan, hvad rätt är; Äfven med tiggarn är Gud och beskyddar hans hvila på muren." Sade, men tigande kröp inhysingen Pavo i ugnen, Där han i blinken på bädden af sten, kringångad af hetta, Somnade ljufligt och glömde sitt fall i behagelig hvila.

Men ej tänkte han mer, den förståndige Petrus, på sömnen, Utan han steg ur bädden och gick att väcka Mattias. Sängen nådde han snart och lade sin hand på sin svågers Skuldra och hviskade sen i hans öra de manande orden: "Morgon i händerna ren! Upp, sof ej längre, Mattias! Önskar du följa oss åt på den lofvande jakten och skåda Hedda i dag, som du ville i går, må vi skynda till herrgåln." Sade; ur hvilan spratt den raske Mattias, och redan Satt han i sängen rak; men den välförståndige Petrus Gick att bestyra om eld och sökte väl länge i härden, Innan där djupt på bottnen han fann det glödande kolet. Skickligt tog han det opp, med två pärtstumpar till eldtång, Förde det nära sin mun och blåste med vidgade kinder Häftigt därpå: en kväfvande rök omhvärfde hans anlet, Ömsom skådadt i ljus och ömsom höljdt i en mörk natt.

Snart dock väcktes en låga, och pärtan flammade genast, Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen, Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvet, Och sin gömma i språng uppsökte den skrämda kaninen. Skyndsamt började sen den förståndige Petrus att klä sig, Drog med förnöjelse på de bepröfvade, hålliga, gråa Vallmanskläder, som skylde mot köld hans fylliga lemmar, Passade fötterna sen i värmande strumpor af svart ull, Skodde sig snabbt, steg opp, tog fårskinnspälsen af väggen, Svepte sig välansenlig i den och spände kring medjan Läderbältet, prunkande grant med sitt häkte af mässing. Sådan stod han beredd att gå till den ståtliga herrgåln. Äfven Mattias kom ur sin vrå, munderad och färdig, Klädd från hufvud till fot, som han ärnade tåga på jakten; Endast sin ståtliga päls af tolf mjuktgarfvade fårskinn, Kostliga, tyngda af ull, som en lofvande fåle i värde, Bar han ej tillspänd än, men han hvälfde den makligt omkring sig.

Nu, då de voro i skick och väl utrustade båda, Tog den ärlige Petrus på väldiga skuldror sin matsäck, Hängde sin bössa på nacken och gaf Mattias ett gammalt, Svenskt, mångpröfvadt gevär och talade vänligt och sade: "Här är klenoden! En gång må den tagas af knappen för din skull. Själf den begagna nändes jag ej; på den sotiga väggen, Dyr och värderad, den hängt, som den lämnades där af min fader." Sade; men leende tog Mattias och hängde på axeln Remförsedda geväret och tryckte sin mössa på hufvet, Villig att vandra åstad till jägarens värf och till älskarns. Morgonsupen förglömde dock nu den förståndige Petrus Hvarken att taga sig själf eller bjuda sin ärade svåger, Utan de söpo med lust och togo sig värma på färden.

Men då de kommo på gården och sågo den klarnade himlen, Fullt med stjärnor beströdd, och hörde den tindrande drifvan Knarra för fötternas steg och knutarna braka för kölden, Medan på hvar sitt par lättlöpande skidor de stege, Gladdes Petrus i hjärta och själ och talte och sade: "Nu, kamrat, för en dag som denna betalar man pengar. Kosteligt, trodde dock knappt, att den fuktiga vinden från östern Skulle sig vända så snart, då den kom med blida i aftse. Lätt skall det bli att jaga i dag; den glattade skidan Löper som stålet på is, och ägarne hindras af skaran; Dröjom ej, följ! Längs ängarna går genvägen till herrgåln." Sade och skyndade fram och hann den stupande backen, Som från hans ladgård sluttade brant mot ängen där nedan, Honom följde Mattias, och båda begåfvo sig utför, Snabba som skuggor af moln, dem stormarna jaga på fästet.