Part 4

Den största försakelsen i hennes lif och som hon bar nog mycket för sig, var måhända den, att hennes poetiska anlag ej komme till sin rätt. I sina bref till Snellman, som för denna begåfvade kvinna hyste en aktning, som han ej medgaf fruntimren i allmänhet, bemöter hon samtidens fördomar mot kvinnligt skriftställeri med en bitterhet, hvilken satt desto djupare, som hon ej själf kunnat helt frigöra sig från dessa fördomar. Flere år å rad förkväfde hon i hushållsgöromålen sin skriflust, så att Runeberg slutligen förebrådde henne detta "alltför ensidiga Marteri". På Snellmans tillskyndan publicerade hon i Litteraturbladet på 1850-talet en del "Teckningar och drömmar"; år 1858 utkom hennes hufvudarbete, "Fru Catherina Boije och hennes döttrar", en berättelse från Stora ofredens tid i stil med Topelii "Fältskärns berättelser", författad tidigare men utgifven senare. Med hvad hon äfven i bundet språk publicerat är Fredrika Runeberg helt visst den mest betydande svenskspråkiga författarinna i Finland.

Somrarna tillbragte Runeberg med sin familj från och med år 1838 på Kroksnäs, i skärgården strax söderom Borgå, en gammal herrgård i bondehand, hvars enkla, rödmålade mansbyggnad ännu står kvar som på Runebergs dagar. Skyddad af Vessölandets djupa barrskogar, erbjuder naturen här, rikt kuperad, med rymliga fjärdar, löfrika sund och vassbevuxna vikar, all den inre skärgårdens fägring och behag, hvartill ock hör den sekelgamla odling, som med åker och äng och trefna bondgårdar brutit dess ursprungliga vildhet. Här har skalden oafbrutet i 31 år, sommar efter sommar, vid naturens bröst funnit den sunda näring, hans ande efter vinterns arbete behöfde.

Om somrarna skref Runeberg numera föga. Så snart våren kom, drefs han af en rastlös längtan ut till naturen, för att "deltaga i dess utvecklingsfest", och var ofta redan före feriernas inträde utrest till Kroksnäs på någon jakt- eller fiskefärd. Sommarn igenom bedref han på de kringliggande vattnen sitt fiske, med långref och krok, med nät och ryssjor, hvarvid sönerne efter hand som de växte upp biträdde, de yngre vid fångsten och vården af betena, de äldre som roddare, medan Runeberg i sin halmhatt och hemgjorda linneblus med läderbälte kring lifvet satt i aktern af båten och skötte refvarna. Det var intet dolce far niente, såsom hans hustru någonstädes skämtsamt beklagar sig i sina bref, utan en sysselsättning, som för tillfället upptog hela hans intresse och bedrefs med största omsorg; hans drag kunde mulna i allvar, när yngsta sonen låtit kråkorna beskatta betesförrådet, såsom Strömborg förtäljer om den fiskefärd han deltog i. Jaktfärderna gällde om våren sjöfågelskytte för vettar, om hösten hare och skogsfågel och räckte någon gång flere dagar å rad. I kalendern Ilmarinen för 1884 ingår en intressant skildring af en sådan längre jaktfärd tidigt en vår på sjöfågelskytte till yttersta hafsbandet, där man tältade i det fria, ehuru snön ännu låg kvar i skogarna, medan kosten bestod af på stället tillbredd fisksoppa; icke minst värdefull är uppgiften om Runebergs intresse för den skrytsamme och egensinnige lotsen, med hvilken han vid toddyglaset fortsatte diskursen natten igenom. Om hösten riktades jaktfärderna till omnejderna kring Borgå, där Runeberg snart blef hemmastadd ej blott på herrgårdarna, utan ock i mången bond- och torpstuga, som ända till våra dagar bevarat minnen däraf. De personer och typer, han därvid mötte, bland allmogen såväl som bland de bildade, blefvo ej utan sin betydelse för hans skaldskap.

Runebergs overksamhet på Kroksnäs var endast skenbar. Det var nu han samlade sina förråd af nya åskådningar och idéer. Från skogen och sjön, från skären och hafvet, från grönskan och sommarljuset hade de sin friskhet och sin styrka. Nya diktverk växte nu upp i hans fantasi, och då han själf meddelat, att han ej nedskref någonting, förrän dikten i hans inre fått en fullt tydlig och harmonisk gestalt, var kanske denna del af skapelsearbetet den förnämsta. Efter middagshvilan, när han gick ut till "Mellanängskällan", blef han kvarsittande vid dess klara vatten, ostörd, i tyst begrundan, ofta långa stunder, medan hans anhöriga, som kände hans vana, togo en omväg för att ej störa honom. Det var diktverkens början; de slutfördes under de långa och mörka vintermånaderna i staden.

När Runeberg kom till Borgå, hade han redan, som han uttryckte sig, mycket "färdigskrifvet i hufvudet".

Det första större diktverket i Borgå är JULKVÄLLEN. I detta syskonstycke till Hanna är skådeplatsen åter inlandet, men nu "den rikt bemedlade herrgården", den andra af de bildningshärdar, från hvilka kulturen utgått till den inre landsbygdens befolkning. Den är i ego hos en adlig krigare, den gamle majoren, hvartill förebilden kunnat finnas hos Enehjelm i Saarijärvi eller någon af de militära godsegarene i omnejden af Borgå. Med sina glimmande takkronor, sin stormodigt ropande kusk och sina förnämare vanor står herrgården i Julkvällen på långt större socialt afstånd från folket än prästgården i Hanna. Uppvuxen i dess adliga kultur, har den sextonåriga fröken Augusta i sitt väsen en helt annan förfining än hennes syster på prästgården. Hon spelar klaver, hon har läst Irving och Moore, hon skrifver vers, men framför allt: i hennes hjärta bor en adel, både bildningens och födselns, hvarur detta sextonåriga barn hämtar de ingifvelser, som göra henne till julkvällens tröstande ängel. Huru skulle den till åldern mognare Hanna redt sig inför uppgiften att stilla den sorg och söndring, som julposten medfört med de oroande nyheterna från Turkiet, där svågern kämpade som kapten i ryska armén? Rörande är den sextonårigas fina konst, då hon med sitt klaverspel omstämmer fadren, som fåfängt talat förnuft med sina gråtande fruntimmer, och med sin romans tröstar sin syster kaptenskan i kammarn vid den förstföddes vagga. Slutligen är det ock hon, som om under hafvandena både i torpen och drängstugan har en omtanke, hvilken får sitt mest gripande uttryck i förhållandet till Pistol, den gamle trumpne soldaten, hvars son stupat i kriget, medan kaptenen återkommer på julaftonen sårad men behållen. Det är hennes älskliga väsen, som öfver den gamle soldatens manliga resignation kastar ett skimmer af mild försoning: i hjärtelaget hos dem bägge bor en valförvantskap, som öfvervinner olikheten i ålder, stånd och bildningsvillkor.

Hanna är uteslutande idyll; i Julkvällen tillkom det krigiskt-patriotiska elementet med en styrka, som ej undgick att göra intryck på samtiden. När gamle Pistol uppträdde från de djupa led, som 1808 bestått den förtviflade striden för fosterlandet och äran,

flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet,

väckte han hos allmänheten samma känslor, som grepo hans vapenkamrat, den ädle majoren, då

----Finland, stod för hans öga; hans torftiga, gömda, heliga fädernesland.

När samtidigt Montgomerys historia öfver 1808 års krig utkom, blef intresset allmänt för dessa krigiska minnen, som slutligen fingo sin odödliga form i Fänrik Ståls sägner.

Julkvällen påbörjades den första vintern i Borgå. Men dels skolarbetet och Borgåtidningen, dels frossan, då för tiden en långt allvarsammare sjukdom än nu, afbröto utförandet, tills året 1840 Nadeschda trädde emellan och med omotståndlig makt tog skaldens fantasi i besittning. Först efter dess fullbordande, januari 1841, återkallade han gestalterna från den finska vinterbilden, den vänliga fröken Augusta, hvars romans afbrutits i midten, majoren och hans vapenbroder från krafternas dar, och ej gestalterna blott, utan tonen och stämningen, så att, när diktverket utkom till julen 1841, det förelåg så helgjutet, som om det skapats under en enda oafbruten ingifvelse: ett kraftprof, som bättre än något visar den underbara uthålligheten i Runebergs skaldefantasi.

Medan Runebergs sångmö hittills gifvit endast bilder ur den egna nationens lif: i Älgskyttarne dess allmoge, i prosaberättelserna dess borgarstånd och kustbefolkning, i Hanna och Julkvällen dess präste- och adelstånd, beträder hon med NADESCHDA den främmande världen i det land, hvarmed Finlands öde efter 1808 förenats. Motsatsen kan ej vara större: där lifegenskap, här ett själfegande bondestånd; där själfhärskaredöme, här en fri samhällsanda, om ock än väntande sina former; där glans och prakt i de ledande klassernas lif mot den stilla enkelheten här. Den ädla mänsklighetskänsla, som är en af de ledande makterna i Runebergs diktning, höjde honom öfver hvarje trångbröstad nationalfördom. Men hvarifrån hade Runeberg, som aldrig vistats i Ryssland, sin åskådning af det ryska lefnadssättet och den ryska naturen?

Sommarn 1838 hade Fredrik Cygnaeus fört till Runeberg i Borgå Jakob Grot. Denne ryske lärde hade som tjänsteman vid Rikskonseljen begynt intressera sig för den nordiska litteraturen. Han lärde sig ej blott svenska språket, utan ock, under en vistelse hos Lönnrot i Kajanatrakten, det finska, öfverförde till rysk dräkt Tegnér, Runeberg, Kalevala och publicerade i den ryska tidskriften "Samtiden" intressanta uppsatser från det område han valt som sitt. År 1841-53 professor i ryska vid universitetet i Helsingfors, stod han som en intresserad förmedlare af det andliga utbytet mellan sitt fosterland och det där han verkade. Bekantskapen mellan Runeberg och Grot, en gång inledd, öfvergick efter hand till brorskap och verklig vänskap. Upprepade gånger gjorde Grot sommartid på Kroksnäs besök, som kunde räcka ända till tio dagar, medan de om vintrarna träffades ömsevis i Borgå eller Helsingfors. Sitt första besök på Kroksnäs, sommarn 1839; resan dit från Borgå, då Grot i sin obekantskap om vägens längd anlände så sent i sommarnatten, att familjen redan låg till sängs; Runebergs glada välkommen, när han med ljus i handen steg ut ur sitt rum: allt detta beskrifver Grot med rysk liflighet i en längre uppsats i "Samtiden". Hvad främlingen främst lade märke till hos den finske skalden var "hans öppna anlete, som uttrycker förstånd, redbarhet, saktmod och en orubblig själens frid". Det sistnämnda hade han funnit äfven hos Lönnrot, en frid så motsatt det ryska lynnets oro: hos båda, Lönnrot och Runeberg, hade den samma grund i deras religiositet. I skaldens sommarhem bemärker han, näst gästfriheten, den stora enkelheten: det primitiva möblemanget, de bilade stockväggarna, fönstren, som efter österbottnisk sed saknade rullgardiner; han hänföres af skärgårdsnaturen, som med gråa klippor, gröna barrskogar och gyllene fält utbredde sig framför hans fönster. Runeberg, som i hög grad besatt förmågan att samtalsvis vinna sanna och djupa åskådningar, har under dagarna för Grots första besök på Kroksnäs utan tvifvel fått en rik inblick i lefnadsförhållandena i Nikolai I:s Ryssland. Samtalen varade stundom, skrifver Grot om ett senare besök, ända till fem timmar och fortgingo långt in på de sommarljusa nätterna. I ett annat bref förvånas han öfver de djupsinniga tankar och snillrika bilder, med hvilka den finske diktaren rör sig äfven på främmande områden, och kan icke nog prisa hans "sällsynta förmåga att uppfatta och värdera det vackra hos hvarje nation".

Vänskapen mellan Grot och Runeberg är en bild af det förtroendefulla förhållande, som rådde mellan ryska och finska skriftställare på en tid, då man trodde på vetenskapens och poesins kraft att förbrödra nationer. År 1853 kallades Grot till lärare åt den blifvande kejsaren Alexander III, som för honom hyste mycket förtroende; hvilken betydelse har ej häri legat för Finlands välfärd? Ännu 1877, vid Runebergs död, egnade Jakob Grot åt den finske diktaren varma afskedsord i den ryska pressen. "Han var en af de utvalda", skrifver han, "öfver hvilka folken med rätta äro stolta och som utgöra en prydnad för mänsklighetens häfder." Grot afled år 1893.

Genom Grots vistelse på Kroksnäs var Runebergs fantasi redan varm för det ryska lifvet, då hans hem juldagarna samma år besöktes af en nära bekant från Lördagssällskapets tid, fröken Henriette Ahlstubbe, en syster till Stubben, gemenligen Stubbskan benämnd. För att understöda sin bror, hvars humanistiska intressen betänkligt inkräktat på hans medicinska studiebana, hade hon flere år vistats som guvernant i det inre Ryssland och återförde därifrån bland sina minnen en sägen om tvenne furstesöner, som förälskade sig i en och samma slafvinna. Detta var uppslaget till Nadeschda, som konciperades och slutfördes inom ett enda år.

Att Runeberg i Nadeschdadikten förmått öfver själfhärskardömets och lifegenskapens Ryssland kasta ett sådant skimmer af sympati, kommer väsentligen af den humanitetsgrund, hvarpå dikten bygger, och som skalden på det lyckligaste förknippat med gifna historiska förhållanden genom att förlägga händelsen till Katarina II:s tid, då det adertonde århundradets humanitetsläror framträngde äfven till Ryssland.

Det mänskliga värde, som ligger i ett rent hjärtas kärlek, vare sig den tager gestalt hos en lifegen som Nadeschda eller hos en fursteson som Voldmar, förenar dem bägge på samma grund. Så ljuflig och ren som skalden målar denna kärlek, i månskensnatten i den underbara fjärde sången, hvem kan betvifla dess verklighet? Hvad beträffar furstesönernas moder, den anstolta Natalia Feodorovna, denna karakteristiska typ i själfhärskaredömet, som lefver blott för härskarens gunst, så har ock denna hårda natur en vek punkt i sin moderskärlek, ehuruväl hon framför allt älskar sig själf i sina söner, hvarför hon ock drabbas dess svårare, ej blott af Voldmars mesallians med den lifegna utan ock genom Dmitri, sin "nattlige, dunkle son", som sviker hennes lefnadsplan af kärlek till samma slafvinna. Också i teckningen af de lifegne lefver samma mänsklighetskänsla: Vladimir, den gamla trotjänaren, blir genom kärleken till sin herre något långt mera än en slaf, ja äfven Miljutin, Nadeschdas fosterfar, som är så djupt sjunken i lifegenskapens dy, att hans högsta önskan är att se henne som furstens älskarinna, får i den varma tillgifvenheten mellan honom och Nadeschda sitt människovärde. Och slutligen har skalden, genom att emot Natalia Feodorovnas falskhet och flärd, då hon med målade tapeter söker bedraga sin kejsarinna, ställa fram Nadeschdas rena och af sorger förädlade gestalt, med beundransvärd finhet motiverat handlingssättet hos Katarina II, denna Nordens Semiramis, som här fått den ädla uppgift, att mänskligt återförena, hvad fördom och flärd åtskiljt.

I Nadeschda har Runebergs sångmö rört sig, med samma säkerhet i de ryska fursteslottens glans och prakt som hemma på präst- eller herrgården i eget land. Grot, åt hvilken han lämnade dikten att granskas i manuskript, har ej haft något af vikt att anmärka, men tillägger ock, att både gestalterna och naturen här äro behandlade mera summariskt än i de finska bilderna. Icke dess mindre verkar dikten öfvertygande genom sin inre följdriktighet och sanning, diktionens skimrande fägring och stämningens djup, buren af de antikartade metrarna, som episkt fortlöpa i orimmade romanser.

I sin tillfredsställelse öfver Nadeschda föreslogo Grot och Pletneff äfven andra uppgifter ur det ryska lifvet till behandling; men Runeberg hade med Nadeschda uttömt sitt ämne, och det var ej hans vana att upprepa sig.

STRIDEN MED PIETISTERNA; KUNG FJALAR.

Medan Runeberg i diktens form utvecklade sin glada och ljusa lefnadstro, hade pietismen, denna den mäktigaste religiösa rörelse vårt folk upplefvat, lik en skogsbrand gått genom bygderna, uppskakande sinnena ur deras liknöjdhet och renande hjärtan och seder med sina stränga fordringar, men ock i mörk ensidighet förkastande lifvets och människoandens yttringar på andra områden än det religiösa: hvad fann den annat att hänvisa till, än ett fosterland bortom jordelifvet? I så måtto har man kallat pietismen en underström till den nationella rörelse, som med landtdagarnas återinkallande 1863 inträdde som en faktor i folkets lif, åsyftande att göra detsamma i högre mening delaktigt äfven af ett jordiskt fosterland. Upprunnen ur folkets djupa led, vann pietismen anhängare äfven bland de bildade. I universitetskretsar hade den sin målsman i Lars Stenbäck, hvars väckelse inträffade under relegationen 1834.

Runeberg, inför hvars ljusa lefnadstro pietismens asketiska ensidighet syntes innebära en fara för bildningen, hade redan i Helsingfors tänkt på att uppträda i frågan. Det var det första året i Borgå han skref _Den gamle trädgårdsmästarens bref_, som trycktes i Helsingfors Morgonblad 1 december 1837. Stenbäcks "Svar till den gamle trädgårdsmästaren" ingick i Morgonbladet för januari 1838, hvartill Runeberg i Borgå tidning, som emellertid Öhman och han uppsatt, publicerade sitt genmäle _Till författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren"_. I denna polemik, som med spänd uppmärksamhet följdes af landets hela bildade klass, uppträder Stenbäck som den eldige, sanningssökande ifraren, medan däremot hos den gamle trädgårdsmästaren framträder en kvietism i lifsuppfattningen, som utvecklat sig under det nog exklusiva umgänget med plantornas milda värld, liksom om icke själf viskheten, lasterna och ondskan funnes till i lifvet, åtföljda af sina förkrossande konflikter. Fanns det fullkomlighet i hvarje punkt af tiden, som den gamle i sitt tredje bref säger, så hörde ju till denna fullkomlighet äfven "den sekt af gudaktiga, tysta, hemska varelser", som med sin läras "gift" störa den milda harmonin i hans blomstervärld, i det de söndra ifrån honom hans Rosa, hans enda dotter. Men pietisterne syntes för den gamle lika förtappade, som han för dem, och det straff, som drabbar honom i hans dotters död, kan således vara ur poetisk synpunkt berättigadt, medan däri ligger ett polemiskt felgrepp, hvaraf ock Stenbäck i sitt "Svar" begagnat sig.

Men Runeberg hade tänkt i saken djupare än den gamle trädgårdsmästaren. I sitt mästerliga genmäle, som ej i språkets skönhet, men väl i tankarnas djup och bildernas klarhet öfverträffar själva brefven, vänder sig Runeberg främst mot pietisternas mörka förkastelse af världen och människolifvet. För dem ett dystert andens fängelse, är detta lif för Runeberg en ljus och härlig uppenbarelse af Skaparens tanke. Bredvid uppenbarelsen i naturen erkänner Runeberg äfven det uppenbarade bibelordet, men söker i dess läror människolifvets förklaring,--ej dess förkastelse. Mellan materie och ande, mellan världen och Guds rike ser han en enhet, som kristendomen blott befäst, då "försonaren söndertrampade ormens hufvud". Runeberg erkände äfven nödvändigheten af en omvändelse från själfviskheten och de onda böjelser, som sitta rotade i den jordiska delen af vår tillvarelse, något som ej sker oss af vår egen makt, utan som en nåd ofvanifrån. Men denna omvändelse kan försiggå äfven annorlunda än enligt pietismens normaliserade "Nådens ordning". Den kan vara en stilla utveckling, en beständig sträfvan mot Gud, fortgående, för den enskilde som för mänskligheten, icke språngvis, utan stegvis, organiskt, genom det jordiska till det himmelska. Runeberg varsnar den öfver allt i människolifvet, äfven hos den mest förtappade, i palatset lika väl som i kojan, hos den ena nationen lika som hos den andra. Inför denna tanke ljusnar tillvaron för hans blick, såsom den svartnar för pietistens.

Med tillrättavisande af pietisternas själfviska bekymmer för den egna saligheten summerar Runeberg slutligen sin religiösa uppfattning i följande ord: "En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, sina tankar och handlingar. I den lefvande tjusningen öfver deras öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft, att det är han som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget själf är det milda offer, vår lära bjuder oss att nedlägga på den Högstes altare".

Runeberg var blott några och trettio år, då han träffade kristendomens anda i dessa satser, hvilkas sanning, säger Strömborg, ingen erfarenhet skall kunna jäfva. Att skalden pröfvat dem på sig själf, i sitt eget lif, det bevisar det sätt, hvarpå han bar sina motgångar först och sina framgångar sedan. De bildade klasserna höllo i allmänhet med Runeberg; till allmogen trängde hans tankar väl endast medelbart, genom dem.

Huru innerligt de religiösa spörsmålen på denna tid fyllde Runebergs lif äfven i hemmet, visar ett bref från hans hustru, som på tal om pietisterna skrifver: "Jag ville att en af dem en gång kunde höra Runeberg tala i saken, då han är (ja, jag måste nyttja det ordet) riktigt inspirerad. Klar och ljus, liksom blickade jag in i Guds anlete, är mig vår religion i all sin kärleksfullhet och härlighet, då jag hör honom så, och som ett mörkt, betydelselöst stoft nedfalla dessa på Skriftens förvrängning grundade olyckliga läror.----Nu först", tillägger hon, "har jag rätt och fullt lärt mig inse, hvad jag eger i min man".

Stenbäck lämnade Runebergs genmäle obesvaradt, vare sig han redan sagt vad han ville, eller att han ej kunde bestrida sanningen i Runebergs framställning. I alla fall har han stannat vid pietistens brinnande kamp om sin salighet, utbytande lyran mot harpan, tills äfven dess toner förstummades i de religiösa lidelsernas stormar. Han utgick ur dem luttrad såsom människa, men med sin poetiska åder bruten. Hans sista betydande dikt, vid österbottningarnas Porthansfest 1839, är tillegnad Runeberg; polemiken hade ej hos honom kvarlämnat minsta skymt af personlig misstämning.

Den religiösa polemiken har lämnat spår äfven i Runebergs tredje och sista dikthäfte, en efterskörd från den lyriska diktningens fält, utkommen sommaren 1843. Här ingår en afdelning legender, dels bearbetningar efter Kosegarten, dels egna motiv. Bland de sistnämnda är dikten _Krysantos_, i hvilken Runeberg gifvit konstens form åt hvad han på tankens väg framställt i sitt genmäle till Stenbäck. Den gamle trädgårdsmästarens ensidiga och bittra häftighet är här öfvervunnen, och äfven den unge fördömande ifraren omfattas nu med samma milda försoning, i hvilken lifvet ligger ljust för skaldens blick.

När Krysantos uppstod, hade planen till KUNG FJALAR redan legat och grott hos Runeberg. Huru under Försynens osynliga ledning lifvet verkar till människans förbättring och omvändelse, det är hvad Runeberg vill visa i denna sin mäktigaste diktskapelse, som han själf kallat "ett litet epos, hvari gudarnes storhet och nåd utgör ämnet". För denna uppgift erbjöd antiken ej den nödiga känslan af personlig själfständighet, men dess mera den skandinaviska forntiden, till hvilken dikten därför är förlagd.

Fjalar, Gauthiods kung, hör till dessa vikingatidens storslagna men själfviska gestalter, som, trotsande på sin viljas kraft, lefva blott för egen storhet och ära, åsidosättande för dem hvarje annan hänsyn. Men därjämte bo i detta kämpabröst äfven känslor af en ädel mänsklighet, som röjer sig redan i hans beslut att, om ock blott till egen tillfredsställelse och ära, från ett stamhåll för vikingar omskapa Gauthiod till ett fridlyst rike, blomstrande under lagarnas fredliga hägn. När nu Dargar, siaren, tolkaren af gudarnes bud, förkunnar den blygd, som förestår Fjalar och hans ätt, då

hans son, den ende, sluter som brud sin syster i eldad famn,

så går Fjalar, med uppbjudande af all sin viljestyrka, till strid med gudarne: till den storhet, han vunnit med kufvade riken och länder, vill han yttermera lägga den, att hafva besegrat äfven gudarne, i sin skoningslösa själfviskhet redo att för detta mål offra det ena af sina barn, sin dotter, och höja svärdet mot det andra, mot sin son.