# Samlade arbeten I

## Part 38

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-i-13100/index.md

Men denne följde redan sin egen föreställning och fortfor: "Då började den mörke att visa sig."--

"Djäfvulen?" frågade en mängd röster, och nyfikna ögon föllo på berättaren.

"En sägen gick i byn", sade denne, "att den gamle Metar-Johan ibland i solgången sett från fjärden en grå man på höjden af åsen. En stormig afton flöt metarens båt, tom och kullstjälpt, till stranden; då sades det, att den mörke mannen gjort detta verk. Men jag var en vild unge, hatade att lefva och fruktade intet: Två gånger sprang jag undan, då den mörke kom; men den tredje gången blef jag kvar och bidde honom."

"Och hvad gjorde han åt dig, då han fick tag på dig?"

"Han kysste min panna och grät. Så gjorde han först. Sedan såg han på mig och frågade: 'Har du förrådt mig redan och talat ut, hvad du sett?' Vet nådige herr lagman, hur han såg ut, då han sade detta? Så var han till utseende som Saimavesi en blå höstnatt, då mörker och stjärnor ligga i djupet, förskräcklig och mild."

"Aktning för rätten, gosse!" sade denne. "Stilla med blåa nätter och stjärnor i Saimadjupet; sådana ord passa icke här."

"Men då jag sade honom", fortfor ynglingen, "att jag för ingen vågade yppa, att jag varit på åsen, for mörkret bort från djupet, och det blef dager. Denna gång voro vi länge tillsammans, ock sedan träffades vi dageligen. Jag satt då på höjderna och såg öfver vattnen, och han satt nära invid och såg på mig, och hans öga var gladt och troget som en hunds. Stundom gaf han mig silfver och lärde mig att om nätterna taga mig häst och rida till staden. Dädan hämtade jag allehanda åt honom och mig. Så led sommarn framåt, och det blef en mörkare tid. En morgon, då jag steg opp, hörde jag gårdsfolket säga, att en man visat sig om natten med eld vid vår stuga, men släckt elden och skyndat bort, då hundarne börjat anfäkta honom. Min morfäder var gammal och nästan blind; men han var nu vild af vrede öfver den obekante mannen med elden. Han kallade mig mordbrännarunge och sparkade mig ut ur stugan till att börja min vallgång. Denna dag kom jag sent på åsen, emedan vattnet var kallt och jag väntade, tills solen var högt uppe. Men då jag träffade den mörke, gingo vi längs vägen på kammen af åsen, tills milen började fyllas och den tog slut. Ibland stannade vi en stund och sågo mellan björkarna vid vägen och öfver strandgranarnas toppar ut mot fjärdarna. Och det var den mörkes nöje att se, huru jag med en kastad sten nådde långt ut i vattnet på båda sidor om oss. Men då vi hunno ändan af åsen, satte den mörke sig ned på marken och tog min hand och nödgade mig att sitta. Och då vi sutit en stund i tystnad, började hans ögon stråla, och han frågade och sade: 'Vet du, barn, hur ett sinne är, som älskar?'

Men jag visste det icke, utan teg.

Då utsträckte han handen och förde den långsamt rundtomkring öfver de blanka sjöarna. Men han sade:

'Sådant är det.'

Efter en stund for han fort: 'Ve, ve, ett sådant har du ej sett! En gång låg du vid ett bröst, där du kunnat se det, men då var ditt öga skumt ännu. Ve öfver honom, som skilde dig från bröstet; hjälp mig, gosse, att förbanna honom.' Och jag hjälpte och nämnde den, som jag var lärd att förbanna. Ve min fader, sade jag, röfvaren, mördaren, mordbrännaren! Då tog den mörke mannen mig öfver min nacke och ville kväfva mig med sin hårda hand. 'Bed för din fader", ropte han, "mördaren, röfvaren, mordbrännaren.'

Jag blef skrämd, nådige herr lagman, och ville rymma undan men då reste han sig opp, tog mig på sin arm och tryckte mig hårdt till sitt bröst; men detta var icke i vrede, och så väl har jag aldrig varit till i världen, som jag var då. När jag sålunda satt på hans arm, viste han åter med handen ut mot nejderna och sade: 'Mer än detta har man röfvat ifrån dig. Du har haft en moder, du som andra; hvar är hon? Då vinter blir, vissnar stranden och stelna sjöarna, men en moders sinne hade varit dig varmt in i döden.' Jag började gråta. Det var första gången, som jag hörde en människas milda ord. Och den mörke fortfor: 'Bröd har du fått i världen, men icke kärlek, och hugg och hårda ord, men icke undervisning. Lärd har du blifvit att förbanna din fader och vörda den, som krossat din moders hjärta. Vill du hämnas?' Nådige herr lagman, kan jag nu sluta?"

"Tröttnar du", sade den gamle med ett ödsligt leende, "så hvila, och jag vill hjälpa dig. Samma kväll flydde hämndeanden från Pungaharju ås af fruktan att ertappas där. Samma natt hyllade han på fasta landets högsta kulle och såg genom mörkret din morfars gård; och hans ögon tillslötos icke förr, än han såg den gå upp i lågor."

"Och hvems verk var branden?" frågade ynglingen.

"Gården", sade den gamle, "tände en tioårig gosse, som var en mordbrännares son."

"Ja, jag", sade ynglingen lugnt. Det blef en lång tystnad

"Så var den rike blifven en tiggare", fortfor domaren, "hur han kom undan elden, vet ingen."

"En vet det", ropade den unge fången, "den, som glömd hämnden, då han såg hans hvita hår."

ANMÄRKNINGAR.

[1] Förevarande uppsats stöder sig främst på Strömborgs "Biografiska anteckningar" och C.G. Estlanders "Runebergs skaldskap", hvaraf här och där äfven enskilda uttryck fått i framställningen inflyta, ehuru i en sammandragen form, som gjort ett citerande olämpligt.

[2] Belönt med mindre guldpenningen af Svenska akademien 1831.

[3] _Kapetan_, ärftlig hufvudman för en krets.

[4] _Vila_, en féartad bergkvinna, än vänligt umgängsam mot människor och djur, än åter hämndgirig och fientligt sinnad. Hon är ung och skön, klädd i hvit dräkt, med lösta, i vinden fladdrande lockar. Vilorna bära båge och koger och öfva sina ringdansar helst vid skogomgifna bergkällor. Ve den människa, som opåkallad nalkas dem; dess lott är oftast döden.

[5] Att tala sakta bjuder, enligt servisk sed, den goda tonen.

[6] _Ofen_ i Ungern.

[7] En litra guld gör nära hundrade dukater.

[8] _Bosna Seraj_ i Bosnien.

[9] Förbannelse-formel.

[10] Symboler af kärlek.

[11] Äppel, jabuka, feminint i serviskan.

[12] Trenne sorgefåglar etc. Originalet har gökar, kilkavitza. Denna fågel brukas oftast att föreställa en klagande.

[13] Kastade ett äpple och ett kvitten. Tillkastandet af en frukt är hos servierne likasom hos nygrekerne en kärleksförklaring och ett äktenskapstillbud.

[14] Sådana sånger pläga vid bröllop i Servien afsjungas i kor af gästerna. Hufvudpersonalen vid dessa högtidligheter utgöres, oberäknade kontrahenterna med deras föräldrar och anhöriga, af den äldsta bland gästerna (Stari Svat) jämte brudgummens dopvittne, hvilka båda anföra bröllopståget och äro de främsta vittnen vid förmälningen. Brudens ledare (Djever) är äfven en viktig person. Därtill väljes efter regeln brudgummens bror eller någon annan hans nära anförvant. Brudledaren åligger att ständigt följa bruden, hålla hennes häst under färden samt dag och natt vakta henne, tills han hemfört henne till dess blifvande make.

[15] Skadar; Skutari i Albanien, nu säte för en pascha.

[16] Kvidande, som ormen krossad hväser. En ofta återkommande bild att beteckna vrede och förtviflan, utan att därmed ett vidrigt bibegrepp vore förbundet.

[17] Då med kufvad skam etc. Hon felade efter servisk åsikt mot anständigheten, i det hon vände sig med bön om hjälp till sin egen make.

[18] Fågelfältet, på serviska Kóssovo (pólje), egentligen trastfältet, är en vidsträckt flacka i södra Servien. Den slaktning, som år 1389 där föreföll, skakade för beständigt Serviens själfständighet. På denna batalj förlorade Serviens sista tsar, Lasar, den historien skildrar som en from, välvillig och tapper furste, lifvet.

[19] Bland de talrika sånger, som utgöra finska poesiens stolthet och ära, torde väl denna runa med allt skäl kunna föras. Jag har vid öfverflyttandet af detta härliga stycke till svenskan rönt samma känslor som den, hvilken söker upptaga och omplantera en blommande växt ur en jordmån i en annan. I hvarje stund har jag fruktat att skada de veka rötterna, att jag så må säga, och de sköna bladen, och misströstar om att hafva kunnat freda dem från alltför förstörande spår af min hand.

[20] Se Schröters _Finnische Runen_.

[21] Efter Herders bearbetning.

[22] Denna legend och de fyra nästföljande äro bearbetade efter Kosegarten.

End of Project Gutenberg's Samlade arbeten I, by Johan Ludvig Runeberg