Part 34

När kung Vukaschin förnummit detta, Lät han kalla dit byggmästarn Rado, Rado åter murare tre hundra, För att bygga Skadar vid Bojana. Men hvad kungen byggt, föröder Vila; Ej tillstädjer hon att lägga grunden, Mycket mindre att uppresa fästet. Åter ropar Vila ifrån berget: "Håll, kung Vukaschin, förnim min varning! Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller; Grunden är du ej i stånd att lägga, Mycket mindre att uppresa fästet. Dock, förnim mig! Bröder tre I ären, Hvar af er en trogen maka äger; Den, som går i morgon till Bojana Och åt arbetsfolket bringar maten, Henne muren in i tornets grundval. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmån I resa borgen."

När kung Vukaschin förnummit detta, Lät han kalla sina bägge bröder: "Hören mig, I älskelige bröder! Ifrån bergets skog förkunnar Vila, Att vi fåfängt här vårt gods förspilla, Att oss ej beskärs att lägga grundvaln, Mycket mindre att uppresa fästet. Men från berget talar Vila åter, Att vi tre Merljavtschevitscher äro, Att enhvar sin trogna maka äger; Den, som går i morgon till Bojana Och åt arbetsfolket bringar maten, Henne må vi mura in i grundvaln. Så, blott så, skall fundamentet tryggas, Så, blott så, förmå vi resa borgen. Men, o bröder, svärjen mig vid Gud, att Ingen yppar detta för sin maka, Utan att vi låta ödet foga, Hvem i morgon gå skall till Bojana." Och vid Gud besvuro brödren löftet Att för makarna ej yppa detta.

Men när dagen nu till nedgång lutar, Vandra de till sina hvita borgar, Där en härlig aftonmåltid hålles; Vandra sedan in i sina sofrum. Se dock! Under är det att berätta; Konung Vukaschin förgäter eden. Han, den förste, säger åt sin maka: "Akta dig, o du, min trogna maka! Gå i morgon icke till Bojana, För ej maten du åt arbetsfolket, Ty beställdt det vore med ditt lif då, In i grundvaln skulle man dig mura."

Eden öfverträdde ock Ugljescha, Och han talte till sin trogna maka: "Låt mig varna dig, min trogna maka! Gå i morgon icke till Bojana, För ej maten du åt arbetsfolket, Ty ditt unga lif, det vore spilldt då, In i grundvaln skulle man dig mura."

Blott den unga Gojko vördar eden Och förtror sin maka ingen varning. Nästa dag vid morgonrodnans bräckning Tåga dessa tre Merljavtschevitscher Till det fasta verket vid Bojana.

Ren var tid att dit förskaffa maten, Och på drottningen föll turn för dagen. Men hon dröjer, går till svågerns maka, Till sin svägerska, Ugljeschas maka: "Hör, du goda svägerska, min önskan! Litet ondt har jag i dag i hufvut; Hell dig, du, som frisk är!--Men jag kan ej; Bringa maten du åt arbetsfolket!" Henne svarar så Ugljeschas maka: "O min svägerska, min ädla drottning! Litet ondt har jag i dag i handen; Blifve du vid hälsa, men jag kan ej. Tala dock med svägerskan den unga!"

Och hon gick till svägerskan den unga: "Svägerska, du Gojkos unga maka! Litet ondt har jag i dag i hufvut; Hell dig, dit, som frisk är!--Men jag kap ej; Bringa maten du åt arbetsfolket!" Henne svarar Gojkos unga maka: "Ädla drottning, du min goda moder! Gladt och gärna ville jag dig lyda; Men mitt barn är ännu icke badadt Och dess hvita linne icke tvättadt." Drottningen till svar åt henne åter: "Goda svägerska, begif dig bara, Bringa maten du åt arbetsfolket! Jag vill själf det hvita linnet tvätta, Själf ditt späda barn, du goda, bada."--

Och hon tiger, Gojkos unga maka, Och åt arbetsfolket bringar maten.

När hon nu var kommen till Bojana, Ser sin maka Gojko Merljavtschevitsch. Djupt af smärta grips den unge hjälten, Djupt af smärta lär hans trogna makas Och hans späda barns skull, i sin vagga Moderlöst och blott en månad gammalt. Tåreströmmar flöda på hans kinder. Och den smärta makan vid hans anblick Nalkas blygsamt sin gemål och herre, Nalkas blyg och frågar honom sakta: "Gode herre, säg, hvad har dig drabbat Nu, då tårar strömma dig på kinden?"

Henne svarar Gojko Merljavtschevitsch: "Ondt, för mycket ondt, min trogna maka! Ack, ett gyllne äpple,[11] som jag ägde, Föll i dag uti Bojanas bölja; Detta sörjer jag och kan ej tröstas." Och den smärta makan, som ej anar Något värre, svarar så gemålen: "Bed till Gud om hälsa blott,--ett äpple, Mera skönt ännu, kan du dig gjuta." Häftigare blott blef hjältens smärta; Och åt sidan vände han sitt anlet För att icke se sin hulda maka.

Närmre träder svågerparet redan Fram till Gojkos ungdomssköna maka, Fatta henne vid de hvita händren Och till borgens grundval föra henne. Och de vinka dit byggmästarn Rado; Murarena kallar åter Rada Men den unga, smärta kvinnan småler, Aktande det allt som skämt och lek blott.

Och att lägga borgens grundval ila De tre hundra murare till verket Och kring henne ställa sten och bjälkar. Upp till knät ren är hon innesluten; Och den unga, smärta kvinnan småler, Aktande ännu det allt som skämt blott.

Oförtrutet murar framgent skaran Och kring henne hopar sten och bjälkar. Upp till gördeln innesluts hon redan Och betryckes tungt af sten och bjälkar.

Ändtligt märkande, hvad henne ärnas, Kvidande, som ormen krossad hväser,[16] Ber hon sina svågrar om förbarmning: "Tålen ej, om I en Gud bekännen, Att så ung jag muras in i grundvaln!" Detta ropar hon till sina svågrar; Men sitt anlet vända de från henne.

Då med kufvad skam och tadelfruktan Ber hon slutligt till sin egen make:[17] "Tål det ej, min dyre man och herre, Att så ung jag muras in i grundvaln! Låt mig fara till min gamla moder! Guld i öfverflöd min moder äger, Köper nog en slaf och en slafvinna, Att dem mura in i tornets grundval." Så hon beder; men hon ber förgäfves. Och när nu den smärta sköna märker, Att hon slöser fåfängt sina böner, Vänder hon sig till byggmästarn Rado: "Mästar Rado, inför Gud min broder! Lämna vid min barm ett litet fönster, Låt min hvita barm stå fri och öppen, Att, ifall mitt spenbarn Jovo kommer, Om han kommer, jag må nära honom!" Bifall ger, för brodernamnet, Rado, Lämnar vid dess barm ett litet fönster, Till den hvita barmen öppen tillgång, Att, ifall dess spenbarn Jovo komme, Om han komme, hon må nära honom. Och hon ber ännu, den öfvergifna: "Mästar Rado, inför Gud min broder! Lämna ock ett fönster vid mitt öga, Att jag måtte se mot hvita borgen, När de föra hit mitt spenbarn Jovo Och när hem de föra honom åter!"

Äfven detta unnar mästarn henne, Lämnar vid dess öga ock ett fönster, Att hon måtte se mot hvita borgen, När de hämta hennes spenbarn Jovo Och när bort de föra honom åter. Och så blir hon murad in i grundvaln. I sin vagga hämtas henne barnet, Och hon ger det näring hela veckan; Då omsider sviker henne målet. Men åt barnet flöder föda ständigt, Och det närs vid barmen hela året.

Än i denna stund sker samma under. Ännu flöder mjölk där och för svaga Mödrars näringstomma spenar läkdom.

SLAGET PÅ FÅGELFÄLTET.[18]

Tsar Lasar satt vid sin aftonmåltid, Vid hans sida Militza, tsarinnan. Till gemålen talar hon, den höge: "Tsar Lasar, du Serviens gyllne-krona! Gryr det, drar du ut till Fågelfältet Och tar med dig svenner och voivoder. Mig blir ingen man i slottet öfrig, Ingen, som till dig till Fågelfältet Bär mitt bref och hämtar svar tillbaka. Också mina dyra bröder alla, Nio Jugovitscher, tar du med dig. Lämna hemma dock en enda broder, En blott, vid hvars lif jag kunde svärja." Henne svarar åter Serviens furste: "Militza, min goda, dyra maka! Nämn mig, hvem det är af dina bröder, Som du allra helst hos dig behölle." "Låt mig Boschko Jugovitsch behålla!" Åter talar Serviens furste detta: "Militza, min goda, dyra maka! När i morgon dagen börjar klarna, Solen träda fram vid horisonten Och när då vårt fästes portar öppnas, Så begif dig fram till fästningsporten, Hvarur härens slutna leder tåga, Alla ryttare med tunga pikar Och i spetsen Jugovitschen Boschko, Bärande för hären korsets fana. Honom min välsignelse och hälsning! Fanan må han ge åt hvem han lyster Och hos dig förblifva kvar i slottet." När den ljusa dagen nu var kommen Och till fästet portarna man öppnat, Ut beger sig Militza, tsarinnan, Och hon stannar väntande vid porten.

Hären bryter opp i slutna leder, Alla ryttare med tunga pikar Och i spetsen Jugovitschen Boschko, Bärande för hären korsets fana. Guldbetäckt är öfverallt hans fåle, Fanan svajar fladdrande kring honom Och betäcker honom ner till sadeln. Men på fanan syns ett gyllne äppel, Utur äpplet gyllne kors sig tränga, Och från korsen sväfva sen i vaggning Gyllne tofsar ned på Boschkos skuldror. Fram hon träder, Militza, tsarinnan, Nalkas honom, fattar hästens tygel Och, med armen slingrad kringom brodren, Talar sen till honom sakta detta: "Boschko Jugovitsch, min gode broder! Mig förunnad är du nu af tsaren, Att du ej må dra till Fågelfältet. Sin välsignelse till dig han sänder. Gif din fana hvem du vill att bäras Och hos mig i Kruschevatz bli hemma, Att en bror att svärja vid jag äge." Henne Boschko Jugovitsch till svar dock: "Vandra du till hvita borgen åter! Jag, min syster, må ej dväljas hemma. Fanan ger jag ej ur mina händer, Bjöds mig Kruschevatz till lön af tsaren. Aldrig skola våra kämpar säga: 'Sen den fega Jugovitschen Boschko, Som ej ville dra till Fågelfältet, Icke blöda för det helga korset, Som ej ville dö för kristendomen'." Talar så och spränger ut ur porten. Se, då nalkas gamla Jug Bogdane, Och sju Jugovitscher följa honom. Alla sju hon ropar på i ordning, Men af broderskaran svarar ingen. Framgent står hon väntande vid vägen;-- Se, då nalkas Jugovitschen Voino, Leder tsarens praktbeklädda hästar, Öfverallt med idel guld betäckta. Och hon fattar skymmeln vid hans tygel Och, med armen slingrad kringom brodren, Hviskar sen till Voino sakta detta: "Voino Jugovitsch, min gode broder! Mig förunnad är du nu af tsaren; Sin välsignelse till dig han sänder. Gif hans hästar hvem du vill att föras Och hos mig i Kruschevatz bli hemma, Att en bror att svärja vid jag äge." Henne svarar Jugovitschen Voino: "Vandra du till hvita borgen åter! Krigarn anstår ej att gå tillbaka Och att öfvergifva tsarens hästar, Visste han sig än bestämd åt döden. Låt mig draga hän till striden, syster! Blöda vill jag för det helga korset, Vill för läran dö med mina bröder." Talar så och spränger ut ur porten.

När tsarinnan nu allt detta utstått, Sjönk hon neder på den kulna hällen, Sjönk,--och lifvet tycktes lämnat henne. Se, då nalkas tsar Lasar, den höge, Och när blek hon ligger för hans öga, Strömma tårar ned uppå hans kinder. Emot höger ser han och mot vänster Och sin tjänare Goluban kallar: "O, min trogne tjänare Goluban! Sväng dig af den svanlikt hvita hästen, Tag furstinnan vid den mjälla handen Och till hvita borgen hemför henne; Men med Gud vill jag dig hafva unnat Att ej draga ut till Fågelfältet, Utan hemma bli i hvita borgen." När den trogne tjänarn afhört detta, Rinna tårar på hans hvita anlet. Men han lyder, hoppar ned af hästen, Tar tsarinnan vid den hvita handen Och den smärta återför till borgen. Men sitt hjärtas tvång kan han ej motstå, Och det drifver honom hän till striden. Hästen når han åter, sitter opp, och Så i sporrstreck hän till Fågelfältet.

När den nästa dagens morgon grydde, Kommo flygande två svarta korpar. Komne från det vida Fågelfältet, Sänkande sig ned på hvita tornet, På den höge tsarens hvita borgtorn, Kraxar ena, och den andra talar: "Är, må tro, det här nu furst Lasars torn, Och är ingen inne där i tornet?" Men där innanföre svarar ingen, Innan Militza, tsarinnan, hör dem. Ur det hvita tornet fram hon träder, Hälsande det svarta paret såleds: "Signe Gud er båda, svarta korpar! Hvarifrån så dags på morgonstunden? Kommen I kanske från Fågelfältet? Sågen I hvar där två starka härar? Kommo kämparna i handgemäng ren? Och af härarna fick seger hvilken?" Henne svarar så det svarta paret: "För din hälsning haf vår tack, tsarinna! Så dags komma vi från Fågelfältet, Och vi sågo där två starka härar, Som i går ren mätt sig med hvarandra. Bägges furstar hafva fallit döde; Få af turkar hafva räddat lifvet, Och af servier hvad än är öfrigt Ligger där med dödssår och förblöder." Medan korparna än tala detta, Kommer tjänarn Milutin till häst dit; I sin vänstra hand den högra bär han, Sjutton sår betäcka kämpens lemmar, Och hans häst är öfversköljd af bloden. Emot honom ropar skrämd tsarinnan: "Ve, hvad har dig drabbat, arme kämpe! Tsaren, säg, blef han förrådd i striden?" Tjänaren till svar åt henne detta: "Härskarinna, hjälp mig ned af hästen, Svalka sen mitt hufvud med friskt vatten Och med vin befukta mina lemmar; Jag är mattad af de djupa såren." Och tsarinnan hjälper honom neder, Svalkar sen hans hufvud med friskt vatten, Och med vin befuktar hon hans lemmar; Och omsider frågar härskarinnan: "Säg, hur aflopp det på Fågelfältet? Huru stupade den höge tsaren? Säg, hur föll den gamle Jug, min fader? Mina bröder, nio Jugovitscher, Och min måg, voivoden Milosch, huru? Än Vuk Brankovitsch, min andra måg, hur? Och hur föll han, Banes son, Strainja?" Då begynner tjänaren berätta: "Alla föllo de i striden döde. Där han stupade, den höge tsaren,-- Många kastspjut ligga där i spillror, Turkiska och serviska i blandning; Serviska de flesta där dock äro, Slängda alla, alla att beskydda Vår behärskare, den höge tsaren. Jug den gamle ren i främsta ledet Föll den första, innan striden börjat. Åtta Jugovitscher äro fallna. Broder ville icke lämna broder, Ej så länge lif i någon rördes. Sist var öfrig än din broder Boschko. Öfver fältet fladdrade hans fana, Framför sig han dref af turkar skaror, Såsom falken jagar dufvosvärmar. Vadande till knät i ovänsblodet, Sjönk i döden Banes son, Strainja. Milosch, o furstinna, Milosch stupat: Vid Zetinjas kulna bölja föll han, Där en skara turkar funno döden. Milosch dödade sultanen Murat, Slog med egen hand tolf tusen turkar; Honom hell, och hell den, honom burit! Lefva skall hans namn bland Serviens söner, Evigt lefva uti sång och saga, Tills att värld och Fågelfält gått under. Frågar du också om Vuk den vilde? Honom ve, och ve den, honom burit! Honom ve, och ve hans stam och släkte! Han förrådde tsaren under striden, Han förrådde,--med tolf tusen hästar Öfverlopp till fienderna bofven."

KLAGOSÅNG.

ÖFVER HASSAN AGAS ÄDLA MAKA.

(En servisk folksång.)

Säg, hvad hvitt syns där i djupa skogen? Ser man snö där, eller ser man svanor? Vore snö där, hade den väl smultit; Vore svanor, hade ren de flugit. Icke snö och icke heller svanor; Nej, blott Hassan Agas tält där glänsa; Själf i ett af dem han ligger sårad.

Han besökes af sin mor och syster; Blygsamt dröjer hans gemål att komma.

När hans sår omsider börjat läkas, Lät han säga till sin trogna maka: "Vänta mig ej mera i palatset, I palatset och ibland de mina!"

När hans maka hört de hårda orden, Stod den trogna krossad under smärtan, Hörde hästar stampa invid porten, Trodde Hassan, hennes make, komma Och till tornet sprang, att ned sig störta. Henne följa tvenne hulda döttrar, Ropa ängsligt, badande i tårar: "Ej det är vår fader Hassans hästar, Blott din broder Pintorovitsch kommit."

Hassans maka vänder då tillbaka, Slår med klagan kring sin broder famnen: "Se, o broder, här din systers nesa! Jag, en mor till dessa fem, förskjutas."

Brodren svarar intet, ur sin ficka Drar han skiljobrefvet, redan färdigt, I en duk af högrödt siden veckladt: "Hon må fara till sin moders boning, Ledig att sig skänka åt en annan." Modren, då hon såg det bittra brefvet, Kysste sina båda söners pannor, Kysste sina båda döttrars kinder; Ack, men från sitt späda barn i vaggan Kan hon sig i smärtans stund ej slita. Brodren rycker henne bort, den hårde, Sätter henne på den käcka hästen Och far bort med den försagda kvinnan, Rakt till deras faders höga boning.

Kort var tiden, än ej åtta dagar, Ganska kort, förrn ren den hulda kvinnan, Ren den hulda under änkesorgen Blef begärd af flere stora herrar; Och den största var Imoskis Kadi. Och hon bad i tårar till sin broder: "Ack, jag ber dig vid ditt lif, min broder, Gif mig ingen annan mer till maka, Att mitt hjärta ej må krossas sedan Af de dyra, arma barnens anblick."

Brodren, ej bevekt af hennes böner, Fäster henne vid Imoskis Kadi. Men hon beder honom oupphörligt: "Skicka helst en liten lapp, o broder, Med de orden till Imoskis Kadi: 'Vänligt hälsar dig den unga änkan, Låter ödmjukt be dig härigenom, Att, om svater en gång hit dig följa, Du må hämta mig en rymlig slöja, Att vid Hassans hus jag mig må hölja Och ej skåda mina arma barn där'."

Knappt fick Kadi detta bref om händer, När han samlar alla sina svater Och bereder sig till färd till bruden Och tar med sig den begärda slöjan. Lyckligt hunno de furstinnans boning, Lyckligt följde hon dem ut från denna; Men när Hassans hus de nådde, sågo Barnen uppifrån sin mor och ropte: "Kom, ack, kom till dina barn tillbaka, Ät med oss ditt bröd i egna salar!"

Hassans maka hörde sorgsen detta, Vände sig till svaternas förnämste: "Låt, o broder, svater här och hästar Stanna litet vid den kära porten, Medan mina små en skänk jag bringar."

Och de höllo vid den kära porten, Och hon gaf de arma barnen skänker: Guldbesydda skor åt sina gossar, Sina flickor långa, rika dräkter, Åt sitt spenbarn i förlåtna vaggan Gaf hon för en framtids dar en tröja.

Gömd såg fadren, Hassan Aga, detta, Ropte sorgligt till de dyra barnen: "Dyra, arma barn, till mig er vänden, Ty er moders barm är järnhård vorden, Är förspärrad nu och kan ej röras."

När som Hassans maka hörde detta, Föll förbleknad hon på stället neder; Lifvet flög ur det beklämda hjärtat, När af egna barn hon såg sig undflys.

RADOSLAUS.

(En servisk folksång).

Knappt ännu på himlen morgonrodnan, Knappt på himlen morgonstjärnan lyste, När för konung Radoslaus i sömnen Sjöng en svala. Så för honom sjöng hon:

"Upp, o konung! Oblidt var ditt öde, Då du här dig lade ned att sofva. Och du slumrar trygg till morgonväkten? Se, från dig har Lika ren gjort affall Jämte Korbau och det flacka Kotar, Från Cettines stränder allt till hafvet."

Knappt förnummit hade Radoslaus Denna stämma, när sin son han ropte: "Upp, min käre son, och låt oss båda Snabbt från alla sidor samla härar! Se, från oss har Lika ren gjort affall Jämte Korbau och det flacka Kotar, Från Cettines stränder allt till hafvet."

Knappt förnummit hade Ciaslaus Denna fadrens maning, när han skyndsamt Samlar stora härar, hurtigt fotfolk, Och Dalmatiens snabba ryttarskaror.

Men ett ädelt råd gaf fadren honom: "Ciaslaus, medtag härens kärna Och gå modigt mot Kroatiens söner! Är dig himmelen och lyckan gynnsam, Så att banen Selimir blir slagen, Bränn då inga städer, inga byar, Och försälj ej dina fångna slafvar! Tämj allenast Korbau, du, och Lika, Detta land, din ädla moders hemland; Jag vill draga mot det flacka Kotar, Från Cettines stränder allt till hafvet, Vill det kufva blott och ej föröda."

Så de båda konungsliga hjältar Skiljas åt, och deras båda härar Tåga muntra af med sång i täflan, Skämta gladt och dricka under ridten.

Länge var det ej, förrn banens krigshär, Selimirs, liksom en vind förspriddes; Men, med glömska af sin fars förmaning, Nederbrände Ciaslaus städer, Tog med plundring rika slott, lät grufligt Stor och liten öfver klingan springa Och som skänker delte åt sin krigshär fångna slavar.

Konung Radoslaus Snart och villigt fått det flacka Kotar Under spiran åter; men, o öde! Nu mot honom resa sig hans härar, Därför att ej han som Ciaslaus Gett dem lof att rika slott föröda, Öda altaren och kyrkor, icke Gett dem lof att skända Kotars döttrar Och de arma slafvarna försälja. Vrede taga de från honom kronan Och till konung Ciaslaus välja. Och han är knappt konung, när han hastigt Lät från solens uppgång till dess nedgång, Från dess nedgång till dess uppgång, ropa: "Den, som hämtar mig min fader fången Eller mig hans gråa hufvud hämtar, Skall den andra varda i mitt rike."

Milutin, en slaf, har knappt förnummit Dessa ord, när han tolf kämpar samlar Och kring Kotars flacka nejder söker Konung Radoslaus, att honom fången Eller ock hans gråa hufvud hämta.

Men en ädel klippgudinna höjer, Bebi höjer från den höga toppen Så sin stämma: "Akta, Radoslaus! Oblidt är det öde, som dig hitfört; Nära stå tolf knektar att dig fånga, Slafven Milutin för dem i spetsen. Gamle fader, ack, ett oblidt öde Hvälfde stunden, då din son du födde, Som ditt gråa hufvud eftertraktar."

Full af smärta lyssnar Radoslaus Till beskyddarinnans ord och flyktar Strax från slätten, flyktar bort mot hafvet, Att sig rädda bland dess blåa vågor. Och han störtar sig i böljans sköte, Hinner ändtligt till en kulen klippa, Klättrar upp, och, himmel! utan fasa Hvem förmått den gamles straffdom höra Midt i hafvet, på den kulna klippan:

"Ciaslaus, o min son, min älskling, Som så länge jag af himlen tiggde Och som, ändtligt mig af himlen unnad, Grymt din faders hufvud eftertraktar, O, vik från mig, o, vik fjärran från mig! Du, min son, min innerligen käre! Gå, att hafvets djup dig sluka måtte, Som det mig i detta nu skall sluka Från den kulna klippan. Mörkne, mörkne Öfver dig den ljusa solen! Öppne Himlen sig med vredens blixt och dunder, Och förbittrad gifve jorden åter Dina gömda ben! En son, en sonson Efterlämne aldrig du! Må lyckan Svika dig i krigets kamp, din maka Snart bli nödgad att en sorgdräkt bära, Och din svärfar ensam efterlefva! Må Dalmatien sin röda drufva Och sitt hvita korn dig aldrig gifva, Dig, gudlöse son, som kan din gamle Faders, Radoslaus', död begära!"

Medan så ännu den kvalde klagar Och med tårar tvår den kulna klippan, Kom ett litet skepp med fulla segel, Fördt af Latiens ädla söner. Tårad Ropar dem den gamle an och ber dem, Ber vid himlen, månens ljus och solens, Taga honom opp ombord och bringa Fram till Latiens strand. Och Latiens söner Buro i sin barm ett ädelt hjärta, Ädelt hjärta och för himlen fruktan. Upp de togo kungen på sitt fartyg, Bragte honom till sitt land. Den gamle Radoslaus for till Rom och upptogs Vänligt där och hade gift ånyo, Sen en son, som Petrimir sig nämnde Och, med ädelt romerskt blod förenad, Födde Paulimir, Slavoniens konung.

DEN VACKRA TOLKEN.

(Servisk folksång).

Upp mot Gravo drog han, paschan Mustaj, Och omkring den höga muren föllo Många af hans kämpar. Nu om kvällen, När i härskarns öfver Gravo boning, I Nikolos, turkar höllo måltid, Bådo de om vatten. Ingen annan Än Nikolos dotter kände språket; Men den sköna ropte till sin moder: "Skynda, goda moder, opp på föttren; Dessa turkar vilja hafva vatten."

Modren uppsteg straxt och kom med vatten. Alla drucko; blott den unga Muza Drack ej, utan bad en bön till modren: "Ädla fru, med er må himlen vara, Men förunna mig er sköna dotter Till en trogen maka!" "Skämta icke, Paschans krigare", hörs modren svara, "Längesedan är min dotter lofvad Zekulo, den stolte Jankos släkting. Henne skänkte han af högrödt siden Trenne öfvermåttan granna dräkter, Tre agraffer utaf guld och trenne Diamanter af en sådan klarhet, Att vid skenet man kan spisa kvällsvard, Kan vid midnatt, som om middag vore, Tio hästar sko. Fördenskull, kämpe, Kan åt dig ej flickan ges till maka."

Sorgsen satt vid hennes vägran gossen, Talte ej ett ord och slöt om natten Ej sitt öga; men vid dagens ankomst Sprang han opp på sina käcka fötter, Gick till paschans tält och talte detta: "Höge pascha, ibland alla sköna, Som ditt vida rike åt dig skattar, Finns af himmelsk skönhet här en flicka, Kunnig i vårt språk, Nikolos dotter, Hans, som kallas herre öfver Gravo."

Paschan låter kalla grefven. Vänligt Talar han till honom: "Är det sanning, Som af ryktet säges, att din dotter Vore öfvermåttan skön och älskvärd? Vill du gifva henne mig till maka?"

Oförändrad svarar åter fadren: "Skön och huld och älskvärd är min dotter, Men för länge sen som brud förlofvad. Zekulo, den stolte Jankos släkting, Skänkte henne trenne sidendräkter, Tre agraffer utaf guld och trenne Diamanter."

Vänligt talar paschan: "Om så är, välan, min vän, Nikolo! Låt den sköna flickan med sin brudgum Komma till mig, att hon må förklara, Hvem af båda hon vill välja."