Part 32

Hr W. St. Karadschitch indelar de serviska folksångerna i fruntimmerssånger (kärleksvisor, romanser, små poetiska berättelser och skildringar, bröllopskväden, lekar m.m.), till största delen författade af fruntimmer, och hjältesånger. Till de senare höra i denna samling blott fyra stycken: Blodhämnden, Jakschitcherne, Skadars grundläggning och Slaget på Fågelfältet. De pläga afsjungas af männer, ofta af blinda gubbar, vid gusle, ett entonigt instrument, med en enda af tagel tvinnad sträng bespändt.

Originalets versmått är öfverallt bibehållet, ehuru med en och annan obetydlig förändring."

Hvad min åtgärd vid dessa sångers försvenskning angår, har jag, såsom obekant med serviska språket, sökt gå den tyska öfversättaren i spåren, så nära jag kunnat; och då hr von Goetze, som han själf försäkrar, äfven varit mån om att troget följa originalet, kan jag hoppas, att min bearbetning ej heller skall särdeles afvika ifrån detsamma.

Några få mindre stycken har jag uteslutit, troligen till ingen betydligare skada för samlingen. De här upptagna behöfva intet förespråk. Jag är säker om att ganska få skola läsa dem utan att träffas af den naiva täckhet, som spelar i de små sångerna, som börja samlingen, och hänföras af den rena episka skönhet, som härskar i de fyra större, hvilka sluta densamma.

Helsingfors den 6 december 1830.

TREFALDIG SORG.

Näktergalen lilla Sjunger fröjd åt alla; Blott åt mig, den arme, Trefaldt sorg han sjungit. Och den första sorgen Sjöng han för mitt hjärta: Att min moder hittills Mig min brud förvägrat. Och den andra sorgen Sjöng han för mitt hjärta: Att min flinka skymmel Under mig ej dansar. Och den tredje sorgen Sjöng han för mitt hjärta: Att min trogna flicka Har på mig förtörnats.

Nu en graf mig reden På det flacka fältet, Tvenne spjut till bredden Och till längden fyra. Må en rosenbuske Vid mitt hufvud sättas, Och till mina fötter Må en källa ledas. Yngling eller flicka Sig en blomma plocke, Och den gamle svalke Törstens brand i källan.

ÖFVER KLIPPOR, ÖFVER FLODER FINNER KÄRLEK VÄG.

Månen lyser silfverklar om kvällen, Blickande uppå den gröna ängen, Där två käcka herre-hästar beta: Dem bevaka tvenne ädla herrar, Ban Stefano, kapetan[3] Johannes.

Till Johannes talar Ban Stefano: "Broder, se hur härlig månen lyser! Säll, o broder, säll är den att prisas, Hvilkens flicka ej så fjärran dväljes; Men min älskarinna dväljes fjärran. Bär jag henne drufvor i min bröstduk, Mögla skola de på långa vägen, Eller på min hemfärd saknans tårar Fräta opp min näsduk intill bitar."

Honom svarar kapetan Johannes: "Fjärran dväljs också min älskarinna; Men så snart jag saknar henne, frågar Icke jag: är klar, är mulen natten? Ej min hingst: om vada finns i strömmen; Öfver fält--och ej ett spår oss röjer, Öfver ström--och ej en bölja plaskar."

VINTER I HJÄRTAT.

Snö föll neder på Sankt Görans-dagen; Fågeln genomflöge ej dess flingor. Flickan trampar drifvan, bar om foten, Efter henne bär dess broder skorna. "Kännes ej i dina fötter vintern?" "Ej i mina fötter kännes vintern, Vintern känner jag uti mitt hjärta; Dock från snön är vintern ej där inne, Vintern där är kommen från min moder, Som mig ger åt den, som jag ej älskar."

TILL EN ROS.

O, du min källa sval, O, du min ros så röd, Ros, som så snart slog ut! Hvem skall jag ge dig åt? Månne åt moder min? Har ju ej moder mer. Månne åt syster då? Fjärran hos maken hon. Månne åt broder då? Drog ju i härnad han. Månn' åt min älskling då? O, han är långt från mig, Bakom tre skogars löf, Bakom tre strömmars våg!

ÄLSKARENS HÄST.

Där vi voro öfver natten inne, Höllo vi en kostlig aftonmåltid, Sågo där en flicka skön till undran; Pärltulpaner krönte hennes tinning.

Henne gaf jag då min häst att ledas, Och hon talte sakta så till hästen: "Röda fåle med den gyllne manen, Säg mig, har din herre gift sig redan?" Gnäggande besvarar henne hästen: "Nej, vid Gud, du undersköna flicka! O Ännu har min herre icke gift sig, Utan tänker ta dig, hem mot hösten."

Och till hästen säger flickan detta: "Om jag visste, att du sanning talat, Ville jag slå sönder mina spännen Och dem gärna vid ditt betsel smida, Ville det beslå med idel silfver Och det med min halsked sen förgylla."

HJORTEN OCH VILAN.[4]

Hjorten betar uppå bergets åsar, Betar en dag, sjuknar in den andra Och begynner klaga högt den tredje.

Vila ifrån berget frågar hjorten: "O, du hjort, du djur från bergets skogar, Säg mig, hvilket bittert kval dig plågar, Då du, betande på bergets åsar, Betar en dag, sjuknar in den andra Och begynner klaga högt den tredje?"

Sakta[5] talar hjorten då till Vila: "Goda syster, Vila ifrån berget, Stort i sanning är det kval, mig plågar. Se, till sällskap här en hind jag ägde, Och hon gick att dricka ner för berget, Gick dit ner och har ej återkommit. Om hon sen har irrat sig om vägen? Eller af en jägare är fångad? Eller helt och hållet mig förgätit Och en annan hjort sig valt till älskling?-- Om, så sant, hon irrat sig om vägen, Gifve Gud, att hon mig återfunne! Om en jägare har fångat henne, Må han själf en lott lik min få pröfva! Men om mig hon helt och hållet lämnat Och en annan hjort sig valt till älskling, Gifve henne Gud i jägarns händer!"

BROR OCH SYSTER.

Skogen har nyss fått löf, Syster och bror är där. Systern till brodern så: "Hvi ej besöka mig?" "Syster, jag komme väl, Släppte den främmande, Släppte den hulda mig. Sadlar jag fålen, då Sadlar min flicka af; Gjordar jag svärdet om, Löser hon svärdet opp: 'Gode, hvart nu, hvart nu? Vidt är dock fältet sträckt, Djupt är det dystra kärr, Gode, bli här, bli här'!"

DEN OMTÄNKSAMMA.

Täta skurar föllo ned om kvällen, Och mot natten höljde rimfrost fälten. Jag gick ut att söka den, jag älskar, Och så kom jag till den gröna ängen. Men på ängen fann jag då hans mantel, På hans mantel låg hans siden-bröstlapp, På hans bröstlapp silfvertamburinen, Och därunder sen ett gulgrönt äppel.

Allehanda vid mig själf jag tänkte: Om jag dock hans mantel med mig toge? Nej, den gode kunde sig förkyla. Om jag dock hans siden-bröstlapp toge? Nej, jag gaf den själf ju till ett minne. Om jag kanske toge tamburinen? Nej, den skänkte honom mina bröder.

Så i valet föll mig in en tanke: Att uti det gröna äpplet bita, Att blott bita i--ej äta opp det, Att han märka skulle, att hans flicka, Just hans egen flicka honom sökte.

SKILSMÄSSAN.

Kring det hvita fästet Buda[6] Slingrat sig en mjällhvit ranka. Ingen mjällhvit ranka var det, Fästman var det och hans fästmö, Som hvarandra tidigt funnit Och i otid skiljas skulle.

Flickan så vid afskedsstunden: "Gode älskling, när du färdas, Kommer du till stängda gårdar, Där de röda rosor blomma: Bryt dig några rosenstänglar, Lägg dem vid din barm på hjärtat: Såsom dessa rosor vissna, Vissnar ock för dig mitt hjärta."

Gossen så vid afskedsstunden: "Goda, när du återvänder, Kommer du till skogen gröna, Där den svala brunnen väller; Marmorsten vid brunnen ligger, Silfverbägare på stenen Och i bägaren en snöboll; Lägg den vid din barm på hjärtat: Såsom denna snöboll smälter, Smälter ock för dig mitt hjärta."

DEN SERVISKA JUNGFRUN.

Långa hår uppå Militzas ögon Öfverskuggade dess röda kinder, Röda kinder och dess hvita anlet. Ren tre runda år jag sett på henne, Men dock aldrig lyckats se dess öga, Svarta öga och dess hvita anlet.

Och jag samlade en jungfruskara, Och bland skaran Militza, den unga, Att måhända lyckas se dess öga.

Nu, när ringen dansade på fältet, Var det klart, men hastigt blef det mulet, Och från molnen flögo blixtens viggar; Alla flickor sågo upp mot himlen, Militza den unga såg dock icke; Men blott _för_ sig på den gröna marken.

Sakta hviska flickorna till henne: "Militza, du underliga flicka, Är du oklok eller öfverklok här? Ständigt ser du på den gröna marken, Och du blickar ej med oss mot molnen, Där de gyllne blixtrar återstråla." Dem besvarar Militza den unga: "Oklok ej och öfverklok ej heller, Ingen Vila, att jag moln må samla, Flicka är jag,--att jag må _se för_ mig."

VIOLEN.

Väl jag dig bröt, viol, Men åt hvem ger jag dig? Månne åt Ali bej? Ali, den stolte man, Älskar violer ej, Rosor blott, nejlikor.

DU ÄR MIN EGEN.

Du, min flicka, du, mitt hjärta, Ville du min maka blifva?

"O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre står jag i ett värdshus, Till en blank pokal förvandlad, Än jag dig till make tager."

Och jag blir den unga värden, Och så är du likafullt min.

"O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre vill i åkerstubben Jag förbytt till vaktel smyga, Än jag dig till make tager."

Och jag blir den käcka jägarn, Och så är du likafullt min.

"O hur dårligt, djärfva gosse! Sådant skall väl aldrig hända; Hellre vill som silfverfisk jag Ned till hafvets botten dyka, Än jag dig till make tager."

Och som nät jag dykar efter, Och så är du likafullt min. Ila hitåt, ila ditåt, Du är här min, du är där min. Hvart som helst du må ta vägen Hur som helst--du är min egen.

DEN ÄLSKADE OCH DEN FÖRSMÅDDA.

l det friska gräset bette skymmeln, Betar där en stund och därpå hör han, Huru flickan beder till sin moder: "Gif mig ej åt den, jag ej kan älska! Bättre, med sin älskling stiglös irra, Slån förtära och ur löf blott dricka, Kulen sten till hvilokudde äga, Än med denne i palatser vandra, Socker äta och på siden slumra."

FÖRBANNELSEN.

Rosor samlade en flicka Och i slummer föll. Kom en pilt och väckte henne Skakande ur sömn: "Vakna opp, du hulda sköna, Sof ej roligt mer! Se, de friska rosor vissna Vid ditt hjärta ren; Den, för hvilken du den plockar, Har en annan kär."--

"Älskar han en annan,--tillgift Må hans kärlek få. Dock en åskvigg, klara himmel, Mot förrädarn sänd!"

DEN BEKYMRADE.

Hvar, du vida himmel, Är väl nu min älskling? Är han på en resa? Sitter han vid bägarn? Är han på en resa, Må han resa lyckligt; Sitter han vid bägarn, Smake honom vinet; Älskar han en annan, Må det honom tillges; Må af mig det tillges; Gud dock hinne honom.

HVAD VILL JAG?

Säg dock, hvad vill jag? Sömnlös är natten, Oro och smärta, Kval i mitt hjärta,-- Dö blott, ja, dö blott Vill jag för dig.

HERTIG STEFANS FÄSTMÖ.

Stjärnan hälsar mön med brodernamnet: "Vandringsstjärna, inför Gud min broder! När, från öster tågande mot väster, Du förbi Herzegovina färdas, Ser du väl som oftast hertig Stefan? Säg mig, stå hans hvita borgar öppna Och på gården sadlade hans hästar, Reder han sig till att hämta fästmön?

Sakta svarar vandringsstjärnan detta: "Väl, från öster tågande mot väster, Färdas jag förbi Herzegovina Och har skådat äfven hertigsborgen. Öppna äro väl hans hvita borgar, Sadlade på gården stå hans hästar, Hämta ärnar han sin älskarinna, Icke dig dock, utan någon annan. Dig förtala tre försmådda fästmän. Ena säger, att din stam är ringa; Huggormsvresig kallar dig den andra, Och den tredje drömsker och försufven."

Då fördömer dem den vreda jungfrun: "Den, som säger, att min stam är ringa, Skåde aldrig frukter af sin egen! Den, mig åter kallar huggormsvresig, Kring hans hjärta må sig ormar linda, Vistas i hans lockar öfver sommarn Och uti hans sköte öfver vintern! Den, mig drömsker kallar och försufven, Skall i nio år, vid sjukbädd bunden, Tynande af ingen sömn förfriskas."

DONAU GRUMLIG.

Donau, Donau, lugna vatten, Hvi så grumlig är din bölja? Skulle någon hjort kanhända Med sitt horn din botten rubbat? Har kanske voivod Mirtschéta Med sitt spjut rört opp din botten?

"Ingen hjort min botten grumlat, Ej voivod Mirtschéta heller, Nej, de ystra flickor bara, Hvilka hvarje morgon komma För att plocka vattenliljor Och att tvätta sina kinder."

ÖRNEN OCH UGGLAN.

Ugglan satt uppå en gren af boken, Men i granen bredevid satt örnen. Sakta talte ugglan då till örnen: "Bort dock, örn! Hvad sneglar du hit öfver? Underligt är nu för tiden folket, Kunde säga: Ugglan älskar örnen." Örnen åter svarar henne detta: "Packa dig, du gråa, plumpa uggla! Ej åt dig bestås en sådan herre."

DEN SKÖNASTE.

Invid hafvet stod en guldcitron och skröt: "Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har ett gulgrönt äpple lyssnat till: "Ringa är ditt pris, du strandens guldcitron, Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har oslagna ängen lyssnat till: "Gröna äpple, ringa endast är ditt pris, Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har oskurna kornet lyssnat till: "Ringa är ditt pris dock, du oslagna äng, Nu är ingen här så skön, så skön som jag." Detta har okyssta flickan lyssnat till: "Ringa är ditt pris dock, du oskurna korn, Nu är ingen här så skön så skön som jag." Detta har den muntra gossen lyssnat till: "Ringa är, I alla, dock ert pris mot mitt, Nu är ingen här så skön, så skön som jag. Plocka vill jag dig, du strandens guldcitron, Skaka ned från trädet, gröna äpple, dig, Slå och bärga vill jag dig, oslagna äng, Skörda åter vill jag dig, oskurna korn, Sen, okyssta flicka, vill jag kyssa dig."

STUM KÄRLEK.

Flacka fält, hur djupt du mig bedröfvar! O, min älskling skildes här ifrån mig, Och han sade ej: "Gud med dig, dyra!" Tryckte blott sin mössa ned på pannan, Slog till jorden sina svarta ögon Och mot barmen förde högra handen.

Att han tryckte mössan ned på pannan, Därmed sade han: "Gud med dig, dyra!" Att han slog till jorden sina ögon, Därmed mentes: "Mer än ögat dyra!" Att han förde handen mot sitt hjärta, Sade: "Aldrig skall jag dig förgäta."

PRÖFNINGEN.

Säg dock, hvad dån kringskallar i nejden? Ljuda då klockor? Gala då hanar? Klockor ej ljuda, hanar ej gala, Bud till sin broder sänder en syster: "Broder, jag är af turkarna tagen, Köp mig då fri ur turkarnas händer! Summan är ringa, den de begära: Guld blott tre litrar,[7] pärlor två säckar." Henne till svar dock skickade brodren: "Tarfvar mitt guld till tygel åt hästen, Att han må pråla, när jag på ridt far; Pärlor behöfver jag för min flicka, Att hon är skön, när henne jag kysser."

Därpå ett budskap skickade systern: "Är dock alls icke turkisk slafvinna, Nej, jag är sultaninna, min broder."

FÄSTMÖNS DRÖM.

Nära trappan skodde Johan fålen, Och ur fönstret såg därpå hans fästmö, Såg och strödde rosor ned på honom, Strödde rosor ned och talte sakta: "Dyre älskling, gjorda tätt omkring dig, Att en ros ej tappas mellan gördeln, Att en annan ej din fästmö röfvar. Ty jag såg i drömmen stora under: Ensam gick din häst att söka svalka, Och din mössa rullade på marken, Och på vägen ströddes dina pilar."

Sakta talar Johan till sin fästmö: "Älska, älska mig blott du, mitt hjärta, Sen du mig begynte älska,--själfmant Har all lycka kommit mig till mötes, Så på resor som vid köp och byte."

DEN NYGIFTA.

Vatten öser gårdagsbruden, Och, utöfver källan lutad, Talar vid sig själf hon detta: "Ve mig, arma, ve mig, sköna! Bure än jag gröna kransen, Vore jag långt mera vacker; Skulle då en herde älska, Konstantin, den unga herden, Som där tågar framför lammen Såsom månen framför stjärnor."

FLICKAN OCH VILA.

Regn föll neder såsom honingsdagg, Och i hyddan stod bekymrad mön: "Ute blir väl nu min älskling våt; Stolt uti sin körsbärsbruna rock, Under rocken klädd i sammetsdräkt, Med en sidenskjorta under den Och ett ur af guld uti sin barm Sitter han uppå sin sköna häst."

Vila svarar ifrån skogen så: "Unga flicka, obekymrad var! Själf jag slagit opp ett sidentält, Och i tältet slumrar älskarn nu, Öfverskyggad af en sobelpels, Och med hufvu't svept i gyllne tyg."

DEN FÖRSIKTIGA.

Du, min flicka, du, min röda blomma, Aldrig satt ännu och aldrig omsatt, Ej med svala flöden än begjuten, Än ej plockad, än för ingen doftfull, Aldrig kysst ännu och aldrig famnad, Sköna, finge jag en gång dig kyssa!

"Finge det, du gode, efter önskan, Stötte endast till din äng min trädgård: Komma skulle jag att blommor vattna, Du att föra hästarna på bete: Kunde då mig kyssa efter önskan, Borde blott ej bita mig i kinden, Att min mor ej finge skåda märken."

DEN UNGA MAKAN.

Då jag än var hemma hos min moder, Gaf hon mig rätt vackra råd att följa: Första rådet: att rödt vin ej dricka, Andra: att ej bära gröna kransar, Sista: att ej älska någon yngling.

Men jag arma tänker vid mig själf här: "Ges dock utan vin en fyllig kind ej, Utan gröna kransar ingen glädje, Ges dock utan yngling ingen kärlek."

TILL SANKT GÖRAN.

Flickan beder på Sankt Görans-dagen: "O Sankt Göran, när härnäst du kommer, Finn mig mer ej hos min mor, men finn mig Hos en make eller ock i grafven! Förr dock hos en make än i grafven!"

DOMEN.

Blommor sådde trenne täcka flickor, Kyndel uppå berg, i dalen mynta. Och en yster gosse kommer dristigt Och af blommorna en knippa plockar. Hemligt gillra flickorna dock snaror, Och den yra, käcka gossen fångas.

Ena så: "I lågorna med honom!" Andra så: "Ur landet skall han jagas!" Tredje så: "Nej, nej, han måste hängas!"

Och den ystra gossen talar åter: "Är ej guld, att man mig smälta skulle, Är ej skälm, att ut ur landet jagas, Gosse är jag, och jag måste hängas Vid det olycksträdet--kvinnohalsen."

DEN VALACKISKA FLICKAN.

På den vilda hästen red jag, Och den bar mig till valackskan. Trenne döttrar har valackskan; Men den ena bannar modren:

"Stygga Nera, säg, hvar var du?" "Banna icke, goda moder! Nära Donau har jag varit, Och har sett där unga tyskar.

Åt den ena, som jag såg där, Ville han min svåger blifva, Gåfve jag den finsta skjorta, Att han till sin död den bure.

Åt den andra, som jag såg där, Ville han min brudsven blifva, Gåfve jag ett virkadt gulltyg, Att han till sin död det bure.

Åt den tredje, som jag såg där, Ville han min fästman blifva, Gåfve jag två svarta ögon, Att han till sin död dem kysste."

DEN BÖNHÖRDE.

Ber till Gud den unga gossen: "Gif, o Gud, åt mig ett gullhorn, Gyllne horn med silfverändar, Att jag granens bark må borra För att se, hvad finns i granen."

Gaf åt honom Gud ett gullhorn, Gyllne horn med silfverändar; Och han borrar nu i granen, Finner där en vacker flicka, Hvilken lyser skön som solen. Talar då till henne gossen: "Hör mig du, min unga flicka! Friar jag, man ger dig icke; Lockar jag, du följer icke; Ville röfva dig--och kan ej."

Och den unga flickan talar: "Fria ej,--man ger mig icke; Röfva ej,--du är förlorad; Ty jag äger nio bröder, Syskonbarn till lika antal. Svänga de sig opp på hästar, Gjorda om sig skarpa sablar, Sneda sina vargskinnsmössor, Är det fasligt att dem åse, Ännu mera att dem bida. Synd det vore att förloras, Skam det vore att fly undan. Nej, men locka,--månn' jag följer."

FLICKAN I DÖRREN.

På sitt sträckta vingepar Sväfvar högt i skyn en falk, Och hans blick, mot jorden vänd, Hvilar nu uppå en dörr. Men i dörrn en flicka står, Tvår sitt hvita anlete, Slätar sina ögonbryn. Bländande är hennes hals, Såsom snön på bergen är. Nära till en gosse står, Talar så med sakta röst: "O, min sköna flicka, du! Knyt din halsduk bättre till; Jag förblindas af din glans, Och mitt hjärta svider ren."

MANNATROHET.

Minns du, när vi började att älska, Satt du en gång i min famn, du goda, Grät så bittert, snyftade och sade: "Straffe Gud af mina syskontärnor Hvar och en, som tror en ynglings lofven! Ty som himlen först är klar och härlig, Men dock snart af skyar öfverdrages, Så omväxlar gossens trohet äfven. Kysser han,--då skall man bli hans maka; Har han kysst,--då skall till hösten väntas. Kommer hösten en gång,--kommer vintern, Och han friar ren till andra flickor."

FLICKANS ANLETE.

Flickan stod på bergets kulle, Öfver hvilken mildt ett skimmer Spreds från hennes sköna anlet.

Vid sig själf då talte flickan: "Anlet du, som gör min oro! Om jag visste, ljusa anlet, Att åt vissna gubbens kyssar Dig ett oblidt öde ärnat, Ville jag i gröna skogar Strax all bitter malört plocka, I dess bittra saft dig bada, Att den gamles kyss förbittra. Visste jag dock, ljusa anlet, Att åt unga makens kyssar Dig ett härligt öde ärnat, Ville jag i gröna gårdar Alla röda rosor plocka Och i deras ljufva vatten Dig, du ljusa anlet, bada, Att du ljufligt skulle mot den Unga makens kyssar dofta."

FISKEN.

Flickan hon satt på hafvets strand, Talade i sitt sinne så: "O, du min gode Gud, ändå! Finns väl, hvad bredare är än haf? Eller hvad vidare är än fält? Eller hvad snabbare är än häst? Hvad är väl mera än boning sött, Eller hvad öfvergår broderkyss?

Tittar ur vågen en liten fisk: "Fjolliga flicka, hvad tänker du? Himmel långt bredare är än haf, Haf ju långt vidare är än fält, Öga ju snabbare är än häst, Socker öfvergår honing--och Älskarekyssen en broderkyss."

BÄTTRE GAMMALT GULD ÄN NYSMIDT SILFVER.

Skugga sökande, för att sig svalka, Flög en falk utöfver Sarajevo,[8] Såg en fura midt i Sarajevo Och inunder den en kylig källa; Nära källan såg han änkan Nypon Och med henne jungfrun, hvita Rosa.

Falken började att eftersinna, Om han skulle kyssa änkan Nypon, Eller hellre jungfrun, hvita Rosa.

Så i valet kom han till beslutet, Och han talte sakta i sitt sinne: "Bättre guld, om äfven nött det vore, Än som silfver är, ehuru nysmidt;" Och han kysser muntert änkan Nypon.

Men förtörnad ropar jungfru Rosa: "Sarajevo, blomstra utan frukter![9] Är det sed, som nu i dig fått insteg, Det, att unga gossar älska änkor, Gamla gubbar åter unga flickor?"

HÄSTEN VILL EJ DRICKA.

O du flicka, gyllne peruns-blomma! Har du vattnat ren min skymmel?-- "Vattnat Har jag väl; men han vill ej från vattnet, Utan skådar mot den strand af Sava, Hvarest flickor binda blomsterkransar Och de gula viner hjältar dricka."

ALI-AGAS MAKA.

Underskön är visst Al-Agas maka. Sådan skönhet finns ej mer i Bosna, Hela Bosna och Herzegovina; Dock, hvad båtar henne denna skönhet, Då på henne Agas blick ej hvilar? Aga älskar Omars hulda flicka, Som i jungfruburen vuxit ensam, Skådat icke sol och icke stjärnor, Aldrig än fått se, hur kornet växer, Kornet växer, och den röda drufvan.

DÄR BASILIKA JAG SÅDDE, SKJUTER MALÖRT OPP.

Flickan återger sin älskling Hans förlofningsring. "Tag den åter! Fader, moder, Som ej hylla dig,-- Fader, moder, bror och syster, Alla neka mig. Skona du din arma flickas Oangripna namn! Den förlåtnas öde äger Nog sin tyngd ändå. Där basilika jag sådde, Skjuter malört opp, Malört, denna bittra blomma, Denna kärfva ört. Binden mina bröllopsgästers Smycken därutaf, När de snart mig död ledsaga Till den kulna graf."

SMILJANA.

Blommor plockar utmed ån Smiljana, Samlar flitigt dem i famn och förkläd', Binder sen af dem tre blomsterkransar. Ena kransen för sig själf hon sparar, Åt sin lekvän skänker hon den andra; Men den tredje lägger hon på böljan Och med tysta ord ledsagar denna: "Simma, simma, gröna krans, med vågen, Simma hän till Georgs port och bringa Detta budskap till hans goda moder: 'Vill du, moder, gifta bort din Georg, Gif ej honom åt den unga änkan, Åt den sköna flickan unna honom!'"

ÖNSKNINGARNA.

Ranko sof i poppelskuggan, Kommo dit tre flickor, talte Under färden med hvarandra Om hvad hvarje helst begärde.

Och den första flickan talar: "Helst jag önskar mig en gullring." Och den andra flickan talar: "Helst jag önskar mig en gördel." Och den yngsta flickan talar: "Helst jag ville äga Ranko. Lätt kan dock en ring bli bruten, Lätt en gördel sönderrifvas, Men min Ranko,--han förblir min."

ÖNSKAN.

Om en källa sval jag vore, Väl jag visste, hvar jag vällde; Nere vid min älsklings fönster, Där han af och på sig kläder, Att sin törst han måtte släcka Och sig svalka med min bölja.

FLICKORNAS FÖRBANNELSER.

Konda dog, hans moders enda sällhet, Lämnande sin mor det kval att honom Fjärran från sin boning ge åt jorden. Hon begrof den käre i sin trädgård Under gyllne pomeransträns skugga.

Hvarje morgon går hon sen till grafven: "Konda, Konda! Svara, trycker jorden, Eller trycka dig din kistas bräder?"

Och ur djupet ljuder svaret åter: "Icke jorden trycker mig, o moder! Icke trycka kistans bräder heller, Nej, förbannelser af flickor endast. När de sucka, ges i himlen gensvar, När de banna, skälfver jordens grundval, När de gråta, måste Gud bevekas."

DEN SKÖNA ILIJA.

Sakta på Donau vaggar en julle, Bär på dess våg den sköna Ilija. Falken på högra handen han håller; Sorgsen i hågen, ger han den näring, Gjutande tårar, ger han den dricka.