Part 31

Chapter 31 4,032 words Public domain Markdown

Värden viste ut mot träsket. Tjocknad Låg en hvitgrå dimma än däröfver, Och ej strand, ej våg, ej holmar syntes. "Vill du själf försöka hitta vägen", Sade han, "med båt far ingen annan; Men till fots är färden lång kring viken, Och för dig finns nu ej häst i gården."

När den gamle hört det hårda ordet, Gick han tyst till stranden, löste båten Och begynte ro i gråa dimman. "Den, som leder fiskens stråt i hafvet, Fågelns stråt i luften, att de komma Dit Hans lag dem kallar, Han skall foga, Att ock jag i dag Hans kyrka finner."

Stunder flöto bort, blott sjö och töcken Såg den gamle, från sin kosa vilsnad, Och hans kraft begynte svika; tyngre Kändes rodden ren och handen domnad. När i morgonlugnet öfver fjärden Första gångens ringning ljöd och klangen Hann hans öra, var den dof och mattad, Och han fann sig långt från kyrkan, längre, Än när först han lade ut från hemmet. Och det ringdes andra, tredje gången, Och från fjärran än blott kommo ljuden. Och mot höjden hof den gamle ögat, Såg mot gråa skyn som med en fråga, Utan kraft och råd och hopp och bana.

Men i samma stund i sakta skridning Stötte båten mot en häll, och dunkelt Ofvan hällen skymtade ur töcknet Fram en strand och bjöd den gamle hvila. Opp han steg på stranden, såg omkring sig, Kände stället, kände ön i träsket, Där som ung han landat tusen gånger, Och han satte sig på kala berget Tankfull ned, och mörker rådde, mulen Var hans själ, och mulen jord och himmel.

Men det ringdes samman.--Var i högre Makters vård den gamle?--När han hopplös Nu mot fästet höjde ögat, syntes Klar en högblå rand emellan molnen, Ljusets förebud. I kyrkan skulle Sången börjas; på den öde holmen Drog ock nu den första vindfläkt andan Mellan löfven, och den första lärkan Flög, af dagern väckt, mot skyn. Försvunnen Var naturens dvala snart. På toner Följde toner nu, och nya stämmor Vaknade i dal, i höjd. Ett jubel Ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden Kring den gamle, och han själf, af sångens Glädje gripen, glömde nöd och sorger Och föll in med ord. Den sköna psalmen, Sommarns psalm, "Den blomstertid nu kommer", Ljöd i stilla darrning från hans läppar.

Och den blomstertid var kommen. Sommarn, Som han sjöng om, var af inga murar Utom honom stängd. Dess örtesängar Växte för hans fot, dess fågelsånger Hörde han; och Kristus, som han nämnde Sarons blomster, gröna dalens lilja, Kom som blomster och som lilja, värmde, Som han bad, i hvarje fläkt hans sinne.

När han slutat psalmen, hade höjden Klarnat redan, blott kring lägre rymder Låg ett töcken än. Då steg ur österns Molnbädd solen opp och göt en strålflod Öfver landets, öfver vattnets dimma. Tystare blef rymden, luftens skaror Sökte hvila, hvarje väsen tycktes. Vilja endast skåda nu, ej sjunga; Och den gamle följde med sitt öga, Stum af andakt, ljusets väg.--Hvad dunkelt Syntes nyss, var nästa stund förklaradt. Udde efter udde dök ur dimman, Ö vid ö stod fram; en värld af fägring Växte sakta opp ur skuggans tomhet, Tog begränsning, färger, glans.

Förliden Längesen var morgonstunden redan, När, med klarnad blick, med molnfri panna, Rörd och tacksam, från sin plats den gamle Reste sig och gick till jullen åter.

Men han såg till afsked än tillbaka Upp mot stranden. "Nu, Guds frid med eder", Så han hördes säga, "fåglar alla, Unga bröder, systrar, Guds församling, Som med mig i dag i samma kyrka Honom prisat och Hans ära sjungit. Och haf tack, du tolk af himlens läror, Klara sol, som nu för oss predikat, Böjt vårt hjärta att Hans godhet känna Och lagt ut Hans verk för våra ögon."

DOPET.

I en grotta vid Arabiens öken Bodde eremiten Eukaristos. Mild mot alla, vis och mångerfaren, Söktes han af nejdens folk ej sällan, När bekymmer tryckte någons sinne. En gång kom en kvinna till hans boning, Bärande ett nyss födt barn på armen;

Blek var hon, och blekare var barnet. "Fader", sade hon, "hvar skall jag finna Tröst? Se, detta barn har dött, och dopets Helga vatten har ej rört dess hufvud. Ve, förtappadt är det, skall väl aldrig Äga arfvedel i Kristi rike."

Straffande tog eremiten ordet: "Hvarför, kvinna, har du låtit barnet Dö förutan dop, om ock blott nöddop?"

Men den arma modren brast i jämmer: "Fader", sade hon, "i öknen födde Jag mitt barn, där fanns ej vatten; solen Brände ofvan mig och sanden under; Tårar blott och suckar där jag ägde."

Då blef gubben rörd och föll i tankar, Eftersinnade en stund och höjde Handen öfver gråa ögonbrynen. Slutligt var hans mening fast och mogen, Och han talte, full af frid och saktmod: "Vattnet gör det visserligen icke, Utan anden, som är med i vattnet. Kvinna, trösta dig, ditt barn är frälsadt! Herrans ande har i brända öknen Döpt det med din suck och dina tårar."

BÖNEN.

En gång, när i fromma, glada samtal Vid sitt middagsbord den gamle Luther Satt som vanligt bland förtrogna vänner, Talte en af dessa så med klagan: "Svår och ond att lefva i är världen, Full af vansklig id och jordisk omsorg; Intet under därför, att så mången Sökt i klostrens lugn en saknad stillhet. Äfven mig de plåga, dessa oljud Af en outtröttlig världslig sträfvan. I mitt grannskap bultas, smids och hamras Oupphörligt hela dagen genom, Och hur tidigt än jag vaknar, störa Dån och hammarslag min morgonandakt."

Luther log och sade: "Hvarför störas? Tänk långt hellre: 'Jag har sofvit länge; Hör min fromma granne, hur han redan Hunnit stiga upp och börja bönen'; Ty en bön, min vän, är flit och arbet. Sannerligen, när den svarte smeden Vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig Åter dag och krafter att arbeta', Och med hurtigt mod begynner smidet, Är hans trötta flämtning för vår Herre Icke mindre kär än dina suckar, Och på himlens portar slår hans slägga Kanske starkare än dina böner."

KRYSANTOS.

I den kristna kyrkans första tider, När i ljuset från den nya världen Jorden bleknade och mången trogen Vände bort från den med rysning ögat, Bodde i Aten en man, Krysantos. Tidigt, innan än den bruna locken Vissnat på hans hjässa, kinden mistat Vårens blomning, höga pannan fårats, Hade ordet hunnit till hans öra Och hans hjärta öppnats gladt för Kristus. Men hos honom föddes med hans nya Födelse ej fasa för hvad fordom Han i lifvet aktat kärt och heligt. Aldrig kunde han förmås att hata Denna jord, där Hellas fanns, hans sköna, Varma fosterland; hans tjusning ständigt Var Aten, den ljusa tempelstaden, Och hans sinne smälte än i vällust För hvartenda ljud af modersmålet, Den hellenska tungans harpotoner. När hans trosförvanter, dystra, slutna, Sökte skogars tystnad och i bergens Kulna, mörka, skymda grottor fjärran Gömde sig för frestelsen och världen, Gick han ljus, en afbild af den första Dag han skådat, upprätt, silfverhårig, Fridsam, tålig midt i lifvets vimmel, Hörde mannens språk och barnets joller, Stod på torgen lyssnande, när talarn Lät sin stämmas åska skaka folket, Deltog i beslut och bar till urnan Sin voteringsskärf som hvarje annan. Stundom åter, när, på dagens mödor Och bekymmer mätt, han sökte lugnet Och i bönens djup hans ande svanlik Ville skölja jordens stoft från vingen, Sökte han ej mörka öknars kulor; Nej, där klarast salaminska sundet Log mot lummig strand, bland pinier, lagrar, Sågs han vandra, njuta skuggans svalhet, Andas vällukt, blicka hän mot hafvet, Medan solen sjönk och böljan lugnad Speglade en rosig aftonhimmel.

Så han lefvat, så han lefde, sådan Satt en kväll på Sunions topp den gamle. På hans knä låg sluten nu en rulle Af Sofokles, hedningen, den store, Ädle sångarn, och på rullen ytterst Lästes tecknadt: "Oidipus Kolonus".

Nyss han slutat dramen, för hans minne Dröjde än dess bilder, och hans blickar Sväfvade kring den besjungna nejden. "O Kolonos", sjöng han efter skalden, "Bygd, bland jordens alla bygder skönast, Ljusa, glada, skimrande Kolonos, Där, med lundars gröna skygd förtrogen, Näktergalen gäll i toner prisar Murgrönsrankans dunkla rodnad, gudens Helga träd, det bäruppfyllda, svala, Stormförskonta, där bland gudaburna Fostrarinnor Dionysos svärmar, I gudinnors lockar sedd, narcissen Gror med himmelsk dagg på bladens fägring, Krokos gulnar, källor sömnlöst skänka Klara bäckar näring och i sångmörs Krets med guldtöm åker Afrodite!"

Så med hednisk färg, men kristlig värma Målande sin sälla hembygds fägring, Sjöng, af hednasångarn väckt, atenarn, När en yngling, tidigt som Krysantos Genomträngd af korsets helga lära, Nalkades med långsam gång den gamle. Stannande framför hans fötter, stod han Stum med öfver bröstet knutna armar; I hans anlet syntes skuggor skifta Mellan sorg och vrede, harm och ömkan, Och hans blick låg sänkt på pergamentet.

Länge stod han tankfull, dock omsider Bröt han tystnan. "Gubbe", så han sade, "Blef ej äfven du en gång till ljusets Helga rike kallad, trängde icke Nådens varma strålar till ditt hjärta-- Så jag sport--; och dock, hur är din vandel? Där, hvar dagens barn i fåfäng sträfvan Träla, fika, storma och försvinna, Där med praktsymboler, än af purpur På en vårfrisk kind och än af löjen Kring en läpp, som mognar, afgrundsfursten Tecknat an de sina, där, o gamle, Trängs du, lefver du och har din glädje. Sällan ses du ensam, och om sådant Nå'n gång händer, är det ej Försonarn Som du ropar an, all världens Herre; Nej, berusad af en giftfylld saga, En förförisk sång, med läppar, blekta Ren af dödens hälsningskyss, du stammar Afrodites namn och Dionysos'. Hvad blir slutet? Rysligt, rysligt, gamle, Skall du plikta för din brutna trohet, Du i nådförbundet en gång slutne. Ryslig, ryslig blir i svafvellågor Än din lott, när, utan hopp förtappad, Gråtande, du ej en tår kan gråta Åt din törst och svagt med vissnad tunga Evigt fåfängt till ditt bistånd kallar Dina väsenlösa fabelgudar."

Så han sade. Lugnt som kvällens anlet Var den gamles, och den höjda blicken Såg bestraffarn an: "Frid, stränga yngling!" Talte han, "din tro är stark, jag älskar Den, som tror. Dock svara: kan ditt unga, Bruna öga genomskåda hjärtan Och rannsaka njurar, när du dömer? Döm ej, och du döms ej, säger Herren. From, fördragsam, fridsam, glad och trogen Går sin gång i mästarns spår en kristen; Full af kärlek är hans tro, och, yngling, Kärleken är hofsam, mild och tålig, Yfves icke, stormar icke, tänker Icke argt och vet ej af att vredgas. Kärleken fördrager allt, han tror allt, Hoppas allt och lider allt och vänder Aldrig åter. Yngling, om du hade Tro att flytta berg och lyfta dalar, Utan kärlek vore du en skugga."

Sagdt. Och vänligt räckande den unge Handen, drog han honom till sin sida, Och på samma häll nu suto båda.

Dagen framled, mattare i väster Glödde solen, vinden sökte hvila, Kvällens frid sjönk ned från Greklands himmel.

Men för dessa taflor hade gubben Nu ej öga; ynglingen allenast Fängslade hans syn och tanke. Länge Satt han tyst, omsider så han talte: "Vackra yngling, om den gamles varning Icke kränkt ditt sinne, låt mig göra Dig en fråga än, kanhända tvenne. När jag ser ovalen af ditt anlet, Pannans, näsans stolta, raka tycke Och ditt språk förnimmer, halft i attisk, Halft i jonisk brytning, ljuft i båda, Ljuft ännu i ton, då du fördömer, Vet jag, att hellen du är. Men säg mig, Hvilken trakt dig fostrat? Kanske någon Af Arkipelagens sköna öar Såg dig födas, Paros, Samos, Naxos, Mitylene? Kanske såg du dagen På det rika Asiens kust? En lycklig Fader lyfte dig, hvarhelst du föddes, På sin arm och drömde sälla drömmar."

"Delos", svarte ynglingen med mildrad Stämma nu, "det hafomflutna Delos Var mitt hemland, Kallinikos hette Den, som en gång jordiskt var min fader, Nu en annan jag i himlen funnit."

"Kallinikos", talte gubben åter, "Ej ett okändt namn du nämnt; min gästvän Var i forna dagar han på Delos. O, jag minns ännu den mångbesjungna, Gröna ön, af sagans alla gudar Sökt och älskad, Artemis', Apollons Fosterhem, jag minns dess höga kullar, Skuggade af cedrar och cypresser, Och dess dalar,--skall jag nämna dalen, Nyktos dal, åt citterguden helgad? Många länder har jag sett, från Pelops' Halfö vandrat till Tessalien, vistats På hellenerhafvens alla öar; Ingen nejd dock tjust mig så, som dalen Där på Delos med sin lund, sitt tempel, Och vid denna låg din faders boning. Yngling, när så mycket skönt du skådat Frän din lefnads första morgon, svara, Äger jorden endast svarta bilder För din själ, säg, bor ej i ditt hjärtas Djup ett enda minne, tåldt och sparadt, Från den tid, då drömlik än i oskuld Du bland Nyktosdalens blommor lekte?"

Så han sade. På den unges skära, Marmorhvita kinder sågs en flamma Svagt och flyktigt tindra opp och blekna. Men den gamle fortfor: "Jag har lyssnat Till en sägn en gång, Arkipelagens Öar tro den redan, snart kanhända Skall den spridas öfver fasta landet. Så förtäljer den: På Delos föddes Marmaryne. Tvenne lustrers somrar Knappt hon skådat; när hos nejdens alla Ynglingar begärens eld hon tände. Men åt ingen sinnlig trånad ville Hon sitt rena väsen öfverlåta, Blott Apollon valde hon till älskling, Och i Nyktosdalen, ren och trogen, Blef hon gudens blomstervårdarinna. Kväll och morgon, stundom hela dagen Sågs hon där bland blommorna,--en äldre Syster lik, så blid och så förtrolig, Vattna, stöda, ordna och plantera. Men ej handens ensamt var den skötsel, Hon dem skänkte; ofta lutad länge Med sitt öga öfver blommans öga, Lät hon så sin andes låga drickas Af den spädas blick och plantans dunkla, Tysta stoft af hennes själ besjälas. Själf tillbaka tog hon åt sin ande Kropp af blomstren, klädde minsta tanke I en skrud af dagg och doft och färger, Bytte så med markens döttrar gåfvor, Gaf och tog i outtömlig kärlek. Där, i denna fristad, stängd för mängden, Fick ibland en yngling ljuft fördrömma Dagens stunder, lefva med det vackra Blomsterfolket och dess vårdarinna. Men om honom talar sagan åter: När med hjärtat fullt af aldrig yppad, Namnlös kärlek han bland Marmarynes Blommor gick och hon i templet dröjde, Såg han henne, fast hon själf var borta, Sällt i hvar gestalt, i hvarje väsen Af den skapelse, hon väckt och vårdat. Rosen rodnade med hennes rodnad, Liljan såg med hennes blick, i trädets Susning hördes endast hennes stämma, Och i tusen skilda former lefde För hans fromma kärlek hon allena. Åter, när från blommorna till henne Någon gång han fick sitt öga höja Och i samtal, såsom strängars rena, Fånga hennes ord, då var det honom, Som om allt, hvad fint i parkens rosor Glödt och rodnat, hennes kinder eldat, Alla liljors strålar sammangjutit Hennes blick, och hela blomstergården Mer förklarad blott, stått fram med henne.-- Så förtäljs det. Jag har sport och frågat, Hvem han varit, ynglingen från Delos;-- Kallinikos' son, så har man svarat."

På den unges kinder syntes stora Tårar nu. "O fader", så han sade, "Nämn ej namn, som längst af jordens toner Susat i mitt öra, jag har glömt dem; Låt mig glömma, låt mig hata minnet Af mitt tomma nattlifs skugg-gestalter."

Men den gamle talte, full af allvar: "Yngling, hata ej din ungdoms skola, Nyktosdalen och dess minnen icke! Höga läror skrefvos för ditt hjärta Där i bilder, dunkla, späda, svaga. Se dig kring i världen! O, hvad ser du? Öfverallt Försonarns blomsterrike. Mörkt för den, som blindt till honom stormar, Är det klart och öppet för det öga, Som i kärlek stilla höjts mot honom. Yngling, värd att skåda är hans blomgård. Solar sår han där, och stjärnor strör han Kring som liljor, vårdar stora länder, Stöder folkslag, hör också den minsta Mänskoblommas suck och, mildt till alla Lutad, låter dem sin kärlek dricka. Gå, som förr till Marmarynes blommor, Ut i världen gladt och utan bäfvan, Det är Herrans blomgård, du besöker. Bor blott i ditt hjärta Kristi kärlek, Blyg, ej rusig, skall du finna saligt, Hur i allt Han skymtar fram, hur solen Lyser med Hans ljus, hur stjärnan tindrar Med Hans klarhet, lifvets sorl och vimmel Af Hans milda stämma genomljudes. När du sett det, gå till Honom åter I Hans ord, och se, Hans ord skall vara, Som om allt det ljus, som från Hans himmel Strålat ned, Hans varma sol, Hans stjärnors Milda här, Hans mänskoätter, hela Detta underbara blomsterrike, Mer förklaradt blott, där inne bodde."

ETT LITET ÖDE.

ÄR SÅ ARM DU, SOM MAN SÄGER?

Fattig kallar man din moder, Fattigt, späda barn, du kallas. Är du fattig, lilla älskling, Ar så arm du, som man säger?

Utanför din moders stuga Blomstra ängar, grönska lundar; Hvarje äng har silfverbäckar, Hvarje lund i sjöar speglas, Öfver alla skiner solen, Gjuter gifmildt gyllne dagen.

Är du fattig, lilla älskling, Är så arm du, som man säger?

När du hör din moder sjunga, Slutas sakta ögonlocken, Gömma skalen själens pärlor; När de gömmas, kommer sömnen, Sömnen följs af drömmens ängel, Drömmens ängel tar dig stilla, Lyfter dig på mjuka vingen, För dig ut på blomsterängar Att i frid bland blommor blomma, För bland fåglar dig i lunden Att ditt bröst med sånger fylla, Tvår din själ i sjöars renhet, Låter dig i solljus bada.

Är du fattig, lilla älskling, Är så arm du, som man säger?

När du öppnar ögat åter, Är du i din moders armar, Känner i ditt späda sinne, Tänker som en dunkel tanke: "Ljuft det var på blomsterängen, Gladt bland fåglarne i lunden, Godt det var bland klara vågor, Varmt i solens ljus att bada, Bäst dock är i denna famnen."

EGEN MODER GÖMS I MULLEN.

I mitt hem en styfmor råder, Egen moder göms i mullen. Och jag hastar öfver hagen, Skyndar stilla till den sörjda, Ginar öfver gärdet stundom. Men den främmande förtörnas, Hviskar, hväsande af vrede: "Denna flicka går på gräset, Krossar klöfvern där på ängen."

Fader, hör ej hårda orden! Lätt är flickans fot i loppet, Stör ej många strån i farten. Jungfrun har ej hårda sulor, Trampar ej med tunga klackar. Oskodd löper hon på lindan, Flyr med blottad fot på fältet, Far, som fläkten far på ängen, Skyndar såsom skuggan öfver.

Skulle ock ett blad bli brutet, Något grässtrå nedertryckas, Hjärtats sorg förtynga stegen, Grönskar snart en grodd ånyo, Fostras flere blad i stället Af den dagg, mitt öga gjuter, Dessa blåa stjärnors tårar.

3. SÅ JAG FÄRDAS SJÄLF MOT FJÄRRAN.

Hvarför suckar bäckens bölja, Klagar sakta under färden, Far i krokar öfver fältet, Böjer bukter öfver ängen, Viker af från vägen ofta, Färdas blott ett stycke framåt, Slingrar nästa stund tillbaka?

Så jag färdas själf mot fjärran, Går mot obekanta öden, Tar ett steg och ser tillbaka, Vandrar fram och vänder åter, Vill ännu se hemmets höjder, Röken från min faders boning.

SÅDAN VÅRD BLOTT FINNER FLICKAN.

Icke äger jag som andra Fader, som vid namn mig nämner, Moder, som sitt guld mig kallar, Broder, att min börda bära, Syster, att mig stundom smeka.

Där jag andras hjordar vallar, Högt på berget, djupt i skogen, Dagen ut på fria fältet, Där är skäggig gran min fader, Björken, böjd af år, min moder, Broder är mig bruna trasten, Markens bleka lilja syster.

När den kalla skuren strömmar, Får jag stundom skygd af granen, När mig solens stråle bränner, Bjuder björken stundom skugga; När jag sorgsen står på fältet, Tröstar med en ton mig trasten, Med en blick ibland en blomma. Sådan vård blott finner flickan, Annan glädje ej den arma.

FLICKA, KÄRLEKEN ÄR VÄLDIG.

Ofta i min barndoms dagar Hörde jag min moder säga: "Flicka, kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden." Så hon talte till min varning, Att sitt gyllne äpple skydda. Moder, o att sant du talat!

Ofta står jag nu på stranden, Där min älskling från mig skildes. Dän han far dit bortom molnen, Som vid hafvets rand sig höja.

När jag ser, hur fjärden fradgas, Ser, hur böljan slår mot stranden, Lägger jag min hand på vågen, Doppar fingrets spets i djupet: Sakta, sakta, vilda bölja, Somna, låt de andra sofva!

Månne vågen väl, som svallar Hotande mot skeppets sida, Där han fjärran far, den dyre, Månne hafvets vilda dotter, Fast så långt från mig hon rasar, Ej mitt söfningsord förnimmer, Af min lätta hand ej lugnas, Efter kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden?

Ofta, när i furans krona Fläktar fara, vindar hvina, Sänder jag från denna klippa Tyst min tysta suck att flyga: O min ende, kom tillbaka!

Kanske, fast så svagt den ljuder Har likväl den starka vingar, Kan som svalan klyfva vinden, Genom rymder nå min älskling Efter kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden.

HUNDRA VÄGAR HAR MIN TANKE.

Store skapare, förlåt det, Se ej, gode Gud, med vrede, Att så ofta i ditt tempel Jag på honom äfven tänker! Hundra vägar har min tanke, Tusen att till honom hinna. Blott det sämsta leder bortåt, Allt det bättre för till honom. Kort från dagens ljus är' vägen; Gen från nattens stjärnskara, Hvarje blomma stakar stigen, Hvarje träd är vägamärke. Men när dig min tanke hunnit, Är den nästan ren hos honom.

HVILKEN SÄLLHET SKÖN ATT SYNAS!

Hvilken fröjd att vara vacker, Hvilken sällhet skön att synas! Vore jag så mörk som mången, Ful som flere andra flickor, Fick jag ej i källor skåda, Ej i bäckar se mitt anlet; Källans skönhet kunde störas, Bäckens silfver sotbesmittas; Tordes knappt på ängen träda, Att ej blomstren skulle skrämmas, Blomma hviska tyst till blomma: "Är det nässlan, är det tisteln, Kanske kardborrn själf, som kommer?"

TALA, TALA TYCKTES ALLA.

Hvem har nu gett vett åt vinden, Gett åt luften ledig tunga, Röst och språk åt gårdens rönnar Och åt späda fågelskaran?

Förr, när från min bädd hvar morgon Jag på loftets trappa trädde, Visste vinden blott att smeka, Rönnen blott att susa stilla, Kvittra blott förstod hvar fågel.

Nu, när sist jag kom på gården Från mitt olyckssälla läger, Tala, tala tycktes alla, Vinden hviska: "Arma flicka!" Fläkten susa: "Fallna flicka!" Rönnen sucka: "Svikna flicka!" Svalan sjöng: "Hvar är din stolthet?" Sparfven: "Hvar är nu din glädje?"

MEN MIN FÅGEL MÄRKS DOCK ICKE.

Svanen speglas ren i sundet, Knipans hvita vingar hvina, Lärkan höres högt i höjden, Spofvens rop kring kärret rullar, Våren samlar sina skaror, Får sin fågelflock tillbaka, Väntar dem med sol och värma, Lockar dem med långa dagar.

Och jag, arma flicka, fiker, Söker skingra saknans mörker, Vårda värmen i mitt sinne, Vill som våren vänlig vara, Synas ljus som sommardagen. Och jag gläds, fast sorgen gnager, Ler, fast tåren trängs i ögat, Men min fågel märks dock icke.

10.

SEN HAR JAG EJ FRÅGAT MERA.

Hvarför är så flyktig våren, Hvarför dröjer sommarn icke? Så jag tänkte fordom ofta, Frågte, utan svar, af mången.

Sen den älskade mig svikit, Sen till köld hans värma blifvit, All hans sommar blifvit vinter, Sen har jag ej frågat mera, Känt blott djupt uti mitt sinne, Att det sköna är förgängligt, Att det ljufva icke dröjer.

ÖFVERSÄTTNINGAR OCH BEARBETNINGAR.

SERVISKA FOLKSÅNGER.

FÖRORD.

Den försvenskning af serviska folksånger, som här lämnas i allmänhetens händer, är gjord efter hr P. von Goetzes i S:t Petersburg år 1827 utkomna tyska öfversättning af desamma. Det företal, hvarmed han beledsagat sitt arbete, lyder i utdrag så:

"Serviska nationen intog i forna tider en icke obetydlig plats bland de slaviska stammarna. Ganska ofta kämpade den segerrikt mot Byzanz, och blott en förtidig död hindrade tsaren Stephan Duschan (1358) att eröfra den grekiska kejsarekronan. I femtonde århundradet gick Serviens politiska själfständighet under, och landet erkänner från denna tid turkarnas öfverherrskap. Begripligtvis kunde därföre de lyckliga anlag, hvarmed detta folk af naturen är begåfvadt, icke hinna utveckla sig till en fulländad bildning. Men undan olyckorna och förtrycket har denna nation likväl lyckats rädda sina sånger och deras outtömliga källa. Och just den omständighet, att Servien icke äger någon annan litteratur än sina sånger, ger desamma ett särdeles intresse i historikerns och människoforskarens ögon.

Åren 1814 och 1815 öppnade hr D. Wuk Stephanovitch Karadschitch genom sina i Wien i 2:ne delar utgifna _Narodne Srpske piesme_ för folkpoesiens vänner en rik skatt af serviska sånger. Af detta verk utkom den andra betydligt förökade upplagan i Leipzig 1823 och 1824 i tre delar.