Part 30

På den lugna skogssjöns vatten Satt jag hela sommarnatten Och för böljans tropp ur båten Slängde tanklös ut försåten. Men en talltrast sjöng på stranden, Att han kunnat mista anden, Tills jag halft förtörnad sade: "Bättre, om din näbb du lade Under vingen och till dagen Sparde tonerna och slagen." Men den djärfve hördes svara: "Gosse, låt ditt metspö vara. Såg du opp kring land och vatten, Kanske sjöng du själf om natten." Och jag lyfte opp mitt öga, Ljus var jorden, ljust det höga, Och från himlen, stranden, vågen Kom min flicka mig i hågen, Och som fågeln spått i lunden, Sjöng jag denna sång på stunden.

FRIDEN.

Ofta säger mig min moder: "Barn, du äger två klenoder, Göm dem för den onda tiden, Vårda oskulden och friden!" Moder, friden är försvunnen; Skall den blifva återfunnen, Bjud ej, att jag honom glömmer, Som den tagit, som den gömmer; Blott med honom, som hans maka, Kan jag få min frid tillbaka.

DEN FÖRÄNDRADE.

Fordom fick jag bannor hela dagen; Än satt spensen vårdslöst, än satt kragen, Än var håret fästadt opp mot regeln, Aldrig hölls jag länge nog vid spegeln. Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig, Flicka, då du aldrig vill bli färdig? Hur du städar dig! Det är förskräckligt! Har du än ej speglat dig tillräckligt?" Är mitt arma sinne då förtrolladt? Hvem kan väl en sådan växling vållat? "Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen, Om ej ynglingen, kanske, och ringen."

DEN LÅNGA DAGEN.

Förr, när min vän var här, Var mig en vårdag kort; Nu, då han borta är, Är mig en höstdag lång. "Ack, hvad den dagen flyr!"

Säga de andra nu. Jag: "Hvad den långsamma är! O, att den ville fly! Kommer ej kvällen snart, Kommer ej nattens ro?"

BEHAGEN.

Jag blickar på tärnornas skara, Jag spanar och spanar beständigt; Den skönaste ville jag välja Och sviktar dock ständigt i valet. Den ena har klarare ögon, Den andra har friskare kinder,

Den tredje har fullare läppar, Den fjärde har varmare hjärta.-- Så finns ej en enda, som saknar Ett något, som fängslar mitt sinne. Jag kan ej en enda förskjuta; O, finge jag kyssa dem alla!

AMOR.

Ej han sårade mitt hjärta, Ej, som döda böcker lära, Smög han fram med pil och båge. All hans list var blott hans oskuld, Skönhet var hans enda vapen. "Söta gosse, vill du komma, Är mitt hjärta varmt och öppet." Och han lydde strax,--och sedan Lika mån, som han att dröja, Är jag själf att äga honom.

DEN LÄTTBÖJDE.

Där jag band på åkern gyllne kärfvar, Stod den unge Adolf vid min sida, Skäran höll han i sin hand, på renen Låg, emot en stubbe stödd, hans bössa. Men i träsket, nedanför beläget, Skrek i vassen nära stranden artan.

Stram till bössan sprang den käcke gossen; Men jag fattade hans arm och sade: "Låt den stackars artan vara, Adolf, Låt för min skull den få vara ostörd!" Genast ställde han sin bössa unnan Och tog gladt som nyss till skäran åter.

Men jag tänker ofta i mitt sinne: "Underlig är dock den vackra Adolf; För ett vänligt ord från mina läppar Lämnar han, hvad mest hans hjärta fröjdat; För en hjärtlig blick af mina ögon Gör han gärna, hvad hän skytt tillförne; För en vänlig kyss, ett hjärtligt famntag Tror jag att han kunde gå i elden."

DEN ENA STUNDEN.

Allena var jag, Han kom allena; Förbi min bana Hans bana ledde, Pan dröjde icke, Men tänkte dröja, Han talte icke, Men ögat talte.-- Du obekante, Du välbekante! En dag försvinner, Ett år förflyter, Det ena minnet Det andra jagar; Den korta stunden Blef hos mig evigt, Den bittra stunden, Den ljufva stunden.

TÖRNET.

Törne, du min syskonplanta, Svept i vinterns is, försmås du, Höljd af taggar, hatas du. Men jag tänker: "Kommer våren, Slår du ut i blad och rosor, Och en växt finns ej på jorden, Ljuf och älskad såsom du.

O, hur mången törnestängel Står ej naken i naturen, Som behöfde kärlek blott, Blott en solblick af ett hjärta, För att kläda sig i rosor Och hvart väsens glädje bli."

TRE OCH TRE.

Från det höga tornet sågo Trenne flickor ut mot hafvet; Trenne segel syntes nalkas, Och den äldsta systern talar: "Systrar, sen vår faders fartyg Kommande från fjärran länder! Trenne systrar här vi äro, Tre kaptener styra skeppen; Den, som först i hamnen hinner, Han skall få min krans af rosor, Om han är med den belåten." Och den andra systern talar: "Den, som styr därnäst i hamnen, Vill min blombukett jag skänka, Om han är med den belåten." Och den tredje systern talar: "Den, som kommer sist i hamnen, Han skall få mitt glada famntag, Om han är den vackre August."

MORDEN.

Löfven de falla, Sjöarna frysa.-- Flyttande svanor, Seglen, o seglen Sorgsna till södern, Söken dess nödspis, Längtande åter, Plöjen dess sjöar, Saknande våra!

Då skall ett öga Se er från palmens Skugga och tala: "Tynande svanor, Hvilken förtrollning Hvilar på norden? Den, som från södern Längtar, hans längtan Söker en himmel."

DEN SÄLLSYNTA FÅGELN.

När om kvällen han i stugan inkom, Bannade sin son den gamla modren: "Son, du går hvar dag till dina snaror, Och hvar dag du kommer tomhändt åter: Vårdslös är du eller oförståndig, Efter andra få och du blir utan."

Henne svarade den yra gossen: "Hvad, om än ej lyckan är densamma, Då vi ej för samma fåglar gillra. Bortom mon där, vid det lilla torpet, Vistas, gamla mor, en sällsynt fågel; Under hösten har på den jag lurat,

Under vintern har jag nu den fångat, Men till våren vill jag föra hem den. Underlig är fågeln där; den äger Icke vingar, men en famn i stället, Icke dun, men silkeslena lockar, Icke näbb, men tvenne runda läppar."

VILL DU BYTA ÖDE?

Vuxen upp på stranden Af en bäck, som svallar, Sköljd af hvarje hvirfvel, Hvilket lif af oro Lefver du, o blomma!

Blomman hördes svara: "Om mig strömmen skonar, Om mig strömmen härjar, Är dock all min oro Blott en flyktig sommars. Vill du byta öde, Flicka, sköljd af strömmen I en ynglings hjärta?"

HENNES BUDSKAP.

Kom, du sorgsna nordan! Hvarje gång, du kommer, Bär du bud från henne. Kommer du i fläkten, Bär du hennes suckar; Kommer du i ilen, Bär du hennes klagan; Kommer du i stormen, Bär du hennes verop: "Ve mig, edsförgätna, Ve mig, ensam blefna! Ur den gamles armar, Från hans kalla kyssar, O, hvem för mig åter Till min varma yngling, Till min första kärlek!"

SIPPAN.

Sippa, vårens första blomma, Om jag bröt dig, om jag gaf dig Åt den älskade, den kalla! Bröt jag dig, jag skulle ge dig, Gaf jag dig, jag skulle säga: "Nära drifvans kant, o flicka, Växte vårens första blomma, Som vid isen af ditt hjärta Blommar opp min trogna kärlek, Bäfvande för vinterkylan, Men ej kväfd af den, ej skördad."

MÖTET.

Flickan satt en sommarafton, Speglande sig själf i källan: "Gode Gud, hvad jag är vacker! Men hvad båtar mig min färing, Då den yngling, som jag älskar, Icke ser mig, icke hör mig? Ros, som blommar vid min sida, Tag du mina läppars rodnad! Purpurstänkta moln i luften, Tag du mina kinders purpur! Bleka stjärna ofvan molnet, Tag du mina ögons klarhet! Sist, o graf, tag hvad som lämnas!"

Detta har den skälmska gossen Lyssnat till i närmsta buske, Och han springer fram till henne, Just den sökte, just den funne. Men han kysste hennes läppar: "Nu tog rosen läppens rodnad!" Och han smög sin kind till hennes: "Nu tog molnet kindens purpur!" Och han såg i hennes öga: "Nu tog stjärnan ögats klarhet!" Och han slog sin famn kring henne: "Nu tog grafven, hvad som lämnats; Ty, o flicka, det är grafven, Hvarur ingen mera slipper."

LÖJET.

Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den höges mund: "Får jag min boning här?" "Stoltheten bor här ren!"

Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den lärdes mund: "Får jag min boning här?" "Allvaret bor här ren!"

Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till min flickas mund: "Får jag min boning här?" "Kärleken bor här ren, Kyssen är kommen nyss, Dig har man saknat blott."

TÅRARNA.

Ren öfver skogens toppar solen stigit Och spridt sin glöd i dalens dagg, där flickan Med glädjetårad blick sin älskling mottog. Han såg i hennes öga, log och talte: "Du grät i aftse, när jag gick; jag kommer Och ser dig gråta åter, goda flicka, Nämn mig en skillnad mellan dessa tårar!" "En lika skillnad", sade sakta flickan, "Som mellan kvällens dagg och morgondaggen, Den ena lyser solen opp och skingrar, Den andra kvarblir mulen hela natten."

EROS' FÖRVANDLING.

"Eros, stygga gosse", sade Pallas, "För din lust att alla hjärtan såra Borde du förvandlas till ett rofdjur, Till en gam med krökta klor och vingar, Att förgäfves jaga fågelskaran." Eros log och sade blott: "Försök det! Sen till gam du Amor har förvandlat, Vilja alla fåglar sönderrifvas."

TREDJE DELEN.

LYCKAN.

Lycka, leende gudinna, Född att göra stunden ljuf, Ej som jordens härskarinna Af min lyra hälsas du. Utan makt och utan krona, Utan segrar, utan brott Vill du endast mildt försona Mänskan här med grusets lott.

Hell dig! Intet hjärta blöder Under vården af din hand. Bröder leder du till bröder Öfver öknar, fjällar, land, Fläktar vind i längtans segel, Lönar varma hjärtans tro Och, fast skugglikt, i din spegel Visar högre världars ro.

Hvarför skall du trolös kallas, Om nå'n gång du svek också? Kunde blott du vara allas, Säkert glömdes ingen då. Nu, hur ville du förena Allt, som brustit i sitt fall? Öfvergifvas skall den ena, Om den andra gynnas skall.

Ljusets lott och fridens gåfva, Glädjen, hoppet, kärleken, Allt, hvad lifvet bäst kan lofva, Ägde jag och äger än; Dig blott har jag sett försvinna, Hvarje gång jag sökt dig nå; Milda, svaga stoftgudinna, Le en gång mot mig också!

HJÄRTATS MORGON.

Mörker rådde i mitt sinne, Kallt mitt arma hjärta kändes, Innan kärleken där inne Af en vänlig ängel tändes.

Ser du solen efter natten Strålande på fästet tåga, Dimmor skingras, land och vatten I ett helgonskimmer låga,

Ser du bilden af mitt hjärta; Så dess första morgon grydde, Så med fruktan, tomhet, smärta Skuggan från dess världar flydde.

Sol, som lifvets natt förjagar, Kärlek, om ett bröst du glömmer, Hvartill dessa mulna dagar, Som man utan dig fördrömmer,

Dessa dagar evigt like, Dessa hopplöst långa stunder, Detta lif i dödens rike Utan ljus och utan under!

DEN TVIFLANDE.

O, hade jag ett ögonpar Långt skarpare, än falken har, En blick, som såg, ej stängd, ej skymd, Igenom höjd och djup och rymd,

Ej pärlan, störst i hafvets skatt, Juvelen, gömd i jordens natt, Ej guldets spår i klyftans vrå Mitt öga skulle söka då;

Min blick på hennes hjärta låg, Den falska flickan genomsåg, Den falska, som mig gäckar nu, Än stel och hård, än vek och ljuf.

Är köld kanske i hennes barm, Då hennes blick är blid och varm? Är kärlek gömd i djupet där, Då hennes blick mest kulen är?

För bönens suck går himlen opp, För sorgen själf har jorden hopp; För mig det blef min kärleks lott Att tvifla och att tråna blott.

BRUDEN.

Kom, gode främling, sätt dig ned Och hylla vid mitt tjäll, Stör ej den tysta nejdens fred I denna lugna kväll! För sorgen ljuf dess stillhet är, Ett brustet hjärta vakar här.

Se, där vid fjärdens nakna strand En flicka skådar du; Med pannan lutad mot sin hand Hon sitter ensam nu; Hon blickar stum mot land och sjö, Och hvit är hennes kind som snö.

O, mången dag, o, mången natt Hon synts, där nu hon är. I går vid samma våg hon satt, I morgon finns hon där. Hon grät nå'n gång en tår förut, Men längesen hon gråtit ut.

När kvällen kommer mild och klar, När fläkten gjort sitt tåg Och fjärden, lik en spegel, har En himmel i sin våg, Då sänker hon mot djupet ner Sin stela blick och ser och ser.

Ibland, då vinden åter väcks Och böljans yta rörs Och glansen rubbas, spegeln bräcks Och djupets himmel störs, Hon lyfter tyst sitt öga opp Och ser mot skyn, fast utan hopp.

Hon satt en gång på samma strand Och såg mot samma fjärd. Hon såg sin älskling lämna land Och styra hit sin färd. Vid klippan där blef sjön hans graf, Ej ens hans lik den återgaf.

Och därför hennes hemska ro, O främling, ej förströ! Låt hennes sorgsna blick få bo I djupet af sin sjö. Det är det enda, hon har kvar Af all den glädje, fordom var!

SÖNDASSKÖRDEN.

Högt strålar morgonsolen ren, Naturen kläds i ljusets sken, Af fågelsånger ljuder skyn, Och ingen rörs dock än i byn.

Hur kan väl odlarn hvila än? Är icke dagen ljus igen Och åkern gul och tegen full? Hvad gör, att han försmår dess gull?

Dock se, han öppnar ren sitt tjäll. Hur lugn är ej hans blick, hur säll! Hvar jordisk omsorg, tung och kvaf, Han, som en klädnad kastat af.

Och obeväpnad är hans arm Och fri hans skuldra, lätt hans barm, Och ingen lie röras får, Fast skördens högtid förestår.

Men festens timma slår till slut; Då kallas barn och maka ut, Och med de sina, from och rörd, Han vandrar nu till dagens skörd.

Och glad han blickar opp och ser, Hur skaror samlas mer och mer, Hur känd och okänd styr sitt steg Till samma mål, till samma teg,

Dit, där de ljusa murar stå Med fridens helga kors uppå, Dit, där den gyllne tegen är, Som evighetens skördar bär.

DEN GAMLE.

En konung syns den gamle mig Vid slutet af sin lefnads stig, Vid målet för sin långa färd, Så segerrik, så afundsvärd.

Hvar storm af tiden ren sig lagt, Hvar granne vördar glad hans makt, Och villan djärf, passionen yr Långt från hans tysta rike flyr.

Hans folk en fridsam skara är Af milda, slumrande begär, Af minnen, som förblifvit kvar Från forna, ljuft förflutna dar.

Hans spira är hans vandringsstaf. Hans borg, hans fasta borg en graf, Hans kungaglans af lugn består, Och krona är hans silfverhår.

BLOMMAN.

När sig våren åter föder, Klar och ljuf, Dagen ler och solen glöder,-- Vaknar du, Fäster vid din veka stängel Blad och knopp, Och från gruset som en ängel Lyftes opp.

Med din doft kring rymden ilar Fläkten glad, Fjärilns gyllne vinge hvilar På ditt blad. Ingen oren vågar kinden Kyssar ge, Daggen, ljuset, fjäriln, vinden. De, blott de.

När, likt plantan i sin sommar, Skön och blid, Allt det ljufva föds och blommar Utan strid, Hvarför går här sorg och fara Hand i hand, Hvarför får ej jorden vara Fridens land?

HÖSTSÅNG.

Löfven gulna, Träden klädas af, Och novemberdagar mulna Öfver blomstrens graf; Drifvan deras kronor grusat, Blott i hjärtan, som de tjusat, Medan sommarns sol dem värmde än, Lefva de som minnen opp igen.

Rosen blommar Några korta dar; Dröjer mer än rosens sommar Mänsko-blommans kvar? Skön hon skjuter opp och prålar, Kinden glöder, ögat strålar, Men en fläkt vid hennes stängel rör, Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.

Du, som väckte Mig ur jordens grus, Låt mig bland ditt blomstersläkte Spira ren och ljus, Att, då sommarns sol mig glömmer, Någon ängel vänligt gömmer Bland de minnen, han från jorden bär, Minnet af min tysta blomning här!

DEN HEMKOMMANDE.

Ensliga sken, Flamma, som stjärnornas ren, Ljus från min fädernehärd, Tindrar i natten du än? Glada, förtroliga värld, Väntar du vandrarn igen?

Dagen är all, Mörk är min bana och kall, Dyster i skogarna här Vintern, den isiga, rår; Ljus, där du tindrar, o där Finner jag kärlek och vår.

Skynda din gång, Lycklige! Kanske en gång Kommer du åter och ser Stum mot ditt fädernetjäll; Ljus är din hydda ej mer, Kulen och ödslig din kväll.

MITT LIF.

Strid på brädden af en graf, Segling på ett vredgadt haf, Sträfvan på en stiglös stig, O mitt lif, jag nämner dig.

Längtan fyllde seglarns håg, Hafvet för hans öga låg: "O, där bortom purpurskyn Vill jag se en högre syn,

Vill jag nå en bättre strand, Ljusets, fridens, glädjens land." Seglet svällde, hoppet log, Mot det vida skeppet drog.

Strid på brädden af en graf, Segling på ett vredgadt haf, Sträfvan på en stiglös stig, O mitt lif, jag nämner dig.

Hvar är hamnen, lugn och klar, Hjärtats frid från forna dar? Hvar är hoppets guldkust gömd, Aldrig nådd och aldrig glömd?

Vågen seglarns kosa stör, Stormar hvina ofvanför; Ack, ännu står purpurskyn Lika fjärran för hans syn.

TANKEN.

Tanke, se, hur fågeln svingar Under molnet lätt och fri; Äfven du har dina vingar Och din rymd att flyga i.

Klaga ej, att du vid gruset Som en fånge binds ännu; Lätt som fågeln, snabb som ljuset, Mer än båda fri är du.

Är det gladt på jorden, hvila Bland dess fröjder glad också; Är det sorgligt, ila, ila Bort till högre världar då.

DEN ÖFVERGIFNA.

Löf och örter och blommor små, Ljusa liljor med dagg uppå, Purpurros, som så vänligt ler, Jag vill välja till brudkrans er. Minnesblomma vid böljan klar, Inga törnen din stängel har. O, hur liknar dig icke den, Som gror upp i min barm igen, Som har taggar på hvarje skott Och som sårar mitt hjärta blott.

Sjungen, bäckar, min bröllopssång! Ljufva källor och vattensprång, Sjungen gladt om en framtids dar, Att jag glömmer den tid, som var, Glömmer lifvet med kval och lek, Glömmer den, som min trohet svek! Sjungen, bäckar, min bröllopssång! Ljufva källor och vattensprång, Sjungen ömt ur min egen själ Åt den falske ett långt farväl!

Jag vill välja till vän en ann', Som ej sviker så lätt som han, Som ej kysser mig våren ut Och försvinner, då den är slut. Kom, o död, och mitt hjärta tag, Låt det hvila vid ditt i dag! Fast din brud är af tårar blind, Fast din flicka har mulen kind, Fast din ros icke mer är röd, Kom, o död, kom, o ljufva död!

HÖSTKVÄLLEN.

Hur blekt är allt, hur härjadt, vissnadt, dödt! Hvar är den blomning nu, som sommarn födt? I dalen domnar allt, i skogen tiges, Och till en graf den skumma jorden viges.

Dock, ögat lyftes sällt från grafven opp, En högre värld har grytt för hjärtats hopp, I jordens skymning klarna stjärnelanden, Och oförgängligt ler ett hem mot anden.

Så drömmer jag i höstens kväll och ser, Hur löfvet faller stelt från björken ner, En naken strand i vikens djup sig speglar Och öfver månen silfvermolnet seglar.

DEN VÄNTADE.

I sitt hushåll är min mor, Vid sin söm min syster är, Och min bror far ut på jakt; Själf med handen under kind Sitter jag och drömmer här. O, min älskling, hvar är du, Icke spord och icke känd, Saknad blott och väntad blott?

FÅFÄNG ÖNSKAN.

Otaliga vågor vandra På hafvets glänsande ban. O, vore jag bland de andra En bölja isocean, Så liknöjd djupt i mitt sinne, Så sorglöst kylig och klar, Så utan ett enda minne Från flydda, sällare dar!

Dock, skulle en våg jag vara, Densamme jag vore väl då. Här går jag ju bland en skara Af svala vågor också. De skämta med fröjd och smärta, På lek de tåras och le, Blott jag har mitt brinnande hjärta; O, vore jag utan som de!

MINNET.

Åter ett besök i ensligheten Af försvunna, dyra, sörjda vänner, Af gestalter från min lyckas dagar, Sjön vid hyddan, hyddan, skogen, bergen, Mina lekar, mina fröjder, drömmar Och min första kärleks blomstersuckar!

O, jag tänker på naturens godhet Att i saknaden oss unna minnet, Som ett fordoms ljufva, svala lycka Lik en morgondagg på hjärtat häller Än, när solen bränner middagstiden.

MÅLAREN.

Du önskat dig ett rum i mina sånger, Du bedt mig, goda flicka, tusen gånger, Med diktens färger någon ledig dag Försöka teckna dina anletsdrag.

Välan! Min pensel skall jag mer ej spara; Välj du en stund blott och försök att vara Till min, till skick, till lynne och gestalt, Som jag som konstnär nu förordnar allt.

Skön skall du vara: skönheten allena Är värd att sig med konstens själ förena; Men skön är flickan, då hon gläds och ler;-- Blif därför glad, då du mig komma ser!

Öm skall du vara: skönheten är mycket, Men hjärtat ensamt ger det goda tycket;-- Fäst därför ständigt, blott för tyckets skull, På mig en blick, af eld och kärlek full!

Och godhet, godhet måste taflan röja, En lust att skänka, trösta och förnöja;-- Glöm därför ej att hvarje ledig stund Till kyssar räcka fram din purpurmund!

Öm, skön och god, hur skall din bild ej stråla! Dock litet partiskt bör ock målarn måla,-- Och därför säg, hvar gång jag penseln för, Att du för evigt, evigt mig tillhör!

DE TVÅ.

I palatsets salar glimma Tusen lampor, sollikt klara, Och i ljusets strömmar simma Dofter, fina, underbara.

Allt är ordnadt. Gäster komma, Svindlande på lyckans branter; Höstar vissna, vårar blomma Mellan guld och diamanter.

Nu blir tyst, helt tyst för stunden, Som till andakt allt sig skickar. Festens hjälte står i runden, Ren ett mål för allas blickar.

Han är brudgum. Ordnar smycka, Stjärnor tynga högtidsskruden. Med en himmel full af lycka Väntar han den sköna bruden.

Och hon kommer. Af sin fader Ömt ledsagad, ses hon skrida Mellan höga gästers rader Till sin höge brudgums sida.

Är hon lycklig, kan hon sakna Någon sällhet än på jorden? Kan väl mer en önskan vakna, Som ej ren är uppfylld vorden?

Ack, hon står där blek i glansen, Den hon tyckes varsna föga; Locken darrar under kransen, Tårar skymma hennes öga.

Vigselns fråga, föreläsen, Hörs blott läppens ja besvara; Med sin tanke, med sitt väsen Tycks hon fjärran, fjärran vara.

Utanför palatset svallar Mot en ödslig klippstrand hafvet; Fjället med sin krans af tallar Är i mörker ren begrafvet.

På den skumomstänkta hällen Kan du dock en vålnad röja. Ensam i den kulna kvällen Ses en yngling än där dröja.

Hösten sina stormmoln skockar, Men han syns dock icke vika. Daggen stelnar i hans lockar, Men för honom är det lika.

Hafvets hvita bränning strömmar Mot hans skuldra öfver fjället. O, han gått med sina drömmar, Blott hans skugga är på stället.

O, när hjärta är som hjärta, Hvilken enhet mellan tvenne! Honom se i nattens svärta, I palatsets strålglans henne.

Nattens mörker, dagens flamma, Allt det bittra, allt det glada, Blir det icke allt detsamma, O, när lifvets rot fått skada!

I EN UNG FLICKAS MINNESBOK.

Varm på fästet lyste vårens sol, Öfver fälten dagg och fjärlar blänkte, Och på ängen stod en ung viol. Vet du, hvad den täcka blomman tänkte?

Jo, hon tänkte: O, hur ljuft att här Lefva, tjusa, hoppas, le och njuta! Du, som mig i ljus och färger klär, Låt min blomning aldrig, aldrig sluta!

Så hon bad. Var det en fåfäng bön? Var det fröjd, hon sökte, eller smärta? Bad hon om att vara ung och skön Till sin kind blott eller till sitt hjärta?

Bed som blomman, blomma du jämväl! Lif och tjusning älskar lifvets ängel. Bed som hon, men för din blomstersjäl, Ty förgänglig är din blomsterstängel.

(Vid teologie doktorspromotionen 1857).

När ynglingen sin hälsning bringar er, I själen eldad, kransad gladt om pannan, Åt edra kinders färg han priset ger, Han hyllar blomningen; vår hyllning är en annan. Vi älska lifvets vårglans, äfven vi, Men den, som varar än, sen vårar gått förbi.

Vi hunnit pröfva åren mer än han; Ack, hvad de skänka, växlar om likt vinden. På ängen bleknar blomman, bäst hon brann; En annan lott än hon har blomman ej på kinden. . Hvem älskar henne ej, den dag hon ler? Men det blir än en dag, då syns hon icke mer.

En blomma finns, den vi vår hyllning ge, En hälsoört för glädjen som för smärtan. Den heter kärlek. Blyg, ej skimrande, Den fostras tålig, gömd i edra varma hjärtan. Först där den hela kan, den blickar fram, I svaghet full af kraft och ljuf, fast allvarsam.

För fröjd och tröst från vaggan till vår graf, Från dar, som farit hän, till dar, som komma, För alla tårar, dem hon torkat af, Vår hyllning ägna vi åt denna gömda blomma. Hon runnit upp ur evighetens frö, O, låten henne här ej blekna, vissna, dö!

LEGENDER.

KYRKAN.

Hårda skiften, bittra pröfningstider Bragt från eget hemman, gods och välstånd Djupt i nöd och armod bonden Onni. Åren härjat sist, hvad ödet skonat. Fem och sjutti vintrar täckt hans hufvud Med en snö, som ingen sommar smälter. Ett blott ägde han af allt, hvad fordom Gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan På den Gud, som medgång sändt och motgång; Och han bodde nu, till dörrn förvisad, Gömd, förbisedd, på en annans hemman, Af sin sockens mildhet underhållen.

Men midsommardagen grydde, folket Vaknade i stugan; äldre, yngre Klädde sig i högtidsdräkter, alla Ville skynda nu till Herrans tempel. Hos den gamle väcktes samma längtan, Och han gick till värden fram och talte: "Låt mig följa dig i dag till kyrkan, Käre broder! Våren ut jag sutit, Full af krämpor, i mitt hörn vid muren Och ej hört Guds ord på halfva året."