# Samlade arbeten I

## Part 29

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-i-13100/index.md

Jag vill dig höra, skald, vid skogens bryn, Tills sista purpurn flytt från aftonskyn Och nattens fackla tändt sitt bleka sken. Vid hyddan möts jag af min flicka sen, Och skall jag tolka, hur jag dig förstått, Ej ord jag brukar, utan kyssar blott.

JÄGARGOSSEN.

På marken vistas fågeln blott, Och löfven skymma än; Jag har ej gjort ett enda skott, Och det blir kväll igen.

Om vintern komme hit en gång Med drifvor i sitt fjät, Jag såge bättre ripans gång, Och orren hölle trä't.

Om luften ville blifva sval Och löfven falla sen, Jag såg kanske i nästa dal En flock af järpar ren.

Dock snart skall ripans spår sig te, Och järpens skygd förgå; Men den, som helst jag ville se, Skall jag ej se ändå.

Jag blickar här,--hon blickar där, Men ack, vi mötas ej! Jag kunde stå, där blicken är, Och såge henne ej.

Emellan oss är sjö, är fjäll, Är mo med furu på, Emellan oss är dag och kväll Och kanske natt också.

MORGONEN.

Solen några purpurdroppar Ren på österns skyar stänkt, Och på buskar, blad och knoppar Daggens pärleskur sig sänkt.

Skogens alla fåglar svinga Jublande från topp till topp, Tusen glädjeljud förklinga, Tusen stämmas åter opp.

Fjärden krusas, böljan randas, Lunden rörs af fläkt på fläkt, Lif och blomsterdofter blandas I hvarenda andedräkt.

Ängel från det fjärran höga, Hvarje väsens blida vän, Gryning, har ett mulnadt öga Mött din ljusa anblick än?

Skingrad är bekymrens dimma, Tankens dystra moln förgått; Dagen i sin barndomstimma Älskar barndomskänslor blott.

Ingen lider, ingen saknar; Allt är glädje, frid och hopp. Med naturens morgon vaknar Hvarje hjärtas morgon opp.

KYSSEN.

Jag kysser dig och ledsnar ej, Och skall jag nånsin ledsna? Nej! Nu, goda flicka, svara mig, Hvad sällhet kyssen skänker dig!

Du älskar den såväl som jag; Nu säg, hvad utgör dess behag? Jag frågar nu, jag frågte nyss Och får till svar blott kyss på kyss.

Om i min läpp man boning gömt, Du kysste den ej mera ömt; Om galla vore stänkt därpå, Du kysste lika ömt ändå.

Se till, hvad förebär du väl, Om någon frågar efter skäl, Nej! Om någon oblygt kommer nu Och frågar: Hvarför kysses du?

Och folket dömer strängt, min vän, Hvad skall det säga då om den, Som annat ej än kyssa gör Och själf ej en gång vet hvarför?

För min del jag ej hittat på, Hvad godt i kyssen finnas må; Men jag vill dö, om jag en stund Skall stängas från din purpurmund.

DEN ÅNGRANDE.

Göm, poppelskugga, i ditt trogna sköte De ord, han sade vid vårt sista möte! Hans djärfva bön, hans vrede och hans oro För mig, för tystnaden och dig blott voro.

Ty solen sjunkit redan från det höga, Och ingen stjärna öppnat än sitt öga, Och ingen vaken vind fanns mer i nejden, När om min afskedskyss han tände fejden.

För dig blott kan jag yppa, hvad jag kände, Hur hvarje suck, hvar tår, han göt, mig brände, Hur gladt jag honom tusen kyssar unnat, Om flickan vågat ge och blygseln kunnat.

Säg honom du, om någon gång han nalkas Att drömma bort en stund hos dig och svalkas, Säg honom då, ifall ett språk du äger, De tysta ord, jag nu med bäfvan säger:

"Glöm, goda gosse, hvad dig kränkt och smärtat! Den köld, hon hycklar, är dock långt från hjärtat. Förtörnas ej, fast henne hård du tycker, Och tröttna ej vid hennes blyga nycker!"

DET VAR DÅ.

Högre mot sanden Svallar den vreda sjön, Björken på stranden Susar ej mera grön; Marken är stel af snön.

Du, som med våren Flydde från dal och vän, Bragte dig tåren Blott för en stund igen, Ville jag säga än:

"Skåda kring runden, Flicka, en gång ännu! Minns du, hur lunden Fordom var grön och ljuf? Se, hvad den blifvit nu!"

Sen, då hon flydde, Skulle hon säga så: "Skönare grydde Ynglingens kind också; Men det var då,--ja, då!"

SJÖMANSFLICKAN.

Vinden blåser opp i hast, Segel fylla stång och mast, Skeppet styr till fjärran länder, Gud vet, när det återvänder!

Du, som far där, äger du Någon blick för mig ännu? O, jag såg dig än kanhända, Om min gråt blott toge ända.

Vore jag, hvad fågeln är, Vingad, såsom måsen där, Följde jag dig glad på färden Till den obekanta världen!

Kom beständigt, dit du kom, Vände, när du vände om, Spelte med min lätta vinge Och din blick i flykten finge.

Men den arma flickans lott Är att fläkta afsked blott Med en tårfull duk i handen, Vinglös lämnad kvar på stranden

Långt ifrån att följa få, Måste jag tillbaka gå, Innan kvällen komma hunnit, Innan seglet än försvunnit;

Måste jaga ur mitt bröst Saknaden, som är min tröst, Torka väl från kinden tåren, Att min mor ej märker spåren.

HÄLSNINGEN.

Fästet klarnar opp, den dunkla skuren Lämnar rum för aftonsolens sken, Och på fjärden, af en svallsjö buren, Vaggas dagens storm och sofver ren.

Hon, som saknat mig på många dagar, Ser ej än min julle styra dit; Kanske står hon nu vid sjön och klagar Och med tåradt öga blickar hit.

Ej ett vindkast fyller dock mitt segel, Och det vill ej skrida, om jag ror, Och så långt, långt bortom fjärdens spegel, Skymtar udden, där den hulda bor.

Svala, du, som rör så gärna vingen, Med ett tröstens bud till henne flyg! På dess skuldra sitt och, sedd af ingen, Dessa ord i hennes öra smyg:

Goda flicka, om din vän du saknar, Hör hans trogna hälsning genom mig! Nästa morgon, endast vinden vaknar, Lossar han sin båt och söker dig.

Lång är vägen, och han själf behöfver Vindens hjälp att klyfva fjärd och sund; Men, hur lugnt det är, som jag däröfver Sväfvar lätt hans tanke hvarje stund.

Några fågelljud i skogen väckta, Blott en källas sus bland strandens fjäll, Blott en myggsvärms lätta vingslag fläkta Den med blixtens snabbhet till ditt tjäll.

AKTA, DÅ ÄR GUDEN NÄRA!

Sköna flicka, yra flicka, Vänta några vårar bara, Och du skall så fritt ej blicka, Och du skall så yr ej vara.

Fjorton år blott glädje amma; Femton år och sexton stunda, Guden kommer med sin flamma, Och det blir helt annorlunda.

Blott en gnista af hans låga Tusen sorgsna tankar föder, Blott en fläkt ifrån hans båga, Och det friska hjärtat blöder.

Flicka, än mot pilens smärta Ingen sorgfull vakt behöfves; Guden nalkas ej ett hjärta, Medan än dess aning söfves.

Men när friden byts i saknad, Saknan i begär, som tära, Akta, då är slumrarn vaknad, Akta, då är guden nära!

Lugnet störes, glädjen smittas, Inga fröjder lyda valet, Och i ögats spegel hittas, Mellan hopp och löjen, kvalet.

SERENAD.

Ren släckt är lampan i min flickas kammar, Ett blekrödt månsken blott på rutan flammar, Och genom slöjan, fäst för den, jag ser Den skönas bild ej mer.

Snart skall hon bäddens trygga fristad hinna; Sen, blyga Cynthia, blif min spejarinna Och yppa vänligt, hvad du skåda fått, För mig och natten blott!

Om med en blick, där himlen strålar åter, Hon sammanknyter händerna och gråter Och talar ord, som blott en ängel hör, Sin aftonbön hon gör.

Men om den höljda barmen rörs och bäfvar, Ett leende på rosenläppen sväfvar Och kindens låga sakta tänder sig, Då drömmer hon om mig.

FÖRSTÄLLNINGEN.

Alla känna fröjd och smärta, Fast ej alla det förklara; Hvarje flicka har ett hjärta, Fast hon låtsar utan vara.

För de nöjen, gudar skicka, Kan sig ingen dödlig akta; Kyssar älskar hvarje flicka, Fast hon låtsar dem förakta.

Yngling, älska, brinn och låga, Och med köld skall du belönas, Men ett liknöjdt steg blott våga, Och ditt kval skall bli din skönas;

Och dess fåfängt dolda smärta Skall i min, i röst förklara: "Hvarje flicka har ett hjärta, Fast hon låtsar utan vara."

Fordra tusen kyssar,--alla Skall med hyckladt tvång hon unna; Fordra ingen,--och den kalla Skall ej en försaka kunna,

Skall ur tårar ofta blicka, Skall i suckar hviska sakta: "Kyssar älskar hvarje flicka, Fast hon låtsar dem förakta."

FJÄRILN OCH ROSEN.

Rosen lutar, blek om kinden, Hennes tid är all; Fjäriln domnar under vinden, Under skurens svall. När skall fjäriln få tillbaka Sina lekar och sin maka? När förlåter Dvalan åter Rosens matta ögonlock?

Barn af sommarn, lefde båda Lyckliga som den; Inga skiften, ingen våda Störde glädjen än. Af hvarandras kyssar sälla, Utan skuld att vedergälla, Utan oro Båda voro, Och de måste störas dock!

Hur de dröja, hur de bida, Aldrig väckas de; Kärleken vid vårens sida Kan ej lif dem ge; Men på kullen, där de bärgas, Nya, sköna rosor färgas, Och i doftet Öfver stoftet Svärmar nya fjärlars flock.

FÅGELFÄNGARN.

Jag vandrar fram på skogens ban Och blickar opp i tall och gran, Och ofta nog jag fåglar ser, Men ingen flyger ner.

Och hvar och en tycks fly den stråt, Där jag har utsatt mitt försåt, Och lika tomhändt, som jag kom, Jag måste vända om.

Jag borde se med sorg och ångst På min bedragna fågelfångst, Men huru felt det än må slå, Är jag förnöjd ändå.

Jag har en snara kvar till slut Som aldrig lämnats tom förut, Dit fågeln, lika gärna går, Som jag densamma får.

Och när jag kommer hem igen Jag gillrar än i afton den: Och flicka lyder fågelns namn Och snaran är min famn.

TILL AFTONSTJÄRNAN.

Stjärna, kvällens dotter, du, Säg mig, hvad du skådar nu? Ser du från din trygga borg Mer af glädje eller sorg?

Kanske på ett stormigt haf Seglarn nu från böljans graf Än med fruktan, än med hopp Blickar mot din ledning opp.

Kanske i en bortglömd dal, Ensamt lämnadt med sitt kval, Söker nu ett krossadt bröst. I ditt milda öga tröst.

Kanske att på dig som bäst Någon trogen flicka fäst Sina blickar, och begär Att sin älsklings möta där.

Ser du seglarns kosa störd, Låt den bli till rätta förd! Ser du sorgen, kvald och glömd, Håll din ljusa tröst ej gömd!

Men om du min flicka ser, Sänd en vänlig stråle ner, Sen du skrifvit i dess sken, Att jag väntar längesen.

DEN DÖENDE.

Den långa natten gått till ända snart: Blir icke hvalfvet redan ljust och klart, Och får ej träskets snö ett högre sken? Var det ej orrens rop, söm hördes ren?

När morgonsolen glöder innan kort Och snön på taket börjar smälta bort, Och droppa efter droppa ren jag ser Förbi den öppna gluggen falla ner,

Och syrsan tystnat inne, och jag hör Den muntra sparfven kvittra utanför, Då hållen mig en annan säng beredd, En kärfve halm, på stugans trappa bredd.

Ty jag vill ledas dit och hvila där Och se, hur skön och glad naturen är, Och fröjdas än en gång åt land och sjö Och sen i våren, där jag lefvat, dö.

YNGLINGEN.

Vind, som mig smeker och lämnar, Säg, hvart din kosa du ämnar, Skyndande, flyktig och snar, Säg mig, hvar hamnar du,--hvar?

Bölja, som gungar min julle, Skulle jag följa dig,--skulle Årorna lyda ditt drag, Svara, hvar hamnade jag?

Tankar, otaliga tankar, Sägen, hvar kasten I ankar? Barn af en ädlare värld, Ges det ett mål för er färd?

TILL EN ROS.

Slumrarinna i den slutna knoppen, Vakna snart och gläd din fosterdal, Mött af fjärilns kyss och smekt af droppen, Som från himlen faller mild och sval.

Skynda, skynda! Allt, af stunden gifvet, Varar blott så länge stunden rår. Skynda, skynda!--Glädjen är som lifvet, Lifvet åter som en flyktig vår.

Älska, njut och låga, sköna blomma, Vecklad ut i fägring mer och mer! Innan hösten må en ängel komma; Som dig bryter och åt himlen ger.

DEN SKÖNA.

Allt är godt, hvad jag vill göra, Allt är lätt, hvad jag begär, Alla hviska i mitt öra, Huru skön jag är.

En berömmer ögats låga,-- Växten en, en annan hyn;-- Får jag ej min spegel fråga Eller tro min syn?

Tittar jag i spegeln bara, Ser jag själf dock mycket mer, Än min hela friarskara På en afton ser.

Ljuft det vore att berömmas, Fast berömmet är en vind, Skulle ej mitt hjärta glömmas För min vackra kind.

Men för den blott ord man äger, Blott för den är känslan gjord; Ingen till mitthjärta säger Ett förtroligt ord.

VID EN KÄLLA.

Jag sitter, källa, vid din rand Och ser på molnens tåg, Hur, ledda af en osedd hand, De växla i din våg.

Där kom en sky, den log så röd, Som rosenknoppen ler. Farväl! Hur snart farväl den bjöd, För att ej komma mer.

Dock, där en annan mera klar Och strålande igen! Ack, lika flyktig, lika snar, Försvinner äfven den.

Nu åter en!--Den vill ej fly, Den vandrar tungt sin stig; Men, källa, mörk är denna sky, Och den förmörkar dig.

Jag tänker, när jag ser dig så, Uppå min egen själ: Hur mången gyllne sky också Har bjudit den farväl,

Hur mången, tung och dyster, spred Sin djupa natt i den Och kom så hastigt, ack, men skred Så långsamt bort igen!

Men hur de kommit, hur de gått, Jag känt dem ganska väl: De varit tomma skyar blott I spegeln af min själ.

Och spegelns ljus och mörker skall Likväl af dem bero!-- O källa, när blir leken all, När får din bölja ro?

DEN SJUTTONÅRIGA.

Jag vet ej, hvad jag hoppas, Och hoppas likafullt; Mitt hjärta känns så ödsligt, Och är ändå så fullt. Hvart syftar denna oro, Som ej ett mål kan nå? Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

Vid sömmen hela dagen Jag sitter som en träl; Jag tycks arbeta flitigt, Det lider ej likväl. Mot handen sjunker pannan, Och nålen glömmes då. Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

Jag mente: våren kommer, Naturens dräkt blir ny; Då skall min håg förändras Och mitt bekymmer fly. Och våren kom och sommarn, Jag blef mig lik ändå. Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

Jag älskar ej som fordom Min sköna nejds behag; Ju mera dagen klarnar, Dess mera mulnar jag. Hur skall min oro skingras, Och när min sorg förgå? Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

O, den som finge hvila I dödens lugna bo! Kanske att blott i grafven Ett hjärta finner ro. Men dock, hur tungt att redan Från sol och vänner gå! Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå?

HÄMNDEN.

Skönt i loppet strålar bäcken, Än af silfver, än af guld, Och i sommarhettan häcken Står med matta rosor full.

Bäckens svala bölja lockat Alla nejdens flickor dit, Och där häckens löf sig skockat, Ler en gosse, gömd med flit.

Intet öga märker faran, Ingen tunga binds af den, Och åt löjet skattar skaran Tusen yra offer än.

"Tänk, om någon skulle höra Våra lekar och vårt glam!" "Tänk, om häcken hade öra", Svarar gossen och står fram.

"Han skall fångas, han skall jagas!" Och han jagas, förrn han rymt. "Han skall bindas, han skall agas." Och han binds och agas, grymt.

Gissa, hvaraf bojan gjordes! Bojan gjord af blommor var. Gissa, hvari straffet spordes! I en kyss af en och hvar.

BLOMMANS LOTT.

Bland sommardagens barn en ros jag såg I första stunden af dess blomningstid. Med purprad kind i knoppens famn hon låg Och drömde blott sin oskuld och sin frid.

"Du sköna blomma, vakna, blicka opp Och lär att lifvets bästa lott förstå!" Så sade, fladdrande kring blad och knopp, Den yra, guldbestänkta fjäriln då.

"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus, Och utan njutning slår ditt hjärta där; Här lefver glädjen, glöder dagens ljus, Och kärleken och kyssen väntar här."

Af talet rördes lilla blommans själ; Sin mund hon bjöd åt smickrarn innan kort, Och fjäriln kysste, hviskade farväl Och flög till nya rosenknoppar bort.

HVEM STYRDE HIT DIN VÄG?

Långt bortom fjärdens våg, Långt bortom fjällets topp Du ensam dagen såg Och växte ensam opp.

Jag saknade ej dig, Jag sökte ej din stråt, Jag visste ej en stig, Som skulle ledt ditåt.

Jag kände ej din far, Jag kände ej din mor, Jag såg ej, hvar du var, Jag såg ej, hvart du for.

Liksom den bäck, där rann, För den, som rinner här, Vi voro för hvarann, Så länge du var där;

Två plantor, mellan dem En äng i blomning står, Två fåglar, som fått hem I skilda lunders snår.

O, andra nejders son! Hvi flög du dädan, säg? O, fågel långt ifrån! Hvem styrde hit din väg?

Till hjärtat, som var kallt, Säg, hur du lågor bar?-- Hur kunde du bli allt För den, du intet var?

BRUDEN.

Om jag såg dig, om jag såg dig redan Styra framom uddens björkar där, Såg ett segel först och kände sedan Purpurduken, som din flagga är!

Och du kom med några glada rader, Af din syster skrifna, när du for, Och du kom med "ja" ifrån din fader Och en moderskyss ifrån din mor!

Hvarför skjuta opp vår lycka? Åren Hinna väl med guld och håfvor än. Kärleken har blommans art, och våren, Endast våren är en tid för den.

Skyndom! Ljus är kullen, grön är dalen, Där, som fågelns sällhet, vår kan gro. Fast i toppen af den brända alen Skulle jag med dig lycksalig bo.

SAKNADEN.

I skogen finns ej mer en gren, Som löf och fägring bär. Förbi är sommarn längesen Och endast vinter här.

Ja, ute ser jag vinter blott Och inne likaså; Och om till världens slut jag gått, Jag såge den ändå.

Blef lunden grön; blef nejden varm, Blef dagen ljus och klar, Låg kölden i min egen barm Dock lika ödslig kvar.

O, du mitt ögas fröjd och vår, Jag dig ej återser, O, du mitt hjärtas sol, du går Ej opp ur grafven mer.

Min själ var din, min känsla din, Ditt lif var lif för mig. Jag har blott saknan kvar som min, Det andra for med dig.

Mitt bästa är att tyst vid hälln Få minnas flydda dar, Då brasan brinner ned och kvälln Ej flere slöjder har.

VÅRVISA.

De komma, de komma, De vingade skaror, som flytt, Till lunder, som blomma, Till sjöar, som ljummas på nytt.

Där stormarna ilat, Hörs sången melodisk och ljuf, Där drifvan har hvilat, Bor glädjen och skönheten nu.

Blott kärleken fäster En flykting från skyarnas rand, Och himmelens gäster Besöka blott leende land.

Mitt hjärta skall blomma, Min känsla skall ljummas på nytt; Kanhända de komma, De vingade änglar, som flytt.

IDYLL OCH EPIGRAM.

DE FÅNGNA.

På den röda älfvens botten Fiskade en gosse pärlor, Fann en pärla, blå som himlen, Och som himlens stjärna rundad. Men en flicka låg i pärlan, Och hon bad en bön och sade: "Offra upp din pärla, gosse, Bryt mitt fängsel, låt mig fara, Och en tacksam blick i stället Vill jag för min frihet skänka."

"Nej, vid Gud, min goda flicka, Pärlan är för mycket dyrbar; Bär blott stilla du din boja, Mången bar en vida värre." Flickan bräckte sakta skalet; Morgonrodnan lik i fägring, Sköt hon upp vid gossens sida; Gyllne lockar skylde pannan, Rosens hy på kinden glödde.-- Stum, i hennes skönhet fången, Stod i trenne timmar gossen. När den tredje timman slagit, Bad han tyst en bön och sade: "Offra upp din skönhet, flicka, Bryt mitt fängsel, låt mig fara, Och en tacksam tår i stället Vill jag för min frihet skänka."

"Nej, vid Gud, du goda gosse, Pärlan är för mycket dyrbar. Bär blott stilla du din boja, Mången bar en vida värre."

DEN TIDIGA SORGEN.

Rosen bröt du för din glada syster, Vallmon höll du själf. Rosen, flicka, tyder lif och kärlek, Vallmon köld och död. Anar du ej hjärtats fröjder,--eller, Bleka ängel, säg, Äger du vid femton år ett öde Att beteckna ren?

FLICKANS ÅRSTIDER.

Flickan gick en vintermorgon I den rimbeströdda lunden, Såg en vissnad ros och talte: "Sörj ej, sörj ej, arma blomma, Att din sköna tid förflutit! Du har lefvat, du har njutit, Du har ägt din vår och glädje, Innan vinterns köld dig nådde. Värre öde har mitt hjärta, Har på en gång vår och vinter: Gossens öga är dess vårdag, Och min moders är dess vinter."

LIKHET.

Hur många vågor bo på fjärden, Hur många tankar i mitt hjärta? De tyckas fly--och dröja kvar dock, De tyckas dö--och födas åter, Så skilda, och ändå så lika, Så många, och ändå desamma!-- Ur samma sjö, af samma vindar De höjas alla, Ur samma bröst de höjas alla Af samma kärlek.

FÅGELN.

Öppet är min flickas fönster; Vore jag en okänd fågel, In till henne strax jag flöge. Mig i bur hon skulle sätta, Fylla glaset där med vatten, Fylla lådan där med hampfrö. Men jag ville säga henne: "Flicka, bort med frö och vatten! Vet, din lilla muntra fågel Dricker endast ömma tårar, Lefver blott af smek och kyssar."

DEN FÖRSTA KYSSEN.

På silfvermolnets kant satt aftonstjärnan, Från lundens skymning frågte henne tärnan: "Säg, aftonstjärna, hvad i himlen tänkes, När första kyssen åt en älskling skänkes?" Och himlens blyga dotter hördes svara: "På jorden blickar ljusets änglaskara Och ser sin egen sällhet speglad åter; Blott döden vänder ögat bort--och gråter."

FLYG EJ UNNAN.

Vill du veta, skälmska flicka, Hur om hösten vakor fångas? Jag skall vara fågelfängarn, Du skall låtsa vara vaka.

Märk; hur fågelfängarn talar: "Flyg ej unnan, sköna vaka, Sitt på klasen trygg och stilla, Snaran gör dig ingen skada,

Snaran vill din hals blott smeka." Ha, din skalk, du lät dig fånga; Kyss mig nu, så skall du slippa!

KYSSENS HOPP.

Där jag satt i drömmar vid en källa, Hörde jag en kyss, på mina läppar Sakta tala till en annan detta: "Se, hon kommer, se, den blyga flickan Kommer redan; inom några stunder Sitter jag på hennes rosenläppar, Och hon bär mig troget hela dagen, Nänns ej smaka på ett enda smultron, Att ej blanda mig med smultronsaften, Nänns ej dricka ur den klara källan, Att ej krossa mig mot glasets bräddar, Nänns ej hviska ens ett ord om kärlek, Att ej fläkta mig från rosenläppen."

KÄRLEKEN.

Bannande sin dotter, talte modren: "Flicka, jag för kärleken dig varnat, Och jag finner, att jag varnat fåfängt" Dottren sade: "Var ej oblid, moder! Stängde jag mig in, att undfly honom, Flög han med hvart solgrand in i rummet; Gick jag åter ut och rymde unnan, Hörde jag hans suck i hvarje vindfläkt; Slöt jag både ögon till och öron, Sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta."

SKILLNADEN.

Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen, Såg en munter sparf från fönsterkarmen, Pickade på rutan lätt och sad': "Gosse, hvarför sörja där, var glad! Med ett frö, som våren röjt på vallen, Med en droppe regn, ur drifvan fallen, Och en ton af kärlek från min brud Är jag rik och nöjd och säll som Gud!" "Arma sparf, men har jag vingar, svara, Att som du från jord till himmel fara? Har som du jag för min kärlek ljud, Och, af allt det värsta,--har jag brud?"

DRÖMMEN.

Tröttad lade jag mig ned på bädden, Att i sömnen glömma sorg och saknad; Men en dröm sig smög till hufvudgärden, Hviskande uti mitt öra detta: "Vakna, hon är här, den sköna flickan; Blicka opp, att hennes kyss emotta!"

Och jag slår med glädje opp mitt öga; Hvar är drömmen? Som en rök försvunnen. Hvar är flickan? Bortom land och sjöar. Hvar är kyssen? Ack, blott i min längtan!

DEN FÖRSMÅDDA.

Ax vid ax på åkern vagga, Korn vid korn i axen gömmas; Så hvart flyktigt ord, du fällde, Växer i mitt trogna hjärta. Grymma, otacksamma gosse, Odlarn går att bärga tegen, Men du sår blott, du, och skörden Lämnar du åt himlens fåglar, Lämnar du åt snö och vindar.

BLOMSTERHANDLAREN.

Fyraårig satt vid stranden Med sin äldsta syster gossen, Skar af flarn ett skepp med segel, Lastade med blommor skeppet, Värfde myror till besättning Och till myrkaptenen sade: "Segla nu, du käcka sjöman, Segla nu och kom tillbaka! Sälj min last på andra stranden Än för guld och än för pärlor, Än för andra granna lekverk!"

Systern strök hans ljusa lockar, Drog en suck och talte detta: "Fyraårig nu, du säljer Strandens menlöst täcka blommor. En gång tjugufyraårig, Tör du sälja trogna hjärtan Än för guld och än för pärlor, Än för andra granna lekverk."

SORG OCH GLÄDJE.

Sorg och glädje båda Bodde i mitt hjärta, Sorg i ena kammarn, Glädje i den andra. Oförsonligt skilda, Rådde än den ena,

Än den andra ensam. Sen den enda kom dit, Lär hon öppnat dörren Och förenat båda, Ty min sorg är sällhet Och min glädje vemod.

FJÄRILPOSTEN.

I det öppna lusthusfönstret Satt en sommarmorgon flickan; Men från blommorna i nejden Kom en guldbevingad fjäril Och på flickans lock sig satte. Genast slöt hon fönstret, fasttog Och försökte tämja fjäriln: "Flyg ej bort, du sköna fånge, Gläds åt kyssen; njut af smeket Och blif stilla kvar på handen!" Fåfängt! Hvarje gång han släptes Flög han fladdrande på rutan. Ändtligt, rörd af fjärilns oro, Öppnade den sköna fönstret: "Flyg då, otacksamma, flyg Med ett bud till dina likar: Bjud dem ej så gärna komma, Då de aldrig dröja gärna."

GRUMLA ICKE FLICKANS SJÄL!

Flickan satt vid bäckens strand, Tvådde sina fötter där; Sjöng en fågel ofvanför: "Flicka, grumla bäcken ej, Himlen syns ej mer i den!" Flickan slog sitt öga opp, Talade med tårad blick: "Sörj ej öfver bäcken, du, Bäcken klarnar snart igen. När du såg mig stå en gång Vid en ynglings sida här, Du till honom tala bort: Grumla icke flickans själ, Aldrig skall den klarna sen, Aldrig spegla himlen mer!"

SOMMARNATTEN.