Part 28

Du dyra varelse! Jag klagar ej, Att sinnlighetens lampa, att förnuftet Blott flämtande, med halfsläckt låga brinner Inom din hydda, rest af jordens stoft; Men att, hvarthelst dess matta stråle faller, En tår skall röjas och en jämmer skådas,-- Se där min plåga! Litet nog ändå Betalar själens gudaeld här nere De offer, som den kräfver af vår frid. Ty hvad är mänskan med sin dubbla lott Af jordiskt mörker och af himmelskt ljus? En dyster natt omkring en enda stjärna. Förgäfves bryter hennes bleka sken Igenom slöjorna af moln och dimmor; Hon dagar ingen rymd, hon tränger ej Med strålfull fackla genom skuggans gårdar, Och stormen bryter segrande likväl Med härskarstämma genom nattens famn, Och böljor sucka mellan öde stränder. Det finnes stunder dock, då ögat, glömskt Af skymningen, af fasorna och striden, Med barnslig vällust ser på stjärnan blott; Och dessa stunder vördar, svagheten Som sina ljusa stunder, älskar dem Som glädjens lätta ögonblick af lifvet; Men kraften, men det starka hjärtat åter Förbannar dem som foster af en afgrund, Förrädiskt lockande ett fridlöst hopp, Blott för att visa, hur dess vingar domna, Försåtligt talande om ljus och frid För tanken, som i villans öknar famlar.

Så hvila ut till morgondagens mödor, Du ödets korsbelastade slafvinna, Och glöm, så länge du kan glömma än! Åt mig har natten ingen sömn att skänka, Min hvila är en vanmakt blott att bära Det lidande, som samlas öfver mig. Men jag vill sitta och ditt lugn likväl Med glädjeblandadt vemod än betrakta, Som sorgen sitter vid en älskad graf Och gläds åt blomman, som gått opp däröfver.

FJÄRDE NATTEN.

Hon är försvunnen,--ja, hon är försvunnen! Det enda minne, jag af henne fick, Är spåret på det daggbestänkta gräset Och kvistarna, som darra än, där hon Gick stilla fram emellan skogens stammar. Ja, hon är borta! Som en aftonrodnad Försvann hon bakom klyftorna och träden, Och ensam står jag kvar--en dyster natt.

O, jag var säll ändå! Jag slöt den hulda Emot mitt hjärta, och jag led allena, Och hon var trygg i sömnen som ett barn. En här af minnen från förflutna tider Slog opp sin skådeplats kring slumrarinnan Och spelte genom mörkrets glesa flor I växlande gestalter för mitt öga. Där såg jag er, o mina barndomsdagar, Med edra klara solar och ert lugn, Då tanken än ej visste af sig själf, Ej flugit ut ännu att fåfängt söka, Lik Noachs dufva, någon grönklädd strand, Men gungade i drömmens trygga ark På lifvets vida, bottenlösa bölja. Dig såg jag äfven, lund, där jag en gång För Minna blottade mitt hjärtas lågor, Där lättbevingad, svalan lik, som sväfvar Mot vårens famn ur sundets purpurvåg, Bekännelsen flög öfver hennes läppar Och hennes blickar gräto pärlor till En krona åt min segrande förhoppning. Dig återsåg jag, djup af sällhet, stund Och evighet tillika, då min kyss För första gången i den svala kvällen, Vid lunders susning och vid fåglars sång, På hennes läppars vällustbädd försof sig. Och er och er, o eder, tusen gånger Besvurna och igen besvurna, såg jag, Ej lätta och förhoppningsfulla nu Som fordom, men allvarliga och dystra, På tidens vingar pekande och på Det mörka ödets järnhand, där den tung Låg vårdslöst hvilande på brutna fjättrar.-- Så såg jag än med vemod, än med glädje, De dunkla hamnarna af forna fröjder, Än bedjande för nattens flykt, och än Att solen evigt ville borta dröja.

Men bergens toppar klarnade i väster, Och snart mot dalen i en långsam ström Flöt ljuset neder från förgyllda fjällar, Och dagen frambröt, och hans strålar föllo På Minnas bleka kinder ren. Då slog hon opp sitt öga, såg mig an Med blickar, ej förslöade som nyss, Men skarpa, genomträngande som pilar: "Du är det, jag har funnit dig; min dröm, Min svåra dröm är slut."--Med dessa ord Uppstod hon hastigt, grät en tår förstulet Och tog min hand och talte himmelskt lugn: "Se, plågans spjut är krossadt, täckelset Är från mitt öga fallet; jag har funnit Det jag har sökt, och hjärtat vill ej mer. Hvad jorden äger, hennes fröjd och smärta, Har jag i bräddadt mått tömt ut, och mer Har hennes trånga förråd ej att skänka. Jag vandrar nu, dit du ej följa får; Men snart jag vandrar längre bort, och då Välkommen efter! Som jag skall du kanhända länge drömma, Att du förgäfves söker här din sällhet, Och såsom jag skall äfven du en gång, Med hjärtat lugnadt och med själen ljus, Förvånad vakna, sluten i dess armar; Till dess farväl!"--Hon kramade min hand Och vände stilla mot den smala stigen Och började med långsam gång sin färd. Min famn stod öppen, och mitt öga bjöd, I täflan med min tunga, henne åter; Hon såg min tår ej, och min bön dog bort, Förgäfves klappande på hennes hjärta. Sin bana gick hon, obeveklig, kall, Den bleka månen lik på vinterns himmel. Jag skyndade i hennes spår, jag ville I mina armar sluta än en gång Den afgud, som mitt hjärta evigt famnar. Jag nalkades,--hon såg tillbaka då Och höjde hotfullt varnande sin hand; Förisad stod jag kvar på hennes bud, En blodlös bild, ur marmorns klyfta huggen, Lik sångaren i Plutos dunkla borg, Då natten tog hans Eurydice åter. Orörlig var min fot vid marken häftad, Mitt bröst var länge utan suck och stämma, Tills jag omsider såg, hur mer och mer Den älskade i skogens djup försvann. Då fick jag klagoröstens gåfva åter Och ropade med hemsk förtviflan: Minna! Men blott ur bergens sorgsna grottor kom I långa suckar återsvaret: Minna.

Hon vandrar!--Hjärta, frågar du hvarthän? Hvarthän, om icke till sitt hem, sin make; Ty hvarje ädelt sinne bär sitt tvång Och smider pliktens kopparkedjor starka. Välan, hon går tillbaka till de sina, Med känslan kufvad af förnuftets bojor. Hon får ej minnas, vill ej minnas mig; Och snart skall vanan, som det tunga lättar Och det förhatliga gör ljuft och älskadt, Med milda händer blomsterhölja törnen Af hennes olycksaliga förbund. När då med fridens gryning i dess själ Dess bleka kinders nya gryning börjar, Hvem är den lycklige, hvars kyssar få Ur deras morgonrodnad purpurn suga? Och när ifrån den friska barmens skatter Hon slöjan kastat och det rum beträder, Där, lyst af lampan eller stjärnan blott, Försåtligt yppig högtidsbädden sväller, Hvem följer glädjerusig hennes steg Och mäter, trånande, sekundens dröjsmål?-- Ha! Icke den, som ensam irrar här Och dricker nattens kulna dagg och söker En mossbevuxen klippas läger,--nöjd, Om han på den kan för en stund förglömma, Hvad han har varit, hvad han är och blir. Hvad hvisken I uti mitt öra åter, Dagskygga spöken, barn af mörkrets värld? Hvad bröt väl Minnas make?--Dock, hur ljuft Att se det blod vid dolkens sidor stelna, Som brunnit nog vid Minnas sida ren! Fly, afgrundstanke! Vill du locka bort Ur själens famn dess enda skatt, den ängel, Som ensam blef den öfvergifne trogen Och stundom talar om ett annat land, Där Minnas kärlek möter mig på stranden? Nej, han skall lefva, om han kunde än Med tusen sinnen frossa af sin lycka, Och ur min sällhets aska skall jag bärga dock En möjlighet af Minnas återkärlek.

Man talar om hur dödens lugn är djupt, Hur bojan faller af den tyngda anden Den stund, då hjärtat slår sitt sista timslag Och mer ej mäter fångenskapens tid. Och det är sant, att ingen stormil skakar Det tjäll, som byggs åt slumrarn under kullen, Att ingen smärta födes af den barm, Som stilla under mossans djup förmultnar; Men anden, anden, är han fri?--O nej! Han är ej fri i eterns ljushaf, där Bevingad mellan stjärnorna han sväfvar; Han är ej fri i evighetens famn, I himlens salar är han slaf ännu; Han bär sin boja i sig själf, så länge Han bär ett minne än af tidens kärlek, Och denna kärlek är ej skakad af Så lätt, som grusets sköra fjättrar bräckas. Se, klippan stiger brant mot molnets rand; En färd till toppen och ett språng från den, Hvad ringa pris för sällheten och friden, Om dessa kunde köpas därmed blott! I tusen skilda dräkter vinkar döden, Så blid, så litet skrämmande i hvarje. Jag kunde störta i dess öppna famn Så glad som svanen i det klara sundet, Och dröjer dock--o, hvarför dröjer jag? Ha! Blefve anden friad genom döden Och ren från hvarje jordiskt minnes smitta, En suck, en enda klagan skulle då Ej mera flyga öfver mina läppar. Nej, blomsterkransa skulle jag min panna, Till fjällets spetsar ett triumftåg göra, Och under glädjesånger ville jag Mig segrande i djupets kaos störta; Men nu, hvad vore dödens frukt? Ett lif Blott mera mäktigt att sitt kval begripa.

O. ingen himmel vore härlig nog Att locka dig från jordens dalar, ande, Så länge Minnas hjärta klappar där! Vid henne skulle du din frihet fängsla, Oemotståndligt till din afgrund dragen, Lik fågeln, som, af ormens blickar snärd, Med öppna ögon i hans eldgap flyger. Du skulle fly till Minnas famn och där Ett vittne bli till sinnlighetens segrar, Då hon, lik fablernas menad, berusad Af vällustbägarns gift, förglömt sig själf Och jublande i nattens stund på ett Förhatadt altar kärleksoffer tänder! Nej, bättre vore, att i klippans barm Ett evigt fängelse för dig bereddes, Dit ingen skymt af jordens bilder hann Och intet ord af hoppets falska löften. Så äger då ej en gång du, den hela Förblödda jordens sista, glada tröst, Du fristad, vid hvars portar slafven lägger Sin börda ned och konungen sin krona, Du fridens tempel för en värld, du hamn, Dit lifvets alla trötta segel sträfva, Så äger då ej en gång du, o graf, Ett läkemedel för mitt arma hjärta! Välan, jag vill fördubbla mina kval, Vill själfmant samla smärtans alla vapen Och trycka dem så flitigt i min barm, Att sår på sår må regna och åt mig Ett ögonblick ej gifvas för att känna Det enas plågor, förrn det andra drabbat. Så skall den dvala jagas bort, som lik Det lugn, som mellan åskans knallar råder, Ibland förbredes i min själ och ger Åt kvalets viggar blott en ökad fasa. Med sorgens öfvermått skall sorgen kväfvas, Och dessa afgrundsdolkar skola dock En gång förslöas, då de ständigt brukas.

Se opp, mitt öga, tanke, spänn din flykt Och hjälp mitt ödes bristande förmåga Att måla bilder på min kärleks duk, Förfärligare än de redan sporda! Fullända teckningen af denna tafla, Där Minna väckts af morgonsolens strålar Och lyftat sakta opp ur vaggans bädd Ett barn, som vid dess sköte ler i sömnen. Med skärad pensel måla hennes ögon, Som tvenne himlar, lugna, klara, blå, Med gränslös ömhet famnande den späda. Och hennes anlet, låt det hälft förklaras Af dagens ljus och hälft af modersglädjens, Och att det sällare må röjas än, Låt några tårar i dess sällhet irra! Men gif den späda ängeln inga drag, Som likna mina. Nej! En annan gaf Åt Minna hennes sköna skatt, en annan Skall hon i honom älska, vid en annan Igenom honom bindas, och åt mig Skall ingen fläkt af hennes ömhet ägnas. Så är den första taflan färdig. Nu, Gå till den andra, måla där en park Med löf och skuggor omkring Minnas boning. I parken bilda henne, vid dess barm Låt barnet dricka ur sin näringskälla, Och där framföre teckna sen en man, Som ser med lutadt hufvud ned på gruppen. Åt Minna gif ett uttryck, som om lunden Med löfvens tusen tungor, som om vinden Ur hvarje fläkt, ur hvarje stråle dagen Till henne skulle hviska: "Du är mor!" Låt kölden smälta på dess makes panna, Gif faderskänslor åt hans marmoranlet Och låt hans blickar röja, att han då Begriper värdet af sin stulna lycka. Mig må din pensel vårdslöst kasta ut Bland klipporna, som trona där i fjärran. Led några forsar dit, som öfverrösta Min klagan, om jag klagar, och ett vindkast, Som sliter tårarna ifrån min kind, Att ingen dödlig anar, hvad jag lider! Så är den andra taflan skön.--Och nu! Tag mera mörka färger, gör en natt, Som dyster hvälfver sig kring moln och stormar. I Minnas sofrum sätt en halfsläckt lampa, Låt sömnen vinka och paulunen svälla, Låt--nej, fullända ej din afgrundstanke, nej! Låt tvenne stjärnor mot hvarandra irra Och krossade från sina banor ramla Och världen lossas från sin fasta grundval Och jord och himmel i en suck förgås!

FEMTE NATTEN.

Frid, milda afton! Jord och himmel, frid! En lifstidsfånge lik, som blef benådad Och kom ur tornets natt; ur järn och boja I dagens vida tempel ut igen, Där solen brann, där luften ljöd och fältet I löf och blommor mot hans anblick trädde Och hvarje bana var förutan gräns Och hvarje sällhet såsom himlen öppen: Lik honom, endast mera säll, står jag Ibland passionens sönderbrutna länkar. På detta spegelklara haf af frid Vill hjärtat bäfva, o, och kan det icke! Och tanken skakar tveksamt sina vingar Och vill ej tro sin frihet, och likväl För hvarje vingslag honom öfver molnen. Hur skönt jag lefver, o, hur lätt jag andas! Hur härlig strålar kvällen för mitt öga, Och hoppet vet dock af en bättre morgon. En kärleksbädd är jordens gröna matta, Och sömnen är dock mera ljuf därunder; Hur saligt allt!--Jag står på Minnas graf. Jag står på Minnas graf!--O, det är ljuft Att tänka, hur hon hvilar lugnt här nere Och hur jag själf skall snart få hvila lugnt. Hur obetydlig var ej denna skatt, Som sköflades af oinvigda händer! Hvad ägde icke Minna kvar för mig? Den själ, som låg odödlig i dess öga, Den skönhet, som i hvarje fiber brann, I tiden tänd, men tänd för evigheten, Den var för mig; för hennes make var Ej annat än det stoft, där masken nu, Som han, sin medvetslösa högtid firar.

Du sofver, Minna? Nej, du sofver ej!-- Ditt hjärta sofver, men din ande vakar, Din skuggbild är det, som så kärligt ser Ur hvarje blommas daggbestänkta öga; Med fågelsången, som ur parken skallar, Melodiskt blandad, når din röst mitt öra: En hviskning sänder du i hvarje fläkt, Ett budskap med hvar sky, där oppe tågar; Och jag förstår din vink och lyder den.

O, hvad är sorgen, på hvars altar vi, Nattvandrande i stoftets dalar, offra? Och denna här af mödor och bekymmer Och kval och fasor, som förtära sinnet, Hvad äro de?--En tropp af skuggor blott, Fantomer, verkliga för tankens öga, Så länge han i mörkrets rike dväljs, Men tomma, utan varelse och kraft, Så snart han mäktar sig mot ljuset svinga. Ej utom grusets räcka ödets gränser; Och människan, som är på jorden jord, Är himmel genast, då hon är där oppe. Hur ser jag icke nu med ömkan neder På er, o nätter, som jag genomvakat, På er, o dagar, som jag gråtit bort! Jag kan knappt mera fatta dessa små Bekymmer, som mig syntes då så stora; Ty i min kärleks rika helgedom

Hur lydde Minnas sista ord till mig? "Som jag skall du kanhända länge drömma, Att du förgäfves söker här din sällhet, Och såsom jag skall äfven du en gång, Med hjärtat lugnadt och med själen ljus, Förvånad vakna, sluten i dess armar." O, nu förstår jag hennes mening klart! Min plåga var en dröm,--det verkliga Är icke födt och skiftar ej med stunden. Ett enda var dock sant; det var min kärlek; Jag sof uti dess famn,--nu är jag vaken. Jag såg i sömnen spöken, natt och fasor; Nu ser jag Minna, himlarna och Gud. O kärlek, huru skön är icke du Emot den Amor med förgiftadt koger, Som dikten målar och passionen tror! Du står förklarad för mitt öga nu; Jag ser din båge riktad, men den är Den öppna famn, du sträcker ut mot världen; Och dina pilar känner jag--de bildas Af oskuld, salighet och ljus. Det var en stund--jag såg dig då i samma Gestalt som nu,--det var den första gången, Jag dig förklarad såg i Minnas blick. Dig slöt jag då med henne mot mitt hjärta; Men blott en stund, sen fann jag dig ej mer. Mitt ljus var slocknadt, i min själ var skymning, Och för sömnvandrarn genom lifvets natt Sjöng sinnligheten en förrädisk vaggsång. O, endast tvenne flyktiga minuter, O, af det långa lifvet endast tvenne Är människan ur stoftets dvala väckt Och kan mot andevärldens vällust skåda; Och dessa gry med hennes första kärlek Och hennes sista stund!--Som barnet hvilar Med slutna ögon vid sin moders barm, Så hvilar människan i evighetens. En gång vid modrens kyss slår barnet opp Sin blick och ler och somnar in ånyo; Och det är bilden af vår första kärlek. Men drömmar smyga till den spädas sinnen, Oroande, försåtliga och grymma, Som störa pulsens gång och hjärtats frid; Och slumrarn kvider då, och tårar tränga Igenom ögonlockens trånga galler, Och modren sluter honom närmare Och närmare emot sitt bröst, till dess Han vaknar, ser förvånad opp och känner Den hulda snart och ler igen och sträcker De späda armarna med fröjd mot henne; Och det är bilden af vår sista stund. Men icke alltid plågas slumrarn dock Af svåra syner; ty minuter gifvas, När leende i någon jordisk form Hans bättre lif för honom uppenbaras, Fast bilden är förgänglig som hans dröm. Hvad var min kyss, som outsläcklig brann På Minnas rosenläppar? Hvad den sällhet, Som brusade igenom mina ådror Hvar gång, jag henne tryckte mot min barm? Hvad var det ljus, som härligare då Från dagens gyllne källa tycktes flöda? Den skönhet hvad, som då uti min själ Så yppigt ur naturens fullhorn tömdes? Hvad voro de? Blott drömmar,--ack, men drömmar, I hvilkas skuggdrag dock en vänlig skymt Af evighet och himmel låg förklarad.

Jag står på Minnas graf och tänker än På forna sälla dar. Och hvarför skulle Jag er förjaga, mina fröjders minnen? Är icke lifvets bästa fröjd ändå I dödens stilla gårdar såsom hemma? Välkomna, bilder från min ungdomsvärld, Förtroliga gestalter, utan omsorg Och utan strid, med hjärtan, fulla blott Af stundens skänker, och med ögon, blinda För hvad en framtid i sitt sköte bar! Välkomna! Här vid grafvens rand är stället, Där oskuldsdrömmar obesvikna drömmas Och sorglösheten för en dag, som gryr, Ej vid dess skiften får med marter gäldas. Här är ert rätta hemvist, här är ljuft Att se er åter, och jag vill besvärja Ur mullens djup den tysta slumrarinnan Och än en gång med er och henne gå Min gröna, rika barndomsdal igenom.

Men tiden flyr, och afskedsstunden nalkas, Ett afsked, där om återkomst ej talas, Men intet hjärta lämnas tröstlöst kvar. Jag flyr nu från ett land, där jag en främling var, Och mot mitt sköna hemland syftar färden. Och mången fröjd blef denna kust mig skyldig; Ack, mången lofvad fröjd, men ingen tår Af pröfningarnas gift, af sorgens galla. Dock dröjer jag med fuktadt öga än Uppå den kulna, törnesådda stranden. Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart, Och ömt försonad blickar jag farväl Ät hvad jag nu för alltid öfvergifver. O, det är lätt att oförrätter glömma, Då man är öfver lidandet och sorgen, Och ingen bitter tanke tar man med Till kärlekens och fridens ljusa fester. Farväl, du höga drott, som evigt ung Din eldvagn genom eterns rymder åker, Du milda sol, farväl! För hvarje gång Jag jublande på ditt triumftåg skådat, För hvarje gång jag i ditt varma ljus Tyckt fosterlandets klara dagar skimra, För hvarje fröjd, som i ditt hägn slog ut, För hvarje känsla, som din låga mognat, För ljusets och för lifvets bästa gåfvor, Haf tack, haf hjärtlig tack!--Snart skall jag mer Ej se din morgonrodnad gry, ej höra De hymners ljud, som följa dina spår; Men du, ej trött, ej åldrad, skall ännu Ditt friska spann igenom världen jaga Och mäta sekler åt förgängelsen Och lugnt utur förgätna släkters mull Till blomning åter nya släkter väcka, Till dess du äfven en gång, mätt af år, Ur redet löser dina gyllne fålar Och lägger ner ditt rika lån hos Gud. Till dess farväl!--Och du, o sköna dal, Som i din blomsterfamn mig tog den stund, Jag kom som gäst till obekanta länder, Du, bland hvars lunders sus och källors sorl Jag mig så ofta i mitt hemland drömde, Farväl, farväl! För mig skall icke mer Din majdag gry och dina blommor knoppas. Men tag en annan i mitt ställe då, En annan, irrande som jag i gruset, Tag honom till ditt skötebarn som mig Och skrif för honom med hvar nyfödd vår Din blomsterskrift om bättre regioner. Och er, och er, o millioner hjärtan, Som blifven här att glädjas och att lida, Åt er en afskedssuck, ett ömt farväl! För er är pröfningen ej slutad än, Men många hårda strider obeståndna. O, klagen ej, fastän ej hvarje frö, Som hoppet djärft i ödets drifhus kastar, En grönklädd stängel skjuter opp och bär Lycksalighetens himlaburna frukter! För dem är tidens sol för kall ändå. Men om, af bittra sorgers tårregn ammad, En jordisk sällhet slutligt gror för er Och äfven den af kulna stormar skördas, Så klagen ej ändå, ty med sin vällust Och med sitt kval är lifvet dock en dröm! Och nu, och nu är intet mera kvar! Håll famnen öppen, Minna, där du glad Ur änglars krets mot min förvandling skådar; Håll famnen öppen,--om ett ögonblick År jag hos dig, i dina armar redan!--

ANDRA DELEN.

TJÄNSTEFLICKAN.

Om ren vid helga klockors ljud Jag stode i min högtidsskrud Och såge natt och dimmor fly Och söndans sköna morgon gry!

Förbi är veckans möda då; Till ottesången får jag gå Och träffa nära kyrkan den, Som saknat veckan ut sin vän.

Han står väl då på förhand ren På kyrkobackens brant allen Och blickar öfver träskets längd På slädornas och folkets mängd.

Och jag är den, som eftersöks, Och tåget nalkas, skaran öks, Och plötsligt syns jag däribland Och räcker honom gladt min hand.

Nu, muntra syrsa, sjung din sång, Tills pärtan brunnit ut en gång Och jag får gå till sängs igen Och drömma om mitt hjärtas vän.

Jag sitter här och spinner nu, Och rullan är ej half ännu; Och Gud vet, när jag spunnit ut Och när den långa kvälln tar slut!

BONDGOSSEN.

Jag huggit, tills min kraft förgått, Och hugger om igen, Och yxans stål är hvasst och godt, Men furan står dock än. Min arm var en gång tung och stark; Nu är den mer ej så, Sen vintern om jag ätit bark Och druckit vatten på.

Ifall min tjänst jag bytte om Och bättre för mig såg, Jag kanske till en herre kom, Som hade bröd af råg. Kanske i närmsta stad jag fann En lön för tro och flit.-- Jag tänker ofta så och kan Dock icke längta dit.

Står fjället där med löfprydd topp Och ser i sjön sin bild? Går solen där så härlig opp, Och går den ner så mild?

Finns där en dal, som blomdoft strör, En mo, som tallar bär? Och hon, hvars vallhorn nu jag hör, Skall hon väl finnas där?

Förbi far molnet utan skygd, Till vindens tidsfördrif;-- Och utan vän och fosterbygd Hvad är ett mänskolif?

Kanske att Gud hör folkets röst Och lindrar landets nöd; Kanske en bättre skörd i höst Oss ger ett bättre bröd.

RODDAREN.

Sjung, arma gosse, sjung! Din rodd blir annars tung, Din hand vid åran domnar snart, Och hvem skall sen ge båten fart?

En våg ej rör sig mer, Af sol och dag jag ser En strimma blott vid västerns bryn, Och mörk i fjärdens djup är skyn.

Säg, arma gosse, säg: Hvart skyndar du din väg, Allena, sträfvande och trött, Då natten själf har somnat sött?

Är det en fågeltropp, Du skrämt vid stranden opp, Är det en lom, är det en and, Du jagar nu från strand till strand?

Du, som från skog och fjäll Mig frågat mången kväll, Mig frågat förr, mig frågar än Hör, eko, hör mitt svar igen:

Jag ingen fågeltropp Har skrämt vid stranden opp, Det är ej lom, det är ej and, Jag jagar nu från strand till strand;

Min tanke jagar jag: Hvartenda åretag, Hur lätt det är, hur svagt det är, Mig närmre till min tanke bär.

Där röken stiger opp Mot klippans blåa topp, Där hyddan syns vid träskets slut, Dit har min tanke rymt förut.

Där skall jag finna den, Förrn det blir dag igen, När båten hunnit strand och hamn, Och jag min trogna flickas famn.

TALLTRASTEN.

Det är så lätt man rörs och andas ren; Ej mer en brännhet sol med stupadt sken! Af sommardagen finns ej öfrigt mer Än västerns glans, som genom lunden ser, Och vindens fläkt, som, redan matt och sval, Skall domna snart på blomstren i vår dal.

Blott du, den silfverklara kvällens vän, O talltrast, bryter nejdens tystnad än! Är dagen eldig och är natten ljuf, Af båda diktens färger lånar du Och målar i en oförgänglig sång Din trohets högtid såsom våren lång.

Du har som jag en vän att tolka för Den fröjd, det kval, ditt veka hjärta rör. Har jag som du en stämmas välljud fått, Ett språk så innerligt, så lätt förstådt? O, kan jag säga, hur jag älskar nu, Och kan jag en gång älska ömt som du!

Lycksalig den, som vid naturens bröst Från henne hämtar kärlek, ord och röst, Som, irrande, sitt modersmål ej glömt! Han drömmer blott och säger, hvad han drömt, Men medvetslös och utan reglors tvång Han drömmer vishet och han talar sång.