Part 27

Och nu, Se, här är häcken, sammanväfd af rönnar Och af syrener; här var möte aftaldt. Här satt jag, återkommen, pulsen slog Af hopp och väntan. Många farors skördar Och många segrars ära, men det bästa, En pröfvad trohets guld, det var den skatt, Jag bar till välkomstgåfva åt min brud. Här satt jag, såg med längtan öfver ängen Och såg och såg igen;--och Minna kom, Men vid en makes arm.--Förgäfves, natt, Förbreder du ditt täcke öfver nejden; Du har ej mörker nog; jag ser ännu Den fasansfulla synen, ser dem komma, Ser honom, med den stela, trygga gången, Och Minna vid hans sida, med förgråten blick Och bleka kinder, härjade af tårar; Ser Minna stappla vid hans sida, lik Den halft förblödda hinden, som vid foten Af altaret mot offerprästens stål Med vemod blickar opp och tigger döden. O, höge Gud! Har icke mänskohjärtat Sin kärlek och sin himmel såsom du? Är det så ringa, att en hand af stoft Kan strafflöst plundra i dess helgedomar? Dock, på min fråga svarar blott det skedda Ett iskallt ja, och mångfördubbladt ljuder Detsamma åter ur min egen barm. Nej, jag vill icke längre dröja här. Till mina klippor, hårda som mitt öde, Vill jag tillbaka vända; intet lif Skräms där af mina suckar, ingen ört Förtvinar där af mina tårefloder, Och minnen af min sorg blott finnas där. I solhvarf ren jag lefvat ibland dem Och längtar åter till min själs förtrogna.

Så långt har det då kommit! O, förut, I vårens, kärlekens och Minnas famn, Hvem hade trott, att ödemarkens klyftor En saknad fristad blefve mig en gång? Ej slår ett hjärta i mitt grannskap roligt. Den trötta vandrarn, bränd af solen, glömmer Sin bördas tyngd, då han mig ser, och flyr Med vingad fot min anblick; själfva glädjen, Så högljudd annars, stämmer ned sin röst Till stilla böner, då min nejd hon nalkas; Och först i fjärran, sen hon gått förbi, Får hon sin sång och sina löjen åter. Förut, hur annorlunda var ej allt! Glad som en efterlängtad majdag kom Jag då till oskuldens och fröjdens lekar, Och hvar som helst jag gick vid Minnas arm, I fältets dager eller parkens skymning, Församlades af bygdens muntra barn En menlös skara, som sin ringdans knöt Omkring vår kärlek, eller vid vår lycka Sin egen, anspråkslösa lycka band. Skall ej en gång ett skuggspel af hvad då Var verkligt unnas mig ännu af lifvet? Är banan mörk, så långt den än må sträckas? Jag frågar hoppet, som i storm och natt Så ofta tröttat sina vingar redan Och återkommit tröstlöst, som det for.

O, höge allmakt, brutit har ditt barn; Låt straffets åskor öfver mänskan ljunga! Hon bröt för jordens skänker; tag, hvad jorden gaf, Tag maktens, rikedomens, ärans skatter, Låt henne sucka under vedermödor, Ur klippan tvingande sitt tårbestänkta bröd, Tag hälsans kraft ur hennes nerver, låt Den svaga kräla som en mask för plågan; Men, Helige, det enda ädla, som Hon bärgade af en förlorad adel, Den känsla, i hvars famn hon står för dig Så hög som mellan paradisets fruktträn, Så ren som i dess gyllne dagars glans, Tag denna ej, tag hennes kärlek ej! Hvad har hon kvar, om den förloras?--Dock, Hvad äro mina böner, hvad min klagan? Står icke djupt och outplånligt ren Min dom i ödets koppartafla skuren? Hvad hoppas jag, hvad söker, hvad begär jag, Hvad kan jag få, hvad kan jag mista mer? Nej, gamen, som förtär min barm, skall jag, Prometheus lik, i evigheter nära. Min varelse, ej helad, ej förstörd, Skall ständigt spinna sina egna marter, Och som en håndikt öfver mänskligheten Skall jag af dagens ljus, af nattens stjärnblick skys.

Men se, här är jag åter vid mitt hem! Här är den kulna grottan; o, som nu Så dyrbar har den aldrig förr mig varit. Där skall jag hvila lemmar, som af trötthet Och strider digna. Sluten i dess famn, På dess granitbädd skall jag, gömd för världen, Hvars skönhet kväljer och förskräcker mig, Kanske en stund af sömnens ro besökas, Ett ögonblick få glömma bort mig själf.

Dock om, ännu på veka svandun vaken, Vid Minnas sida hennes make hvilar, Så lämna mitt förgråtna öga, sömn! Låt mig i väkter på ett fridlöst läger Med öppen blick mot grottans mörker stirra, Men flyg till honom, kväf hans känslors svall Och tvinga honom att sin himmel glömma!

ANDRA NATTEN.

Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös Gick vandraren i sekellånga år Sin tunga stig igenom öde länder. Ej bjöd en trofast famn vid dagens slut Ett fredligt läger åt hans trötta lemmar, Ej räckte någon vänlig hand en dryck Af källans svalka åt hans heta läppar, Och ingen pannas hvälfda himmel ägde Två milda stjärnor för hans hjärtas natt. När morgonen, det glada sinnets älskling, Sin purpurhy i österns böljor tvådde, Då steg han med förkrossad håg från bädden Och såg ur tårar mot en tröttsam dag; När kvällen, kvalda hjärtans tröstarinna, Vid västerns guldport log bland sömn och drömmar, Då sjönk han mattad på en sömnlös bädd Och såg emot en ödslig natt ur tårar.

En afton stod han stum vid oceanen Och styrde trånfull sina blickars vingar Mot sitt af kvällens sol belysta hem; Men, like trötta fåglar, föllo alla Förlorade i böljans vida graf, Och deras liksång var den suck, dem gafs Till trogen följeslagare på vägen.

Då växte, likt den unga svanen, opp Ett snöhvitt segel, glimmande i öster; Och inom några korta stunder sam Det vimpelprydda skeppet vid hans udde. Vid stranden låg en planka;--med en bön Till böljans makter slog han sina armar, En glädjedrucken älskling lik, om den Och störtade sig djärf i vågens bädd, Sitt hemland och sitt sälla hopp till mötes.-- En ädel hand från skeppet räckte mildt Den tröttade sin hjälp.--Och nattens döttrar, Den tysta sömnen och den lätta drömmen, Begrofvo snart hans lidande i frid. När nu med rosenläppar morgonrodnan Bebådade naturens vällust, dagen, Slog vandrarn opp sin blick och såg omkring sig-- Och såg sin hembygds länge sörjda kust, Och såg dess gröna, trädbevuxna kullar, Och såg dess blomsterklädda häckars gång. På stranden kände han sin hydda, kände Dess glada fåglars morgonbön;--berusad Ur fröjdens öfverfyllda nektarkalk, Föll han i salig yra på sitt anlet, Välsignande det lif, han nyss förbannat, Den jord, han kallat smärtans afgrund nyss. Och som han slöt sin bön, då sprang bland löfven Hans barndomsvän, hans trogna flicka fram Och föll förlorad i sin älsklings armar, Besköljande hans kinders milda brand Med återseendets och glädjens tårar.--

Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu, Din själ vid glada bilder?--Hvarför talar Din röst om mänskosällhet nu, förut Blott van att ensam klaga och fördöma?

Ha, äfven jag var säll en stund,--en stund, Ej dyrköpt nog för tusen seklers marter! Ha, jag var säll!--Se, solen hunnit ren Till andra rymder jaga nattens skuggor, Och daggens droppar släcka icke mer Den trånadsmatta blommans törst, och jorden Står skälfvande i ljus och dag och ler Åt villan och fantomerna af mörkret; Men för mitt öga står dock nattens dröm, Så skön, så magiskt klar ännu, och kämpar Mot verklighetens strålar segerrikt, Som månans skimmer emot stjärnornas.

O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig Skall jag för nejdens kala fjällar tala, Tills deras missljud-vanda eko glömma De rop af smärta, dem de hört af mig, Och vänja sig att af sig själfva stamma Den häpne vandrarn glädje blott till mötes.-- Så sakta då, o skog, din tysta susning! Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund! Och, klippor, höjen edra gråa hjässor! Och, nejdens alla andar, hören--hören!

Det var en kväll, en nordisk sommarkväll, En kväll, då solen icke går till hvila Vid jordens barm, men kysser henne blott Och skyndar åter opp till dagens fröjder; Det var en kväll,--den vida västern låg Och dvaldes i ett haf af guld och saffran, Och öfver österns gröna kullar summo, Likt rosengårdar i det stilla blå, De skära, purpurstänkta molnens flockar. I dagg och vällust låg naturen stum, Och jag,--jag vandrade bland hennes under, Stum såsom hon. Jag kände ingen sorg, Men medvetslöst uti mitt hjärta bodde Ett stilla kval ändå, som jägarns lod I örnens sönderskjutna sida dröjer. Men när han sitter sen på klippans spets Och mänger dagens strålar där med blod, Då känner han uti sin barm en plåga, Men vet ej, hvarifrån den kom och när Den slutas; så med vemod, som jag ej Begrep, en gåta för mig själf, jag gick På fältets fägring, vacklande och sluten, När hastigt, fjärran från ett sakta ljud, Som af en lutas lätt berörda strängar, I samklang döende, mitt öra hann. Jag lyssnade.--Ännu en ton, ännu En suck af andarne i lutans boja, Och sen ett lugn, en stillhet öfverallt. Likt lugnet på den kvällbelysta fjärden, När sista fläkten gått med stim däröfver Och vattnets dallring byts till spegelglans:-- På en gång skingrades min smärta nu, Och jag var lätt till mods igen som blomman, När fästets källor flödat ut och hvalfvet Ånyo mot den tårbestänkta klarnar; Men medvetslös som blommans var min fröjd.

En sorglös trånad dref mig mot den nejd, Ifrån hvars famn de milda ljuden kommo. Jag skyndade, som lyft af vingar, dit Och lyssnade, och lyssnade ånyo.

Så kom jag till en park, där stam vid stam Mot ljusets pilar höjde gröna sköldar Och ingen fläkt af aftonvinden hann Den friska helgedomens svala skymning. Det syntes icke mänskospår i den, Ej spår af dessa fräcka sköflarhänder, Som sätta konstens stela krona opp Uppå ruiner af naturens fägring. I blomning stod där hvarje ört på marken, I sommarskrud stod hvarje träd;--en flock Af luftens fjäderklädda barn allenast Satt drömmande emellan löfven där, Och sången slumrade på deras tungor. Jag stannade, jag visste icke mer Af någon lidelse, af någon tanke; Mitt väsen var, som skeppet är på hafvet, När ingen svallvåg mot dess sida slår Och ingen vind dess slappa segel fyller.

Men nu--nu klang en himmelsk ton igen, Och plötsligt ljödo lutans alla strängar En rik, högtidlig harmoni, som snart Melodiskt fylldes af en kvinnostämma.

Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt: Hvar fågel öppnade sin näbb till sång, Hvart löf i parken skälfde, och ett regn Af dagg föll dallrande af hvarje blomma. Och jag, jag hörde rösten mig så nära Och kände den,--och det var Minnas röst.

Men stod du en gång, svept i dimmans flor, På kullens spets, af vårens morgon famnad, Och drack en rosenånga, fast du ej De röda skålar såg, hvarur den flödde, Och badade i värma dina lemmar, Fast värmans källa doldes för din blick, Och såg du då en flyktig storm förjaga Den lätta dimman, såg du berg och dal Förtroligt träda fram ur formlösheten, Och såg du då med klara ögon glad De vänner, som din vällust nyss beredde; Då vet du, hvad jag var och hvad jag blef Det ögonblick, jag Minnas stämma hörde. Ty hvad jag lidit, hvad i långa år Jag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt, Stod i förklarad glans inför min själ, Och kärleken gick som en sol däröfver. Förbannad från mitt hjärtas ljusa eden Var dock en enda tanke,--var dock den: Att Minna, Minna ägdes af en annan. Jag kände blott min sällhet, visste blott, Att hon och jag i världen fanns--ej annat, När jag i jublande förtjusning sprang Den korta väg, som skilde oss ännu, Och föll på böjda knän vid hennes fötter.

Men hon, ej skrämd, ej öfverraskad, såg Så ömt förtroligt leende på mig, Som om jag länge stått hos henne redan; Hon såg, som barnet på sin ängel ser, När modren bäddat vaggan mjuk och drömmen Då genast leder fram den välbekante.

Ej ljöd dock lutan mer. Det byttes ej Ett brutet ord, en vingad suck af oss; Men på den lätta brygga, bägges blickar Emellan våra hjärtans himlar slogo, Gick kärleken, i tusen former klädd, Att växla njutningar och växla boning.

Tills, famn ej mera skild från famn, och mun Ej stängd från mun, jag låg i hennes armar Och kände svallningen af hennes barm Och drack dess tårbestänkta kinders dagg Och domnade af vällust bort--och väcktes.

Men, lögn af sällhet, håll mig evigt dock, Ack, evigt i din hulda boja fången! Jag tigger ej af verklighetens nåd En fröjd, som multnar under ägarns händer. Med fantasiens skuggspel är jag nöjd, Blott den beständigt för mitt öga ter Den stund, då jag var säll, fastän bedragen.

Då skall jag än, när Minnas vår förgått Och hennes kinder inga rosor bära, Se henne ung och salig i min famn. Då skall jag än, när mina dagar flytt Och kullen hvilar grön uppå mitt stoft, Men stjärnorna min fria ande bärgat, Då skall jag än från världens sköna ljus, Från Gud, från himlar och från änglar gå Att drömma mig vid Minnas purpurläppar.

TREDJE NATTEN.

I öster stiga svarta skyar opp, Bebådande en lång och stormig natt. Långt hän i väster, bortom sund och uddar, Sjönk solen tröttad nyss i hafvets famn Och släckte lugnt sin fackla. Hur växlar allt! Den dag, som hvälfde nyss Sin rika blomning öfver tusen länder, Står vissnad ren, och mörka skuggor tära På bladens sista, matta purpur nu. Det lugn, som bredde lätta vingar öfver Den glada nejdens land och vatten, flyr För stormens örtflykt, hotande i fjärran, Och intet är af allt, som varit nyss.-- En bild utaf naturens stora lif Är lifvet i en mänskobarm; för båda Står samma eviga och höga lag: Förvandling är dess bokstaf, lif dess anda. Lycksaligt är det hjärta dock att prisas, Hvars dag ej till en stormig natt förbyts, Men till en natt af frost och is och dvala; Ty domnadt märker det ej då förlusten Och väcks af nästa morgon, men ej mer Till en förgänglig dag.

Det bodde nyss En himmelsk frid i mitt förtärda hjärta, Och glädjen spridde där sitt ljus ännu, Lik höstens sena sol, som någon gång, Minutligt, ödelagda fält förgyller; Men plantor, ack, som vissnat längesedan, Begynna åter blicka opp, bedragna Utaf en härmad vår, tills snart ett moln Förskingrar deras hopp och haglar ner En skur af stela dödar på de späda. Så, milda känslor, I, som skjutit åter En dvärglik grodd i den betrycktes barm, Skall snart kanske ert matta lif förstöras. En dyster aning sveper ren sitt flor Omkring er himmel;--ack, om några stunder Är allt måhända mörkt igen som förr!

Men tyst, en sång!--Hvad mänskligt väsen dväljs Som jag bland klyftorna, i öde skogen? En glädtig sång! Kanske af en förvillad, Som återfunnit stigen till sitt hem Och skyndar jublande till barn och maka. Den sälle! Regnet faller kyligt ren, Och natten andas kallt; men ack, hur lätt Skall icke färdens långa möda glömmas I hvilobädden af en älskad famn! Där syns ju glädjesångerskan!--Men ack, Hvad strid emellan hennes sång och väsen! Lik bäcken, som sin muntra stämma höjer, Fastän den bruten mellan klippor går, Så tycks ock hon, på lifvets fröjd bedragen, Förvirrad, krossad, sjunga sällhet än. Se denna glesa krans af vissna rosor, Som fängslar hennes spridda hår;--hvar fläkt Slår bort ett gulnadt blad af dem, liksom Ett oblidt ödes lätta vindar slita Förhoppningar ur en förkrossad barm. Se hennes anlet, likt en höstlig källa, Af stormar grumlad, öfverhöljd med spillror Af en förhärjad blomstervärld; ännu Är himlen dock ej jagad ur dess spegel. Så hvilar äfven där i hennes anlet Ibland förstörda drag en stämpel än, Som är mig känd, som jag förut har älskat.-- Kom närmre, vilda tärna! Minna blickar Sin kärlek än ur ditt förgråtna öga; På dina kinder syns en skymt ännu Af rosengårdarna på Minnas kinder, Fast sorgen bredt sin vinter öfver dem; Hög hvälfs din panna såsom Minnas panna, Din röst är hennes, och din barm är hennes; Kom, låt mig känna, om ditt hjärta slår Så högt, så brinnande som hennes hjärta. Kom, kom!--

Ha, milda himmel, det är hon! I pulsar, svallen vildare än hafvet, Att fasan ej må isa edra böljor! Ja, det är hon! Förnuft, släck ut din lampa, Den lyser opp en afgrund!--Samla, natt, Från halfva världen hit ditt mörker, fallen, I klyftor, öfver oss och oss begrafven!-- Vansinniga! I denna fasans nejd, I denna stund af skymning och af hvila, Då sorgen sofver och då glädjen drömmer, Hvem söker du?

HON. Ha, ja, hvem söker jag? Jag söker här min älskling, och han svarar Från alla gråa klippor, då jag sjunger. Hör, hör! En stämma där, en där, en där, Den sista är så långt, så långt, att jag Ej hinner honom mer, sen dit han flydde. Hör, hör! Nu är han åter nära,--nu Där längre,--nu så långt, att knappt han höres. O, ve! Hvi flyr han? Hvad har jag väl brutit? Och har jag brutit, vill jag allt försona.

HAN. Du gråter: gråt ej, kvinna! Låt din tår Ej fruktlöst falla vid ditt ödes fötter; Det ser ändå ifrån sin höjd på dig, Som solen på den lilja, han förbränner. Var glad, din älskling kommer då igen; Nu vill han icke komma, då du gråter.

HON. Då skall jag le. Jag log nu nyss också Och sjöng af glädje, ty han var så nära. Han svarade från denna häll. Hvar är han nu? Jag kom och fann blott dig,--men såg du honom? Och ägde han en vänlig hälsning ej Att lämna kvar åt mig, förrän han flydde?

HAN. Han sade, att då nästa morgon gryr, Är han tillbaka hos sin trogna flicka Och skiljs ej mer.

HON. Du arma blomma, som jag plockat För honom, för att gläda honom, ack! Till nästa morgon lefver du ej mer. Du måste vissna, natten är för lång. Men, gode främling, tag den späda blomman, du; Jag kan ej vänta, jag vill söka honom. Om han mig flyr och jag är där i fjärran, Då han är här, så räck åt honom blomman! Säg, att som hon förvissnar under natten, Skall jag väl vissna, innan morgon gryr; Säg honom, att han icke borde fly, Att jag ej minns, hur länge jag har irrat Uti hans spår förgäfves, ja, förgäfves. Min tunga bränner, mina fötter blöda, Jag dignar ofta, då han är som närmast, Och drömmer under dvalan, att min barm Är full af törnen, att mitt hjärta stinges Vid hvarje slag.--Det är en dröm.--

HAN. Håll opp!

HON. Den vederkvicker mig likväl, och snart Är dvalan slut.

HAN. Håll opp! Du talat nog Att jaga lugnet bort från himlens salar. Slit ej mitt hjärta sönder; det är sjukt Som ditt.

HON. Som mitt? O, då behöfves tröst! Men säg, hvar skall jag hämta den ifrån? Den har jag sökt, som molnet i sin irring En fristad söker, såsom vattenfågeln I vassens mörker letar sina ungar, Som blöda ren i jägarns hand. O, tröst Har icke jag, du arme like! Fick den Af mänskor ej, af himlen ej, af jorden ej. Jag har en saga; vill du höra den, Så underlig och dock så sann? Jag såg den själf. Först skall du gråta, sedan skall du skratta, Och om du skrattar, vill jag skratta äfven. Man sade mig, att kärleken ej var För jorden skapad, att ett brott det vore Att klaga, då dess planta vissnar här. Men jag gick ut med hjärta, fullt af hopp, Och tänkte söka opp en lycklig kärlek. Jag ville se, om ej ett ställe fanns, Där tvenne trogna kunde lefva sälla. Och ren i närmsta skog såg jag ett par Af turturdufvor. I den glesa toppen Af ett förtorkadt träd de suto båda Med näbb vid näbb, men rundtomkring var lugn. Jag stannade; för mig var skådespelet Så outsägligt ljuft. En glädjetår Steg i mitt öga, men den hann knappt falla, Förrän en hök kom obemärkt och tog Den ena dufvan;--under klagoljud Försvann den andra bäfvande bland träden. Med smärta såg jag efter höken,--han Flög med sitt byte till ett annat träd. Där satt hans maka, bägge delte dufvan, Och sen de mättats, smekte de hvarandra; Och jag blef tröstad åter, ty jag såg, Att kärlek fanns, och allt var lugnt kring den. Då ljöd ett skott,--den ena höken föll, Den andra flydde bäfvande i skogen. Med vrede slog jag ned min blick och tänkte: "Här mördas kärleken; det finns likväl En ort, där idel goda hjärtan klappa, Där skall jag finna, hvad jag söker, där Förföljs ej kärleken, men ler och skyddas." Så tänkte jag och lättade min fot Att vandra dädan;--under foten, se, Låg en förtrampad fjäril, än i döden Vid blomman fäst, som han i lifvet älskat. Han var förtrampad af min fot, af mig, Hur underligt, af mig, som velat köpa Med eget lif hans lif tillbaka,--skratta!-- Du skrattar ej,--af mig var kärleken Förtrampad,--och du skrattar ej?--

HAN. O, kvinna! Förtviflan skrattar såsom du, förtvifla ej! Din fjärils död var kärlekens triumf; Han dog gemensamt med sin älskarinna, Han dog för dig, som ville honom godt. Ser du, i lifvets öknar går en ängel, Han älskar kärleken som du, han rycker Också en maka ofta från en maka, Men ej med hökens roflust, ej med jägarns, Ej tanklöst, såsom de; med ömhet blickar Han på den ena, då han tar den andra. Han tänker: "Sen du gråtit några stunder, Du efterblefne, skall jag dig ej glömma I tåredalen, där du ensam går."-- Vet du, hvem ängeln är? Han heter Död; Hans gärning liknar din, ty han är god som du.

HON. O, du är själf den milda ängeln, sänd Ej att begära tröst, men skänka tröst. Förtälj din vackra saga än om Döden, Hur ömt han älskar--allt och allt förlossar! Förtälj det än, och jag vill böja ned Mitt matta hufvud på ditt knä och lyssna. Och när jag lyssnat och mitt öga sluts, Så håll dig färdig med din gömda lia Och för den bleka liljan opp till Gud.

HAN. Att evigt blomma och att evigt älska.

HON. Att sitta vid den Högstes fot och gråta, Tills Han, bevekt af mina tårar, sänder Dig ned att hämta den, som nu mig flyr.

HAN. O, då du hamnat, hamnar han också! Han skall väl söka själf den goda ängeln, Som honom för till dig. Till dess förglöm, Hvad jorden brutit, hvad du lidit där! Sof bort din smärta, sorgens trötta dotter, Och dröm, hur lyckan står vid grafvens rand Och tigger för sitt rika fullhorn än Den sköna skatt, hon nödgas sakna: friden.

HON. Och huru Döden fattar lyckans hand Och för den blinda som en trogen vän Tillbaka genom världen, genom tiden, Och fyller bristen, då hon gett, och sår Försoning i de fel, som hon begår. Så vill jag drömma på ditt knä, du gode, Du ende, som ej skymfade den svaga, Ej återstötte utan skydd och tröst Den skyddbegärande, den öfvergifna. Ja, jag vill drömma lugnt uppå ditt knä, Så lugnt som stjärnan i en sommarhimmel, Som hjärtat drömmer i sin barndomsvärld. Din lön är färdig: du är Dödens ängel, Och du behöfver skatter för att älskas Af jordens barn; tag hvarje tår, jag gråtit, Tag alla suckar, dem jag gjutit har, De äro pärlor nu och diamanter, Som möta dig, hvarthelst du styr din färd. Men där en fridlös änka klagar sen Bland bleka barn, som ropa efter bröd, Och där kring bårens rand sig nöden lägrat, Där strö dem ut, och jag vill skåda då Välsignande från himlens sal därpå. Men där du ser en tröstlös kärlek kräfva Af jord och himmel en förlorad sällhet, Där strö ej guld, ej diamanter ut, Men höj din lie, skörda!--

HAN. Sömn, o sömn, Du svala dagg för hjärtats sjuka blomma, Du blida, som på drömmens vingar bär Den kvalda anden ur sin fångaboning Och låter honom några stunder fri I evighetens etersalar andas! Kom, sänk dig ned till oskulden, fastän Dess bädd af klippans kulna mossa reddes Och fast hon lutar hjässan mot en famn, Där alla lifvets vilda sorger storma!

Hon sofver ren--min bön är hörd--, hon sofver. Se, öfverståndna äro dagens mödor, Och plågor, hopade af långa år, Uti ett enda ögonblick förgätna. Hur lugn är ej den godas sömn,--som kvällen, När dagens stormar rasat ut, förklaras Dess sorgebleka anlet mer och mer; Och dessa tecken, hvarmed ödet stämplar Sitt herravälde in på slafvens panna, De jämnas åter, och befrielsen Bor, typiskt röjd, hos slumrarinnan redan. Ja, säll är du, som sofver och som glömmer; Ej tränga världens dystra bilder nu Igenom dina blickars slutna portar, Och lifvets djupa afgrund höljs af natt.

Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit, Dess barm är sårad och dess pulsar tömda, Och hon förföljs ännu. En flykting är Dess tanke, utan riktning, utan hem; Dock jagas äfven han af sorgens härar, Hvarthelst han irrar, sökande en fristad, Och ej en gång i din förstörda borg, O vanvett, låter du den kvalde dväljas. Blott sömnen är de öfvergifnas vän.