Part 26

Så ammades han opp, hans håg blef stor, Hans barm bekant med fröjderna och kvalen; Han tog farväl af hydda och af mor Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.

Och genom världen drog han med sin sång, Till hvarje slott, till hvarje koja bjuden. Han sjöng,--och slafvar glömde bojans tvång, Och kungapannor klarnade vid ljuden.

Och stod han hög i borgens rund ibland, Förmälande en djärf bedrift med tonen, Då lyste drottens blick som stjärnans brand Och riddarsköldar dånade kring tronen.

Och tärnan satt och hörde på hans röst Med ögon, på den stolta skaran vända, Och hennes kind blef röd, och hennes bröst Bestormades af känslor, förr ej kända.

Så sjöng, så lefde han i lifvets vår, Och så i lifvets sköna sommarstunder, Tills tiden kom med vinter till hans hår Och åldern blekte kindens ros därunder.

Då gick han åter till sitt hem och tog Ännu en gång sin lyra där i handen Och grep en djup ackord på den--och dog Och gaf åt andens fosterbygder anden.

Nu grusas vården öfver bardens graf, I sekler ren hans aska bott där inne; Men sången flyger öfver land och haf, Och hjärtan glöda vid den ädles minne.

TILL TRÅNADEN.

För jordens gudar höjer jag ej sången; Jag bringar offret af min lyras röst Åt trånaden, åt den förgråtne fången, Som gömd och okänd ammas i mitt bröst.

Där mellan lifvets sorger bor den höga Med dunkla forntidsminnen i sin barm, Och tårar svälla i hans mulna öga, Och tomhet famnas af hans sträckta arm.

O, hvarför kan jag ej hans dar besälla, Ej finna svalka för hans hjärtas brand! Hvad vinge bär mig opp till ljusets källa Och ger åt främlingen ett fosterland?

Ack! Evighetens håfvor blott försona Den stoltes kvalfullt lågande begär, Och såsom konungen sin stela krona Föraktar ängeln hvarje njutning här.

Och därför ser han, hvar gång östern randas, Med tårar opp mot en förhatad dag, Och därför mäter han hvar stund, jag andas, Och räknar dyster hvarje hjärtats slag.

Haf, tålamod, du gäst från högre trakter! Din pröfvotid är hård, men icke lång; Det blir en natt, som söfver dina vakter Och för dig sakta ur din bojas tvång.

Snart skall du, själf befriad lyfta vingen Och fly från jorden, en förklarad hamn, Och ofvan stjärnorna och ofvan tingen Din himmel nå i fosterlandets famn.

IDYLL OCH EPIGRAM

1.

Flickan kom ifrån sin älsklings möte, Kom med röda händer. Modren sade: "Hvaraf rodna dina händer, flicka?" Flickan sade: "Jag har plockat rosor Och på törnen stungit mina händer." Åter kom hon från sin älsklings möte, Kom med röda läppar.--Modren sade: "Hvaraf rodna dina läppar, flicka?" Flickan sade: "Jag har ätit hallon Och med saften målat mina läppar." Åter kom hon från sin älsklings möte, Kom med bleka kinder.--Modren sade: "Hvaraf blekna dina kinder, flicka?" Flickan sade: "Red en graf, o moder! Göm mig där och ställ ett kors däröfver Och på korset rista, som jag säger: En gång kom hon hem med röda händer, Ty de rodnat mellan älskarns händer. En gång kom hon hem med röda läppar, Ty de rodnat under älskarns läppar. Senast kom hon hem med bleka kinder. Ty de bleknat genom älskarns otro."

2.

Först gå bäckens första bubblor sönder, Först förvissna vårens första blommor; Men din första kärlek, unga hjärta, Öfverlefver länge hvarje annan.

3.

Om sin lycka talade en fästman: "Nästa söndag lyses sista gången, Nästa måndag skall mitt bröllop firas, Nästa torsdag för jag hem min fästmö." Söndag kom,--det lystes sista gången, Måndag kom,--och firadt blef hans bröllop, Torsdag kom,--och hemkom-öl blef bållet, Men ett hemkom-öl med sorg och tårar, Ty till grafvens hem han förde bruden.

4.

Gossen hann till femton år--och trodde Ej ännu, att kärlek fams i världen, Och han lefde fem år till--och trodde Ej ändå, att kärlek fanns i världen. Kom så oförtänkt en bildskön flicka, Som på några timmar honom lärde, Hvad han under tjugu år ej fattat.

5.

Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster; Till den ena bär hon vatten ständigt, Men den andra torkar bort i krukan. Hvarför vårdas en och glöms den andra? Ty hon fick dem ej af en och samma, Men den ena af sin unga älskling Och den andra af sin man, den gamle.

6.

När den sköna maj med sippor kommit, Kransa tärnor sina bruna lockar, Skyndande till ringdans kring sin majstång. Under dansen äro alla glada. Glad är den, som bär ett vackert smycke, Glad är den, hvars blomsterkrans är lyckad, Glad är den, som känner kinden rodna. Frågar du, hvem gladast är af alla? Den, som ser sin fästman med i ringen.

7.

Tvenne popplar susa öfver grafven, Där en trogen ynglings aska gömmes, Satta fordom af hans flickas händer. Nu i poppelskuggan springa barnen, Som hon fostrat med en annan make Jaga fjärilar och plocka blommor.

8.

Mellan friska blomster genom lunden Gick den goda flickan helt allena, Och hon bröt en nyfödd ros och sade: "Sköna blomma, om du vingar ägde, Skulle jag dig sända till min älskling, Sen jag fästat tvenne lätta budskap, Ett vid högra vingen, ett vid vänstra, Ena: att han dig dock skulle kyssa, Och det andra: sända dig tillbaka."

9.

I sin fästmans armar grät en flicka Och beklagade sitt hårda öde: "Under sista natten, gode yngling, Brann min hydda, brunno mina hjordar, Allt, ack, allt, hvad jag i världen ägde " Gossen gladdes i sin själ och tänkte: "Har den trogna flickans hydda brunnit, Dubbelt skall hon då min hydda älska; Hafva hennes många hjordar brunnit, Dubbelt skall hon fägnas då af mina; Har hon mistat annat allt i världen, Dubbelt, dubbelt är jag henne dyrbar."

10.

Tvenne finkar byggde bo i parken. Under våren sjöng beständigt hanen, Under sommarn började han tystna, Och om hösten tiger han alldeles. Hvarför?--Ty så länge våren räckte, Tänkte han på maka blott och kärlek; Men med sommarn nalkades bekymmer Om hans bo och om hans späda ungar, Och med hösten kommo kulna dagar Och en längtan blott att flytta hädan.

11.

Fjärlar, I vårens barn, Leende blommor, I, Buskar och gröna trän, Vissnen, o vissnen snart! Bilder af ungdomen, Bilder af kärleken, Vissnen, o vissnen snart! Såld åt den gamles famn, Får jag ej älska er.

12.

"Våren flyktar hastigt, Hastigare sommarn, Hösten dröjer länge, Vintern ännu längre. Snart, i sköna kinder, Skolen I förvissna Och ej knoppas mera." Gossen svarte åter: "An i höstens dagar Gläda vårens minnen, Ån i vinterns dagar Räcka sommarns skördar: Fritt må våren flykta, Fritt må kinden vissna, Låt oss nu blott älska, Låt oss nu blott kyssas!"

13.

Lutad mot gärdet stod Gossen vid flickans arm, Såg öfver slagen äng: "Sommarens tid har flytt, Blommorna vissnat ren; Skön är din kind likväl, Rosor och liljor där Blomstra som förr ännu." Våren kom åter; då Stod han allena där. Flickan var borta,--låg Vissnad i jordens famn; Ängen var grön igen, Leende, blomsterrik.

14.

Minna satt i lunden Och på kransen såg, Som, af rosor bunden, I dess sköte låg, Och en tår föll neder Uppå blomstren då, Men till kransen beder Ömma flickan så: "Sköna, får du stanna På min ynglings hår, Dofta kring hans panna Kärlek blott och vår! Nekar han dig dröja På det ljusa hår, O, då må du röja Minnas gömda tår!"

15.

Ack, natur, hur har jag kunnat Förolämpa dig? Andra har du fägring unnat, Ingen fägring mig. Ofta vid den slutna ringen Jag förskjuten står; På den fula blickar ingen, Ingen vän jag får; Och mitt hjärta slår som andra, Älskar såsom de: Hvarför skall jag ensam vandra Och försmådd mig se?

16.

Trenne råd gaf modren åt sin dotter: Att ej sucka, att ej missnöjd vara Och att icke kyssa någon gosse.-- Moder, om din dotter icke felar, Icke felar mot det sista rådet, Skall hon fela mot de första båda.

17.

Flickan knyter i Johanne-natten Kring den gröna broddens späda stänglar Silkestrådar utaf skilda färger; Men på morgonstunden går hon sedan Dit att leta ut sin framtids öden.

Nu, så hör, hur flickan där beter sig: Har den svarta, sorgens stängel, vuxit, Talar hon och sörjer med de andra. Har den röda, glädjens stängel, vuxit, Talar hon och fröjdas med de andra. Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit, Tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.

18.

Till en källa talte gossen vredgad: "Källa, ängens öga, onda källa! Tusen gånger har min flicka redan peglat i din blåa famn sitt anlet; Men du vårdar ej den hulda bilden, Du förvarar ej min flickas anlet. När hon bortgått, flyktar äfven bilden, Och jag söker den förgäfves sedan. Skall jag straffa dig, du onda källa, Grumla opp din bölja, dika ut dig Och förtrampa dina blomsterbräddar?"

Källan åter bad en bön och sade: "Gosse, hvarför skulle du mig straffa, Grumla opp min bölja, dika ut mig Och förtrampa mina blomsterbräddar? Jag är ju en vattnets dotter endast, Har ej blod och har ej varma pulsar, Älskar ej och älskas ej tillbaka. Värre är att i ditt eget hjärta, I ditt eget hjärtas varma källa Flickans minne sällan varar längre, Än hon står i fägring för ditt öga."

19.

Dottren sade till sin gamla moder: "Får ej nu i höst mitt bröllop firas?" Modren sade: "Låt det bli till våren: Våren, dotter, passar bäst för bröllop, Äfven fågeln bygger bo om våren." Dottren sade: "Hvarför bli till våren? Hvarför passar våren bäst för bröllop, Hvad, om fågeln bygger bo om våren? Hvarje årstid, goda moder, passar Ju för den, som hvarje årstid älskar."

20.

Edvard talade till morgonstjärnan: "Hulda morgonstjärna, himlens dotter, Säg, hvad gör Amanda, när hon uppstått Och kring skuldran kastat lätta slöjan?" Morgonstjärnan svarade och sade: "Goda gosse, när Amanda uppstått Och kring skuldran kastat slöjan, går hon Till sitt fönster, ser på mig och tåras, Och sen vänder hon sin blick mot väster." Edvard åter talade och sade: "Godt är, att hon ser på morgonstjärnan, Det bevisar hennes hjärtas renhet; Godt är, att hon ser på den med tårar, Det bevisar hennes hjärtas vekhet; Men det bästa, att hon ser mot väster, Ty i väster ligger Edvards hydda."

21.

Gossen sade till sin flicka: "Du flyr unnan, goda flicka, Hvarje gång jag vill dig fånga; Men dock säg, säg, fann du nånsin Någon trygg och säker fristad, Förrän i min famn du flydde?"

22.

Till en bondes koja kom en krigsman, Tung af år och vandrande på trädben. Bonden fyllde lugnt ett glas för honom, Bjöd och talte till den gamle knekten: "Fader, säg, hur var det dig till sinnes, När i striden fiender dig omhvärft, Skotten knallade och kulor hveno?" Gamle knekten tog sitt glas och sade: "Såsom dig, när någon gång om hösten Hagel kring dig hvina, blixtar ljunga Och du bärgar tegen för de dina."

23.

Vid en flickas fönster stod en gosse Trenne långa kvällar på hvarandra, Klappade och bad att dock bli insläppt. Första kvällen fick han hot och bannor, Andra kvällen fick han ord och böner, Tredje kvällen fick han fönstret öppnadt.

24.

Under strandens granar lekte gossen Vid en vik af den besjungna Saimen. Honom såg ur böljans salar Näcken, Såg med kärlek på den Sköna gossen, Önskande att honom till sig locka. Då som gubbe steg han först på stranden, Men den muntra gossen flydde honom; Och som yngling steg han sen på stranden, Men den muntra gossen bidde icke; Sist, förvandlad till en yster fåle, Steg han opp och hoppade bland träden. Nu, när gossen såg den muntra fålen, Gick han sakta lockande till honom, Grep i hast hans man och sprang på ryggen, Lysten att en glädtig ridt försöka;

Men i samma ögonblick till djupet Flydde Näcken med sitt sköna byte. Kom så gossens moder ned till stranden, Sökande sitt barn med sorg och tårar. Henne såg ur böljans salar Näcken, Såg med kärlek på den sköna kvinnan, Önskande att henne till sig locka. Då som gubbe steg han först på stranden, Men den sorgsna kvinnan flydde honom; Och som yngling steg han sen på stranden, Men den sorgsna kvinnan bidde icke; Sist, förvandlad till den muntra gossen, Låg han glad och vaggade på vågen. Nu, när modren såg sin son, den sörjde, Sprang hon ut i böljan i hans armar, Lysten att ur vådan honom rädda; Men i samma ögonblick till djupet Flydde Näcken med sitt sköna byte.

25.

Högt bland Saarijärvis moar bodde Bonden Pavo på ett frostigt hemman, Skötande dess jord med trägna armar: Men af Herren väntade han växten. Och han bodde där med barn och maka, Åt i svett sitt knappa bröd med dessa, Gräfde diken, plöjde opp och sådde. Våren kom, och drifvan smalt af tegen, Och med den flöt hälften bort af brodden; Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, Och af den slogs hälften ned af axen; Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt. Pavos maka slet sitt hår och sade: "Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe, Tagom stafven! Gud har oss förskjutit; Svårt är tigga, men att svälta värre." Pavo tog sin hustrus hand och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter. Blanda du till hälften bark i brödet, Jag skall gräfva dubbelt flera diken, Men af Herren vill jag vänta växten." Hustrun lade hälften bark i brödet, Gubben gräfde dubbelt flera diken, Sålde fåren, köpte råg och sådde. Våren kom, och drifvan smalt af tegen, Men med den flöt intet bort af brodden; Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, Men af den slogs hälften ned af axen; Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt. Pavos maka slog sitt bröst och sade: "Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe, Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit! Svår är döden, men att lefva värre." Pavo tog sin hustrus hand och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter. Blanda du till dubbelt bark i brödet, Jag vill gräfva dubbelt större diken, Men af Herren vill jag vänta växten." Hustrun lade dubbelt bark i brödet, Gubben gräfde dubbelt större diken, Sålde korna, köpte råg och sådde. Våren kom, och drifvan smalt af tegen, Men med den flöt intet bort af brodden; Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, Men af den slogs intet ned af axen; Hösten kom, och kölden, långt från åkern, Lät den stå i guld och vänta skördarn. Då föll Pavo på sitt knä och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter." Och hans maka föll på knä och sade: "Herren pröfvar blott, han ej förskjuter." Men med glädje sade hon till gubben: "Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran; Nu är tid att lefva glada dagar, Nu är tid att kasta barken unnan Och att baka bröd af råg allena." Pavo tog sin hustrus hand och sade: "Kvinna, kvinna, den blott tår att pröfvas, Som en nödställd nästa ej förskjuter; Blanda du till hälften bark i brödet, Ty förfrusen står vår grannes åker."

26.

Flickan ägde af sin mor ett minne, Ägde ett med pärlor och demanter Smyckadt spänne af omätligt värde. Kommo tvenne fästmän då till henne. Stolt och rik och mäktig var den ena, Men han friade till flickans spänne. Och den andra, han var blyg och fattig, Men han friade till flickans hjärta. Nu till dottren talte hennes styfmor: "Tag den rike och förskjut den arme! Skönt är guldet dock mot fattigdomen." Flickan grät och vägrade förgäfves. Men den dag, då lysning skulle tagas, Fanns ej flickan mer i modrens salar, Ej på gården, ej bland parkens stammar, Men hon fanns på stranden invid, hafvet. Dit kom hennes mor och hennes fästman, Talande med vänlig röst till flickan: "Följ oss opp till gästabud och glädje, Ty din lysning skall i dag besörjas." Då tog flickan ur sin gördel spännet, Tog det i sin hvita hand och sade: "Se, den litet har, är nöjd med litet; Men den mycket äger, fordrar mera. Tusen år och tusen ren har hafvet Slukat håfvor och förvärfvat skatter, Och det fordrar än mitt gyllne smycke." Så hon sade och långt hän från stranden Kastade sitt spänne ut i hafvet. Men den rike gick förgrymmad dädan, Och förgrymmad ropte flickans styfmor: "Olycksaliga, hur har du handlat? Ingen höghet har du mer att vänta, Intet guld skall skimra i din boning, Och ditt spänne ser du aldrig åter." Men den ädla flickan log och sade: "Hvad är höghet mot min framtids lycka, Hvad är guld emot ett lif med kärlek, Hvad är spännet mot min ynglings hjärta?"

27.

Stor var tavastländarn Ojan Pavo, Stor och väldig ibland Finlands söner, Stadig som en granbevuxen klippa, Djärf och snabb och kraftig som en stormvind. Tallar hade han med rötter uppryckt. Kufvat björnar med sin blotta armkraft, Lyftat hästar öfver höga gärden Och som strån förmätne männer nedböjt.

Och nu stod den starke Ojan Pavo Stolt och väldig uppå lagmanstinget: Midt på gården stod han ibland folket Som den höga furan ibland småskog. Men han hof sin stämma opp och sade: "Finns här en af kvinna född och ammad, Som förmår att hålla mig på stället, Blott ett ögonblick på samma ställe, Den må taga strax mitt rika hemman, Den må vinna mina silfverskatter, Den må äga mina många hjordar, Och med kropp och själ är jag dess egen." Så till folket talte Ojan Pavo. Men förskräckte stodo bygdens drängar, Tigande i nejden af den stolte, Och där trädde ingen fram till honom.

Och med undran och med kärlek sågo Bygdens flickor på den unga kämpen; Ty han stod, den starke Ojan Pavo, Som den höga furan ibland småskog, Och hans öga brann som himlens stjärna, Och hans panna lyste klar som dagen, Och hans gula hår föll på hans skuldror Som ett solglänst strömfall öfver fjället.

Men ur kvinnohopen framsteg Anna, Hon, den skönaste af bygdens flickor, Vacker som en morgon till att påse. Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo, Slog omkring hans hals de mjuka armar, Närmade sitt hjärta till hans hjärta, Pressade hans kind mot sina kinder, Och så bjöd hon honom slita lös sig.

Men den starke gossen stod besegrad, Kunde icke röra sig af stället, Utan sade sviktande till flickan: "Anna, Anna, jag har tappat vadet. Du må taga strax mitt rika hemman, Du må vinna mina silfverskatter, Du må äga mina många hjordar, Och med kropp och själ är jag din egen."

SVARTSJUKANS NÄTTER.

FÖRSTA NATTEN.

O du, som sjunker stum och sluten ned Ur molnens rymd på svarta vingar, Förnim den sorgsnes klagan, milda natt, Förnim den olycksaliges förtviflan!-- Hvems är den röst, ur klippans refvor irrar, Lik flodens brusning, lik en suck af hafvet, Ditt tysta, vemodsfria tåg till mötes? Hvems är den stämma, som med ugglans läten Till en förvirrad harmoni sig parar, Beskrattande med återbrutna ljud Din frid, din stillhet, dina vallmodofter? Det är den sorgsnes klagan, milda natt, Det är den olycksaliges förtviflan.

Jag tänkte en gång i en bättre stund: "Förnuftet måste blifva fridens härold Till upprorshopen i min vilda barm." Och se, förnuftet smög sig bäfvande Med palmbeväpnad hand på öde stigar Och kom till kvalens slutna borg, till hjärtat, Och klappade på borgens port och sade: "I, stormande passioner! Hvarför fylla Med ödeläggelse och krig de rum, Där förr I offraden åt mig och lugnet? Bekännen än mitt öfvervälde, hvilen Som oskuldsfulla barn i mitt beskärm, Och lydnaden skall återbringa lugnet, Och lugnet följes blott af goda änglar. Se, hvarför striden, hvarför rasen I? En kvinnas rika blomstergårdar mätta En annan fjärils honingslust;--för er Stå ej de fulla blomstrens kalkar öppna; Men hvarför svärma ständigt kring densamma? Hvad en er nekar, skall en annan skänka, Och lika nektar dricks ur lika blommor. Så talade, vid borgens port, förnuftet.

Då låg bland söfda söner innanför Svartsjukan, kärlekens och hatets dotter. I fridlös dvala låg hon där och sög Ur egen märg en otillräcklig näring Och skärpte sin för dagen skygga blick Och spetsade sitt öra under sömnen. Så hörde hon förnuftets tal vid porten; Försvunnen var i blinken hennes hvila. I hämndfull harm spratt furien opp och tog Ur smärtans koger ett förgiftade svar; Men hvarje pil, som flög från tungans båge, Föll krossad mot förvridna läppar ned, Tills raseriet, dämdt inom dess barm, Bröt fram uti ett hånskratts fulla strömmar.

Ur dvalan väcktes syskonskaran nu: Den bleka plågan och det hemska kvalet Och trånaden, som tärs af evig hunger, Och afunden, som andas pest, och vreden, Som fröjdas af sin blodbestänkta dolk. De väcktes alla, och i modrens spår Framilade den käcka legionen Och bröt med jubelskri till fejd.-- Och nu, du milda gnista, lån af Gud, Du ljusa ängel, som lik solen glädde Min lefnads vår, förnuft, hvad är din lott? Att kufvadt dväljas mellan mörkrets andar I grottorna af mitt förtärda hjärta, Att somna in vid dina bödlars skrål Och vakna opp vid dina kedjors slammer.

Jag sade: "Jag vill anförtro åt dagen Mitt hjärtas ödemark att vederkvickas. Den Gud, som lockar rosen ur sin knopp Och örtens späda frö ur grusets sköte, Den höga, strålbeklädda Gud, som sprider Sitt lif, sin vällust i en död natur Och tvingar stoftets alla myriader Att jubla kring sitt glimmande triumftåg, Den Gud, som hägnade min barndoms blomning, Skall ej förskjuta mig." Så sade jag Och höjde min förgråtna blick mot öster.

Då blef det ljust kring österns rand, och solen Steg opp och stänkte som en mogen drufva Kring himmel, jord och haf sin purpursaft. Och etern drack--och strålade af fröjd, Och böljan drack--och skälfde af förtjusning, Och jorden drack--och kullar, berg och dalar Berusades af drufvans blod och glödde Och väckte sina tusen söfda barn Att tömma morgonens och lifvets fullhet.

Af jubel ljödo nejdens alla eko; Kring fältet sprungo hjordarna, mot skyn Flög fågeln med sin tungas glada offer, Och människan, den sällaste af alla, Gick majestätlig fram med knäppta händer Att digna ned af andakt inför Gud. Då såg jag i mitt bröst och sökte blott En suck att blanda i naturens glädje Och fann mitt hjärta mera tomt än dödens. Med brusten blick, af fasa öfversvämmad, Jag ilade till mina kulor åter, Lik en förirrad natt i dagens famn, Lik molnets skugga, som med oro flyr, Af sjö och land, af höjd och djup förskjuten.

Hvem hör mig, hvem behjärtar mina ord? För hvem skall jag mitt öde uppenbara? Den stela klippan rörs ej af mitt kval, Och natten äger för mitt språk ej öra. En vallfart gör jag till den nejd, där förr Min rika ungdoms gyllne dar fördrömdes. Hvad äger jag på dessa ställen mer? En vålnad lik, jag går bland grafvar här Och vålnader utaf min lefnads lycka. Här står dock hyddan, af sin hängbjörk än Och sina gröna pilar öfverskyggad; Den var ej fordom främmande som nu. På denna bädd af blommor satt jag ofta Vid Minnas sida, målande för henne Vår framtid, full af kärlek och af ljus. Och lutad mot min skuldra såg hon då Med barnslig vällust mot den sköna taflan; Och hvarje oro, om den fanns nå'n gång, Och hvarje tvekan var så lätt förskingrad; Ty brudgum lofte alltid gökens stämma,-- Och lycka väpplingens orakelspråk; Och hon var nöjd igen; hvem denne brudgum, Hvad denna lycka var, förstod hon väl. O Minna, skogsprofetens löfte svek; Men ödets profetior voro sanna. Här ser jag aspen; bär den än mitt namn, I bredd med hennes, i den gröna barken? Här våra popplar; sina rika grenar De slingra kring hvarandra än som förr. Den ena skall beteckna mig, den andra Beteckna Minna;--afgrundslika lögn!

Men jag vill vandra längre, jag vill se Det ställe, där jag tog farväl af Minna, Då hon gick hem att i sin jungfrubur Förgråta tiden af min bortavaro. Och jag flög ut i världen, full af mod, Med hjärta glödande af kärlekens Och af den anade bedriftens sällhet. Här sorlar källan, på hvars strand vi stodo, Och morgonsolen gick förklarad opp; "Se", sade Minna, "gå som den så ljus, Så säll, så stark din bana genom världen Och kom med lugn och värma såsom den Till våra dalar, till din Minna åter." En kyss blott var mitt svar; men mer än löften Och mer än eder sade den.