# Samlade arbeten I

## Part 25

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-i-13100/index.md

Men han kommer.--Jubla, tärna! Lifligt, som en klarnad stjärna. Bröt han fram ur parkens galler, Och mot dig hans kosa sträcks.-- Redan står han säll vid målet, Sakta rasslar nyckelhålet, Fönstret sluts, gardinen faller, Matta lampan släcks.

TILL MIN SPARF.

Dig sköter jag, min lilla sparf, så gärna Och räknar väl ibland Med tårar i mitt öga hvarje kärna, Du plockar ur min hand.

Jag älskar dig, fastän din fjäderslöja Af ingen fägring ler; Jag känner dig, fast ej din näbb kan röja Den ton, ditt inre ger.

Din skrud är mörk som natten, och din tunga Är stum och tyst som den. Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga, Du kan blott vara vän.

Dig kallar mången ful och undrar öfver Att jag dig äga vill; Men du är öm och trogen,--hvad behöfver, Hvad fordrar jag väl till?

Då andra gäcka dina enkla kläder, Ser du på mig så huld, Och jag ej gåfve från din kropp en fjäder För pärlor och för guld.

De prisa siskans driller, de behjärta Kanarierns gälla röst;-- Jag sökte blott en varelse, ett hjärta Att värma vid mitt bröst.

Ej kärleken vid ytans glitter dröjer, Ej mättas han däraf; Hans vällust är den tacksamhet, han höjer, Den sällhet, som han gaf.

När du i menlös glädje pickar stilla Den hand, du sitter på, Belönar du ej då min vård, du lilla, Är du ej vacker då?

Förtroligt skall jag söka att besälla Din lefnads snabba vår, Och när du dör, skall på din graf jag fälla En blomma och en tår.

BEGRAFNINGEN.

Tempeltornets dystra klockor hördes, Mot dess port en svartklädd skara rördes, Och en yngling, skördad ifrån våren, Buro de på båren.

Sakta sänktes slumrarn ned i mullen, Fredligt rundades ånyo kullen, Och ett enkelt kors blef ställdt af sorgen På den trygga borgen.

Nu, när lifvets sista gärd var slutad, Bröt det tysta tåget opp,--men lutad Mot en alm, som sig i nejden höjde, Kvar en flicka dröjde.

Och hon dröjde där, tills allt blef öde; Då till grafven gick hon, till den döde, Och en lilja, som hon bar i handen, Offrade åt sanden.

Och den trogna satt och grät på stället Än, när solen sjunkit bakom fjället Och den bleka, nattomhöljda stjärnan Uppgick öfver tärnan.

Nästa morgon blef hon än där funnen, Men dess tårekälla var förrunnen, Och mot korset, som hon slöt med armen, Slog ej mera barmen.

TILL FRIGGA.

Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod! Ej din pärla jag sökt, strålande ocean! Friggas hjärta mig lockar, Röjdt i tårade ögats dagg.

O, hur ringa för mig vore en gränslös värld, Med dess solar af guld, med dess demanters sken, Mot den värld, jag med henne Hänryckt gömmer i sluten famn!

Hvad af stoftet hon länt, hvad hon af himlen har, Kan jag skilja det mer, än på vår sommarsky Hvad blott aftonen målar Eller morgonens blomsterhand?

Tanke svindlar och syn, när i dess blick jag ser, Liksom såge jag ned i ett omätligt djup, Tills jag spritter ur dvalan Vid en kyss af dess purpurmund.

Säg, hvar fostrades du, leende ängel; säg, Tills du sänkte dig ned och åt ditt rosentjäll Gaf gestalten af Frigga, Att försköna min vandring här?

Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram, Suckar anden en gång, tryckt af sin bojas ok, O, hur saligt att ila I den älskades armar då!

Jorden smeker min fot, ljuf som en vårvind där, Lifvets fjättrande tyngd lätt som en bubbla känns, Och af svallande pulsar Vaggas själen till gudars ro.

UNGDOMEN.

Bland de makter, som på jorden trona, Bär blott vanskligheten säker krona; Döden kan ej störtas, kan ej skona, Och hans lia rostar ej.

Yngling, bäfvar du för härjarns spira, O, så lär att stundens högtid fira! Vet, en evighet af lif kan spira I ett enda ögonblick.

Jord och himmel äges af minuten, Jord och himmel kan i den bli njuten; Hög och rik och gränslös, fast förfluten, Kan den bli hos minnet kvar.

Men ej tanken dock, af lagar bunden, Känslan är den makt, som adlar stunden, Känslan ensam skördar i sekunden Mer än tusen sekler sått.

Jubla, yngling! Gudalånet blommar Än i dina pulsars varma sommar; Än uti ditt hjärtas helgedomar Lefver känslan stark och ung.

Men de flykta, men de domna sakta, Dessa stunder, som din sällhet vakta; Åldern nalkas, yngling, lär att akta Skänkerna af lifvets vår!

Njut, så länge än din majdag varar! Ingen blomma höstens stormil sparar, Ingen blid, förtrolig sol förklarar Vinterns långa, kulna natt.

Hvarför skulle du i fåfäng möda. Glädjens enda, korta dar föröda? Hvarför med ditt friska hjärtblod föda Slumpens och bekymrens nyck?

Kärleken dig manar;--hör du buden Af den späda, segerkrönta guden? Ej blott tärnan famnar du i bruden, Alla världar famnar du.

Rankan svajar, purpurdrufvan blöder, Glädje blott i hennes nejder glöder, Kungasalig vandrar tiggarn, bröder, Under rankans krona böjd.

Älska, yngling!--Hjärtats lågor svalkas; Drick!--En vinter utan drufvor nalkas; Lef och gläds och njut och le och skalkas! Frost och domning följa sen.

DEN VÄNTANDE.

Hur lång ar vägen? Kort för det friska sinnet, Men lång, ack, lång för det sjuka hjärtats väntan. När skall hon komma, när skall den hulda sjunka Säll i min svallande famn?

Hit skall hon nalkas, valde hon än att nöta På skogens sandiga stig den späda foten, Hit, om hon älskat böljan och djärf i jullen Klyfver den spelande våg.

Från uddens häll, i skygd af den krökta tallen, Vill jag en spanande blick i växling sänka På stigen än och än på det spegellugna Sundets bestrålade längd.

Här vill jag lyssna;--tystnen, o sångarinnor I skogens toppar, er sång begär jag icke; Nej, blott ett sakta ljud af ett årslag fjärran Eller den älskades steg.

Förgäfves! Ej ett bud från den hulda stillar Mitt öras längtan; blott finkens driller domna I nejdens lugn, och stundom i ekos sköte Gökens melodiska suck.

Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast Af rädda får, som i damm tillbaka vända; Ser jag längs böljan;--endast en skara måsar Glimmar i aftonens brand.

Men du, hvars ögas strålar på en gång famna Planetens segrande lopp, atomens dvala, Säg, förrn du sjunker, glödande sol, hvar är hon? Säg, hvar den älskade är!

Förgäfves! Lik en kung, från din höga bana Kringströr du håfvor, men hör ej barnens suckar; Åt mig, som tigger endast ett svar om henne, Skänker du strömmar af guld.

Hvem skall jag fråga? Månne den muntra lärkan, Som nyss med bärgade vingar sjönk ur molnet? Hvad? Eller höken, där han med spända segel Sköter sin luftiga jakt?

Ack, hvarje pulsslag öker mitt kval, min saknad; Förrädiskt nära bedragna sinnen hoppet, Och hoppet åter blåser med falska läppar Låga i kärlekens glöd.

Ej svalkar aftondimman, ur viken stigen, Ej daggens yppiga skur mitt hjärtas trånad, Ej nattens vind, som, susande kringom klippan, Smeker min kyliga lock.

Till hvila går naturen, alltmer förbreder Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden; I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng; Ensam försmäktar blott jag.

FÄRD FRÅN ÅBO.

Ren fladdrar seglet, jullen är lossad ren. I styret fattar ynglingens säkra hand, Och skön och rodnande i stäfven Sitter vid åran en landtlig tärna.

Ej tyngs den lilla, vaggande båten mer Af mjölk och frukter; stäfvorna tömda stå, Och kram och högtidsdräkter gömmas Nu i den städade äppelkorgen.

Men aftonvinden lefver ånyo opp, Och Auras vimplar peka mot fjärden hän, Och seglet fylls, och afsked vinkas Glädtigt åt jullarnas mängd vid stranden.

Och nu, o stad, farväl, och ett långt farväl! Snart skall jag mer ej skåda ditt stolta prål, Ej mera höra dina vagnars Dånande larm på de fulla torgen;

Men vandra ostörd kring i en lugn natur Och se dess prakt, ej rubbad af mänskohand, Och lyssna säll till bygdens tungor: Fåglarne, eko och silfverbäcken.

Ren öppnar mot oss fjärden en vidgad famn. På afstånd ser jag stranden af Runsala, Där mellan sekelgamla ekar Nymferna vårda Choraei källa.

Frid med din aska, skald från mitt fosterland! Som jag du ofta vaggat på Auras våg Och ofta, ofta längtat åter Hän till din dal och dess gröna vakter.

Men kosan styrs mot öster;--den långa sjön Står som en ändlös spegel för ögat fram, Och hvita såsom svanor klyfva Segel vid segel dess blanka yta.

Men solen sjunker, vindarne tyna af, I skogen somna ljuden af fåglarne; Blott här och där en bygdens tärna Lyfter sin åre och ler och sjunger.

Men lifvets glada dröm vid naturens barm Och hjärtats längtan och tärnans blyga kval Och hoppets fröjd och minnets vällust Sväfva i tonernas famn kring sunden.

Det mörknar ej, det ljusnar ej,--härligt hvälfs En natt af silfver, bytt mot en dag af guld, Kring jullen, där den sakta nalkas Fjärden, som klyfves af Lemos udde.

Med fröjd och vemod ser jag de nejder nu, Där du, begråtne yngling, din lager bröt, Där, Ramsay, du kring skyddad fana Samlade flyende kämpar åter.

Med vemod, när jag tänker: du togs så ung Från hoppets sköna värld, från ditt kämpalif; Med fröjd dock, när jag tänker: hjälten Blödde för äran och fosterlandet.

Ännu med vördnad tycker sig skärens son I skumma nätter skåda din vålnad där Och, allt som strandens granar susa, Höra din manande härskarstämma.

Så styrs bland lugna minnen vår glada färd, Tills Vapparns vida fjärd är tillryggalagd Och sundet med sitt tempel fjärran Bjuder oss in i sitt trånga sköte.

Där ser jag kullens grönskande björkar ren;-- Min sällhets stumma vittnen, jag hälsar er Och dig, o hydda, byggd på stranden, Ärnad åt mig för den korta sommarn.

Mottag mig nu och låt mig en vingad stund Bland sömn och drömmar bo i din stilla famn! När första morgonstrålen glöder, Väntar mig Frigga på kullen redan.

HVAD JAG ÄR SÄLL!

Hvad jag är säll!--I lifvets morgontimmar Kring hoppets blanka sjöar sväfvar jag, Lik seglaren, som i sin julle stimmar På vikens spegellugn en sommardag; Hvarthelst han ser, en löfprydd kulle skälfver, En blomrik tafla tindrar för hans syn, Och strålfull himlen sig där ofvan hvälfver, Och strålfull ler den under vattnets bryn.

Hvad jag är säll!--Stå icke jordens länder, En gränslös bana, öppen för min gång? Har jag ej skatter nog i mina händer, Min stämda lyra och min glada sång? Har jag ej språk, som talar till en annan, Om än bland söderns nakna barn jag gick: Det friska lugnet på den ljusa pannan Och kärlek i det fria ögats blick?

Hvad jag är säll!--I tusen former dansar Det sköna idealet kring min stig, Och äran står vid vägens slut med kransar Och vinkar leende och kallar mig. Odödlighetens lugna sol förgyller Det mål, jag söker, trånande och varm, Och ingen låg, föraktlig tvekan fyller Min djärfva, stolta, ungdomsfriska barm.

Hvad jag är säll!--En trogen flicka delar Min ömhet, mina minnen och mitt hopp. Finns någon fröjd, som i min lycka felar, Den söker jag i hennes armar opp. För hennes blickars oskuldsfulla värma Uppblomstrar härligt mina känslors vår, Och såsom fjärlar hennes kyssar svärma Omkring det eden, i mitt hjärta rår.

Hvad jag är säll!--När lifvets morgon viker, Står mig dock lyrans milda tröst igen. Hvad jag är säll!--När äfven lyran sviker, Har jag kanske ett namn till tröst för den. Men om af ryktets tunga jag förglömmes, Är mig likväl min hulda flicka kvar; Och om ock hon för mina blickar gömmes, Har jag dock minnet än af hvad jag var.

MÖTET.

Hon stod vid hasselhäckens dörr, Den flicka, som jag älskar mest, Och hennes blick, så yster förr, Var nu med stilla vemod fäst På tufvan, där förleden kväll Hon vid min sida satt så säll.

En tårbegjuten ros hon bar, Ett minne, som jag skänkte där. Hon trodde, att jag fjärran var, Och jag var henne dock så när; I närmsta buske gömd jag låg Och tårades och såg och såg.

Där stod en björk från fordomtid Och grönskade och växte fritt; Den bar min flickas namn,--bredvid Bar den i ljusa barken mitt. Tätt till hvarann jag båda skar En afton, då jag ensam var.

Det var så kärt för hennes håg Att se dem vara dag från dag.-- Nu stod hon suckande och såg Den flydda vännens kända drag Och skref, en sorgsen vers dit ner Ur Ingborgs klagan af Tegnér.

Och jag blef tyst och gömd ändå Och lät min flicka plåga sig. Det var så ljuft att tänka på De kval, den hulda led för mig; Blott därför var jag otacksam Och skyndade ej genast fram.

Men fjäriln flög till blommans knopp, Och blomman gaf sin purpurmund; Och trasten sjöng i björkens topp, Och hennes make kom på stund; Då nämnde jag min flickas namn, Sprang opp och flög i hennes famn.

TILL EN FLICKA.

Flicka, säg hvad magiskt tvång det är, Som mig ständigt till ditt hjärta jagar? Säg mig, hvarför längtar jag att där, Endast där fördrömma mina dagar?

Hvarför är den sköna helgedom, Där naturen som prästinna dröjer, För min blick så stel, så glädjetom, Om ej dig jag bland dess under röjer?

Såsom jag i stoftets bojor snärd, Såsom jag ett rof för ödets bölja, Är för mig du mera än en värld, Fast den minsta buske kan dig dölja.

Hulda, länge, innan dig, jag såg, Var jag älskad, älskande tillbaka; Ofvan molnen, där mitt hemland låg, Ägde jag förut en dyrkad maka.

Rikare var hennes barm än din, Hennes kyss var mera full att njuta; Vid som himlen var dess famn, och min Var dock ej för trång att henne sluta.

O, hur mönstrar jag ej mången gång Dessa minnen ifrån fadershuset! Hvad jag älskat såsom fri en gång, Älskar jag ännu, fast smidd vid gruset.

Flicka, ej din tjusande gestalt, Färgen ej på dina rosenkinder, Nej, en kärlek till det stora allt Är den makt, som vid din famn mig binder.

Jord och himmel äger jag i dig, Kan i dig blott till mitt hjärta pressa; Undra därför ej, att du för mig Är så dyr, så dyr som båda dessa.

DEN TILLFRISKNANDE.

O, låt mig sitta tyst på din bädd och skåda, Hur våren sakta spirar ur vinterns dvala Och purpursmyckad, blomsterbekransad åter Lofvar mig gladare dar.

Jag satt ej längesen vid din sida, flicka; Din hy var härjad då och ditt öga mulnadt, Och dödens blekhet låg som en dyster drifva Öfver ditt anlete bredd.

Nu har han flyktat. Leende strålar åter Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol, Och på de blida kindernas värma svälla Rosor och liljor igen.

Och alla löjen, alla de små kariter, Som skrämda flögo unnan den kulnes spira, Församlas åter, än kring din ljusa panna, Än kring din yppiga mun.

De täckas lekar vill jag en stund betrakta, Hur, fjärillikt, de hylla hvar nyfödd skönhet, Tills själf med fjärilns mod jag mig lifligt sänker Ned för att leka bland dem.

För hvarje tår, jag göt på din vinter, flicka, Skall då din vår mig skänka en vacker blomma; För hvarje suck, din bleknade läpp mig kostat, Ger mig den friska en kyss.

VAGGSÅNG FÖR MITT HJÄRTA.

Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt! Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila!

Hvarför ser du mot dagen än? Säg, hvad väntar du mer af den? För de djupa sår kanhända Någon helande blomma?

Arma hjärta, slut ögat till! Dagens rosor du pröfvat nog; Blott i sömnens dunkla lustgård Gror den stängel, dig läker.

Sof, som liljan, hon slumrar bort, Flyktigt bruten af höstens vind. Sof, som hinden, tyngd af pilar, Somnar in och förblöder.

Hvarför sörja förflutna dar? Hvarför minnas, att sällt du var? En gång måste våren vissna, En gång glädjen, o hjärta!

Äfven du har din majdag sett; Hvad, fast icke den evig blef! Sök blott ej dess milda låga Än bland vintriga skuggor!

Minns du sällhetens stunder än? Lunden grönskade, fågeln sjöng, Och ditt kärleksfulla tempel Var den doftande kullen.

Minns du famnen, som slöt dig där? Minns du hjärtat, som sökte dig? Minns du än den kyssbetäckta Läppens domnande eder?

Då, när öga i öga såg, Känsla speglad i känsla låg, Då var tid att vaka, hjärta, Nu att slumra och glömma.

Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt! Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila!

BARNDOMSMINNEN.

Jag minns en tid, jag minns den hvar minut, Då lifvets maj på mina kinder glödde Och i min späda barm en ros slog ut, Hvars fägring inga stormar än förödde.

Hur säll jag lefde i min oskuld då, Lik morgonstundens första fläkt i dalen! Min fröjd var ren som ljuset i det blå, Och lätta såsom daggens pärlor kvalen.

Då tycktes glädjen bo i hvar gestalt Och jorden le, liksom af änglar buren, Och vindens susning, bäckens sång och allt Var barn som jag och lekte med naturen.

Men snart du flydde, sköna barndomsvår, Att aldrig värma detta hjärta mera. Ack, lundens fägring knoppas år från år, Men lifvets blomma en gång och ej flera.

Förgäfves, sen dess, purpur tynat af, Du vattnar hennes rot med tårefloder; De bleka bladen söka blott en graf, Och stängeln sjunker mot sin kalla moder.

O, snart ju ila dessa stunder bort, Som offras här åt sträfvandet och hoppet! Då mänskans bana mättes ut så kort, Hvi skall dess glädje vissna under loppet?

Mot dig jag blickar, tid, som har förgått, Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka; Ack, le och njuta, det var barnets lott, Och ynglingens är strida, och försaka.

Hvad är den värld, som ljusnar för mitt hopp, Den palm, hvarom min djärfva aning talar, Emot den hydda, där jag växte opp, Och kransarna uti min barndoms dalar!

Dock klagar icke jag.--Den fröjd, som var, Skall hjärtats dufvobud ej återfinna; Blott, ljufva minne af förflutna dar, Blif du min trogna följeslagarinna.

Kanske ännu vid vägens slut en vän För den af bördor tyngda vandrarn ömmar, Kanske att ålderdomen ger igen Min forna frid och mina barndomsdrömmar.

När, böjd mot stafven i min matta hand, Jag ser det rum, där inga sorger agga, Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand Som fordom mången afton till min vagga.

VID EN VÄNS DÖD.

Förgänglig var då den sälla lott, Mig brydde; Lik vårdagsfläkten den smekte blott Och flydde. Ack, ljuft jag drömde, Jag mig förglömde; Men snart kom den, som min glädje gömde I grafven.

Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig, Du flydda, Du hör mig ej, du ej öppnar mig Din hydda; Min tår ej räcker, Min suck ej väcker Det bröst, som stoftet och natten täcker I grafven.

Dock, ömma vän, fast för ödets slag Jag dignar, Min sorg är ljuf, och min smärta jag Välsignar; Ty du har vunnit Och friden hunnit: Det lugn, jag mist, du fördubbladt funnit I grafven.

Ja, lycklig du, som din staf har fällt Och somnat; På jorden är blott det hjärta sällt, Som domnat. Mot ödet, tiden, Mot stormen, striden, Hur lugn är hvilan, hur djup är friden I grafven!

Sof, sälla ande, från flärden skild Och kvalen, Sof sött som daggen, om kvällen spilld I dalen; Tills gryningsstunden Bestrålar runden Och väcker slumrarn ur morgonblunden I grafven.

Det frö till lif, som i mänskan göms Af ljuset, I mörkrets fjättrar ej evigt glöms I gruset. Hvad döden fäller, Han återställer, Och knoppen blott, hvarur blomman väller, Är grafven.

ÖFVER ETT SOVANDE BARN.

Hur säll i vaggans famn du hvilar än, Hur obekant med villorna och flärden! Din bädd--af modershand bereddes den, Din ro--af syskon från den högre välden.

Som morgonlugnet kring en källas blå, Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver; Ty tidens vinge slog ej än därpå, Och ödet gick ej än med storm däröfver.

Du ler:--o, röjdes dock en gång för mig Den bild, som leker i ditt slutna öga! Det är ej jorden än; som tjusar dig, Det är ett minne från det fjärran höga.

Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott, Med blommans lif att hjärtats lif förena! I dina blickar härske slummern blott Och drömmens ängel i din barm allena!

PÅ ETT BARNS GRAF.

Hvem mätte ut din strid så kort, Säg, späda barn, som slumrat bort Från jordens fröjd och smärta? Dess vår du endast skåda fick, Dock bodde tårar i din blick Och oro i ditt hjärta. Nu är ditt lugn dig återställdt, Nu sofver du så djupt, så sällt, Som under snö och ilar Den fallna blomman hvilar.

Den lott är ljuf, den seger skön, Att ren till dagens fulla lön För morgonväkten fällas. Ack, mången gick i sorgens dal, Som såg det gry, betryckt af kval, Och fridlös såg det kvällas, Men kom ej såsom du likväl Med ren och obefläckad själ Vid Herrens vink ur kvalmen Till skuggan och till palmen.

LIF OCH DÖD.

Lifvets ängel satt på skaparns högra arm, Nedanför låg jorden i sin barndom än; Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm Ren den första synd, som växte opp på den.

Flyg, så sade Gud till lifvets ängel då, Straffande till jordens skuldbehöljda dal! Ingen fröjd skall evigt blomma mer därpå, Intet väsen fly förgänglighetens kval.

Och Guds sändebud flög ned till syndens land, Svingande sin lia, som hans herre bjöd; Och när stoftets son såg spåren af hans hand, Nämnde han förskräckt den ljusa ängeln _Död_.

Och den höge skördarn skonar ej.--Hans glaf Krossar örtens ringhet, krossar ekens prakt. Hög och låg och rik och fattig, kung och slaf, Alla bäfva för hans allvar, för hans makt.

Men utaf de offer, som han fäller här, Samlar han det ädla, som låg gömdt i dem, Skiljer det från grusets smitta blott och bär Allt försonadt åter till sin Gud, sitt hem.

TILL DEN ÅLDERSTEGNE.

Sörjer du en tid, som är förfluten, Ädle gamle, där du tyst och sluten Skrider fram i ålderns kulna dal? Tänker du med saknad på de stunder, Då du närde känslans rika under Och den ungdomsvarma pulsen svällde Än af salighet och än af kval?

Ingen vällust spirar på din bana Kärlekens och ärans djärfva fåna Svajar fjärran från din öde stig; Nöjets blida, balsamfyllda fläktar, Flickans rosor och pokalens nektar Lifva sjuklingen och lifva slafven, Ack, men lifva icke mera dig.

Löna dig för mödorna och striden Dessa lemmar, stämplade af tiden, Denna längtan, som sitt mål ej hann? Eller gömmer det förödda tjället Någon njutning, någon skatt i stället För den glädje, som kom in med våren Och som gäckande med den försvann?

Ja, i djupet af ditt inre väcktes För hvar trånad, som af tiden släcktes, Högre nöjen, renare begär. Ack, vi skåda blott din yttre slöja, Blott de fåror, som din panna plöja, Icke fridens ängel i ditt hjärta, Ej det eden, som han skapat där.

Se, när dagens purpurlågor glimma, Tjusar än en guldbestrålad dimma, Än en blomma, i sin knoppning röjd. Först när solens milda flamma bärgas, Flyr det bländsken, hvaraf gruset färgas, Och i oförgänglig skönhet tindrar Då det stjärnbeströdda fästets höjd.

Så, när ålderns långa afton skymmer, Flykta själens jordiska bekymmer, Och dess himmel går förklarad opp. Är det svårt att lifvets dag försaka, Kan du önska dig dess glans tillbaka, Då din kväll är ljus som stjärnerymden Och omätligt såsom den ditt hopp?

Allt, hvad fordom du som ljufvast tänkte, Allt, hvad sträfvandet och lyckan skänkte, Står ett bleknadt intet för din syn, Som för vandraren på Alpens höjder Dalens dofter, fjärilar och fröjder, När han fjällets fria hjässa hunnit Och af eter svalkas ofvan skyn.

O, hvad är den sällhet, här vi söke? Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spöke, Ur sin natt af fantasin befalldt. Trånfull sträckes famnen till dess möte, Jublande vi sjunka i dess sköte, Men som rök omsluter oss fantomet, Fridlöst, mulnadt, gycklande och kallt.

Lycklig du, som flärden mer ej dårar; Lögnerna af jordens falska vårar Har du lärt att fatta med förakt. Inga skiften nå ditt trygga läger, Hvad du hoppas, hvad du sökt och äger, Fostras ej i dödlighetens parker Och förvissnar ej med deras prakt.

Skygd mot villorna och mot passionen Och ett minne, huldt som harpotonen, Och en graf, som vinkar och som ler, Och en röst, som bakom grafven talar, Kallar, bjuder, tröstar och hugsvalar: Där den sällhet, som du eftertraktar Och som åldrens stilla bana ter.

Hell dig! Undan stormarna och åren, Hög och segrande i silfverhåren, Vandrar du mot evighetens rand, Seglarn lik, som, ren af lugnet vaggad, Ser på afstånd oceanen fradgad Och med glädjens hvita vimpel hälsar Stränderna utaf sitt fosterland.

BARDEN.

I dalens famn förflöt hans barndomstid, Hans lif var lugnt som källan vid hans hydda. Hvar nyfödd dag kom rik af hopp och frid, Och ingen oro tog han från den flydda.

Han själf ej drömde om sin framtid än, Och ingen anade hans kall med åren. Hans värld var trång; dock storhet fanns i den, Och skönhet väcktes äfven där af våren.

Och obekant och sluten i sig själf, Men med en jättelik natur förtrogen, Han lärde kraftens språk af bygdens älf Och saknadens af bäckarna och skogen.

Där såg han klippan trygg bland stormar stå, En bild af mannens mod, en bild af hjälten, Där lyste kvinnans själ ur himlens blå, Och kärlek slog i blommor ut på fälten.