Part 24

Se, af våld ej krossadt och ej skrämdt af glafvar, Hvilar än det Ädla mellan blod och grafvar, Och till gudabarnet stiga änglar neder, Ammande slumrarn med frihet och ljus.

Men hans styrka växer under milda händer, Och hans tankes gnista sig till flamma tänder, Och han öppnar ögat, och han skådar eder, Slafvar, tyranner, ruiner och grus!

Se, då flyr hans dvala, och hans vrede glöder, Och hans hjärta ropar om förtryckta bröder, Och han slår på skölden, och han svär att fira Ljusets triumf med en frälsad natur.

Och med kraft och värma han sin väg beträder Och lik dagens stjärna sig i strålar kläder, Och mot vinternatten kring tyrannens spira Sänder han glödande pilarnas skur.

Och då faller härjarn, då förjagas natten, Och en gryning flammar öfver land och vatten, Och mot morgonglansen af den nya dagen Skallar den heliga frihetens ord.

Men det ädla stiger öfver glädjens vimmel, Och det vidgas stilla till en molnfri himmel, Och, ej skymfad längre, ej i fjättrar slagen, Bor i dess famn en välsignande jord.

Och en tid skall komma, då basunen ropar Och då rymden samlar sina stjärnehopar Och åt vanskligheten och åt kaos gärdar Välden, som fyllde det härliga blå.

Men fast solar ramla från de fasta grunder Och fast jorden flyktar som en suck därunder Och fast askan skingras af förgätna världar, Lefver och segrar det ädla ändå.

LÄRKAN.

Högre uppsteg dagen, Glädjen och behagen Väcktes ur sin långa vinterdvala; Vårens krans blef bunden, Göken gol i lunden, Och kring hyddan flög min kända svala; Luften ljöd och skogen, Minsta fågel trogen Göt i stämmor späda hjärtats brand.

Allas fröjd jag hörde; Djupast dock mig rörde Lärkans ljufva lott i himlarunden. Varmast sågs den ömma Om sin kärlek drömma Och om sällheten af lifssekunden; Hvarje ton, hon sände, Där till skyn hon lände, Tycktes klinga i mitt öra så:

Lycklig den, som inga Hårda bojor tvinga Att den fria eterns rymd försaka, Som, för sången buren, Ständigt ser naturen I gestalterne af vår och maka! Så jag kvädas hörde; Eko återförde Mångfördubblad hennes sång till mig.

Blott med solen följa Öfver land och bölja Än till söderns hem och än till nordens; Kyssas först i dalen, Sen i etersalen Sjunga känslans salighet och jordens; Hvilken lott du njuter, Hvilken fröjd du sluter, Lärka, lärka, i din lilla barm!

MAJSÅNG.

Sköna maj, välkommen Till var bygd igen! Sköna maj, välkommen, Våra lekars vän! Känslans gudaflamma Väcktes vid din ljusning; Jord och skyar stamma Kärlek och förtjusning; Sorgen flyr för våren, Glädje ler ur tåren, Morgonrodnad ur bekymrens moln.

Blomman låg förkolnad Under frost och snö; Höstens bleka vålnad, Gick hon nöjd att dö.-- Vintern, härjarns like, Som föröder nejden Och i sköfladt rike Tronar efter fejden, Satt med isad glafven Segrande på grafven, Dyster själf och mörk och kall som den.

Inga strålar sänktes På vår morgon ner, Ingen daggtår skänktes Nordens afton mer, Tills, af svanor dragen, Maj med blomsterhatten Göt sitt guld i dagen, Purpurklädde natten, Vinterns spira bräckte Och ur lossadt häkte kallade den väva Flora fram.

Nu ur lundens sköte Och ur blommans knopp Stiga dig till möte Glada offer opp; Blott ditt lof de susa, Dessa rosenhäckar, Till din ära brusa Våra silfverbäckar, Och med tacksam tunga Tusen fåglar sjunga Liksom vi: Välkommen, skön maj!

FLYTTFÅGLARNE.

I, flyktande gäster på främmande strand, När söken I åter ert fädernesland? När sippan sig döljer I fädernedalen Och bäcken besköljer Den grönskande alen, Då lyfta de vingen, Då komma de små; Väg visar dem ingen I villande blå; De hitta ändå.

De finna så säkert den saknade nord, Där våren dem väntar med hydda och bord, Där källornas spenar De trötta förfriska Och vaggande grenar Om njutningar hviska, Där hjärtat får drömma Vid nattsolens gång Och kärleken glömma Vid lekar och sång, Att vägen var lång.

De lyckliga glada, de bygga i ro Bland mossiga tallar sitt fredliga bo; Och stormarne, krigen, Bekymren och sorgen, De känna ej stigen Till värnlösa borgen, Där glädjen behöfver Blott maj dagens brand Och natten, som söfver Med rosende hand De späda ibland.

Du, flyktande ande på främmande strand, När söker du åter ditt fädernesland? När palmerna mogna I fädernevärlden, Då börjar du, trogna, Den fröjdfulla färden, Då lyfter du vingen Som fåglarna små; Väg visar dig ingen I villande blå; Du hittar ändå.

VALLGOSSEN.

Hur skön bland österns skyar Går dagen opp Och fyller fält och byar Med fröjd och hopp! Ur skog och lundar skalla Blott glädjeljud, Och luftens skaror alla Lofsjunga Gud.

Och molnen purpurranda Sin blåa gräns Och jordens fägring blanda Med himmelens. Men källan står därunder Så ren och ler Och lockar fästets under I skötet ner.--

Dig, gröna äng, jag söker Ännu en gång, Där klara bäcken kröker Sitt muntra språng. Invid den gamla stammen Min torfbänk är; Och getterna och lammen, De trifvas här.

Här, mellan löfvens galler, Är ljuft att se, Hur morgondaggen faller På blommorne. Här är det lätt att höra De sångers tal, Dem milda vindar föra Från dal till dal.

Här är jag van att bida Mitt hjärtas vän; Här sjöng hon vid min sida Om kärleken. O lyssnen, lamm! I kännen Den huldas röst; Snart får jag sluta vännen Mot troget bröst.

När solen börjat blicka Från fjällets höjd, Då ser jag ren min flicka På kullen röjd. Då bär hon ren i handen För mig en krans Af väppling, som vid stranden Den skönsta fanns.

Och som jag hade vingar, Jag skyndar dit, Och snart jag henne bringar Med lammen hit; Här sätta vi oss båda Och kyssas då, Och skogens dufvor skåda Med afund på.

Sen sjunger hon naturen; Och bygden hör Min gälla pipa, skuren Af vikens rör. Och böljans tummel stillas Vid insjöns strand, Och andras hjordar villas Till oss ibland.

Hvad blef ej herden gifvet, Hvar finns ett namn, Som målar oskuldslifvet I dalens famn? Vår rikedom vi äga I stillhet där, Och hjord och blommor säga, Hur stor den är.

Ja, än då nordan ryter På blommans graf, Finns ingen il, som bryter Min glädje af. Jag söker vintertiden Mitt låga bo, Och kärleken och friden Där inne gro.

Vid varma spiselhallen Jag sitter glad, Och hjorden står i stallen Med gräs och blad. Jag sjunger blomstersången I hyddans rund, Fast sommarn är förgången Och blommans stund.

Ty kölden kan väl isa Min dal och höjd, Men ej min enkla visa, Min rena fröjd. Om stormar gny mot tjället, Det intet gör, Blott lugnet bor i stället Där innanför.

Men våren kommer åter, Sen vintern flytt, Och sippans öga gråter Sin dagg på nytt; Då går jag ut och vallar Min hjord igen, Och eko återskallar Min stämma än.

Dig, gröna äng, jag söker Ännu en gång, Där klara bäcken kröker Sitt muntra språng. Invid den gamla stammen Min torfbänk är; Och getterna och lammen, De trifvas här.

MINA DAGAR.

I dalens skygd, där lärkans toner skalla, Jag sitter hänryckt vid min flickas sida. Vid mina fötter källans böljor svalla, Af blommor kyssta och af fläktar blida. Jag aldrig nånsin manats ut att strida Mot dessa töcken, dem vi sorger kalla, Och ingen annan vet min gömda tufva Än vänskapen, min flicka och min drufva.

Jag ler, hon ler, min hulda drömda maka, Ty inga tomma kval vi skapa själfva. Jag sjunger hennes namn, hon mitt tillbaka, Och lundens löf vid vår förtjusning skälfva, Och tusen fjärlar blommans kyss försaka, Att öfver oss en blomsterhimmel hvälfva; Ack, sköna värld, hur stämmer ej naturen Med hvarje sällhet, i vårt hjärta buren!

Hvi skulle jag med inre missljud störa Den harmoni, som härskar i det hela? Blott rena toner genom alltet spela, Och rena må mitt eko återföra. Du, ömma flicka, skall min glädje dela, När våra samljud klinga i ditt öra, Och, fastare i mina armar sluten, Till kyss förbyta lifvet och minuten.

TILL EN FÅGEL.

Säg mig, du lilla fågel, Där mellan almens blad, Hur kan du ständigt sjunga Och ständigt vara glad? Jag hör din röst hvar morgon, Jag hör den hvarje kväll, Men lika ren är stämman Och tonen lika säll.

Ditt förråd är så ringa, Din boning är så trång, Dock ser du mot din hydda Och sjunger hvarje gång. Du samlar inga skördar, Och inga kan du så; Du vet ej morgondagen Och är så nöjd ändå.

Hur ges det icke mången, Som gods och håfvor fått, Som land och riken äger Och bor i gyllne slott, Men hälsar dock med suckar Och tårbegjuten blick Den sol, hvars uppgångstimma Nu nyss din lofsång fick!

Hur skulle icke mänskan Din ringa lott försmå, Och hon, den otacksamma, Är mindre nöjd ändå. Ditt späda hjärta krossa, Det stode henne fritt; Dock prisar du ditt öde, Och hon förbannar sitt.

Hvi blickar hon mot höjden Så knotande, så kallt? Hvad ägde hon att fordra, Då skaparen gaf allt? Då jordens glädje ligger För hennes fötter ner, Hvi ser hon stolt på slafven Och suckar efter mer?

Nej, sjung du, lilla fågel, Om njutning hvarje gång, Och aldrig skall jag blanda En klagan med din sång. Kom, bygg ditt bo hvar sommar Invid mitt tjäll ännu Och lär mig kväll och morgon Att vara säll som du.

VÅRMORGONEN.

Se, hur härlig solen träder Öfver österns böljor redan Och i guld och purpur kläder Jorden, leende där nedan. Dimman skingras, kölden flyktar, Och naturens dvala lyktar.

Lärkan, nyss på lätta vingar Buren hit från söderns höjder, Sjunger, där hon högt sig svingar, Känslans hopp och vårens fröjder, Medan, sväfvande mot jorden, Svaneflocken hälsar norden.

Fri och yster dansar vågen Mellan trädens dunkla stammar. Ekorn skyndar, glad i hågen Till sin mossbetäckta kammar, Och där långt i djupa skogen Kuttrar dufvan, öm och trogen.

Vaggad blidt af morgontfläkten, Grönskar nu på åkern sådden, Och i hvita vinterdräkten Springer haren öfver brodden Gömd bland buskar under granen, Spänner jägarn sakta hanen.

Sparsamt närd af lundens kyla, Tindrar där en sjunken drifva, Medan ljusa björkar skyla Källans sorl och tufvans vifva, Och den nyss uppväckte Näcken Rör sin silfversträng i bäcken.

Sköna vår, hur länge rullar Ej din vagn kring söderns stränder, Innan till förgätna kullar, Till vår nord du återvänder, Och som vår så tacksam glöder Ingen barm för dig i söder!

Hör du våra hymner skalla, Hör du, hvad han tyder, sången: Att du kommer till oss alla Såsom friheten till fången, Att på polens frusna drifva Finnas hjärtan ock att lifva.

Skynda att åt land och vatten Väfva nya högtidsskrudar, Locka fjärlarne ur natten Och ur stoftet deras brudar, Och ur kärleksfulla sinnen Jaga vinterns kulna minnen!

TILL EN BLOMMA.

Nyss slöt du dvalan;--ögat, ej fängsladt mer, Än med så hjärtlig glädje mot höjden ser, Där morgonrodnan, af lätta skyar buren, I famn af purpur sluter sin brud, naturen.

Allt är så tyst i din rund, så stilla än; Af vällust dö de ilar, som nalkas den. På gyllne vingar fladdrar den dolda flärden;-- Säg, lilla blomma, hur skön du finner världen?

Du kan ej ana ännu vid fläktens lek, Vid fjärilns hviskning och morgondaggens smek, Hur snart de yra vännernas hyllning slutas, Hur mången sorgsen tår på din kind skall gjutas.

O, hvarför gaf ej Han med sitt allmakts-blif En evig vår åt din oskulds blomsterlif? Och hvarför får du ej se, så ljuft bedragen, Mot middagssoln som mot gryningen af dagen?

Så le, du lilla, än i din oskuld där! Snart skall du finna, hur svekfull våren är, Och tänka rörd på den lyckliga minuten, Då än du låg och drömde, i knoppen sluten.

FÅGELBOET VID LANDSVÄGEN.

Lilla fågel, hvarför byggde du Vid den stora vägens larm din hydda? Var din djupa skog ej sval och ljuf, Stodo ej dess björkar löfbeprydda? Lyste icke morgonrodnan där Lika blid och tjusande som här?

Bäckens tysta silfverbölja sam I de långt, långt bort belägna dalar; Här med buller åker flärden fram Sina tunga, järnbesmidda salar. Lugn och stillhet var den gömdas lott; Arma fågel, här bor fruktan blott.

Hvarför bytte du mot parkens doft Dammet kring den nötta vägens gränser? Hvarför älska mer ett härjadt stoft Än den färgprakt, som i lunden glänser? Hvarför, för att skåda världens strid, Offra opp din obemärkta frid?

Synes dig ej dagen ofta lång, Innan nattens lugn ditt tjäll besöker? Klappar ej ditt hjärta mången gång, När ett dån sig närmar och föröker? Lyfter du ej ofta nog förskräckt Vingen, öfver dina späda sträckt?

Bodde du i fjärran lund ändå! Ingen oro där ditt hjärta röjde, Ingen fruktan skrämde där de små, Om du äfven nå'n gång borta dröjde; Ty för dem naturens stillhet där Vore, hvad din lätta vinge är.

Fågel, fågel, när de späda snart Börja sina fjädersegel lyfta, Led då utan tvekan deras fart Till en nejd, dit inga stigar syfta! Bygg och lär dem bygga där i ro Nästa sommar hvar sitt lilla bo!

SOMMARNATTEN.

Himmel, hvilken afton, hvilken färd! Ser du holmens lilla blomstervärld? Goda Nana, i dess lunder Sjunga fåglar kvällens under. Hvila rodden, låt oss vagga Dit i land! Solen ler ju än från kullen, Vikens bölja gungar jullen, Aftonvinden för vår flagga Mot dess strand. Hör du de susande alarnes ljud? Ser du de grönskande ängarnes skrud? Njutom fröjden! Snart har tiden Satt för njutningen en gräns; Nana, snart är kärlekens Liksom sommarns stund förliden.

Ren bland löfven blickar torpet fram; Skynden, fläktar, fören dit vår stam! Ser du gubben, goda Nana, Ren i dörrn vår kosa spana, Ser du flickan, hur den täcka Vinkar där? Med sin smultronkorg i handen Står hon leende på stranden, Glad att få åt Nana räcka Sina bär. Hulda, du tåras! Hur helig, hur skön Är ej den hyllande kärlekens lön! Redan här som ängel buren, Njut din afundsvärda lott. O, hur säll är mänskan blott Med sitt hjärta och naturen!

Hvad ej praktens salar fostra opp, Lifvets fulla njutning, lifvets hopp, Växer utan ans och blommar Höst och vinter, vår och sommar I den fria bygdens runder, I dess tjäll. Ser du anden, som för stäfven Flyr med ungarne i säfven, Arm och blottad och därunder Dock så säll? Ej mot palatser, som skyarne nå, Bytte den irrande en af de små. Ej för guld, i råga bräddadt, Ej om tusen slott hon såg, Öfvergåfve hon sin våg Och sitt bo, i vassen bäddadt.

Kvällens blyga älskogsstjärna du, Blicka vänligt på vår landning nu! Jubla, lundens fågelskara! Låt er sång en brudsång vara, Som två trogna hjärtan viger Inför er! Solen sjunker bakom bergen, Västerns himmel mister färgen, Men din färg, o Nana, stiger Mer och mer. Sent må vi vända från färden igen, Morgonens stråle här finne oss än! Lätt är hem och vänner glömma, Flicka, i en älsklings famn. Här i dalens blomsterhamn Låt oss hvila ut och drömma!

SVANEN.

Från molnens purpurstänkta rand Sjönk svanen, lugn och säll, Och satte sig vid älfvens strand Och sjöng en junikväll.

Om nordens skönhet var hans sång, Hur glad dess himmel är, Hur dagen glömmer, natten lång, Att gå till hvila där;

Hur skuggan där är djup och rik Inunder björk och al, Hur guldbestrålad hvarje vik Och hvarje bölja sval.

Hur ljuft, oändligt ljuft, det är Att äga där en vän, Hur troheten är hemfödd där Och längtar dit igen.

Så ljöd från våg till våg hans röst, Hans enkla lofsång då; Och snart han smög mot makans bröst Och tycktes kväda så:

Hvad mer, om än din lefnads dröm Ej sekler tälja får? Du älskat har på nordens ström Och sjungit i dess vår.

TORPFLICKAN.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta. Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

Kan ej dödens mulna ängel skona? Skall naturen, att sitt fall försona, Åt en makt, som härjar och föröder, Offra allt det ädlaste, hon föder?

Kan väl grafvens mossbetäckta gömma Glädas åt det sköna, åt det ömma? Älskas Kandals barn af dödens salar Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?

O, du var så skön, begråtna flicka! Ingen yngling stannar mer att dricka Vid din blåa källa, ty där inne Ser han blott din saknad och ditt minne.

O, så länge du besökte källan, Glömdes hennes täcka stränder sällan. Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen, Kunde herden där fördrömma dagen.

Trånans suckar, glädjens gälla stämma Voro vid dess bölja då som hemma, Och så långt hon flöt, den spegelklara, Hördes sång och muntra flöjter bara.

Lyssnen icke, Lannas gråa hallar! Kandals dotter går ej mer och vallar; Fåfängt sörja edra stumma eko Hennes toner, som för alltid veko.

Tomt är nu på Vanhais betesmarker; Inga hjordar irra i dess parker; Någon fågel blott, som höken jagar, Flyger där från träd till träd och klagar.

Son af Vanhais, du, som främst bland alla Älskades af detta nu så kalla, Detta fordom, ack, så varma hjärta, Säg, hvar dväljs du ensam med din smärta?

Tystnat har din yxa ren i skogen, Ty en flicka gick ej mer förtrogen Och besvarade din röst från hagen, Då du, lockande, höll opp med slagen.

Högt på stranden ser man nu din julle, Liksom om du aldrig mera skulle Kasta ut för fjärdens skaror näten, Af hvartenda älskadt värf förgäten.

O, bland, kyrkogårdens sorgsna pilar Slog du läger, där din flicka hvilar, Och då dagen släcks och tändes åter, Sitter du vid hennes graf och gråter.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta. Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

HÖSTAFTONEN.

Hvi suckar du så mången timma, O, tärda bröst? I nattens stund, då blida stjärnor glimma, Hvi bryter genom rymdens lugna dimma Din hemska klagoröst?

Begråter du de snabba dagar På lifvets ö? Är det vid minnet af en vår, du klagar? O, fasar du för stoftets milda lagar, Att blomma och att dö?

Minns, fågeln sjöng i ljusa salen, Han sörjde ej. I skogens toppar tonar näktergalen; Dess harmonier, födas de af kvalen Vid stundens flykt?--O nej!

Och fjäriln flög i blomsterringen En sommardag; Om aftonen hans suckar hörde ingen, Fast domnande han sänkte trötta vingen Och lydde ödets lag.

Då eken föll för tidens ilar, Då bergets häll,-- Du dåre, vill du undfly dödens pilar? Uppå den graf, där världens forntid hvilar, Fördömer du din kväll?

Hvem nedsteg att din lott behjärta? Hvem löser dig Ifrån förgängelsens och dödens smärta? Din bön är blommans bön, bedragna hjärta: Se hennes stoft och tig!

Och njut den nakna öknens manna, Minutens fröjd, Och vandra framåt med en molnfri panna! Du är en främling här, du får ej stanna Förrn på ditt Kanaans höjd.

Där ofvan stjärnorna du äger Din rätta hamn. O gläds, att allt, hvad vanskligheten säger, En dröm blott är, som sväfvar kring ditt läger I evighetens famn!

Ej skrämme då den dunkla glafven I ängelns hand! Han krossar bojan blott, men icke slafven. Förklarad skall du blicka ned på grafven Från ljusets fosterland.

TRÖST.

Där förgäten jag satt I min ensliga dal, Såg jag stjärnornas tal, Hur de saliga gå Öfver dimmor och natt, Hur de strålande bo I det eviga blå, Och då flydde min ro, Och då tänkte jag så:

Hur oändlig, o Gud, Är din kraft, och hur rik! Blott ditt härskarebud, O, en vink af dig blott, Och jag, stjärnorna lik, Genom rymderna gått,-- Och nu suckar jag här!

Och ditt välde består Med sin eviga lag, Och den krona, du bär, Skall ej hvila en dag Öfver grånande hår. Och du själf är så fri Som ditt härliga ljus, Och en värld är ditt hus, Men du ryms ej däri,-- Och ditt barn är en slaf!

Och du rörs ej däraf, Att ej spiror och guld, Att ej seger och ljus Är hans saliga lott, Men bekymmer och sorg, Men blott mörker och grus Är det arf, som han fått Från sin fäderneborg,-- Och den är dock så full!

Och ej mejas den säd, Som ur intet du väckt På omätliga fält. Och ej murknar det träd, Som i kaos du ställt, Fast det byter om dräkt. Och din värld är så vid Och så skön och så säll, Och den mäts ej af tid, Och dess strålande dag Skall ej skåda sin kväll, Men en bubbla är jag!

Och förmåga jag fick Att beundra din prakt, Men ej mer, men ej mer, Men att fatta den ej. Och du lockar med makt Mot din himmel min blick, Och jag trängtar och ser,-- Men jag hinner den ej!

Så jag tänkte. Då stod Vid min sida en ros I den höstliga vind, Och förspilld var dess blod Och dess fägring sin kos Och förbleknad dess kind.

Men en irrande fläkt Kom från kullen och slog Med sin vinge en gång Den förtynande blott, Och dess stängel blef bräckt, Och hon böjdes och dog. Och jag märkte uppå, Hur hon somnade godt, Fast dess slummer blef lång,-- Och då tänkte jag så:

Se, hvi klagar väl jag Öfver våld, öfver väld I den Eviges lag? Som en främling blott, ställd I mitt jordiska frö, Skall jag blomma i tvång, Men det tvång, jag bebor, Är det sällaste tvång, Ty en gång skall det dö,-- Och jag hoppas och tror.

KÄRLEKENS FÖRBLINDANDE.

Späd ännu låg kärleksguden I den ömma modrens armar, Lik en stjärna, som om kvällen Du i källans sköte såg. Eterns silfverglans sig sänkte Dagglik ned uppå hans panna, Och en evig färg af rosen I hans kinder gömde sig, Medan läppen log, omfläktad Af Olympens nektarångor, Och de drömda segrars glädje Lekte oskuldsfull på den.

Paphos drottning, fröjdbetagen, Göt en tår i känslans fullhet Och i gossens spegelöga Såg sitt anlete och log. "O", hon suckar, "må beständigt Till ett minne af min sällhet Samma bild i samma öga Genom världen följa dig."

Nu, hvem undrar väl, att Eros Sväfvar ibland oss förblindad, Fast hans blick ej skyms af bindel, Ej af mörkrets skuggor höljs? Äfven ibland öknens törnen Ser han blott Olympens salar Och i trollets armar äfven Endast huldgudinnans bild.

FLICKANS KLAGAN.

Hjärta, hjärta, hade jag dig framför mig! Låge du, oroliga, i min hand här, O, då skulle hastigt min trogna omsorg Bringa dig lugnet!

Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga, Föra, sakta vyssjande, fram och åter, Tills du upphört klaga och nöjd din plåga Glömde i sömnen;

Men nu bor du slutet i barmens fängsel, Otillgängligt stängdt för hvar vänlig hyllning, Blott för honom blottadt, som oupphörligt Rubbar din hvila.

TILL ORON.

Ja, ljufva oro, längta, o längta än! Af ingen glädje, vore den än så rik, Af ingen bräddad njutning lugnad, Sucka mot sällare fröjder ständigt!

Nyss var din önskan endast en vänlig blick Af tärnans öga;--nu, då hon skänkte den, Stig högre och begär dess först Himmelska kyssar och strid och tråna.

Och när på purpurläppen ej blomstrar mer En enda ros, hvars nektar du icke sög, Så skynda blott att nya skördar Under den svällande slöjan åtrå.

Ja, hulda oro, härska med dubbel kraft I mina ådror; dikta vid hvarje ny Eröfrad segerkrans en annan, Vinkande ädlare än i fjärran.

Dig må den slappa dåren förbyta mot Ett lik af sällhet, som han benämner frid, Och i sitt skal af lugn och dvala Kräla, en mussla, på ödets stränder.

Jag älskar dig!--Hvem är det, om icke du, Som tvungit mig att söka det öppna haf Och med dess böljor, med dess stormar Jublande kämpa om lifvets fröjder?

Du skall mig följa, saliga ängel, du Skall egga mig att njuta min lefnads dag, Och när den sluts, skall du i grafven Jaga mig opp ur min domning åter.

Och ofvan solens bana och stjärnornas Skall du mig följa,--skall i min himmel än Vid salighetens tömda mjödhorn Lära mig skönare världar drömma.

DEN ÄLSKANDE.

Solen bärgas, skymning nalkas, Nejderna af daggen svalkas, Rosenvingad sväfvar kvällen Till förtrogna dalar ner. Sårad af Cupidos pilar, I sitt öppna fönster hvilar Selma och från trånga cellen Utåt fältet ser.

Intet ljud af älskarn höres, Intet vänligt budskap föres Till den ömma flickans öra Om hans lätta ankomst än.-- Ser hon, smäktande och trogen, Bort mot ängen, bort mot skogen, Endast skuggor där sig röra, Flyktande igen.

Tårar skymma hennes blickar, Hjärtat klappar, pulsen pickar, Tysta suckar smyga sakta Från dess läppar då och då. Men förgäfves,--svaret dröjer; Hvad hon döljer, hvad hon röjer, Endast skälmska fläktar akta Flyktigt däruppå.

Håret fladdrar, spridt i vinden, Lätta flammor färga kinden, Hvita skuldror skälfva nakna Under daggens kulna regn. Himlen mörknar,--tärnan fasar, Skurar smattra, stormen rasar. Grymme, skall hon länge sakna Än ditt varma hägn?

Hvar minut ett hopp föröder, Och hon fryser, och hon glöder, Nu ett rof för känslans lågor, Och för nattens vindar nu. Slöjans skygd är öfvergifvet, Ingen gördel fängslar lifvet, Fria svalla barmens vågor; Yngling, hvar är du?