Part 21

Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg, När från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg! Sen var stunden, bister kvällen, jag var trött af dagens färd, Men jag sökte nu ej hvila, tänkte ej på tak och härd;

Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna gång, Där fanns mer än härd och flamma, mer än hvila natten lång, Där fanns Finlands här församlad, ung och modig, stark och fri Och på oss såg fosterlandet och på fosterlandet vi.

Ära öfver gamle Klercker, evig ära kräfver han! Mångbepröfvad, sjuttiårig, var han än soldat och man. Ja, jag minns hans hvita hufvud, där bland rotarne han red Och med ögon som en faders såg på sina gossar ned.

Med sex tusen söner kring sig, lika stark som fienden, Ville han med fröjd och ära göra front i lifvet än. Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan var att slåss, Och vi litte på hvarandra, vi på honom, han på oss.

Då kom Klingspor, fältmarskalken, stolt som majestätet själft, Med två hakor och ett öga och af hjärta knappt en hälft, Då kom Klingspor, tog befälet med sin höga titels rätt Och gaf order, han som Klercker, men hans order var reträtt.

Natt, på drifvan genomvakad, stjärnenatt vid Tavasthus, Än, sen många år förflutit, står du för mitt sinne ljus, Fast vår trohet blef besviken, fast vårt hopp blef slaget kull, Fast vår seger blef en dröm blott för en hjärtlös veklings skull.

När skall han sitt dåd förklara, när skall han till ansvar stå För de steg, han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå, För den nesa, som han fäste på vårt rykte, på vårt mod, För de tårar, dem vi göto, då vi bort fä gjuta blod?

Sveko vi vid Siikajoki, när det ändtligt gällde sen, Låg vid Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben? Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt ock och andra fler Men de tappre, hör jag, finnas, där de icke svara mer.

Jag har nämnt de stora båda, ära, ära öfver dem! Många deras vederlikar gått som de till fridens hem. Döbeln hvilar, Duneker hvilar; spörjs det nu om deras tid. Får som här till vittne duga en förgäten invalid.

Hvarför fick jag icke falla, där så mången hjälte föll, Där den käcka finska hären sina högtidsstunder höll, Där vår ära lyste klarast, där vår lycka blidast var, Under Siikajokis, Salmis, Alavos och Lappos dar.

Ej jag tvungits då att tåga högt mot nordens snö på nytt, Ej att se vår segerglädje snart i mörk förtviflan bytt, Ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innan kort Att på Torneås isar stelna och vid Kalix skänkas bort.

Hårda slut på våra mödor, tunga afsked från vårt land! Dock jag kom med några andra än till Västerbottens strand. Sen jag där med trofast kärlek blödt den svenska sanden röd, Sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd.

Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen; En soldat skall kunna mista lif och lycka, arm och ben. Gud bevare fosterlandet, det är summan af min sång, Så, fast andra ord förbytas, slutar jag den hvarje gång."

Och han uppstod, granadören, gick bland menigheten kring, Fick en slant af en och annan, af de fleste ingenting; Och så kom han fram till vagnen, där den höge herren satt. Böjde djupt sitt gråa hufvud och stack fram sin slitna hatt.

Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band, Blef då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand, Såg på honom, såg på folket, såg och inom en minut Låg den gamles skatt af slantar slagen öfver torget ut.

Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord: "Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord. Att jag äger detta minne i min ålders höst ännu Ser du, jag ar stolt däröfver, mycket stoltare än du.

Det är sant, att lyckan svek oss under mången blodig dag, Det är sant, att våra segrar byttes snart till nederlag. Men ödmjuka oss behöfva vi för ingen man ändå Och jag bär min hatt på hufvu't, bär du, gubbe, din också!"

Sagdt; ett sken af hög förklaring i hans anlet nu sig spred, Och han tryckte manligt hatten på soldatens hjässa ned; Men han talte--hjärtat brinner än af glädje i mitt bröst, När jag tänker på hans uppsyn, när jag minns hans ord och röst.

"Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd, Jag fått glans och rika håfvor, du fått ringhet, du, och nöd; Men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd, Ära, med vårt blod beseglad, och vårt hjärtas vittnesbörd.

Därför äro vi kamrater, därför kom och sätt dig här! Gladt vi dela må det mindre, när det större lika är. Jag har guld, om du behagar, jag har tak och bröd för dig. Du må ha din sena trefnad och din vackra sång för mig."

Och i samma stund i vagnen satt den gamle granadörn; Folket skilde sig med vördnad och gaf plats från hörn till hörn, Och jag hörde vagnens rullning, där den for längs gatan ner, Men min blick var skum af tårar, och jag såg den snart ej mer.

LOTTA SVÄRD.

Ännu så händer det mången stund, Då vid kvällens trefliga härd Man träffar från kriget en gammal kund, Att man talar om Lotta Svärd.

Hur trumpen kamraten förut man sett, Får strax han ett blidare drag, Och de grå mustascherna krusas lätt Af leende välbehag.

Han minns, hur ofta från stridens ras, Från segerns blodade fält Han kommit tröttad och tömt sitt glas I Lottas bräckliga tält

Och han nämner med glädje ett ord och par Om madammen och skrattar smått; Men han mulnar också, då du ler till svar, Om ej löjet är gladt och godt.

Ty en pärla var hon på krigets stråt, Och en äkta pärla också, Och något tålte hon skrattas åt, Men mera hedras ändå.

Och var hon vacker, och var hon ung? Hon räknade tjugu år, Sen tredje Gustaf var Sveriges kung Och hon i sin lefnads vår.

Förrn den ädle kungen i Finland stred, Hon blifvit en krigsmans brud; Och då trumman rördes och Svärd drog med, Så följde hon samma ljud.

Då var hon vacker. En läpp, en kind Som hennes så skär knappt fanns, Och mången krigare såg sig blind På de bruna ögonens glans.

Men en vår är flyktig, en blomning kort, Och hennes, den blef ej lång: I trenne växlingar gick den bort, En tredjedel hvarje gång.

En togs af den första vinterns köld, Sent mildrad och tidigt sänd, Den andra blef första sommarens stöld, Den vissnade solförbränd.

En del, den tredje, som återstod, Den höll hon ej mycket värd, Den lät hon drunkna i tårars flod, Sen han stupat i striden, Svärd.

När det sista kriget med storm bröt ut Och hon syntes bland oss på nytt, Då mindes hon knappast sin fägrings slut, Så längesen hade den flytt.

Men vacker än, fast på annat vis, För en krigsmans sinne hon var, Och ofta nämndes hon än med pris Som i blomningens bästa dar,

Fast de forna löjenas högkvarter Nu hyste rynkor en flock Och ögat ensamt var brunt ej mer, Men hela anletet ock.

Hon älskade kriget, hvadhelst det gaf, Mot-, medgång, fröjder, besvär, Och de gråa gossarne höll hon af, Och därför var hon oss kär.

Och om någon med Svärd vid hans fana stått, Var han säker att ej bli glömd; Åt sådana mätte hon fullare mått. Och, fördenskull blef hon berömd.

Så följde hon trogen och käck armén, Hvarthelst på sin marsch den kom Och där skotten smällde och kulan hven, Där var hon ej långt bakom.

Ty de kära gossarnes unga mod, Det tyckte hon om att se, Och mente, hur nära hon striden stod, "Att hon ej var närmre än de."

Och om någon tröttnat i rök och eld Eller fått sig ett ädelt sår, Så ville hon ha sin butik så ställd, Att han nådde en styrketår."

Och den grå butiken, den röjde också, Om akt på dess flikar man gaf, Att den härbärgerat en kula och två, Och de kunderna skröt hon utaf.

Nu lyssna vänligt och hör ett drag, Det sista af henne jag såg. Vi slutat Oravais blodiga dag Och gjorda vårt återtåg.

Med var hon, hade med möda fått Ur striden sin enda skatt, Sitt tält, sin kärra med käril och mått, Och sin grålle, bruten af spatt.

Vi rastade. Lotta skötte sin sak, Höll disk, som hon förr var van, Men gömdt var tältet, hon valt till tak Nu endast en skyrest gran.

Och sorgsen var hon, om än hon bedrog Med ett löje emellanåt; Hon sörjde de tappres sorg, och hon log, Men den bruna kinden var våt.

Då kom till henne, där så hon stod, En sälle, en ung dragon: Hans blickar lyste af öfvermod, Och af spotskhet svällde hans ton:

"Häll i", så skrek han, "för ingen bang, I afton vill jag bestå, Ty silfver har jag, du hör dess klang, Och vänner kan jag mig få!"

Hon sköt på den stolte en vredgad blick: "Det är väl, jag känner dig nu. För en fattig moder i fält du gick, Men hur stridde i dag här du?

I mitt tält där satt du försagd och vek Och kved, att du sårad var. Nu bär du rosor, då var blek, Och såret, hvar finns det, hvar?

Säg ej, att din moder i grafven bor, Att för henne gevär du ej tog; Si! Detta land är din gamla mor, Det är denna mor du bedrog.

Och hade du skatter, din ränsel full, Och ett haf att ösa dem från, Vid Gud, en droppe för allt ditt gull Jag gaf ej en sådan son."

Hon knöt vid sidan sin näfve blott, Det var så madammens maner Och den rike stormaren fann ej godt Att försöka närma sig mer.

Men ett stycke borta vid vägens rand Där satt en yngling allen, På honom sänkte hon blicken ibland Med den blidaste stjärnas sken.

Det syntes, om närmre hans skick man såg, Där han satt med geväret stödd, Att han följt med möda vårt skyndade tåg Och att rocken var genomblödd.

På honom såg hon från stund till stund Så moderligt varmt och rent, Som om varje glas, hon räckte en kund, Just varit åt honom ment.

Men då ständigt han sjönk blott djupare ner I de sorgsna drömmarnas famn, Då tycktes hon ledsna att vänta mer, Och hon nämnde ynglingens namn.

"Kom", så hon sade med bruten röst, "Än finns här en pärla kvar, Kom hit, min gosse, ett glas ger tröst, Vi behöfva den nu enhvar.

Du blygs? Hvad mera! Jag vet det nog, Att ej guld i din ränsel du bär; Från ett torp i skogen till strids du drog, Och guld, det skar du ej här.

Men där blod det gällde, där var du ej sämst, Det såg jag på Lappos slätt, Och vid Ruona stod du på bryggan främst, Då det stormades, minns du det?

Sörj därför ej, om ett glas du tar, För betalningsn, den får gå; Ett glas för Lappo till godo du har Och för Ruona fullaste två.

Och stod han, Svärd, vid geväret Med sin tappra, vänliga själ Och hade dig sett, hur i dag igen Du blödde och slogs likväl,

Då stod du hos honom i denna stund Som en son hos sin köttsliga far, Och, så sant jag lefver, på jordens rund Fanns aldrig ett ädlare par."

Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått För den tappre till yttersta rand, Och det feltes ej stort, att till råga han fått Två tårar till däribland.

Det är länge sedan jag henne såg, Men hon bor i mitt minne dock, Och madammen kommer jag gärna ihåg, Och hon kan förtjäna det ock.

GUBBEN LODE.

Ständigt, förrn han gick att strida Och till anfall order gaf, Sågs den gamle Lode bida För sin front med hatten af. From och lugn med silfverhåren, Stod han så och bad en stund; Böner alltfrån barndomsåren Hördes än från gubbens mund.

Hatten af i alla leder! Stilla andakt, helig frid! Kulor kommo, slogo neder Än i truppen, än bredvid, Mången kämpe bet i gräset, Halt dock! Ingen storm förut, Innan "Fader vår" var läset Och välsignelsen till slut.

Först när han sin bön fått ända, Sagt sitt amen högt och gladt, Då var gubben klar att vända, Slog på hjässan ned sin hatt: "Komme nu all afgrunds skara Oss till mötes på vår stråt, Gud är med oss, ingen fara, Hurra gossar, raskt framåt!"

Och så bröt han in i elden Med sin Gud och med sin tropp; Inga makter, inga välden Skakat nu hans modd och hopp. Lutad, men med kraft i armen, Ömsom yr och allvarsam, Snö i locken, eld i barmen, Så gick gamle Lode fram.

Folket sade: "Fyr och flamma! Nu är gubben ung på nytt; Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tänder i hans blickar blossen, Lyser oss till seger skön; Nu kan fan ej skrämma gossen, Sen han bedt sin moders bön."

Blodig lek var bragt till ända, Segern vår väl mången gång; Hären fick till ro sig vända Efter slutad bön och sång. Trötta skaror sökte tälten, Höllo glade rast igen; Lode? Nej, han mätte fälten, Spökade kring nejden än.

Ensam gick han för det mesta, Utan buller, utan ståt; Några män blott, af hans bästa, Fingo följa honom åt. Hvar han varit värst i klämma Under dagen tung och lång, Där, där var hans tanke hemmat Ditåt styrde han sin gång.

Hade han ej nog af striden? Var dess hågkomst honom ljuf? Var, fast kampen var förliden. Han ej mätt på blod ännu? Ville han betrakta döden, Fröjdas åt dess offers tal? Lode?--Nej, han sökte nöden, Ville lindra likars kval.

Hvar af lif en gnista röjdes, Hvar en puls än vaken fanns, Där höll gubben rast, där dröjdes, Där försöktes vård och ans. Ingen fick i omsorg svika, Ingen välja känd och kär, Vän och ovän, allt var lika, Bröder voro alla där.

Mången kämpe, van att akta Lifvet blott som stundens lån, Kunde stå och tyst betrakta Gubbens vandring långt ifrån, Glömma bivuakens nöje Blott för nöjet att en stund Le, men med sitt bästa löje, Åt hans underliga rund.

Och man sade: "Hugg och klappa Var hans rop i stridens ras; Nu så får han gå och lappa Hvad han nyss här slog i kras. Dock,--det var ej gamle Lode, Som bröt leder och högg ned, Det var gubben ej, den gode, Det var pojken, som var vred."

Pojke var han, men med heder, Pojken satt i hjärtat lugnt; Gammal tro med gamla seder Höll det hemmet varmt och ungt. Stilla allvar var hans yta; Såg man i hans blick likväl, Sågs den som i speglar bryta Glädjen i hans barnasjäl.

Enkel skrud och enkel ära Var hans fröjd, kampanjen lång. Det blef fred. Han måste bära Band och stjärnor sen nå'n gång. O, då var det som om ståten All hans vår kylt af till höst, Som om pojken, halft förgråte Klämts och frusit i hans bröst.

Kom han då inför paraden Tvär och tung i högtidsdräkt, Stod hans manskap hela raden Häpet, som ur sömnen väckt, Ingen skyldring gick med gamman, Ingen sväng förtjänte ros, Tills han gaf dem allesamman Kort god dag och red sin kos.

Sådant hände. Dock blott sällan Blott en stor parad till lags. Höll han öfning där emellan, Var han klädd som fordomdags, När han då red fram för skocken Eja, det var sömn ej då; Gamla herrn och gamla rocken Dem förstod man sig uppå.

Lif och kraft i hvar manöver, Lust och fröjd, hvarhelst han kom, Aldrig under, alltid öfver Hvad han trott sin skara om. Gubben fick ej annat göra Än att gå från man till man, Nypa här en kund i öra, Där i skägget gladt en ann'.

Folket sade sen: "Anamma! Än har gubbens vår ej flytt Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tiden på hans hjässa snögat, År och mödor böjt hans kropp, Pojken log dock än ur ögat, Skälmen kröp ur gömman opp."

FRÄMLINGENS SYN.

Hvems är palatset, som jag for förbi I kvällens mörker nyss? Hvem bor däri? Så graflikt hemskt det stannat i mitt minne: Det höjde sig så stolt bland nejdens hus, Men det var mörkt och tomt och dödt där inne, Blott ur ett rum, ett enda lyste ljus.

Jag stannade en stund och såg. Det var Palatsets stora sal, som lyste klar; Den låg som öppen för mitt skärpta öga. Jag sökte människor i salen, men Min väntan såg sig fylld så ganska föga, Blott två gestalter rörde sig i den.

En svartklädd kvinna, hög, fast böjd af år, Med rika lockar af ett silfverhår, Som föll på skuldran ned, var en af dessa; En svartklädd man, den andra af de två, Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa, Än buren upprätt, sken som snö också.

Mitt öga följde dem. Det fanns en bild, En tafla fäst på salens vägg, och skild Från den på ringa afstånd fanns en annan. När kvinnan nådde dessa på sin rund, Då höjde fridsamt hon den sänkta pannan Och såg mot dem liksom i bön en stund.

Hvem var hon? En minut, och allt förgick: Hon hade vandrat. Nästa ögonblick Sågs ej ett ljus sig mer i slottet tända. Hvem var hon, säg? En vålnad utan ro? En enslig bilderdyrkerska kanhända. Från andra länder och af annan tro?

Nej, främling, ingen vålnad, ingen strid Du skådat,--allt var verklighet och frid. Dock, om i morgon du vid samma timma Vill följa vägen, som till slottet bär, Skall du som nyss se ljus i salen glimma Och se den gamla kvinnan åter där.

Sen långa tider ren, sen måna år Med samma tjänare i samma spår Hon vandrar så hvar gång till natt det stundar: Hon dröjer en minut, sen syns hon gå; I nästa stund hon hvilar ren och blundar, Och det är fridens sömn, hon sofver då.

De båda bilderna, du kunde se, Två ädle bröder Ramsay voro de, I denna boning vuxna med hvaranda. Den ena stupade på Lemos strand, Helt kort därpå vid Lappo föll den andra, Och båda för ett älskadt fosterland.

Om dem vet sägnen tälja många drag, Och Finlands skalder sjunga än i dag, Hur gladt sitt unga hjärteblod de blödde. De fingo segra i sin ålders vår, De fingo falla för det land, dem födde, En tjugoett, den andra nitton år.

Men kvinnan, ädle främling, som du såg Med dyster undran, när i stilla tåg Hon långsamt skred från broder och till broder, Hon lefver nu af sina minnens skatt: Det var de båda tappres gamla moder, Hon tillbad bilder ej,--hon tog god natt.

FÄNRIKENS HÄLSNING.

(Till Gregori Tigerstedt på femtionde årsdagen af striden vid Revolaks).

"Har du på lifvets stigar märkt nå'n gång Ibland de tusende, du där sett vandra, Hur af en okänd makt, ett inre tvång, En människa kan dragas till den andra? Man ser ett anlete, en röst man hör, Och fängslas, glädes, vet ej själf hvarför.

Det fanns vid Cronstedts skara förr en man, Ännu i minnet kär för mig att skåda; Jag var ren veteran, en yngling han, Men samma anda bodde i oss båda. Jag glömmer mycket, glömmer lätt, men nej! Gregori Tigerstedt jag glömmer ej.

Det syntes på hans blick, hans gång, på allt, Att han var född för svärdet, ej för trossen. En högrest krigarbild, en smärt gestalt, Gick han sin bana fram, den raske gossen. Han var mitt ögas fröjd från dag till dag, Han kände icke mig, men honom jag.

Jag minns hans stämma: fostrad högt i nord, Ljöd den som nordan skarp inför plutonen; Till målet bar som kulan hvart hans ord Och trängde in, ty det var krut i tonen; Det låg ett vittne ren i denna röst, Att den var hemma från ett trofast bröst.

Och hvart det bar, hvadhelst han pröfva fick, Vid hopplöst återtåg, af nöd och våda, Brann samma eld i samma öppna blick, Sågs samma lugn i samma anlet råda; Det var, som om man läst i brons däri: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi.'

Ibland, när farten norr ut blef för stor Och mången kämpe grät af harm och smärta, Då bet han tänderna ihop och svor, Men tåren gömde han uti sitt hjärta; Blott pressadt från hans läppar hörde vi: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi.'

Och dagen kom, hans festdag, då vår här Med ära kunde veckla ut sin fana. Vid Revolaks ljöd ropet: 'I gevär!' Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana. En blixt af fröjd flög genom männens rund, Det var en stund, en oförgätlig stund.

O hvilken syn! En här med slocknadt hopp Bröt fram att det vid stridens låga tända, En hämmad ström ur sprängda dammar lopp Att mot hvart hinder sina böljor vända, Ett folk, förnedradt till förtviflans rand, Stod upp att värna sina fäders land.

I ljus smalt rodnan bort kring österns berg, Och dagens strålflod kom alltmera nära, Då tog omkring oss drifvan purpurfärg, Där grydde morgonrodnan af vår ära: Allt djupare, ju högre solen stod, Sken denna morgonrodnad,--den var blod.

Men dagens första väkt knappt än förgått, När stridens sista flamma var förbrunnen Och Siikajokis unga seger fått En tvillingsbroder, lika skön befunnen. Ett jubel skallade från led till led, Det var den hälsning, som den mottogs med.

Jag stod på kampens kulle. Allt var lugnt, Där vreden rasat nyss, nu rådde friden: Man stred ej mer, man sof där djupt och tungt, Man sof den sömn, som mer ej störs i tiden; Och fanns en vaken, var det blott en vän, Som hos en vän, som somnat, dröjde än.

Jag hade sökt, jag hade hittat rätt, Jag fått en visshet, lika svår att sakna: Jag hade sökt bland leden Tigerstedt, Men han fanns här, han fanns ej bland de vakna. I segerns stund, af stridens glädje varm, Han somnat här med genomstungen barm.

Den tappre! Nyss likväl jag honom såg Så ung, så käck, så stark sin stormning våga Och rycka an i omotståndligt tåg Mot höjda svärd och vilda eldgaps låga; Nu låg han stel, på samma drifva sträckt, Där nyss Bulatoffs eldar djärft han släckt.

Dock än med lifvets färg ifrån hans drag Ej prägeln af hans lugna själ försvunnit, Uti hans bleka anlet kunde jag Än se det trygga mod, jag förr där funnit; Jag måste tänka, när jag såg däri: 'Än kommer dag, än är ej allt förbi.'

Och se! Än var ej allt förbi. Ännu Han sparad blef för fosterlandets fana. Jag såg ej honom sen. Kanhända du I lifvet möter honom på din bana: Då hälsa honom än från fordomdags, Från Stål, från bragderna, från Revolaks."

Så talte gamle Stål en gång om dig, Du kämpe från vår äras gyllne tider. Hans hälsning har studenten gömt hos sig, Tills grånad ren han bär den fram omsider, Nu, när ett sekel hunnit halft förgå, Sen för din fosterjord du stridde då.

Tag denna hälsning kärt, det bor i den En hälsning ock ifrån det land, dig födde; Det räknar lederna utaf de män, Som för dess tro, dess hopp, dess minne blödde. De glesnat mycket, desto mera har Det kärlek för de få, det äger kvar.

Det tackar dem för detta trogna mod, Som än vid polens is ej slöt att brinna, Det tackar dem för allt det ädla blod, De för dess framtids räddning låtit rinna, Att genom dem dess lösen kan förbli: "Än kommer dag, än är ej allt förbi."

VON TÖRNE.

Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne Om mannen frän S:t Michel gamle Törne? Bland gråa hjältar nämndes äfven han Och förde Savolaks vargering an.

Von Törne, vet du, var en äkta finne, En gammal, knotig björk med masur inne, Det var ej lätt att öfver honom rå, Det skulle vara hugg, som bet uppå.

Han visste af det själf och trodde gärna, När folket sade, att han hade kärna, Att gamle Törne stod uppå sin kant Båd' som major och öfverstelöjtnant.

Jag kände gubben under freden redan, Då var han rund och trygg som framgent sedan; En främling kunnat tro sig se en stock, Som man klädt sporrar på och krigsmansrock.

Men i den stocken fanns ett hjärta slutet, Ett hjärta, fläckadt ej, ej heller brutet, Med starka pulsar och med eldadt blod, Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt af mod.

Och detta hjärta slog för fosterbygden; Att veta akta den, se det var dygden. Hvarför? Jo, därpå gaf han det besked, Att den var hans och hans vargerings med.

Jag minns, hur ofta, när han var bland kända, Det var hans lust att orda utan ända Om detta land, "det bästa rakt, som fanns", Och om dess folk, "ett sådant folk som hans".

Han stod då gärna bredbent midt i ringen, Det var hans sturska vana, efter ingen I vida världen, liten eller stor, Förneka djärfts, att han var finsk major.

Som denna ära höll han ingen annan, Med den i hugen lyfte stolt han pannan Och var beredd att gå fast mot en värld Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.

Ibland likväl, när han var rätt i taget, Beskref han finnens enfald för gelaget, Hur ärlig mången var, men dum också. Han log hvar gång, ett jättelöje då.

Men kom en annan och försökte klandra-- Pass! Det gick an för gubben, ej för andra. Långt förrn berättarn hunnit än till slut, Fick han tillbaka: "Herre, håll er trut!

Jag frågar er, som är så stolt i orden, Hvar ni sett en nation på vida jorden, Sett eller läst om en i skrift, i bok. Mer än den finska ädel, käck och klok.

Försök att stå med den på tjänstens vägnar Dar kulan hviner och där blod det regnar, Och svara, sen ni pröfvat själf och sett, Om finnen saknar eld och ej har vett!"

Som han i freden var, var han i striden. Jag var furir vid gubbens trupp den tiden Och kunde nämna många andra drag, Men vill blott tala nu om Lappos dag.

Vi voro sända då att rensa skogen, Vi ville fram, hvar man var redobogen, Men gamle herrn fick lust att göra halt, "Emedan finnen sköt så skarpt och kallt".

"Halt", skrek han, "gossar, tagen stöd af träden Och mejen skocken, som man mejar säden; Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek, Det här blir en fördärfvadt rolig lek."

Han kände hvarje man i bataljonen Till namnet icke blott, men till personen, Gaf akt, så långt han såg, på en och hvar Och hade ord för alla som en far: