Part 20

Och därför ha vi fattat Vårt kungliga beslut. En föresats allvarlig Vi ärnat föra ut; Vi låtit nämmeligen Oss bringa hit i dag Den skrud, vårt svenska lejon Vigt in vid Narvas slag.

Kung Karl den tolftes handskar Vi vilja lägga an; Det är i dubbel mening, Som konung och som man. Vi vilja kring oss gjorda Den store hjältens svärd Och slå som han med häpnad En svag, försoffad värld.

Ni, Piper, skall oss hjälpa Hans ena handske på, Ni, Lagerbring, behandlar Hans andra likaså. Fältmarskalk Toll, er ålder, Er ära gör er värd Att spänna kring vår medja Hans segerkrönta svärd."

Och konung Gustaf Adolf, Högtidlig lik en gud, Stöd snart för allas blickar I Karl den tolftes skrud. Han var för stolt att tala I denna stund, han teg, Han gick ett hvarf i salen Med jättelånga steg.

När detta hvarf han slutat, Var än en syn att se, Han räckte svärd och handskar Tillbaka åt de tre, Såg på dem med en uppsyn, Som ej för skämt var gjord, Och täcktes bryta tystnan På nytt med dessa ord:

"Nu, Lagerbring, besörjer Ni strax till hären bud. Att vi i nåder klädt oss I Karl den tolftes skrud: Fältmarskalk Toll, gref Piper, Er båda kallar jag Till vittnen af min handling På denna stora dag."

Hurvida finska kriget Ett annat skick han gaf Med denna stolta handling, Vet ej historien af; Men visst slog han med häpna Sin värld där rundtomkring, Den gamle Toll, gref Piper Och äfven Lagerbring.

FÄLTMARSKALKEN.

Gladt i Frantsila ett jubel Ljöd från Cronstedts lägerställen; Bud om Siikajokis seger Hade hunnit dit om kvällen. Och man drack i spridda gillen För sitt fosterland, det kära, För dess första skymt af lycka, För dess ändtligt frälsta ära.

Tvenne tappra veteraner, Öfverstelöjtnanter båda, Gamle Christiernin och Lode, Fick man där tillsamman skåda. Jämlik dem, vid deras sida Höjde Aminoff sin hjässa, Och en ring af yngre kämpar Hade slutit sig kring dessa.

Och man språkade vid glaset, Talte fritt om hvarjehanda; I en sådan krets behöfde Ingen man sin tunga banda: Allt det svaga hos befälet Kunde utan våda klandras, Och bland stolta namn, som nämndes Ljöd marskalkens framför andras.

Aflecht han, som främst i striden Slöt vid Revolaks sin bana, Talte muntert: "Skål för Klingspor! Bröder, han har ändrat vana; Lustigt skall det bli att skåda Hur han lyfter nu sin panna; Sen han trafvat genom landet, Har han ändtligt vågat stanna."

En af Cronstedts adjutanter, Löjtnant Reiher, föll i talet: "Den, som sagt, att Klingspor stannat, Han har talat förbannat galet, Adlercreutz det var och Hertzen, Som slog knut uppå vår nesa; Fältmarskalken var som vanligt, Ren för fan i våld på resa."

Major Furumarck tog ordet: "Det är kungen som har felet; Hvarför har han satt i nåder Denna lumpna trumf i spelet?" Ladau sade: "Du är jäfvig Att marskalkens värde mäta; Du har hjärta, han har mage, Du vet dö, och han blott äta."

Ehrnrooth talte: "Låt oss minnas, Hvar han lyst i sina dagar; Det är ej i magasiner Man blir varm för ärans lagar. Klingspors hjälteben har burit Uppför kommissariatet, Hvem vill undra, om han älskar, Icke striden nu, men fatet?"

Tigerstedt, den finske gossen, Han, som Aflechts öde hade, Bet tillhopa sina tänder Och bröt ut i harm och sade: "Det är sant, han är en främling, Har ej växt i våra dalar, Han förstår ej våra seder, Ej det språk, vår tunga talar;

Men vårt land, det har han skådat, Han har sett dess skär och öar, Sett som vi från våra höjder Dessa tusen, tusen sjöar, Utan Gud och utan hjärta Måste dock den mänska vara, Som ej tjusas in i döden Af att detta land försvara."

Christiernin såg upp mot Lode: "Hör du, broder, på de unga? Klingspor har som vanligt åter Råkat ut för deras tunga. Sälla må vi väl oss prisa, Om vi falle, om vi blöde; Det är annat än att drabbas Af vår arma marskalks öde."

Gamle Lode, barske herren, Hade sutit tyst vid talen; Nu blef gubben röd i synen Och stod högrest upp i salen, Drack sitt fyllda glas i botten, Stötte det med kraft i bordet, Fick sin hatt inunder armen Och tog harmfull så till ordet:

"Jag går bort från detta gille, Andra må här ha sin gamman. Klingspor får man höra klandras Hvar man helst må råka samman. Fältmarskalken, fältmarskalken, Annat finns ej i språklådan; Det är skam, att tappra männer Täckas tala om en sådan."

SVEABORG.

Vi suto efter slutad dag Vid aftonbrasans sken, Den gamle fänrik Stål och jag; Det var vår vana ren. En stund flöt bort vid glam och skämt; Då råkte Sveaborg bli nämndt.

Jag nämnde flyktigt blott dess namn, Men det blef allvar då: "Har du sett ön i hafvets famn Med Ehrnsvärds fästen på, Gibraltars like i vår nord?" Så tog den gamle mörk till ord.

"Den blickar öfver haf och fjärd Med ögon i granit, Den lyfter högt sitt Gustafssvärd Och menar stolt: 'Kom hit!' Det svärdet sänks ej för att slå, Det blixtrar blott och krossar så.

Låt bli att trotsigt nalkas ön, Då kriget gör sin rund, Stör icke drottningen af sjön I hennes vredes stund;" Hon slungar mot dig dödens bud I tusende kanoners ljud.

Tillbakaträngd var Finlands tropp, Vid polens gräns den stod; Dock flammade ännu vårt hopp Dock glödde än vårt mod. Att bota allt ej troddes svårt Så länge Sveaborg var vårt.

Klar blef i hast hvar mulen blick, När detta namn blott ljöd, Allt knot var slut, all sorg förgick, Det fanns ej köld, ej nöd. Ny fart den finska björnen tog Och skakade sin ram och slog. Men djupt ur mången sluten barm En pressad suck sig bröt.

På drifvans bädd hur mången natt Jag hörde detta ord Af gråa kämpen, där han satt, Långt skild från hemmets jord; Det var hans eld, när det var kallt, I fjärran bygd hans hem, hans allt.

Då flög en hviskning oss förbi, Ett rykte söder från: Det talte om förräderi, Om våra vapens hån; Från man till man, från trakt till trakt Det möttes blott af stolt förakt.

Ej glöms i tiders tid den dag, Då denna sägn blef sann, Då likt ett dystert tordönsslag Det säkra bud oss hann, Att landets sista hopp gått ner Att Sveaborg var svenskt ej mer.

Har hafvets bottenlösa svall Det i sin afgrund sänkt, Har himlens blixt, har åskans knall Dess fasta murar sprängt? Fanns ingen man på vallen kvar? Det frågtes blott, det gafs ej svar.

Men djupt ur mången sluten barm En pressad suck sig bröt, Och mången blick, på tårar arm, I strida floder flöt; Det hade dött, ens fosterland, Man stod och grät vid grafvens rand.

O lif! Den man, hvars skuld det var, Att denna tårflod rann, En gång den skönsta lager skar, Som någon hjälte vann: Den svenska flottans största glans Dess seger vid Svensksund, var hans.

Dock om sitt ljus, sin glans en värld Utaf hans klinga fått, Om solar bleknat för hans svärd, Skall han föraktas blott. Det blir hans lön för hans bedrift På klippan där med Ehrnsvärds grift.

Du älskar, yngling, ton och sång, Vår forntid älskar du; Kanhända sjunger du en gång, Hvad jag förtäljer nu; Då gif hans svarta bragd sin dag, Det i sin afgrund sänkt, dag, Men hölj i natt hans namn som jag.

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam, Hvälf ej på den hans brott; Må ingen rodna för hans skam, Den drabbe honom blott. Den, som förrådt sitt land, han har Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Nämn honom blott den falska arm, Man ställt till Finlands stöd, Nämn honom blygd och hån och harm Och skuld och straff och död. Det är blott så, han kallas bör, Det är att skona den, som hör.

Tag allt, hvad mörker finns i graf, Och allt, hvad kval i lif, Och bilda dig ett namn däraf Och det åt honom gif; Det skall dock väcka mindre sorg Ån det, han bar på Sveaborg."

DÖBELN VID JUTAS.

Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning, Förtappad är han evigt, om han dör. Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning, Och han, han ligger tyst en stund och hör: Då reser han sig plötsligt upp i sängen: 'Drif ut prelaten', ropar han åt drängen, 'Och akta dig, om han släpps in härnäst!' Är det ett språk af en, som nalkas döden? Dock, han må svara själf för sina öden, Jag har gjort nog som människa och präst."

Så talte vid sitt middagsbord, det rika, Herr pastorn, där han satt i all sin ståt, Han talte så och drog en suck tillika Och skar en bit af steken än och åt. Men på sin bädd låg Döbeln tärd af plågor, Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor, Och feberflammor färgade hans hy. I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat, På tvenne dygn, de sista, icke hvilat; Själf var han kommen till Nykarleby.

Han led af pulsens brand, men i sitt sinne, En eld, mer tärande än den, han bar; Såg man hans öga, röjde sig där inne En oro djupare, än feberns var, Han räknade hvar stund, som hann förlida, Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida, Och ofta var hans blick på dörren fäst. Den uppläts, flärdlös trädde genom salen En yngling fram till bädden, till genralen; Och Döbeln talte till sin unga gäst.

"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, Och bland fritänkare är jag visst en; Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: Min bräckta panna och min vän Bjerkén. Hvad ni förordnat, har jag därför tagit, Har som ett barn här legat och fördragit Det batteri, ni radat på mitt bord. Jag vet det väl ni följer konstens lagar: Men binda de mig här för timmar, dagar, Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, Jag måste upp, om jag i grafven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; Där afgörs finska härens återtåg. Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. Skall vägen spärras, Adlercreutz blir tagen? Hvad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, Som gör mig för i morgon sjufaldt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!"

Den unge läkarn hörde mulen ordet, Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet Och strök det tomt uti ett enda drag. "Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder." En högre rodnad flög på Döbelns kinder, Och upp han sprang, fast sviktande och svag: "Ha! Tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig, ni, som ingen annan; Ni är en man, och så är äfven jag."

Vid Jutas hade skotten tystnat alla, Sen döden gjort där ren sin första skörd, Den finska truppen, färdig blott att falla. Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd; Ett anfall var tillbakakastadt bara, Och Kosatschoffski ordnade sin skara, Beredd att allt förkrossa med ett nytt. En dyster stillhet rådde under tiden, Som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden, Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.

Hvem skulle samla våra glesa leder, En återstod från dyra segrars dar? Af mod, af kraft, af guldren tro och heder Fanns nog, men ordnarn borta var. Den man, som tändt vårt hopp i nödens tider, Som fört i hundra blodigt sköna strider Sin tappra björneborgska skära an, Han skulle nu ej se dess sista öden, Hans veteraners lugna gång mot döden, Den skulle slumpen leda, icke han.

Det glömmes ej, du var dock där tillstädes, Du, som så ofta sågs i stridens lek, Du, vid hvars namn det fosterland än glädes, Som djupt har sörjt ditt öde, tappre _Eek_! Men du och dina ädla vänner alla, I kunden kämpa, icke så befalla; Det var hans konst, den sjukes, endast hans. Du stod där, du, men stum, med klingan dragen, Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden. En man till häst syns nalkas. Hvem är han? Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden, Som brusar jublande från man till man? Hurra, hurra far öfver fält och kullar, Det slukar massor, vidgas, växer, rullar Som en lavin af röster ned mot dala. Ha, han har kommit, han och ingen annan, Den lilla mannen syns med band om pannan, Den ädla, tappra, varma generaln.

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar Till detta folk, som striden nyss förspred; Han rider fram, de sluta sig, hans hopar, Och det blir skick på nytt från led till led. I täta rader blixtra ren gevären, Den svartnade, i trasor klädda hären Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen; Den har ej mer blott döden att förbida, Den tänker segra nu, ej endast strida; En annan ande hvilar öfver den.

Men Döbeln reds fronten af sin skara, Sen han den åter stark och tryggad fann, Hans skarpa öga tycktes öfverfara Hvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man. Det syntes klart för alla, svensk som finne, Att stora planer hvälfdes i hans sinne, Och slukar han mer, än han var van; Dock var han ovant mild också den dagen, Och ofta ljusnade de bistra dragen Mot någon välkänd, trumpen veteran.

En sådan stod då i din trupp, von Kothen, Det var korpralen numro sju, Standar. Han stod med söndrig sko på ena foten, Den andra foten blödde och var bar. Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna. Med blicken mörk, med handen på sin panna, Besåg han stum den gråa krigarns skick. "Du var dock med", så talte han omsider, "På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider Är det den lön, du för vår seger fick?"

"Herr general", så svarte veteranen, "Se här är det gevär, ni själf mig gaf. Ännu är pipan utan fel, och hanen Ger eld som fordomdags, det är nog af. Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra; Man är ej sämre, då man är som andra, Och dräkten är ej mannen, vill jag tro. Skodd eller oskodd gör till saken ringa; Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa, Så hjälper nog sig foten utan sko."

Och Döbeln talte icke mer men höjde Af aktning hatten vid den gamles ord. Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde På nytt han nu, han såg trumslagar Nord. Det var en gubbe, känd sen åttiåtta; Nu var han stel i armen utan måtta Och kunde föga mer en hvirfvel slå; Men fast han sällan släpptes till paraden, Stod han, där blod det gällde, med i raden. Till honom talte generalen så:

"Kamrat, får du då aldrig nog af slagen? Finns ingen yngre här till hands än du? Här har du stått och styfnat hela dagen, Hur vill du röra dina pinnar nu?" Den tappre hörde halft förtrytsam orden: "Herr general, väl är jag gammal vorden, Och att som pojkar drilla blir mig svårt; Men att ha kraft armen, det är summan. Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman!' Och Nord slår trögt sin hvirfvel, men slår hårdt."

Och Lappos hjälte log och räckte handen Åt mannen från den tappre Armfelts dar. Så red han hän och kom till ån, till stranden Där Gyllenbögels frikår uppställd var. Där stod en yngling, nyss från plogen tagen; Genralen såg de bleka anletsdragen, Höll in sin häst och röt med vredgad ton: "Hvem är du, bonde? Säg, hvad gäller nöden? Har du ej lärt dig än förakta döden, Din kind är hvit som snö, är du pultron?"

Men ynglingen steg fram och höjde armen Och ref sin slitna gråa tröja opp. Då lyste fram ett blottadt sår ur barmen, Och frisk en ström af blod i dagen lopp. "Det fick jag, herr genral, här nyss i striden. Jag blödt kanske för mycket under tiden, Och därför har min kind ej rodnad mer; Dock kan jag än de tappres antal öka, Jag låg väl fallen, men låt mig försöka, Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er."

Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga: "Välan då, ädla folk, till strid, till slag! Jag har sett nog, att tveka båtar föga, Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag. Spräng af, herr adjutant, vår skörd är mogen; Befall på höjd, på slätt, längs bort i skogen Vår hela front, att den sig framåt rör. Ej här, där borta må vi pröfva svärden: Med dessa trupper kan man trotsa världen, Man väntar ej med dem attack, man gör."

Längs linjen hördes snart ett jubel skalla: "Framåt, framåt till seger eller död!" En åska var, Standar, din röst för alla, Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd, Och ynglingen med barmen sönderskjuten, Gick fram på slätten, med hans blod begjuten, Och främst red Döbeln själf med draget svärd. Och innan kvällen hann sin skugga sända, Var ryska styrkan kastad öfver ända, Och räddad Adlercreutz och fri hans färd.

Och krigets skaror hade ren försvunnit Ifrån den nejd, där först de mött hvarann; Men på det fält, där striden hetast brunnit, Stod kvar i kvällens sena frid en man. Invid hans sida var hans stridshäst bunden. Han stod där ensam i den hemska runden Bland lik och spillror på en blodstänkt jord. Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden; Den bleka mannen såg med lugn mot höjden, Och från hans läppar ljödo dessa ord:

"En plikt är fylld, de segra, mina leder; Ett värf är öfrigt, äfven det är mitt, Fritänkare jag nämns, det är min heder; Friboren är jag, och jag tänker fritt. Dock vet jag, att hvarthelst min tanke hunnit, Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit, Du, i hvars vilja lifvets banor gå. Det är till dig jag blickar mot det höga; Här, där blott döden ser med slocknadt öga, Kan utan vittnen jag dig tacka få.

Du skänkt mig åter fosterland och vänner Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt; Du skådar allt, rannsaka, hvad jag känner, Och se, om jag vet skatta, hvad du skänkt! Må slafven för sin Gud i stoftet ligga; Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga, Jag söker gunst ej och begär ej lön. Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna Med eldadt hjärta och med upprätt panna, Det är min manliga, min fria bön.

Du gaf mig kraft att stridens massor hvälfva I omotståndlig fart från trakt till trakt; Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva, Hvad hade jag förmått af egen makt? Ja, jag har segrat. Kringhvärfd, innesluten, Ser Finlands här en väg till räddning bruten, En ban till bragder öppnad genom mig Dock är det du, blott du, som frälst oss alla, Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla, Du segergifvare, jag tackar dig."

Så talte mannen, och hans öga sänktes, Han steg till häst och syntes snart ej mer; Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes På dödens skuggomhöljda skördar ner. O fosterland; hvem spanar dina öden? Förborgadt är, om lyckan eller nöden En gång skall röjas i din framtids drag, Men hur du jublar då, men hur du klagar, Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar Du minnas denna, minnas Döbelns dag.

Senare samlingen.

SOLDATGOSSEN.

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann, Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. Hans hela värld var ärans fält, Där stod han glad, hvar han sig ställt, I eld, i blod, i frost, i svält; Han var min fader, han.

Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut, Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den hvar minut, Hans hatt, hans plym, den bruna hyn Och skuggan från hans ögonbryn: Nej, aldrig går det ur min syn, Hur härlig han såg ut.

Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned, Hur han var käck, hur han var stark, hur i hvar strid han stred. Så sad's, han fått medalj också, Det spordes snart, att han fått två; Ack, tänkte jag i hjärtat då, Den som fick vara med!

Och vintern gick, och drifvan smalt, och det var lust och vår, Då kom ett bud: "Din fader dött, han dog för ädla sår." Jag tänkte då, jag vet ej hvad, Var stundom ängslig, stundom glad; Men mor, hon grät tre dar å rad, Så blef hon lagd på bår.

Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid; Det sägs, det var den första gång, han blekna setts i strid! På Uttis malm, för Gustafs land, Min farfar dög med svärd i hand, Hans fader föll vid Villmanstrand, Han var från Carols tid.

Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått; Ett härligt lif de lefvat dock, en härlig död de fått. Ack, hvem vill stappla trög och tung? Nej, gå i fält helt, varm och ung Och dö för ära, land och kung, Se, det är annan lott!

Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd, Jag har ej huld, jag har ej hem alltsen min faders död; Men klaga är ej mitt behag, Jag växer högre dag från dag, Jag är en krigargosse, jag, För mig finns ingen nöd.

Och lefver jag, tills jag blir stor och fyller femton år, Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går. Där kulor hvina tätast då, Där skall man finna mig också, Där vill ock jag försöka på I mina fäders spår.

BJÖRNEBORGARENAS MARSCH.

Söner af ett folk, som blödt På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar, Än har Finlands kraft ej dött, Än kan med oväns blod ett fält här färgas rödt! Bort, bort, hvila, rast och fred! En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar; Framåt, framåt led vid led! På tappre män se tappre fäders andar ned. Ädlaste mål Oss lyser på vår bana; Skarpt är vårt stål Och blöda är vår vana. Alla, alla käckt framåt! Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt. Lys högt, du segersälla fana, Sliten af strider sen en grånad forntids dar, Fram, fram, vårt ädla, härjade standar! Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar.

Aldrig skall vår fosterjord Af våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas; Aldrig ljuda skall det ord, Att Finlands folk förrådt sin fria bygd i nord. Falla kan den tappre blott, Ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas. Falla, sköna krigarlott, Blif vår, sen för en seger än vi kämpa fått! Vapen i hand Och käckt vår ovän nära! Dö för vårt land Är lefva för vår ära. Rastlöst fram från strid till strid, Ty nu är stunden vår och nu är skördens tid! Glesnade leder vittne bära Härligt om mod och bragder, om vårt lands försvar. Fram, fram, vårt ädla, trotsiga standar! Omkring dig än din trogna finska vakt du har.

FÄNRIKENS MARKNADSMINNE.

"Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon, som mig hör, Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?" Så begyntes sången, yngling; ord för ord jag minns den än; När jag sist var rest till staden, hörde jag på torget den.

Det var marknad; folk och varor mötte ögat, hvart man såg, Folket var ej gladt att skåda, och för köp var ej min håg. Sen jag tanklös gått och vandrat, kom jag till ett hörn till slut Där en vagn i trängseln stannat några ögonblick förut.

Om med afsikt så den hejdats, om af tvång, det vet jag ej; Kusken höll, och framför spannet röt åt hopen en lakej. Men i vagnen satt en herre, vårdslöst mot suffletten stödd, Sobelbrämad var hans kappa, och hans barm var stjärnbeströdd.

Och jag såg och såg. Ett minne vaknade från forna dar. Dessa anletsdrag jag skådat, tänkte jag, men när och hvar? Jo, vid Lappo, jo, vid Salmis stod han bland de tappres tal Men han var kapten den tiden, nu är han en hög general.

Och förändrad var han mycket, ej likväl af åren blott, Mer af denna stolta prägel, han på lifvets höjder fått. Var det högmod? Kanske icke; i hans min, hans skick, i allt Låg ett drag af lugn tillika, fast förnämt och stelt och kallt.

Gladt det var mig städs att råka en kamrat från krigets tid, Men på denne såg jag bara, hjärtat blef ej varmt därvid. Yfs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland oss också, Mindre stolt, men bättre smyckad var du när du blödde då.

Nu ljöd sången, skrällde plötsligt orden, som jag nämnde här, Genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär: "Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon, som mig hör, Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?"

Jag var en, som ville lyssna, en af granadörens sort, Och jag vände mig i stillhet från den höge herren bort, Styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min gång Och kom fram till gamle knekten, där han satt och sjöng sin sång.

Högrest, men med blottadt hufvud på en trappas steg han satt, Med den vänstra handen höll han öfver knät sin slitna hatt. Denna hand fanns kvar att sträckas mot en unnad gåfva än, Men den högra, den var borta; kriget hade skördat den.

Och han sjöng för menigheten, hvem som ville höra på. Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså. Närmast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lag Några trasigt klädda pojkar och en glad student och jag,

Men han sjöng om höga minnen, dar, som strålat längesen, Hjältar, gömda nu i grafven, bragder, halft förgätna ren. Det var Finlands kamp, han sjöng om, fosterlandets sista strid, Våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid.

"Jag har stått för kulor", sjöng han, "uti sex och tretti slag, Kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag; Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är, Har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här.

Finns här bland ett yngre släkte någon enda, som var med, Då det ljöd: 'Till vapen, männer, det är slut med landets fred!' Då fanns eld i mannasinnen, då var allt på annat vis, Då brann också detta hjärta, som rätt nu är kallt som is.