Part 2

Ärkebiskop Jakob Tengström hade tagit en betydande del i daningen af Finlands samhällsskick vid Borgå landtdag, där han var ej blott prästeståndets talman utan ock ordförande i den kommitté, som utarbetade förslaget till organisation af landets högsta styrelseverk, hvarjämte han genom det personliga förtroende han åtnjöt hos kejsar Alexander I kanske mer än någon annan landsman inverkat på vändningen af landets öden 1809. En man med den gustavianska tidens fina och urbana bildning, hade han tidigare egnat sig jämväl åt litterära sysselsättningar, i historieskrifning en efterföljare af Porthan, i sina dikter från hemmets värld en äldre skaldebroder till Franzén och Choraeus.

På det enkla kyrkoherdebolet i Pargas, som var ärkebiskopens prebendepastorat och där han året efter branden tillbragte äfven vintern, var ärkebiskopen centrum i en talrik familj af barn och barnabarn, hvartill nu kom en skara befryndade eller bekanta familjer, mest husvilla professorsfamiljer från Åbo, som efter branden slagit sig ned i denna härliga skärgårdssocken. Då Runebergs far var ärkebiskopens kusin, en efter österbottniska begrepp icke aflägsen släktskap, var hans ställning således en annan än blott informatorns på biskopsgården, då han nu kom i den närmaste beröring med denna krets, som väl var delaktig af den bästa bildning i landet fanns. Det intelligenta och glada sällskapslifvet fortgick om vintern med ömsesidiga besök, om sommarn med gemensamma båtpartier och utfärder, hvilkas medelpunkt utgjorde ett af ortens ungdomar samfälldt uppfördt lusthus "Minnet", med förty åtföljande minnesbok. Under denna tid förgingo hos Runeberg spåren af skol- och studentlifvets råa seder, och hos den överdådige ynglingen, som ännu i Åbo ej sade nej ens till ett slagsmål i gränderna, utvecklade sig den mest högsinnade, ädla och humana skaldeanda. Till denna förvandling medverkade, jämte den dagliga samvaron med ärkebiskopen, för hvilken Runeberg hyste en varm tillgifvenhet, i första rummet inflytandet af det kvinnliga elementet inom den Tengströmska kretsen. Om Runeberg sedermera i sina diktverk visar sig så förtrogen med kvinnohjärtats finaste rörelser inom den värld af godhet och renhet, som den sanna bildningen väcker, så är det här han lärt känna dem. Hans främsta läromästarinna var den vaknande känslan för Fredrika Tengström.

Fredrika Tengström var dotter till ärkebiskopens bror, kamrer Tengström, hvars änka sedan mannens död haft sitt stöd hos ärkebiskopen och efter branden bodde i Pargas på malmen invid kyrkan. Utan yttre företräden och bortkommen i sällskapslifvet, fann sig Fredrika Tengström själf "ful, otymplig och oduglig till allt", drog sig inom sig själf och sökte en ersättning i fantasins värld. Redan som ung flicka hade hon tillegnat sig hvad tiden bjöd i romanväg och förvärfvat en sådan färdighet i främmande språk, franska, tyska och äfven engelska, att hon förmådde i familjekretsen föreläsa en roman, som hon på rak arm öfversatte från det främmande språket så snabbt, att åhörarne knappt märkte att texten ej var svensk. Tidigt skref hon själf noveller och sagor, och det var till först Runebergs poetiska begåfning, som fäste hennes uppmärksamhet vid den unga magistern: det var hennes första och enda tycke, i hvilket hon inlade desto större djup, hängifvenhet och själfförsakelse. Så fäste hon den lättantändlige skalden och växte in i hans lifsgärning; och för huru många flammor han än förr och senare upplät den ena eller andra kammarn i sitt hjärta, förblef det dock alltid hon, som rådde öfver hela huset. Det var i Pargas deras känslor möttes; förlofningen skedde i Helsingfors julen 1828 och giftermålet därsammastädes nyåret 1831.

I värmen af denna kärlek mognade nu Runebergs skaldskap. Hans första diktsamling utkom visserligen i Helsingfors 1830, men dess flesta dikter härröra från det lyckliga året 1828. Om de tidigaste af dessa dikter ännu blott måla allmänna stämningar i tidens art eller röja en genklang af samtida poeter, främst Stagnelius och Franzén, så äro dikterna från Pargastiden äkta ingifvelser af hans nu till mästerskap mognande skaldegåfva. Alltmera närmar han sig därmed verkligheten. Naturskildringarna äro lika enkla som målande, såsom i den morgonfriska _Färd till Åbo_, och hans kärleksdikter, _Den väntande, Till Frigga_ m.fl. äro hjärtats intimaste bekännelser, bundna i antikartade metrar af förundransvärd skönhet och behärskning. Härtill kommer känslan af att diktningen var hans rätta lefnadsuppgift, i kraft hvaraf han, i stycket _Hvad jag är säll_, ännu ej fyllda 25 år, med den utvaldes visshet tecknar sin framtid:

Odödlighetens lugna sol förgyller det mål, jag söker, trånande och varm, och ingen låg, föraktlig tvekan fyller min djarfva, stolta, ungdomsfriska barm.

Två år senare i _Svanen_, återger han samma tanke och samma tillförsikt i en mera enkel och innerlig ton, som träffar hemlandets innersta väsen. Det lilla häftet afslutas med _Idyll och epigram_, en samling harmoniska små mästerstycken, som i stil och behag förliknats vid Thorwaldsens reliefer; men medan dennes framför allt äro antikartade, röja Runebergs drag af det folkeliga, som på ett märkeligt sätt peka framåt i hans diktning: redan i denna afdelning förekommer den ädlaste pärlan i bandet, _Bonden Pavo_. Genom att öppna häftet med en hälsning till Franzén har Runeberg ställt sin diktning under denne vördade läromästares hägn.

Till Runebergs första diktsamling hör ock _Svartsjukan nätter_, detta vulkaniska utbrott af en allt öfverväldigande fantasi som med sin tvifvelsjuka patos står i bjärt motsats till hela hans öfriga diktning och lefnadstro. Det är en outredd fråga huruvida något själfupplefvadt legat till grund för dikten. Hans första kärlek, den till Fredrika Juvelius, som begynte i skolåren och verkade ännu vid tiden för hans första lyriska diktning, har i alla fall ej här spelat in; möjligen förskrifver sig uppslaget från konditionstiden i inlandet. Det starkt sensuella draget, märkbart äfven i par af de tidigare lyriska dikterna, förutsätter att Runeberg ej ännu lärt känna den pliktuppfyllelsens och själfförsakelsens kärlek, han funnit hos Fredrika Tengström. I _Svartsjukans nätter_ säger en af Runebergs biografer, har skalden genomgått en konstnärlig kris, en våldsam men grundlig befrielseakt hvad lifsuppfattningen beträffar, medan den i antikens hälsokälla renade formkänslan här tager afsked af hvarje romantisk öfverdrift.

Med en ung författares glada tillförsikt hade Runeberg utstyrt sitt häfte med ett i Petersburg litografieradt titelblad med Svanen såsom sinnebilden af hans skaldskap. Hela upplagan var blott 1,000 exemplar, och bland hans vänner var särskildt J.W. Snellman, som då konditionerade i landsorten, verksam för afsättningen. Den var dock mycket ringa. Tidningarna, som då för tiden visserligen ej voro några nyhetsbärare, nämnde ej ett ord om hela diktsamlingen. I Tegnérs hemland, med sinnena betagna af färgprakten i hans eldiga diktion, ville man ej erkänna Runebergs enkla, plastiska diktning för lyrik. I Finland kände man väl i den igen den finska naturen och äfven det finska väsendet. Men man visste ej hvad man skulle säga och teg. Om ock här och där enstaka röster höjde sig till den unge poetens förmån, bevisande att han redan nu var uppskattad äfven utom vänkretsen i hufvudstaden, så var det dock i det hela en lång och mödofull väg som förestod Runeberg till den plats, han sedermera intagit inom vitterheten.

Utan bifall gick dock Runebergs första diktsamling ej förbi. Franzén, sedan 1811 öfverflyttad till Sverige, hade genom ärkebiskop Tengström fått sig ett exemplar tillsändt. Från Stockholm svarade han därpå i ett bref, som blifvit kalladt Franzéns testamente till Runeberg: "Då den vackra gåfva, Herr Magistern haft den godheten att tillsända mig, först kom i mina händer, hade jag för trägna ämbetsgöromål ej tid att mer än här och där lyssna till ett lärkljud och fägnas af en majblomma. Sedermera har jag genom läsning af det hela, och i synnerhet genom de tvenne afdelningarna, som sluta häftet, funnit, att det är en stor skald, som Finland håller på att frambringa". Detta Franzéns omdöme, till hvilket ärkebiskopen lade sitt "ja och amen", kallar Strömborg ett fastebref för Runeberg på hans stora skaldegåfva, och det är visserligen lika hedrande för den gamle skalden som för den unge. Ett tryggare fastebref hade Runeberg dock i den inre förvissning, som är den sanna kallelsens kännemärke.

I Svenska akademin var man betänkt på att gifva Runeberg det Lundbladska priset, men afstod i följd af politiska betänkligheter under dessa julirevolutionens och den polska resningens dagar. Finlands julirevolution var mindre farlig och mindre uppseendeväckande än den polska: det var framträdandet af Runebergs skaldskap.

RUNEBERG I HELSINGFORS; LÖRDAGSSÄLLSKAPET OCH ÄLGSKYTTARNE.

I Helsingfors, dit universitetet 1828 öfverflyttat, hade Runeberg snart återfunnit den i Åbo efter branden skingrade kamratkretsen. I den nya hufvudstaden gjorde sig landets nya politiska förhållanden starkare gällande. Man började fatta historiens mening med Finlands särskiljande från Sverige. Man uppvaknade och fann, att den politiska skilsmässan medfört också en inre, att det finska folket var hänvisadt till sig själft, sina egna krafter; ur sina inneboende anlag måste det utveckla en egen kultur, om det ville bestå bland nationernas antal. Redan under Åbotiden hade J.J. Tengström, Linsén, Arvidsson yrkat på, att de ledande klasserna, med bevarande af den svenska kulturen och språket, borde stöda sig på det finskatalande folket, tillegna sig dess språk och lära känna dess seder, sång och saga. I den allmänna domningen hade deras maningar förklingat ohörda. Medan ämbetsmännen skötte administrationen och ministerstatssekreteraren i Petersburg förhållandet till monarken, låg allmänheten i stilla ro och skötte sitt. Nu begynte inom universitetet, närmast hos den yngre generationen, en fosterländsk rörelse af kulturell art, som efter hand utbredde sig i allt vidare kretsar, tills den slutligen omfattade hela nationens bildade klass.

Våren 1830 uppstod inom denna krets det bekanta Lördagssällskapet, hvilket Fredrik Cygnaeus kallat det märkvärdigaste, som i detta land existerat. Som i en brännpunkt samlades där de unga krafter, som sedan gestaltat Finlands framtid. Det yttre sambandet var ett med medlemsafgifter sammanbragt bokförråd af i Sverige utkommen skönlitteratur, som vid årets slut åter försåldes. Man samlades hvar lördagsafton hos någon af medlemmarna. Trakteringen kunde vara endast i en pärtkorg framsatta smörgåsar; men vid dessa samkväm förde snillet spiran. "Man var", säger Topelius, som inträdde först mot slutet af sällskapets tillvaro, men som fick höra och se något om det, medan han som studentkandidat bodde hos Runeberg, "man var under dessa attiska nätter i tillfälle att göra bekantskap med Runebergs lugna humor, Snellmans skoningslösa logik, Nervanders sarkasmer, Nordströms infall, hvassa som synålar". Fredrik Cygnaeus tillhörde sällskapet, M.A. Castrén anslöt sig äfven, och när Lönnrot från Karelens ödemarker återkom med sina finska folkvisor, syntes äfven han som gäst vid dess sammankomster. Af Runebergs forna skolkamrater var L.I. Ahlstubbe, Stubben, inom sällskapet gående under namnet "den absoluta vältaligheten". Sedan en och annan af vännerna satt bo, deltogo äfven fruntimmer, främst Fredrika Runeberg, som i detta snillrika umgänge lefde upp ur sin tillbakadragenhet; genom henne inkommo andra fruntimmer, äfven af den Tengströmska kretsen, som efter universitetets öfverflyttning och ärkebiskopens död återförenats i Helsingfors.

I detta sällskap öfvervägde till en början det litterära intresset; men senare, när vännerna mognade för allmänna värf, det fosterländska och folkeliga. Så betydelsefulla företag som Finska litteratursällskapet och Helsingfors Lyceum ha därifrån utgått. Huruvida Runeberg under samkvämen var mera gifvande än emottagande är svårt att afgöra; säkert är att de fosterländska impulserna hos honom gå längre tillbaka än hos någon annan i kretsen. De anspråkslösa och trefna små trähus med gröna trädplanterade gårdar, där dessa sammankomster egde rum, äro nu försvunna eller stå undanskymda bland praktbyggnaderna i nutidens Helsingfors. Men de tankar där föddes hafva gått ut öfver hela landet och bestämt dess utveckling till dag som är.

Ur den riktning mot det fosterländska, hvari Runeberg lefde, har ÄLGSKYTTARNE framgått och därmed det finska folkelementet till först begynt sitt inträde i vår vitterhet och vårt nationalmedvetande.

Med _Vargen_, som förstudie hade Runeberg först företagit sig en framställning af inlandsbons jägarlif under titel _Älgjakten_, hvartill han förde manuskriptet med sig till Pargas. Sommarn 1827 såg Cygnaeus det där och prisar det som kanske det yppersta, som någonsin skrifvits på finsk jord; men Runeberg afböjde hans råd att publicera det, måhända med en aning om, att något förmer borde ur ämnet framgå. I Helsingfors togs diktverket åter fram, och nu växte planen under de nya inflytelserna. Genom en omarbetning, hvarunder frierimotivet och "den blomstrande Heddas" parti tillkommo, uppstod efter hand en allsidig skildring af den finska allmogens lif där borta i ödemarkerna. Därvid kommo två redan färdigdiktade sånger, om själfva jaktfärden att falla utom ämnet, men så stark var hos den unga skalden själfkritiken och den konstnärliga kraften att försaka, att han utan tvekan offrade dem för det hela; och de voro dock, har han själf sagt, "icke sämre än det öfriga". Ofrivilligt ledes därvid tanken till den då ännu oupptäckta myten om Sampo, den finska folksångens underting, hvars frambringande kräfde så många föregående offer af smideskonstens mästerverk. Sålunda uppstod detta verk, om hvars nationella betydelse ej ens Runeberg själf ännu var fullt medveten.

Huru rik och fullständig har ej lefnadsbilden utfallit! Pörtet, där röken hänger som en sky ofvan taksparrarna, bohagsting och klädedräkt, seder och umgängesformer, allt är träffadt med en nästan etnografisk trohet, äfven i enskildheterna, så att Lönnrot, som fick manuskriptet till genomgående, hade intet att anmärka, utom att "den raske Mattias" borde till Tjäderkulla medföra välkomstgåfvor åt barnen, hvilken ändring ock skalden införde. I dessa yttre lefnadsformer röra sig den själfegande bonden i Mattias' person, torparen i Petrus på Tjäderkulla och Zakarias på Hjerpvik, medan äfven inhysingen och "den aktade tiggaren" ha sin plats på den värmande ugnen hos Petrus liksom den gamla Rebecka i folkets stuga på herrgården. Karaktärerna äro visserligen tecknade blott i sina enklaste drag. Men i dessa typer lefver en anda af upphöjd idealitet, som adlar deras primitiva lefnadsformer och i hvars namn tiggaren får sitt människovärde lika väl som torparen, hvars stuga han gästar. Skaldens humor, skiftande mellan smålöje och kärlek, spelar omkring dem; diktionen sprider öfver dem sitt skimmer af bilder, hämtade alla ur just det lefnadsområde, inom hvilket dikten rör sig; och slutligen framstår, som en förträfflig relief åt det betänksamma och innerliga finska lynnet, de skäggige arkangelitiske bröderne med handelsmannens rörligare och ifrigare väsen.

Med en konst, som ej är mindre stor därför att den är så enkel, har skalden sammanfört alla dessa drag inom ramen af den lilla händelse, kring hvilken dikten rör sig,

männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning,

och därmed förbundit dem till ett folkepos af stor nationell betydelse. Och till detta verk gick han vid några och tjugu år, utan föregångare, om man ej därtill vill räkna Homerus, och behandlande den svenska hexametern med en ledighet, en omväxling och en säkerhet i det metriska, som ställer äfven sådana föregångare som Tegnér och Stagnelius i skuggan.

Hvilket är det drag, hvari Runeberg djupast träffat den finska nationalkaraktären? Denna fråga framkastades vid något afslutningssamkväm bland lärarene vid Helsingfors Lyceum. Den ena framdrog ett, den andra ett annat, tills G.A. Borg, en af Lördagssällskapets medlemmar, framhöll den sega styrkan i lidande, grundad på en orubblig förtröstan till godheten i Försynens ledning af människolifvet, ett drag som tiggaren Aron röjer sedan hans existens gått under för nöden, lika väl som bonden Paavo, när han öfvervunnit den. När Borg citerade slutorden i Arons berättelse:

men själf med förnöjsamt sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger

blef Runeberg så glad, att han sprang opp och tog vännen i famn. Den styrka i lidandet, som Runeberg funnit hos den finska allmogen i dess enskilda lif, har ej heller undgått honom, då han besjunger 1808 års krig, där samma allmoge uppträder på den historiska handlingens fält.

Med Älgskyttarne hade den unga nationen fått sin första nationaldikt i högre mening. Den utkom i Helsingfors hösten 1832, men afsättningen gick trögt: ännu fem år senare kunde Cygnaeus i sin bitterhet mot den allmänna likgiltigheten säga, att detta betydelsefulla diktverk ej ens blifvit så mycket läst, att afsättningen kunnat betäcka tryckningskostnaderna. Romantiken hade ej vant allmänheten vid att äfven det ringare kunde tjäna poesins syften. Älgskyttarnes enkla hvardagslif syntes henne prosaiskt inför prakten i Tegnérs poesi. I den mån den nationella rörelsen utbredde sig, bidrog dock Älgskyttarne mäktigt till att väcka nationalkänslan och rikta henne på det folkeliga. År 1836, samma år Kalevala utkom, bestämde Finska litteratursällskapet som uppgift för sin första prisutdelning en versifierad öfversättning till finska af Älgskyttarne, ehuruväl utan resultat. År 1837 syntes den första inhemska recensionen af poemet: det var Cygnaeus, som i "Jääkynttilät" gjorde det första försöket att ställa Runebergs diktning på dess rätta plats i allmänhetens medvetande. Om, slutar han, det finska folket af något olycksöde skulle utstrykas ur nationernas antal, så vore Älgskyttarne jämte Kalevala det Herculanum och Pompeji, i hvilka man kunde lära känna den försvunna nationen.

Vid tiden för Älgskyttarnes slutredigering diktade Runeberg _Grafven i Perho_, en första förebådare af Fänrik Stål. Hvadan denna nya, krigiskt-folkeliga ton, som ej kan förklaras blott ur hans inlandsvistelse och hans intresse för den finska folkvisan? I själfva verket är det på en omväg den inkom i hans diktning, genom de _Serviska folksånger_, af hvilka han efter Goetze och Herder från tyskan öfversatte ett urval till julen 1830. Medan han ännu ogift bodde i Helsingfors tillsammans med Fredrik Cygnaeus, hade han tillfälligtvis bland dennes på golfvet i deras gemensamma sal kringströdda bokförråd funnit ett ouppskuret häfte _Servische Volkslieder_, öfversatta af P. v. Goetze, Petersburg 1827. Anslagen af den på en gång nya och dock bekanta tonen i dessa sånger, utbildade han ej blott den folkeliga stil, som sedan framträder i _Idyll och epigram_, utan fann där ock det heroiska drag, som den finska folksången saknar. Från den serviska folksången har han ock den femfotade orimmade trokaiska versen, som i hans diktning fått nära nog en lika stor användning som själfva hexametern.

_Grafven i Perho_, som Runeberg insände till pristäflan i Svenska akademin, blef där den 20 december 1831 belönad med det mindre priset. Utgången förtröt honom, och det berättas, att han kastat medaljen i kakelugnsvrån; senare har han förklarat sin förtrytelse som ett missnöje med sig själf, att han till Akademin insändt ett poem, hvars egenartade anläggning och kärfva diktion alltför starkt kontrasterade mot den rådande smaken, för att utgången kunnat blifva en annan.

Ur samma källa, men med rikare flöde, har ock _Molnets broder_ framgått (1835) och, bland minnena från Pargas, _Den döende krigaren_ (1836). I öfrigt har den konception af Fänrik Stål, som skalden emottog i inlandet, hvilat ännu länge.

MORGONBLADET OCH MOTGÅNGARNA VID UNIVERSITETET.

När Runeberg öfverflyttade till Helsingfors, var det i afsik att vid universitetet söka sin framtida bärgning. År 1830 speciminerade han för docenturen, som dock ej medförde annan ekonomisk förmån än den privatundervisning, som då för tiden, då privatvägen till studentexamen stod öppen, var för yngre akademici en vanlig biförtjänst. Samma år erhöll han vid universitetet en amanuensbefattning, som gaf honom obetydlig lön och betydligt skrifarbete. Det var på den han gifte sig. Härtill kom 1831, då Helsingfors Lyceum öppnades, lektioner därstädes. Hans hustru, från hemmet van vid sträng hushållning, hjälpte till med pension för studenter och studentkandidater; bland de sistnämnde var den fjortonårige Topelius. Men trots all sparsamhet förslogo dock ej de knappa tillgångarna, helst Runeberg regelbundet hemsände bidrag till sin mor i Jakobstad. Besluten att hvarken skuldsätta sig eller annars anlita andras hjälp, öfvertog han från början af år 1832 den ena af hufvudstadens två tidningar, "Helsingfors Morgonblad", som egdes af bokhandlaren J.C. Frenckell. Årslön för redigeringen var 2 rubel banco för hvarje prenumereradt exemplar med en garanterad minsta inkomst af 800 rubel. Första året, med 493 exemplar, blef den rbl 942:50 eller i nuvarande mynt Fmk 1,077:15 som ansågs för ett godt resultat.

Vid redaktionen skulle Runeberg biträdas af Nervander, som dock efter några nummer drog sig tillbaka, kanske emedan han ogillade den skarpt polemiska ton, Runeberg inslog i sina litterära recensioner. Nervander begaf sig sedermera på sin långa utrikesresa, och deras vägar skildes. Af ett bref från Runeberg 1848 vid Nervanders plötsliga frånfälle ser man, att de gamla känslorna för ungdomsvännen dock fortlefde.

Den litterära fejden i Sverige mellan akademiker och romantiker hade i Finland följts med lifligt intresse, särskildt i akademiska kretsar. Runeberg kunde ej tilltalas af de förres reflexionspoesi, som på felfria, väl kadenserade alexandriner gick ärenden åt tidens moralfilosofi och nyttighetssträfvanden; men än mindre gillade han fosforisterna, som förlade dikten och idealet till en fjärran blå rymd, där skalden besjöng blott sin egen fantasis drömmar, förgudande sin konst och sitt jag, medan verkligheten blef för honom låg, simpel och prosaisk. För Runeberg var verkligheten, naturen såväl som människolifvet, poesins och all konsts grund, som hon hvarken finge försköna, emedan den i sig själf var skön, eller ringakta, emedan den var hög och helig: hennes uppgift var blott att förklara verkligheten. I dess helgedomar inför hon tusen sinom tusen hjärtan, uppenbarande för dem de dolda tankar, de idéer, som verka under ytans mångfald och förvirring. Men han framställer ej idén begreppsmässigt, som vetenskapen, utan i åskådningar: den innebor och genomstrålar de gestaltningar, som ur verkligheten afspeglas i skaldens ande och dem skalden återger i sin dikt. Så är konsten hvarken akademikernas tjänarinna åt andra ändamål eller fosforisternas själfändamål: fritt, vid vetenskapens och religionens sida, tjänar hon de makter, som leda mänskligheten på dess bana genom tiderna. Denna konst är _realistisk_ såtillvida, som hon har sin grund i verkligheten, men blir, då hon i denna verklighet söker idén, för att i diktens form göra den tillgänglig för alla, därigenom idealistisk.

Dessa åsikter hade Runeberg funnit vid studiet af antiken, men framför allt hade de framgått ur hans eget väsen. Han hade förverkligat dem i sin egen diktning, såvidt den hittills framträdt; sin tidning hade han väl till stor del öfvertagit för att där få förfäkta dem i en mera direkt form.