Part 19

Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick. "Håll in er värja, herre, ett ögonblick, Tills jag fått mäta honom hans skäppa full. Som höll på er och sköt, då jag slog er kull."

Med dessa ord han lade geväret an. I samma stund såg Konow en skäggig man, Bakom en buske störta till marken ned, Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked.

"Och var det den, hvars kula mig pep förbi Det ögonblick, jag föll, må vi vänner bli. Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag, Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag."

Nu lefver Brask hos Konow sen många år, Den ena går alltjämt där den andra går. Som kära vänner får man dem ofta se, Och nästan lika ofta så träta de.

DEN DÖENDE KRIGAREN.

Försvunnen var en blodig dag, Det var på Lemos strand, De slagnas sista andedrag Ren tystnat efter hand; Det mörknade kring land och haf Och lugn var natten som en graf.

Vid brädden af den dunkla våg, Som skådat dagens strid, En gammal krigare man såg, En man från Höglands tid; Hans panna låg mot handen stödd, Hans kind var blek, hans barm förblödd.

Ej kom en vän, som kunde få Hans sista afskedsord, Ej var den jord, han blödde på, En älskad fosterjord. Hans hembygd Volgas bölja skar; En hatad främling här han var.

Hans öga lyftes opp ibland, Fast slocknande och matt. På samma slätt, på samma sand, Helt nära där han satt, En halft förstelnad yngling låg; Han såg på honom, när han såg.

När kulan hven, när striden brann, När bådas blod rann varm, Med vredens eld de mött hvarann Och pröfvat svärd och arm. Nu sökte ej den unge strid, Nu höll den gamle kämpen frid.

Men natten skrider mer och mer, Man hör ett årslags sus, Och månen går ur moln och ger Den hemska nejden ljus; Då syns en julle tätt vid strand, En ensam flicka ror i land.

En fridlös vålnad lik, hon steg I spår, där döden gått. Hon gick från lik till lik och teg, Hon tycktes gråta blott. Med häpnad hennes tysta tåg Den gamle, väckt ur dvalan, såg.

Dock mera mildt med hvar minut, För hvarje steg, hon tog, Och mera tankfullt än förut Hans sorgsna öga log. En aning grep hans hjärta visst, Han tycktes veta, hvad hon mist.

Han tycktes vänta: och hon kom, Som om ett bud hon hört, Så tyst, så lugnt, så visst, som om En ande henne fört. Hon kom. Vid nattens bleka sken Hon såg den fallne svensken ren.

Hon såg, och ropte högt hans namn, Det kom ej svar igen; Hon sjönk emot hans öppna famn, Men slöts ej mer af den. Hans genomstungna bröst var kallt, Och stumt var allt, förvissnadt allt.

Då, säger sångmön, föll en tår Uppå den gamles kind, Då talte han ett ord, hvars spår Försvann i nattens vind, Då stod han upp, ett steg han tog Och hann till flickans fot och dog.

Hvad sade väl hans sorgsna blick, Hans ord, ej tydda än? Den tår, som ur hans öga gick, Hvad mening låg i den? Och när till flickans fot han hann Och föll och dog, hvad tänkte han?

Var det för hjärtats frid kanske, Han höjde än sin röst? Var det en bön, han ville be Till ett försonligt bröst? Begrät han mänskans hårda lott Att plåga och att plågas blott?

Han kom från ett fientligt land En oväns svärd han bar; Dock fatta, broder, rörd hans hand Och minns ej, hvad han var; O, blott på lifvet hämnden ser, Vid grafven hatar ingen mer.

OTTO VON FIEANDT.

Från Kristina var en man, Otto Fieandt hette han, Föddes äldst bland bröder alla, Däraf lärde han befalla;

Var i kriget, det är sant, Endast öfverstelöjtnant, Hade med armén fått vandra, Om han kunnat lyda andra.

Men han gick sin egen stig, Bar sitt hufvud själf för sig, Kunde under ingen vara, Fick ock därför egen skara.

Nu så hör, hur han såg ut: Klädd han gick i grå syrtut, Den var sydd på hemloft-skullen. Och af egna får var ullen.

Öfverst på hans hjässa satt, Sliten blank, hans faders hatt, Ärfd vid Villmanstrand på näset, Där hans farfar bet i gräset.

Lägg därtill i vintertid Fårskinnspäls, helt kort, men vid Becksömsstofflor sist på foten, Sådan red han framför roten.

Hjälte var han ej just så, Att han nu dugt ses uppå; Andra tider, andra seder, Fieandt bar för djup sin heder.

Bar sitt svärd som bihang blott, Gud vet, om han sköt ett skott Under hela långa kriget; Visst är, att det är förtiget.

Järn och stål och krut och bly Därom fick hans trupp sig bry. Den höll primen, han höll basen, Gubbens vapen var karbasen.

När han gick med den i hand, Klämde till för kung och land, Var han seg som gamla eken, Blef ej gärna trött af leken,

Kunde slåss fast hela dan, Brydde sig om segern fan, Ville blott ge drift åt striden, Därtill var hans kantschuk vriden.

Finnen, visste han helt godt, Är för trygg för att ha brådt, Ville därför hjälpa arten, Icke modet, endast farten.

Pipa skulle dock han ha, Eljest var det aldrig bra; Men med röken frisk i munnen Slogs han gladt, fast öfvervunnen.

Ofta midt bland vapnens brak Tog han därför ny tobak, Lät sin närmsta busse bida Och slå eld, förrn han fick strida.

När han sen i hopen stod, Öfversköljd af svett och blod, Gjorde med sin dagg försöken Och ur bottnets djup sög röken.

Fick sin trupp i ordning ställd, Bajonetten vackert fälld Och bröt in i värsta klämman, Var han som på eget hemman.

Talte finska som en tolk, Skrek som åt sitt arbetsfolk; En fick pris, en ann' en skrapa, Ingen fick stå lat och gapa.

Då, så säga än hans män, Var ej godt för fienden, Då var gubben lik hin onde, Annars var han som en bonde.

Sådan kom han med sin flock, Samma pipa, samma jack, Efter många hårda strider Fram till Karstula omsider.

Hela finska härens hopp Hvilade på denna tropp, Knappt tolf hundra man numera; Vlastoff kom med trefaldt flera.

Hurtig lek det skulle bli, Fieandt stoppade uti, Pröfvade sin dagg mot klacken Och begynte strax attacken.

Sexton timmar höll han ut, Då fick gubben stryk till slut, Måste dra sin trupp ur flamman Och ge djäfvulen alltsamman.

Det förtäljs om honom då, Att han rakt slöt opp att slå, Tryckte djupt sin hatt på pannan Och blef spak som trots en annan.

Så till Möttönen han red, Såg blott styft mot sadeln ned, Höll sin högra hand vid brickan; Pipan, den låg glömd i fickan.

Hvad han satt och tänkte på, Kunde ingen rätt förstå, Med sig själf blott höll han gille, Lät sitt folk gå, som det ville.

När han kom till Lintulaks, Bad han om en halmkärf strax, Sökte sömn på all sin möda, Smakte ej en bit till föda.

Sådan slöt han denna dag; Nästa morgon, tre vid lag, Sen han fått en smula blunda, Var han ren helt annorlunda.

Var mest såsom vanligt förr, Tittade ur stugans dörr, Lika skarp som förr i synen, Och drog valk vid ögonbrynen.

Tog en pärla, förrn han for, Snäste till sin yngre bror, Gaf vid ån en örfil redan, Rökte friskt i Perho sedan.

Gud vet eljest, hur det är. Väl behöfs i fält gevär, Men att såsom Fieandt strida Kan väl också ha sin sida.

Därför säga ock hans män, När det väckes fråga än Om de tusende besvären, Landets fall och hufvudhären:

"Annorlunda kriget gått, Om en general man fått, Som förstått värdera tiden, Och som rökt tobak i striden."

SANDELS.

Sandels, han satt i Pardala by, Åt frukost i allsköns ro. "I dag, ett slaget, blir striden ny, Det skall gälla vid Virta bro.-- Herr pastor, jag låtit kalla er hit.-- Var god, foreller en bit!

Jag tänkt behålla er hos mig i dag, Det är så min önskan och plikt: Ni känner trakten här bättre än jag Och kan ge mig notiser af vikt. Var trygg, vi skola ej lukta blod.-- Ett glas? Maderan är god.

Tutschkoff har sändt mig ett vänligt bud, Att vår vapenhvila är slut. Låt maten smaka er! Sås, min Gud! Då vi ätit, rida vi ut.-- Vi måste nöjas med hvad vi få,-- Kanske ni befaller margå?"

Det kom ett bud, ett ilbud kom: "Den är bruen, vår konvetion; Brusin har vändt med vår förpost om, Man hinner ej rifva bron. Vårt ur var tolf, och vi följde det, Men den ryska klockan är ett."

Sandels, han satt och smorde sitt krås, Ät friskt, som öm intet händt. "Försök, herr pastor! En dåb på gås? Den äter man excellent. Det är Dolgoruki, som brådskar igen; Ett glas till hans ära, min vän!"

Men budet talte: "Herr general, Får jag bringa tillbaka ett svar?" "Jo, säg Fahlander, att bron är smal Och att batterier han har. Han må hålla ut där en timme, en half.-- Herr pastor, kotlett af kalf?"

Ilbudet for, en sekund förlopp, Och en ryttare syntes igen: Som en blixt han sprängde till trappan opp, I ett språng var han nere på den; Hans yttre röjde en ung löjtnant, Det var Sandels' adjutant.

Han skyndade in i salen, han stod För sin chef med lågande blick. "Herr genral, det har flutit strömmar af blod, Blod kostar hvar ögonblick. Vår här har mod, men den hade det mer På en half mil närmare er."

Sandels, han såg på den komne förströdt: "Bevars, ni är varm som en ugn. Ni har säkert ridit er hungrig och trött, Kom, hvila en stund, var lugn. Man måste tänka på hunger och törst, Se här, genever till först?"

Löjtnanten dröjde. "Vår kamp blir hård, Man forcerar med framgång bron, Vår förtrupp sviktar i Kauppila hård, Där den trycks af en hel bataljon, Armén är bestört, allt år på sin hals; Hvad order ges, hvad befalls?"

"Jo, att ni sätter er vackert ned Och får er kuvert i skick; Och sen ni fått den, så ät i fred, Och sen ni ätit, så drick, Och sen ni druckit, så ät än mer, Där har ni order, jag ber."

Harm brann i den unga krigarens själ, Af dess flammor hans öga sken. "General, jag är skyldig er sanning, nåväl, Ni föraktas af hela armén. Hos hvarenda soldat en tanke jag fann, Att ni är vår fegaste man."

Sandels, han fällde sin gaffel, han teg, Brast ändtligt i gapskratt ut. "Hur var det, herre, är Sandels feg, Säger man så? Åh hut! Min häst, låt sadla min ädla Bijou! Herr pastor ni följer ej nu."

Det var storm, det var brak, det var strid på den strand, Där den Sandelska hären var ställd, I ett rökmoln svepte sig vatten och land, Och ur molnet blixtrade eld, Som af åskor dånade rymdens hvalf, Och den blodiga marken skalf.

Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp, Såg trotsigt faran emot; Men från rote till rote en hviskning lopp, Man hörde ett dämpadt knot: "Han är borta, han gömmer sig undan igen, Generalen synes ej än."

Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar På redutten han stannade nu, Och hans öga var lugnt och hans panna var klar Och han sken på sin ädla Bijou, Och han satt orörlig med tub i sin hand Och betraktade brygga och strand.

Och han sågs på sin springare långt ifrån, Och som tusendes gällde hans fall, Och fördubbladt hördes kanonernas dån Från fientliga strandens vall, Och det ljöd kring hans hjässa af kulor ett hvin Men han ändrade icke en min.

Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer, Till sin chef på redutten han red: "General, man har märkt er, man måttar på er, Det gäller ert lif, rid ned!" "Ned, ned, general, er fara är vår", Skrek stormande hela hans kår.

Sandels, han rörde sig ej från sin ort, Till sin öfverste talte han stolt: "Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjodt? Om det sviktar i dag, är det såldt. Men välan, ett försök! Var beredd till affär, På minuten är fienden här."

Den ringa hop, som vid Kauppila stod, Af tusen fiender tryckt, Den hade kämpat med hjältemod, Men den nalkades nu i flykt. Den hann generalens batteri, Den störtade honom förbi.

Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar, Som han sutit, satt han ännu, Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar, Och han sken på sin ädla Bijou, Och han mätte den här, som i segrande lopp Mot hans eldar rusade opp.

Och han såg den komma, den kom helt när, Men på faran ej akt han gaf, Och han söktes af dödar från tusen gevär, Men han tycktes ej veta däraf; Han såg på sitt ur, han bidde sin tid, Han satt som i djupaste frid.

Men den kom, den minut, som han väntat, och nu Till sin öfverste sprängde han ned: "Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu, Skall det veta att bryta ett led? Jag har låtit de stormande yfvas; välan, Vräk undan dem nu som en man!"

Det var sagdt, det var nog, det behöfdes ej mer, Det blef fröjd, det blef jublande rop. Sex hundrade krigare stormade ner Mot den trotsande fiendens hop, Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton, Tills den föll nedtrampad vid bron.

Sandels, han kom till sin här i galopp, Där vid stranden den segrande stod. Då hans hvita Bijou bland lederna lopp, I sin snöglans purprad med blod, Och genralen med tjusningens eld i sin själ Gladt hälsade trupp och befäl;

Då spordes ej mer ett smygande knot, En hviskning, bister och dof, Nej, ett jubel stormade honom emot, Och i jublet hördes hans lof, Och det roptes af röster till tusendetal: "Hurra för vår tappra genral!"

DE TVÅ DRAGONERNE.

Stål så hette en, den andra Gick i fält med namnet Lod; Båda liknade hvarandra Så i kraft som mod. Samma trakt vid Saimens stränder Hade fostrat dem, Gnabbats hade de som fränder, Bott i samma hem.

Och dragoner hade båda Blifvit sen på samma dag, Delat troget hvarje våda I hvartenda slag, Gnabbats än som stridskamrater, Huggits man mot man, Allt om äran att i dater Öfvergå hvarann.

Snart i rykte framom alla I skvadronen stodo de; Ingen vågade sig kalla Bättre, tapprare. Till korpraler af befälet Gjordes snart de två, Men emellan dem blef grälet Icke slut ändå.

Hvad dem eggat som gemena, Samma täflan fanns än kvar, Ännu var alltjämt den ena, Hvad den andra var. Båda stodo lika nära Ett gemensamt mål: Hvar gång Lod blef nämnd med ära, Nämndes äfven Stål.

Lyckan svängde dock omsider, Att den ena seger vann: Lod gick fri i alla strider, Stål blef sårad, han Dömd till hvila på det sättet, Låg han tyst och led, Låg som sjuk på lasarettet, Då kamraten stred.

Långa månar af elände Hade småningom dock flytt, Och den tappre återvände Till sin trupp på nytt; Men då stod han främst ej mera, Som han fordom stod; För hans likar gällde flera, Och medalj bar Lod.

Stål, han såg kamratens lycka, Hörde, hur hans rykte steg; Hvad hans hjärta kunde tycka, Spordes ej, han teg, Lät ett ord ej det förråda, Ej ett anletsdrag. Nu på ströftåg hade båda Hållit ut en dag.

Gjordt var allt, som borde göras, Det blef tid att vända om. Plötsligt sågs ett stoftmoln röras, En kosackhop kom. Lod tog ordet: "Sväng, ty faran Skall dock gagnlös bli; Broder, fem man stark är skaran, Två blott äro vi."

Stål, han log ett hånfullt löje "Du har talat klokt och rätt; Blöda får du, om vi dröje, Hittills slapp du det. Gå, jag möter ensam skocken, Förrn den hinner oss, Du, som bär medalj på rocken, Är för god att slåss."

Sagdt; sin sabel sågs han skaka, Sprängde af med stolt förakt, Och han såg sig ej tillbaka Sen sitt ord han sagt. På den harm, kamraten röjde, Föga akt han gett'; Om han följde, om han dröjde, Var för honom ett.

Kämpa vill han, icke stanna, Fram till målet bär hans färd; Stäppens son med blodig panna Pröfvar ren hans svärd; Dödsrop gny, pistoler knalla, Vän vill hämnas vän; Midt i skocken, högst bland alla, Syns dragonen än.

Ändtligt tycks dock lyckan svika; Segrarn segrar icke mer, Häst och ryttare tillika Hafva störtat ned. Fåfängt än i stoftet brottas Kämpens starka arm, Fyra blanka pikar måttas Mot den fallnes barm.

Stum och bister hotar döden, En sekund blott öfrig är; Finns ej mera hjälp i nöden? Vänta, Lod är där. Han har kommit, sprängd är ringen, Sluten kring hans vän; På den fallne aktar ingen, Allt är strid igen.

En har stupat af de fyra, Se, då såras äfven Lod; Ögonblicken äro dyra, Strömvis spills hans blod; Styrkan ren hans arm förlåter, Segerns hopp har flytt; Då är Stål på fötter åter Och i kamp på nytt.

Den blef kort, så ryktet säger; Samma rykte nämner om Att till Sandels i hans läger Lod om kvällen kom. Lugnt med sin medalj i näfven Steg dragonen in: "Gif åt Stål en penning äfven, Eller tag ock min!"

GAMLE HURTIG.

Aldrig brusto ord vid bivuaken, Där den gamle Hurtig blott var med; Ofta satt han långt på natten vaken, Talande om krig och fred, Tände jämt sin korta pipa an Och förgat den åter, bäst den brann.

Tredje Gustaf var hans man. "Hvad strider Höll ej han med Rysslands stolta fru? Mina vänner, det var andra tider För soldaten då än nu; Kungen själf stod med i rök och blod Nu är därtill en marskalk för god.

Tron mig, om hans herrar blott ej vikit Från hvad plikt och mod och ära bjöd, Hade aldrig segern honom svikit; Nu blef trolöshet hans död; Det är världens tack, och den är tung, Det var synd med sådan ståtlig kung.

När vid Anjala i upprorsskocken Han höll tal, hur mild var ej hans ton? Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken: 'Får jag svansa dit kanon?' 'Nej, min gosse', svarte han helt blid, 'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'"

Så alltjämt med sägner, lika dessa Satt den gamle vid sin vaktelds glöd, Gråa lockar höljde ren hans hjässa, Men ännu var kinden röd; Yngre var han dock i Gustafs dar. Nu till Oravais han kommen var.

Det var natten för det stora slaget, I den vilda skogen höll man hof. Sömn var sällspord öfver hufvud taget, Men den gamle Hurtig sof; Han, som vakat förr till sista man Hade somnat nu förrn någon ann'.

Någon stund likväl af kvälln han sutit Lutad stilla mot en furas stam, Tändt sin pipa och i klagan brutit Om hur kriget gick bakfram Hur han nödgats tänka ut ett sätt Att få slut en gång på sin reträtt.

"Att gå undan", så de fallit, orden, "Har man lärt sig nog och lär sig än. Sprungit har man en gång förr mot norden Och är nu på språng igen. Fly, det är det usla hopp, man har, Och att en gång stanna, Gud vet hvar.

Nu blir strid likväl, så snart det dagas, Då är tid att börja annan sed. Den, som vill, må härda ut att jagas, Hurtig kan ej mer därmed; Han har sakta börjat blygas ren Att ej hafva tröttnat längesen.

Jagas, bröder, skall ej gubben mera, Han har hunnit råd på gamla dar. Bästa konsten mot att retirera Är helt enkelt att stå kvar; Den, som lärt sig denna konst en gång, Han kan ta farväl af allt sitt språng."

Sen han sagt det, hade lugnt han knutit Sina armar öfver bröstet blott, Och mot trädet, vid hvars stam han sutit, Sänkt sig tyst och somnat godt, Somnat utan sorg och hufvudbry På sin sköna konst att aldrig fly.

Nästa afton hade Finlands skara Kämpat ut sin sista hårda strid; Slut var kraften att vårt land försvara, Tiden var en sorgens tid; Hären, krossad lik en bruten våg, Hade börjat nu sitt återtåg.

Hvar den syntes, sågs blott dyster smärta, Hördes blott en klagan, djup och dof; Lugn fanns ej i något vaket hjärta, Men den gamle Hurtig sof; Där Kamenski slutligt sprängt hans led, Hade gråa krigarn lagt sig ned.

Och han sof, som om af Gustafs tider Hvarje minne längesen han mist, Sof mer djupt från marscher, språng och strider Än vid bivuaken sist, Sof förutan sorg och hufvudbry På sin sköna konst att aldrig fly.

KULNEFF.

Och efter kvällen räcker till Och minnet ger oss glädje än, Om Kulneff jag berätta vill, Säg, har du hört om den? Det var en äkta folkets man, Båd' dö och lefva kunde han, Den främste, där det höggs och stacks, Den främste, där det dracks.

Att kämpa, kämpa nätter, dar, Det var för honom tidsfördrif; Att falla endast blomman var Utaf en hjältes lif. Hvad vapen man i handen höll, Det var detsamma, blott man föll, I stridens eller lekens ras, Med sabel eller glas.

Och älska var hans hjärtas lust, Och lika fritt som snabbt hans val: Han kom blott från en blodig dust Och gaf helt färmt en bal; Och sen han lågat natten ut, Tog han sin skönas sko till slut Och fyllde den ur närmsta bål Och drack sin afskedsskål.

Du skulle sett hans anletsdrag! Än finns på mången hyddas vägg Bland taflor en af eget slag, En bild af bara skagg; Du träder närmre, och du ser En mund som under skägget ler, En blick, helt öppen, varm och mild, Det är just Kulneffs bild.

Dock fick man vara trygg och van För att ej blekna vid hans chock; Var man det minsta rädd för fan, Var man för honom ock; Det var på håll hans åsyn blott, Som skrämde mer än pik och skott, Och hellre såg man mot hans hugg Än mot hans svarta lugg.

Så sågs han, när han rände an Med sabeln lyft, i eggadt språng Och sådan var han, säger man, När han höll ro nå'n gång, När, med sin korta päls uppå, Från gård till gård han syntes gå Och dröjde kvar som vän och gäst, Hvarhelst han tyckte bäst.

Än talar mången moder om Sin skräck, när utan krus och lof Rakt fram till vaggan Kulneff kom, Där hennes älskling sof. "Men", säger hon, "han kysste blott Mitt barn och log så fint, så godt, Som nu hans bild på väggen där, Om blott man närmre är."

Visst är, att i sitt rätta ljus Var gubben Kulneff god som guld; Man klandrar, att han tog ett rus, Det var hans hjärtas skuld; Och detta hjärta bar han med, Då han höll frid, som då han stred: Han kysste och han slog ihjäl Med samma varma själ.

Det fanns i ryska hären namn, Som på sitt blad historien skref, Som fördes hit i ryktets famn, Långt förr än kriget blef. Barclay, Kamenski, Bagration, Dem kände hvarje Finlands son, Och skarpa strider bidde man, Där dessa ryckte an.

Men Kulneff visste ingen af, Förrn krigets flamma här var tänd; Då kom han såsom storm på haf, Knappt anad förr än känd, Då bröt han fram som blixt ur sky, Så väldig och likväl så ny, Och glömdes ej och kändes nog Från första slag, han slog.

Man hade kämpat dagen ut, Och rysse liksom svensk, var trött. Man trodde glad, att allt var slut Och sof helt lugnt och sött; Men bäst vid drömmens barm man låg Och guld och gröna skogar såg, Så skrek en skyltvakt: "I gevär!" Och då var Kulneff där.

Man följde makligt en transport Långt skild från ryska härens stråt, Man åt och drack af bästa sort Och drack på nytt och åt; Men plötsligt, midt i glädjens stund, Kom Kulneff som en obedd kund. Det yrde opp ett moln af damm, Hans pikar glänste fram.

Och satt man stadigt då till häst Och gjorde allt med bästa flit, Kom gubben rakad från vår fest Så skäggig han kom dit; Men höll man mindre amper min, Då blef det han som drack vår vin Och bjöd oss kvitta detta lån Vid stränderna af Don.

Och var det varmt och var det kallt, I regn, i snö, om dag, om natt, Allt syntes Kulneff öfveradlt Och gjorde spratt på spratt; Och ställdes här mot här till slag, Visst märkte man, hvar han tog tag, Den fria stäppens käcke son, Kamraten långt ifrån.

Dock hade Finlands hela här Ej kunnat visa en soldat, Som ej höll gamle Kulneff kär Som trots en stridskamrat. Och syntes blott hans kända drag, Då grinade af välbehag Mot björnen från kosackens land Hans bror från Saimens strand.

Och denne åter såg helt nöjd Mot ramar, hvilkas tag han rönt, Och bröt han in, var det med fröjd, Som om det mödan lönt. Det var en syn, som dugde se, När Kulneff togs med finnarne; De visste bära opp hvarann, De starke, de och han.

Hans arm har domnat längesen, Han föll i strid med svärd i hand, Hans ära lefver kvar allen', Bestrålande hans land; Och hvar hans namn du nämnas hör, Hör du "den tappre" nämndt framför; Den tappre, hvilket härligt ord Af tacksam fosterjord!

Hans klinga drogs mot oss, hans lans, Den gaf oss ofta djupa sår, Dock älska äfven vi hans glans, Som om han varit vår; Ty hvad som mer än alla band Af fana och af fosterland På krigets ban förbrödrar oss, Är samma kraft att slåss.

Hurra för Kulneff, för hans mod! Hans like skall ej hittas lätt; Hvad mer, om än han göt vårt blod, Det var hans krigarrätt. Han var vår fiende, välan, Vi voro fiender som han; Att han högg in med fröjd som vi, Var det ett ondt däri?

Förhatlig är den fege blott. Åt honom ensam hån och skam, Men hell enhvar, som tappert gått Sin krigarbana fram! Ett gladt hurra, ett högt hurra För hvarje man, som kämpat bra, Hvadhelst han blef i lifvet än, Vår ovän eller vän!

KONUNGEN.

Och konung Gustaf Adolf Stod upp uti sin sal, Bröt af sin långa tystnad, Tog ljud och höll ett tal. Åhörare för gången Han hade summa tre:

Fältmarskalk Toll, gref Piper, Carl Lagerbring, blott de. Och konungen tog ordet Och talte allvarsam: "Vår finska här, Gud bättre, Går bakläng's, icke fram. Det hopp, vi byggt på Klingspor, Tycks ej fullbordadt bli, Och Sveaborg har fallit, Det stödet är förbi.

Vi trott allt i det längsta På uppenbarelsen, Men ärkeängeln dröjer, Han har ej vist sig än. Emellertid förspörjes Allt närmre krigets brak; Det är för oss som konung En högtbetänklig sak.