Part 18

Nu, när denne hörde dörren röras, Såg sin vän från forna dagar komma, Sprang han upp, fast lam af sår och mödor. "Än har dagen ljus för oss", han sade, "Då de unga trampa våra stigar, Kraft och mandom ej är glömd i landet. Sådan gudstjänst har i dag här hållits, Att ett barn, som hört den nu i vaggan, Skall förtälja den för sina söner. Se, i roflust lik en skara vargar, Kom han, landets ovän, segerdrucken, Följd af blod och härjning hit.--Det mindre Kan förtigas, om ock ej förgätas; Men när troppen ren i blod sig mättat, Blott de värsta blifvit kvar på stället, Då steg jämmern öfver damm och bräddar. Nu emellan tvenne ystra hästar Bands den ädle herden, dittills skonad, Att till fots den vilda ryttarn följa. Kort var domen, inom några stunder Skulle handen domna, foten svika Och hans hvita lockar sopa stoftet. Ensam stod den gamle, upp mot himlen Såg hans öga, som mot himlen skådas, Då på jorden allt är natt och mörker. Pris och ära! Då var hjälpen närmast; Han, som föddes lik en fläkt på heden, Molnets broder, se, en ljungeld vorden, Slog han ned, och krossad låg förtryckarn. Här jag lefvat nu med likars bistånd, Som en rotlös gran mot andra fallen, Tung för mig, en börda för min nästa; Lifvets gåfva vill dock än jag skatta, Om från striden, nära kyrkan hållen, Än med seger hem den ädle kommer."

När den gamle hört det sista ordet, Gick han ut, som om från glöd han ilat; Aftonrodnan var dock bleknad redan, Innan kyrkobyn han hinna kunde. Så var byn att se i rök och aska, Som ett stjärnehvalf af skyar härjadt; Så låg kyrkan bortom byn på kullen, Som en ensam stjärna mellan molnen; Så låg tystnad öfver öde nejden, Som ett månsken öfver kala hösten.

Mellan fallna kämpar, vän och ovän, Som en skugga öfver skördad åker Gick den gamle. Öfverallt var döden, Men af lif ej ens en suck att spörjas. Först vid slutet af den krökta gången, Mellan ödelagda gårdar banad, Satt en yngling, snart förblödd, vid vägen På hans bleka kinder flög dock rodnad, Flyktigt som på kvällens silfverskyar, Och hans släckta öga tändes åter, När han vaknad såg den gamle nalkas. "Hell", han sade, "nu är lätt att blöda, En bland många, som det unnats tidigt Att för fosterlandet dö med seger. Hell dig, du som fostrat landets räddning, Trefaldt hell den ädle; som oss förde, Ensam mäktig mer än vi tillsamman! Se, med bruten styrka stod vår skara, Skingrad som en hjord, den ingen leder, Ren till dödens nesa hopplös korad. Ingen fanns, som ropte folket samman, Ingen gaf ett råd och ingen lyddes, Förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor Tiggarsonen kom med kungapanna Och hans röst, som ljöd till strid, förspordes; Då flög eld igenom hvarje hjärta, Tvekan flydde, honom kände alla, Och med honom gick vår tropp mot svärden, Som en stormvind in i vassen bryter. Se mot kyrkan! Långt som vägen räcker, Ligger landets ovän, som på ängen Strå vid strå, där skördarns lie framgått; Där är banan, som den ädle vandrat, Som min blick har följt, sen foten svikit, Som min tanke följer än i döden." Sagdt, och kämpens öga slocknar sakta.

Så i stillhet släcktes dagen äfven; Månen, nattens sol, den bleka, ensam Lyste vandrarns stig till kyrkogården. När den gamle inom muren trädde, Stod en mänskoskara mellan korsen, Hemsk och tyst, som skaran söfd därunder. Ingen fanns, som gick ett steg till mötes, Ingen, som ett ord till välkomst sade, Ingen fanns, som ens med blickar talte. När den gamle inom ringen trädde, Låg en yngling för hans fötter slagen, Lätt, fast öfversköljd af blod, igenkänd. Som en fura, mellan tallar fallen, Än i stoftet störst och utan like, Låg bland fiender, som stupat, hjälten. Men med sammanknutna händer, mållös, Som af åskan drabbad, stod den gamle, Och hans kind var hvit, hans läppar skälfde, Tills hans sorg fick ord och brast i klagan: "Nu är åsen i min stuga bruten, Skörden på min teg af hagel härjad, Nu är grafven värd långt mer än gården. Ve mig, att jag så skall se dig åter, Du, min ålders stöd, min lefnads ära, Skänk af himlen, nyss så stor och härlig, Nu som sanden, där du hvilar, ringa." Så i ängslan knappt den gamle klagat, När en röst, som var hans dotters, hördes, Och hon talte, nyss till stället kommen: "Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten, Dyrbar mer än annat allt i världen, Dubbelt kär är mig dock nu den ädle, Kall mot jordens kalla sköte sluten. Mer än lefva, fann jag, var att älska, Mer än älska är att dö som denne."

Så hon sade utan gråt och jämmer, Framgick stilla till den fallnes sida, Böjde knä och tog sin duk och täckte Tyst och lätt hans genomskjutna panna. Hemsk och tigande stod kämpaskaran, Lik en skog, där ej en fläkt sig rörer; Tysta stodo nejdens kvinnor äfven, Komna dit att skåda och att sörja. Men den ädla flickan sade åter: "Om dock någon ville hämta vatten, Att jag kunde två hans anlet blodfritt, Stryka än en gång hans lock med handen, Se hans öga, ljuft ännu i döden; Visa ville jag med fröjd för alla Molnets broder, den förlåtne tiggarn. Som stod upp och blef vårt hemlands räddning."

När den gamle så sin dotter hörde, Såg den öfvergifna vid sin sida, Tog med bruten röst han åter ordet "Ve dig, ve dig, du, min arma dotter! Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad, Värn i nöden, fader, broder, make, Allt med honom är för dig förloradt, Allt du mistat, intet står dig åter."

Högt i jämmer brast vid talet skaran, Ingen fanns, som stod med tårlöst öga; Men den ädla flickans tårar glänste, Och hon tog den fallnes hand och sade: "Ej med klagan skall ditt minne firas, Ej likt dens, som går och snart skall glömmas; Så skall fosterlandet dig begråta, Som en afton gråter dagg om sommarn, Full af glädje, ljus och lugn och sånger Och med famnen sträckt mot morgonrodnan."

VETERANEN.

Han reste sig ansenlig I stugans skymda vrå, Väl var han böjd af åren, Men syntes hög ändå; Förändrad var han mycket I detta ögonblick, En ädel krigarhållning Låg i hans hela skick.

Rotfattig var han annars På sina gamla dar; Från forna tappra strider Han hade ärr blott kvar; Sen utan hem han irrat I många år förut, På Röikö torp han hamnat I Alavo till slut.

Nu reste han sig plötsligt, Liksom ur slummer väckt, Begynte kasta af sig Sin slitna hvardagsdräkt, Tog på sin högtidsklädnad, Bespard sen många år, Och strök åt båda sidor Sitt silfverhvita hår.

Så stod soldaten färdig Att ut ur stugan gå, Helt vördnadsvärd att skåda I dräkten, gul och blå, Med mässingsskodda hatten Högt öfver hjässans rand, Och dödens lugn i minen, Och vandringsstaf i hand.

Där ute lyste solen, Ej sedd på många dar, Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Kring fält och sjö for vinden Med lätta andedrag; Hvart ville gamla krigarn På denna sköna dag?

Hvart ärnade han styra Sin vandring denna gång? Blef hemmet honom ödsligt, Hans plats i vrån för trång? Och denna högtidsklädnad, Hvi tog han den uppå? Var det till Herrans tempel, Den gamle tänkte gå?

Det hördes ingen ringning Från denna helgedom, Och murens port var sluten, Och kyrkan stängd och tom. Hvad skulle man ock göra Uti Guds hus i dag? Den sjuttonde augusti Var ingen helgedag.

Dock i den gamles tycke Hölls gudstjänst denna tid, Och hölls den ej i kyrkan, Så hölls den näst invid; Ty kringom den på höjden, Från mon till insjöns strand, Stred Finlands kämpaskara Just nu för kung och land.

Den sjuttonde augusti Var sommarvarm och klar, Och för den forne krigarn En högtidsdag den var. Han gick rakt fram mot kullen, Där Finlands fana höjts, Han ville se Gud tjänas I dag af Adlercreutz.

Han ville höra klangen Af svärden än en gång, Den välbekanta tonen Af fältkanonens sång, För minnet återkalla Sin ungdoms kraft och mod Och se det nya släktet, Hur det höll ut i blod.

Så har man tydt hans mening; Kanske man den förstått. Dock såg man ej hans tankar, Man såg hans vandring blott. Han gick sin bana framåt Helt lugnt, det märkte man, Och hann så kyrkovallen, Där striden hetast brann.

Där tog han plats vid vägen Och satt och såg uppå, Han såg mot finska hären, Mot ryska likaså; Hvarhelst de skarpast möttes, Där sågs hans blick bli kvar, Och ofta som förklaradt Hans hela anlet var.

Och blinda kulor hveno Kring honom hvarje stund, Och dödens ädla skördar, De föllo i hans rund; Han gick dock ej från stället, Hans lugn var lika gladt, Och ingen kula rörde Den gamle, där han satt.

Och i beständig växling, Allt efter lyckans lek, Omslöts han af en skara, Som frambröt eller vek; Men hur ock striden hvälfde, Fick gubben ostörd bli, Och vän och ovän lika Gick vördande förbi.

Men dagen led, och solen Vid västerns portar stod, Då segrade omsider Den finska härens mod, Då sågs hvart hinder-brutet, Hvar fiende på flykt, Och allt kring gamle krigarn Var åter lugnt och tryggt.

När då den sista truppen Bröt ned från kullens topp Och drog förbi soldaten, Då stod han högrest opp: "I unga, tappra söner Utaf vår fosterjord, Finns någon här, som aktar En grånad krigsmans ord?

Stor tack vill han er säga För denna sköna dag, Ty aldrig har han skådat Ett härligare slag. Gud vare pris och ära, Vårt folk vet segra än, Än lefver fädrens anda, Ännu har landet män."

LÖJTNANT ZIDÉN

Det var den tappre löjtnant Zidén, Han hade sin egen sed, För fronten ville han gå allen: "Framåt, mina vasagossar, Nu gäller att hinna med!"

Främst ville han gå hvar fara emot Hans folk fick trampa hans stråt. Gud nåde den, som var trög på fot, Så snart löjtnanten ropat: "Hurra, mina män, framåt!"

Så lärde han in på eget vis Sin lilla käcka hop, Fördrog ej trassel och exercis: "Tätt efter i fjäten, gossar", Det var hans kommandorop.

Och framåt såg han, han såg sig ej om, Når så mot faran det bar. Hur tätt i spåren hans skara kom, Det brukte han sällan varsna, Förrn midt i striden han var.

Först då, när fiendens hop han nått Och börjat hugga och slå, Då såg han efter, hur flinkt de gått, Hans kära vasagossar, Hur nära de voro uppå.

Och hände då, att han kring sig fann Sin hela kompani, Då var allt präktigt, då ropte han: "Hurra, det var flink manöver, Nu äro vi herrar, vi."

Men gick hans trupp, då han själf sprang fram, Och kom han i strid förrn den "Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen."

Han förde då kriget först bröt ut, En trupp af femtio man; Den hade smultit ihop till slut: Med tjugo vasagossar Stod nu i hären han.

Men om med färre och om med fler, Det gaf han ej akt uppå, Han följde sitt gamla krigsmaner: "Tätt efter i fjäten, bussar, Nu gäller det fart, låt gå!"

Det var i striden vid Virta bro Den sista, där han var med; På ögonblicket sågs allt bero, Fahlander, Malm och Duncker, De broto mot stranden ned.

Där stod Tutschkoff med ett tusen man. Sex hundra blot hade de. "I tre kolonner vi rycka fram", Skrek öfverste Fahlander, "Hvem hinner främst af de tre?"

De orden hörde löjtnant Zidén, Vasserra, det märktes snart. "Framåt", så ropte han, "flinka ben, Hurra, mina vasagossar, Karl den, som i dag tar fart!"

Det var visst icke den första gång, Han ropat till folket så, Men aldrig hade i sådant språng, Så blindt han tillförne rusat Mot fiendens hop som då.

Förrn någon annan till anfall kom, Tre djupa sår han fått. Då bröts hans kraft och han såg sig om, Såg efter, hvad hjälp han hade, Hur tappert hans bussar gått.

Han sjönk till jorden, han såg och såg; Det var som förtrolladt, nej! Hans gamla korpral vid hans sida låg, Hans enda vasagosse, De öfriga såg han ej.

Kolonnen kom, den kom helt när, Han fäste på den sin blick: "Mitt folk skall väl finnas i hopen där?" Förgäfves, häri såg platt ingen, Hans tålamod förgick.

"Nu rycka de andra i seger fram, Och de mina synas ej än. Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen."

Det hörde hans gamla korporal, Slog döende ögat opp: "Håll in, herr löjtnant, med sådant tal, Ej höfs att om skam här orda, Ni förde en tapper tropp.

Gud gifve, att alla som vi ryckt an, Då vore så mången ej fälld. Nu hafva vi fallit till sista man, Ty den främsta var vasaflocken, Och på oss gaf fienden eld.

Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer, Sen ni ropat en gång framåt; Men vi hörde er röst, och vi följde er, Och förr blef ingen efter, Än han stupat på ärans stråt."

Då höjde löjtnanten ännu sin arm, Där på blodiga sanden han satt, Hans anlet sken, hans sårade barm Steg högt i dödsminuten, Han svängde sin slitna hatt:

"Och föllo de alla för ädla sår, Förrn någon dem sprang förbi, Och voro de främst i sin löjtnants spår, Hurra, det var flink manöver, Nu dö vi som herrar, vi!"

TORPFLICKAN.

Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen, Ett sken af mattad purpur göts kring bygderna och tjällen, Från dagens mödor glad och trött en skara landtmän kom, De fyllt sitt värf, de vände nu till sina hyddor om.

De fyllt sitt värf, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den gången, En djärf, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången, De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken, När allt i seger ändadt var, då var det afton ren.

Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden, Vid vägen låg ett litet torp, halft öde då för tiden. På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg, Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.

Hon såg som den, som söker, ser; hvem vet, på hvad hon tänkte? På kinden rann en högre färg, än aftonrodnan skänkte. Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå, Att om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.

Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga: Till hvarje led, till hvarje man hon blickade en fråga En fråga, bäfvande och skygg, en fråga utan röst, Mer tyst än sucken själf, som smög ur hennes fulla bröst.

När hela skaran gått förbi, de första som de sista, Då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista; Hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand, Och stora tårar sköljde ljuft den friska kindens brand.

"Hvad är att gråta? Fatta mod, än står oss hoppet åter, O dotter, hör din moders röst en fåfäng tår du gråter; Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann, Han lefver än, han tänkt på dig, och därför lefver han.

Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blindt mot faran, Det var mitt tysta afskedsord, då han drog hän med skaran. Af tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss, Jag vet, han ville icke dö från lifvets fröjd och oss."

Och flickan såg med bäfvan opp, ur sorgsna drömmar vaknad, Det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad. Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, där striden brann, Och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.

En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan, I skyn sam molnet silfverhvitt, men skymning låg där nedan. "Hon dröjer än; o dotter, kom, din oro fåfäng år, I morgon, innan solen gryr, är ren din brudgum här."

Och dottren kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder Det blida ögat skymdes nu af inga tårefloder, Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind, Och hvitare än fästets sky var hennes svala kind.

"Red mig en graf, o moder kär, min lefnadsdag är liden; Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden, Har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsord Och svikit sina bröders hopp och sina fäders jord.

När skaran kom, och han ej kom, begrät jag nyss hans öde, Jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde; Jag sörjde, men min sorg var ljuf, den var ej bitter då, Jag velat lefva tusen år att honom sörja få.

O moder, jag har sökt bland lik till sista skymt af dagen, Men ingen af de slagna bar de kära anletsdragen. Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö, Han fanns ej bland de döda där, och därför vill jag dö."

SVEN DUFVA.

Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå, Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då; Nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af den Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.

Om gubben haft förstånd, han själf, att dela med sig af Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf; Dock visst lär han de äldre gets långt mer, än billigt var, Ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Dufva växte opp likväl, blef axelbred och stark, Slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog och mark, Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok, Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

"I Herrans namn, du arma son, hvad skall af dig väl bli?" Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi. Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod, Och Sven tog till att tänka själf, så godt han det förstod.

När därför sergeant Dufva kom en vacker dag igen Och kuttrade sin gamla ton: "Hvad skall du bli, o Sven?" Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat, När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut: "Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!" "Ja", mente gossen, "här går allt helt afvigt mig i hand; Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Dufva häpnade och grät helt rörd en tår; Och Sven, han tog sin sack på rygg och gick till närmsta kår. Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi, Och utan prut blef han rekryt vid Dunekers kompani.

Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis, Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis. Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek, Men hans rekryt förblef sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann', Han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann; Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axel lärde han, gevär för fot också, Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå; Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett, Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Så blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring, Enhvar, befäl och manskap, log åt detta underting; Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut Och väntade på bättre tid,--och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blef o fråga ställdt, Om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält. Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så: "Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."

Gevär och ränsel fick han dock behålla, äfven han, Fick vara dräng där man höll rast, soldat, där striden brann; Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt, Och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på; Man drog sig undan steg för steg längs stranden af en å. Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång, Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott, Låg den i ro, sen det var gjordt, långt skild från hugg och skott, Tog för sig i en bondgård där allt, hvad den kunde få, Och lät Sven Dufva passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blef det annat af, ty utför närmsta brant I sporrstreck, på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant: "Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär! Man sport, att en fientlig trupp vill öfver älfven där."

"Och, herre", talte han till den, som förde folket an, "Rif bron, om ni det kan; om ej, så slåss till sista man! Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg. Ni skall få hjälp, genralen själf, han, ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned, När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred. Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small; Dess allra första salfva ren blef åtta finnars fall.

Det var ej godt att dröja mer, man sviktade enhvar. Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar. Då lydde alla, när det ljöd: "Gevär i hand, reträtt!" Sven Dufva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned, Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned. Där stod han axelbred och styf, helt lugn på gammalt vis, Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick, Ty bron sågs fylld med fiender i samma ögonblick. De rände på, man efter man, men åt enhvar, som kom, Gafs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer, än arm förmått, Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott; Dock djärfvare blef fienden, ju mer hans hopp bedrogs; Då syntes Sandels med sin flock och såg, hur Dufva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du. Släpp ingen djäfvul öfver bron, håll ut en stund ännu! Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss. Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort, Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort; När allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden ned Och frågte, hvar den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut, Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut; Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila på sin lek, Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an, Det var ej någon obekant, det var en välkänd man; Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgadt rödt, Hans bröst var träffadt af ett skott, han hade ren förblödt.

"Den kulan visste, hur den tog, det måste erkändt bli", Så talte generalen blott, "den visste mer än vi; Den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm. Och höll sig till hvad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord, de spriddes sen i hären vidt och bredt, Och alla tyckte öfverallt, att Sandels talat rätt. "Ty visst var tanken", mente man, "hos Dufva knapp till mått; Ett dåligt hufvud hade han, men hjärtat, det var godt."

VON KONOW OCH HANS KORPORAL.

"Och har jag icke dragit dig upp ur dyn Allt för det mökret där kring ditt ögonbryn, Och har jag icke skaffat dig lön och stat Och gjort dig till korpral från gemen soldat?

Och har du ej fått stå i hvarenda strid Som en kamrat och like mig närmst invid. Och har jag ej berömt dig som färm och rask?" Så talte Konow vredgad till korpral Brask.

"Nu hörs om dig ej annat än klagomål, Hvar mänska talar om hur du blifvit bål; Soldaten slår du, där han som bäst klär skott, Och går med två tuggbussar af högfärd blott."

Men Brask, han hörde butter majorens tal: "Väl var jag intet förr och är nu korpral, Men hvad jag är, det blef jag för trofast mod Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.

Om jag slår till nå'n gång, är ej ont däri, Jag gör som mången annan, jag gör som ni, Och brukte herr majoren här ensam slå, Lät jag de andra smeka och slog också.

Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser, Det gör jag allt för hedern att stå närmst er; Men är det så, att äran er syns för klen, Så tar jag bort den andra och gör med en."

Och Konow spände blicken, som han var van: "Du är en präktig pojke och stursk som fan, Blif, som du var, min närmaste man och kund, En sådan har man gagn af i nödens stund."

Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarked Von Konow in i skogen, och Brask var med; Korpraln var mörk att skåda, och hans major, Han hängde nedra läppen och sköt och svor.

I fyra runda timmar han redan trätt, Och allt gick än affären på samma sätt. Han såg för få, som stupat där han gick fram, Och fienden kom unnan från stan till stan.

"Fördömdt", så röt han åter, "det går ej bra, Jag ser, hur barken ryker från tallarna, Men ryssen står bredvid dem; och han går fri, Hvar är ert öga, gossar, hur sikten I"

Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord, När för en trumf af Brasken han damp till jord; Det var dock nästan mera än svar på tal, Det hade han ej väntat af sin korpral.

Upp sprang han, drog sin värja, af vrede blek: "Hvad har du understått dig, krabat?" han skrek, "Nu skall dig djäfvuln taga med hull och hår, Då midt i värsta striden, din chef du slår."