# Samlade arbeten I

## Part 17

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-i-13100/index.md

Så berättade en gång min moder: I din barndom bodde här en flicka, Hennes namn var Jenny. Sextonårig Satt hon i sitt lilla rum och sydde, Sydde flitigt, dar och nätter ofta, För sin egen och sin moders bärgning. Med allt detta var det dock ett under, Att den unga flickans hy och hälsa Icke led dess mera. Vacker var hon, Skön i mångas tycke, fin och fyllig, Med en färg på kinden, icke rosens, Icke liljans heller, men en blandning Dock af bådas, liljans, om hon finge Låna blott en droppe blod af rosen. Sådan var hon, när hon teg och sydde; Såg hon åter opp ibland och talte, Flög ett särskildt tycke, gladt och eldadt, Hennes anlet öfver, som då blomman, Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt Lyses upp, och daggbegjuten kalken Leende tusen pärlor tindrar. Det var då, i stunder såsom dessa, Man förgaf att se, att hon var vacker, Och på ängeln såg, som nu i skimmer Log, där hennes anlet nyss sågs blomma.

En gång kom från ett besök i staden Hennes moder hem. "Mitt barn", hon sade, "Håll dig nu beredd att få visiter Af vår granna värld. Den unga grefven, Han, vår stolta baronessas släkting, Kom i går; man säger, att hon väntar För sin äldsta dotter nu hans anbud. Men i morgon gifva stadens alla Unga herrar bal af tacksam aktning Så för baronessans hus som grefven.-- Du, min goda dotter, får, då andra Glädjas, sitta ensam här och tråka, Ordna andras dräkt och glömma egen. Vore än vår lott som fordom, finge Äfven du en bjudning, arma flicka, Kunde glänsa som en ann' i dansen; Men vår tid är all."

Hon hann ej mera; Dörren uppgick, en betjänt i gala Trädde in och räckte i den sköna Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer, Tändt af glädje, flög kring hennes panna, När hon såg sitt namn på bjudningskortet, Men ett skimmer blott, det var försvunnet Nästa ögonblick. "Min goda moder", Sade hon med stilla allvar, "tiden Är mig dock för mycket dyrbar, balen Måste lämnas nu. En söm för andra Dessa tvenne dagar gör mig lättnad För en vecka, ja, för flere sedan."

Så hon sade. Hvad som taltes mera Mellan mor och dotter, nämndes icke. Dock, en timme eller två därefter Höll en vagn på gården. Baronessan Med sin fröken och den stolta, vackra, Unga grefven stego högljudt muntra Ned och syntes nästa stund i kammarn, Växlande ett skämt ännu i dörren.

Men till flickan, som från sömmen ödmjukt Stigit opp och bugat, gick i blidhet Hennes nåd och täcktes med sitt finger Röra lätt dess skära rosenkinder. "Nu, min vän", hon sade, "lämna genast, Hvad ni haft för händer; jag vill ensam Äga er för dessa tvenne dagar." Och tillika, med en blick på grefven, Föll hon in och log: "Bekänn det bara, Var det mödan värdt att lämna vagnen? Icke sant, en täck blondin, min grefve?" Det berättas endast, att ett löje, Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt, Spelat kring den smärta herrns mustascher, Då han tigande till bifall nickat.

Men den unga flickan, utan minsta Tecken, att hon varsnat gycklet, böjde Lätt sitt lockomflutna, täcka hufvud För den nådiga och talte stilla: "Dessa tvenne dagar är jag hindrad Af min egen söm. Min mor har velat, Att i morgon jag går opp på balen."

Med en min af spotsk förundran vände Baronessan sig till flickans moder "Kors", hon sade, "det är mer än artigt Att försmå sin fördel för att kunna Skänka oss er vackra dotters sällskap. Är det verkligt allvar, eller kunde Ert beslut, min fru, kanhända ändras?"

När den gamla, enkla kvinnan fattat Dessa lätta ords förmätna mening, Steg hon sårad fram ett steg och talte "Baronessa, tvenne år har redan Detta barn med sina svaga händer Skaffat sig och mor och syskon bärgning. Räkna kan man snart de korta stunder, Hon på denna tid åt hvilan unnat. Äfven nu--det är dock första gången Hon, är bjuden--har jag nödgats bedja, Öfvertala, banna, ja, befalla, Innan hon förmåtts att börja tänka På sin egen dräkt och lämna andras. Det har kostat strid, men nå'n gång måste Äfven hon som andra ha en glädje."

Så hon sade. Med en axelhöjning Nickade den nådiga till afsked, Och besöket var förbi, man skildes. Det är anmärkt dock, att något olikt Röjts i grefvens skick och sätt att hälsa, Då han kom och gick, att nu hans bugning Synts som mera verklig, mera menad, Att hans anlet och hans hållning visat Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit Än en gång med varmt behag på Jenny.

Dagen gick till ända, morgondagen Likaså; man samlades till balen. Allt, hvad staden ägde af förnämhet, Ungdom, fägring, skönhet, syntes, lyste I förening nu, och polonäsen Gaf ett förspel snart af dansens glädje. Skön till undran, elegant, behaglig Mer än nånsin, sågs den unga grefven Föra baronessan först och sedan Hennes fröknar några hvarf kring salen. Med allt detta låg dock ögonblickligt Stundom i hans drag ett tankspridt tycke, Rättadt ständigt åter med en vändning Till hans dam och ett förnyadt samtal.

Promenaden slöts. Musiken anslog Några takter åter, och kadriljen Skulle börjas. Det var sed den tiden, Att en kavaljer tog plats på förhand, Där han fällt sin handske, och med klappning Kallade sin dam till ronden sedan.

Högst i salen stod den unga grefven Redan färdig, allt var ordnadt, alla Väntade ett tecken blott af honom. Och han gaf det. Kring det stora rummet Ljöd en klappning nu, musiken inföll, Damer sväfvade från alla sidor Fram till sina riddare, kadriljen Syntes sluten; grefven blott stod ensam.

Då bemärktes först längst ned i salen, Blyg, förlägen, dröjande, en flicka. Mellan parens rad och dem, som suto, Sökte hon sig först en väg, men måste På det ljusa golfvet fram omsider. Enkel, med en krans af späda, hvita Blommor på sitt lockigt täcka hufvud, Skred hon, nu ett mål för allas blickar, I sin bäfvan framåt, längre, längre, Tills hon stannade vid grefvens sida. Det var Jenny. Hennes kinder glödde Djupare än rosens, och det milda, Sänkta ögat tycktes sky att röjas. Men den stolta, ädla grefven räckte, Utan minsta akt på någon annan, Glad och leende sin hand åt flickan, Och i samma stund begyntes dansen.

Det är sagdt, att samma afton syntes Samma par på nytt i kotiljongen, Att från början då till slutet grefvens Varma blick liksom ett solsken hvilat Oafbrutet öfver Jenny ensam.

Mången nämnde äfven sen med tjusning Om den blyga flickan, hur hon stundom Vågat skåda opp mot grefvens öga; Hur en klarhet, leende och himmelsk, Strålat då hvar gång i hennes anlet Och ett nytt behag kring purpurläppen Kysst i flykten hvarje ord, hon talte.

Hvad som taltes, hörde eljest ingen. Men det vissa är, att innan hösten Sågs den stolta grefven här som brudgum, Dröjde några dagar blott och reste, Ung och lycklig, till sitt landtgods åter Med sin unga lyckliga grefvinna, Med den sköna sömmerskan, med Jenny.

JULKVÄLLEN.

Den bleka månen sken på mon, Af hunger tjöt i klyftan lon, Och hundens skall ljöd långt i byn; Men vandrarn gick vid skogens bryn, I ödemarken låg hans tjäll. Det var en kulen julekväll.

Han skyndade sin trötta gång På stigen, öfveryrd och lång, Af barn och maka väntad hem; Han bar ett högtidsbröd åt dem, På herregåln i byn begärdt. De själfva länge bark förtärt.

Det börjar mörkna mer och mer, Då han en ensam gosse ser, Som sitter stum på drifvans rand Och andas i sin kalla hand; Vid kvällens än ej släckta sken Han tycktes halft förstelnad ren.

"Hvart leder, arma barn, din stig? Kom hem till oss att värma dig!" Så sagdt, han tog den frusna med Och hann omsider gårdens led Och trädde in till stugans fest Med brödet och sin späda gäst.

Vid muren satt hans dagars tröst Med yngsta barnet vid sitt bröst: "Du dröjt så länge på din färd, Kom hit och sätt dig vid vår härd Och du också!"--Så öm, så lugn Hon ledde gossen närmre ugn.

Och snart vid hennes vård man fann, Hur brasan mera lifligt brann. Hon tycktes glömma bort sin nöd, Hon tog så gladt sin makes bröd Och bar det fram till aftonvard Med litet mjölk, i bunken spard.

Från halmen, glest på golfvet bredd, Till festens måltid, sparsamt redd, De muntra barnen redan gått; Vid muren kvar blef gästen blott. Hon tog den arma med sig då Och förde honom fram också.

Och när en tacksam bön var slut, Hon tog sitt bröd och delte ut. "Välsignad är den godes skänk", Så talte gossen på sin bänk, Och tåren i hans öga log, När han den bjudna skifvan tog.

Hon ville dela, som hon delt; I hennes hand var brödet helt. Förvånad hon sitt öga fäst På främlingen, sin späda gäst; Hon undrar och hon ser och ser; Han syntes ej densamma mer.

Hans öga brann som stjärnan klart, Hans panna lyste underbart, Från skuldran spridde sig hans dräkt Som dimmorna för vindens fläkt Och hastigt står en ängel där, Så skön, som skaparns himmel är.

Ett saligare ljus gick opp, Hvart hjärta slog af fröjd och hopp, Det var en oförgätlig kväll Uti det goda folkets tjäll; Och skönare var ingen fest, Ty ängeln blef hos dem som gäst.

* * *

Sen mången vinter gjort sitt tåg, Jag kom en julkväll dit och såg. De godas hydda fanns där än Och deras soneson i den; Han hade börjat gråna ren Och satt till bords vid brasans sken.

Det var så ljust, det var så gladt Hans maka vid hans sida satt, Och barnaskaran rask och skön; Det var, som om de slutat bön, Det var, som om de hade trott, Att i en helgedom de bott.

Men högst vid bordet brann ett ljus, Det enda i de frommas hus; Dit ställdes mjölk och hvetebröd, Men ingen njöt dess öfverflöd! Jag frågte, hvems den platsen var "Den gode ängelns", gafs till svar.

FÄNRIK STÅLS SÄGNER.

En samling sånger.

Förra samlingen.

VÄRT LAND.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland, Ljud högt, o dyra ord! Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär, En främling far oss stolt förbi; Men detta landet älska vi, För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus Och våra bäckars språng, Den mörka skogens dystra sus, Vår stjärnenatt, vårt sommarljus, Allt, allt, hvad här som syn, som sång Vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid Med tanke, svärd och plog, Här, här, i klar som mulen tid, Med lycka hård, med lycka blid, Det finska folkets hjärta slog, Här bars, hvad det fördrog.

Hvem täljde väl de striders tal, Som detta folk bestod, Då kriget röt från dal till dal, Då frosten kom med hungrens kval, Hvem mätte allt dess spillda blod Och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt, Ja, här för oss det var, Och det var här, sin fröjd det njöt, Och det var här, sin suck det göt, Det folk, som våra bördor bar Långt före våra dar.

Här är oss ljuft, här är oss godt, Här är oss allt beskärdt; Hur ödet kastar än vår lott, Ett land, ett fosterland vi fått, Hvad finns på jorden mera värdt Att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land, Vårt öga ser det här; Vi kunna sträcka ut vår hand Och visa gladt på sjö och strand Och säga: Se det landet där, Vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans Bland guldmoln i det blå, Och blef vårt lif en stjärnedans, Där tår ej göts, där suck ej fanns, Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land, Där sång och trohet byggt, Där lifvets hat oss gett en strand, Vår forntids land, vår framtids land, Var för din fattigdom ej skyggt, Var fritt, var gladt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång; Se, ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp, Och högre klinga skall en gång Vår fosterländska sång.

FÄNRIK STÅL.

Till flydda tider återgår Min tanke än så gärna, Mig vinkar från förflutna år Så mången vänlig stjärna. Välan, hvem följer nu mitt tåg Till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man, Soldat för länge sedan, Nu ägde fänriks titel han, Men lyckan var i nedan. Gud vet det, hur han kom en dag Att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person Med få, ja, inga brister, Jag var student, på kondition, Och kallades, magister; Mitt "mensa" gaf mig öfverflöd, Den gamle åt på nåd sitt bröd.

Jag rökte "Gäfle vapen" jag Och hade sjöskumspipa; Den gamle skar af blad sitt slag, Då han ej var i knipa; I sådant fall blef mossa blott Hans nötta masurhufvuds lott.

O tid af guld, o lif blott tändt För nöjet och behagen, Då man är ung och är student Och har fullt opp för dagen Och ingen annan sorg försökt, Än att mustaschen växer trögt!

Hvad visste jag af andras nöd, Jag blott min glädje kände; Min arm var stark, min kind var röd, Och alla pulsar brände. Jag var så yr, jag var så ung, Och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot Förgäten i sin koja; Han sög sin rök, han knöt sin not Och lät oss andra stoja. Vasserra, mot en sådan en Hvad man sig tyckte vara re'n.

Det var min höga lust att se Den kantiga figuren, Hans styfva skick, hans anlete, Hans rock, så ovant skuren, Hans örnenäsa mest ändå Med brillor utan skalman på.

Jag gick till gubben ofta ned Att gunstigt gyckel drifva. Det var min fröjd, när han blef vred Och kom sitt nät att rifva, Då jag fick nålen ur hans hand Och knöt en lycka falskt ibland.

Han sprang då ofta upp burdus Och dref mig utom knuten; Ett vänligt ord, en doft kardus, Och fred var åter sluten. Jag kom igen, som förr jag kom, Och gjorde samma narri om.

Att äfven gubben haft sin dag, Då han var ung i världen, Att han gått flere steg än jag Och pröfvat mer på färden, Var jag för höglärd att förstå, Det kom ej för min tanke då;

Ej att han stått med svärd i hand Och glad sitt hjärtblod gifvit För detta samma fösterland, Som nu så kärt mig blifvit. Jag var så yr, jag var så ung, Han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång, Fann jag mig mätt af ruset. Det vinter var, min dag blef lång, Fast den var kort till ljuset; Det var så ovant mot förut, Jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann, Blott för att döda tiden, Det var en skrift af onämnd man Om sista finska striden; Den låg där häftad, som på nåd, Bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt Och bläddrade i bladen, Jag vet ej, hur jag så fick fatt På Savolaks-brigaden, Jag läste en rad, läste två, Mitt hjärta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt, Blott ej sin ära svika, Jag såg en här, som frös och svalt Och segrade tillika; Mitt öga flög från blad till blad, Jag velat kyssa hvarje rad.

I farans stund i stridens brun Hvad mod hos denna skara! Hur kunde, arma fosterland, Du dock så älskadt vara, En kärlek få, så skön, så stark, Af dem du närt med bröd af bark!

Min tanke genom rymder lopp, Som förr den aldrig spanat, Ett lif gick för mitt hjärta opp, Hvars tjusning det ej anat, Min dag flög som på vingar bort O, hvad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och kvällen likaså, Dock glödde än min låga, Jag fann så mycket återstå Att forska om och fråga, Så många dunkla föremål. Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr Och samma syssla skötte. Jag såg, att ren i stugans dörr En missnöjd blick mig mötte; Det var, som om han frågt där vid Får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig Jag kom med ändradt sinne: "Jag läst om Finlands sista krig Och äfven jag är finne. Min håg blef tänd att höra mer, Kanhända får jag det af er?"

Så var min hälsning gubben såg Förvånad upp från noten. En glans uti hans öga låg, Som om han stått för roten: "Jo, därom kan jag ge besked; Om herrn så vill, ty jag var med."

Jag satte mig på sängens halm, Han började berätta Om Dunekers eld, om kapten Malm, Om mången bragd för detta; Hans blick blef ljus, hans panna klar, Jag glömmer ej, hur skön han var.

Han sett så mången blodig dag, Så många faror delat, Ej segrar blott, men nederlag, Hvars sår ej tid har helat; Så mycket, som ren världen glömt, Låg i hans trogna minne gömdt.

Jag satt där tyst och hörde på, Och intet ord förspilldes, Och natten hunnit hälft förgå, När jag från honom skildes; Han följde mig till tröskelns rand Och tryckte gladt min bjudna hand.

Sen sågs han aldrig mera nöjd, Om han ej mig fick skåda; Vi delte sorg, vi delte fröjd, Vi rökte vapnet båda. Nu var han gammal, jag var ung, Jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt, Från gubbens läpp de stamma, Jag hört dem mången stilla natt Vid pärtans matta flamma. De tala några enkla ord, Tag mot dem, dyra fosterjord!

MOLNETS BRODER.

Mer än lefva, fann jag, var att älska, Mer än älska är att dö som denne.

Högt i skogen låg det ringa torpet, Djupt i ödemarken, långt från vägen, Där sen hösten krigets skiften rådde. Ingen ovän hade funnit stället, En fientlig fot ej trampat spången, Som dit ledde; bud om blod och strider Gaf blott korpen, ropande från molnen, Eller gladan, som satt mätt i granen, Eller vargen, som med blodigt byte Sökte hedens skymda klyftor åter.

Men i pörtet vid det långa bordet Satt en lördagsafton sorgsen värden, Hvilande från veckans vedermödor. Kinden höll han tryggt mot handen lutad, Armen åter fast mot bordets ände, Men hans öga såg åt sidan stundom, Höll sig ej med lugn i samma syfte: Ingen märkte detta af hans husfolk, Af de båda, som i pörtet voro, Ej hans fosterson, och ej hans dotter; Tysta, slutna af hvarandras armar, Hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud, Suto de i sorglös frid vid muren.

Men den gamle bröt omsider tystnan; För den kloke blef hans mening tydlig, Fast han sjöng blott som för eget nöje, Såsom sången föll och orden ville:

"Björnen", sjöng han, "föds till skogens konung, Furan växer opp att pryda heden; Mänskobarnet, om till kraft och storhet, Om till flärd och stoft det föds, vet ingen. Gossen kom en vinterkväll i stugan, Okänd kom han, lik en otam fågel Vilsefaren in i mänskors boning; Hjässan lyste kal ur mössans rämnor, Tån stack fram emellan snön på foten, Barmen såg man genom rifna tröjan. Hvems och hvadan?--Fråga hvems och hvadan Af den rike, som har far och hembygd. Någon vind lär från mitt hem väl komma, Skyn i luften törs jag kalla broder, Men blott snö är jag på nattens fötter, Som han stampar af, i stugan kommen.-- Snön från nattens fötter smälte icke, Molnets broder flög ej bort med vinden, Gossen dröjde kvar och blef en yngling. Obemärkt han sprang det första året, På det andra högg han sveder redan; Men förrän den fjärde sommarn ändats, Slog han björnen, öfver hjorden fallen. Hvar är nu hans rykte, kärt för mången, Större än en man i nejden vunnit, Hvar är fostrarns hopp? Den gamle sitter Tung i stugan, längtar, fast förgäfves, Att ett enda ord om kriget höra. Om hans land är bärgadt eller fallet. Örnens språk forstår han ej att tyda, Korpens rop han känner ej; en främling För ej budskap opp till ödemarken, Och den unge, som hans hjälp bort vara, Lyss på budskap nu från kvinnohjärtan."

Som när sommarns hvirfvelvind en afton, Då naturen lik en söndag tiger, Kommer ensam, osedd, snabb som pilen Och slår ned i skogssjöns famn, en planta Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen, Lugn står blomman på den branta stranden, Lugnt är allt, och endast djupet sjuder; Så, då sången slog den unges sinne, Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd, Men hvart ord dref bloden ur hans hjärta. Kvar han satt hos flickan hela kvällen, Gick till hvila, då de andra gingo, Tycktes somna, förrn de andra somnat, Men långt förr, än någon annan vaknat, Ren vid första glimt af morgonrodnan, Smög han obemärkt ur stugan ensam.

Dager blef, och solen steg på hvalfvet, Men blott tvenne väcktes nu i torpet; Stugan reddes, morgonbrödet frambars, Men blott tvenne stego fram till bordet; Middag blef, och ingen tredje syntes. Utan moln var än den gamles panna, Utan tårar än hans dotters öga, Men till hvila, fast af söndan manad, Gick vid slutad måltid ingendera. När en stund förgått, så lång som stunden, Innan stormskyn, sedd vid himlaranden, Kommer, brister, haglar och förskingras, Höjde ordet som till tröst den gamle: "Lång är vägen fram till byn, min dotter, Branter möta, bäckar hindra, spångar Finnas ej, och höstregn fyller kärren. Den, som vandrat dit vid morgonrodnan, Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma." Så den gamle. Utan akt på talet Satt hans dotter, sluten lik en blomma, Som sin kalk vid nattens anbrott sluter; Hvad hon tänkte, var för henne ensam.

Länge satt dock ej den ädla flickan, Längre ej, än efter solens nedgång Plantan mattad väntar aftondaggen, Förrn en tår föll ned på hennes kinder Och hon sjöng med lutad panna sakta: "När ett hjärta mött ett annat hjärta, Ringa blir då, hvad förut var mycket, Jord och himmel, hemland, fader, moder. Mer än jorden sluts då i ett famntag, Mer än himlen ses då i ett öga, Mer än moders råd och faders vilja Hörs då i en suck, som knappast höres. Hvilken makt kan tjusa så som kärlek, Hvilken boja hålla den, som älskar? Sjöar simmar han som anden öfver, Möta fjällar, får han örnens vingar; Långt för middag är han ren tillbaka, Där han väntats först till sena kvällen."

Sången hade knappt den gamle fattat, När, af vaknad sorg och oro slagen, Han gick ut att söka den försvunne. Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen, Villsamt tecknad ut i ödemarken; Solen stod ren skogens toppar nära, Innan närmsta gård han tröttad nådde.

Tom och ödslig, lik en tall på heden, Där en skogseld gått med härjning öfver, Syntes nu den fordom rika gården; Men i stugan satt värdinnan ensam, Mot sitt söfda barn i vaggan lutad.

Som en fågel, då han oförmodadt Hör ett skott och kulans ljud förnimmer, Fasar, spritter, kastar ut sin vinge; Så från stolen flög den unga kvinnan, Då hon hörde dörrens gång, men glädje Blef dock vid den gamles anblick fasan. Fram hon sprang och slöt hans hand i sina, Stora tårar sköljde hennes kinder. "Hell", hon sade, "hell dig, gamle fader, Dyr i sorgen till vår boning kommen, Trefaldt hell den ädle, som du fostrat Till förtrycktas värn och armas bistånd! Sitt och hvila dina trötta lemmar Och med glädje hör, hvad jag förtäljer:

Hårdt var kriget ren från höstens början, Landet tärdt af vän och ovän lika, Dock den vapenlöses lif var fredadt; Men en dag har knappast än förflutit, Sen en skara män från närmsta socken Följde hären fienden till mötes. Slaget hölls, och segern svek de våra, Få af många kommo undan döden, Och som löf i stormen spridda desse. Nu gick vreden strandlös lik en vårflod Öfver nejden: värnlös eller väpnad, Man och kvinna, ingen såg förskoning. Hit kom strömmen ren vid morgonstunden, När till gudstjänst ringdes första gången, Och en våg vek in till oss att härja. Låt mig ej vid jämrens sagor dröja! Bunden låg på golfvet ren min make, Blod var gjutet, våldet rådde, nöden Var som störst och ingen hjälp att vänta. Själf af åtta armar gripen, slets jag, Som ett byte mellan rofdjur slites; Då kom räddarn, då var hjälpen närmast, Molnets broder bröt som storm i stugan, Och förtrycket vek, de fräcka föllo. Här jag sitter nu i sköflad boning, Mer än sparfven under taket fattig, Mera glad dock än i lyckans dagar Skall jag se den ädle, se min make, Om från byn de utan skada komma, Dit de följde fienden i spåren."

När den gamle hört det sista ordet, Stod han upp, som om han hvilat länge, I håns blick var mörkt af sorg och oro. Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen Som till byn, den välbebodda, ledde.

Solen skymdes ren af skogen fjärran, När han, delad mellan hopp och ängslan, Hann den gård, där kyrkans herde bodde. Sköflad syntes nu den stora gården, Tom och ödslig, lik en afklädd holme, Sedd från träskets is en vinterafton. Men i stugan satt vid muren ensam, Trött af år, den gamle knekten Klinga.