Part 14

Tyst från sitt ensliga torp långt borta i djupet af skogen Gick den gamle soldaten Pistol mot kvällen omsider, Sedan han värmt sig i ro och tändt sin pipa vid härden. Ingen han lämnade kvar i den ödsliga hyddan, och ingen Följde hans spår. En son, den ende, han ägde sig närmast, Fjärran i härnad dragit och stred i det turkiska kriget. Sorgsen syntes dock ej den gamle begynna sin vandring, Utan som andra han väntade glad julaftonens glädje, Bjuden att fira den nu på den stora, bemedlade herrgåln. "Sitt ej", hade den aktade herrn, den ädle majoren, Sagt, då han träffade sist sin vapenbroder vid kyrkan, "Sitt ej, gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen, Ruggig och gömd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap? Än är dagen ej all, än kan ju den bräckliga foten Stiga ett steg; blott kom, till jul åtminstone senast; Helgen är lång, och ditt ord, då du talar om strider och marscher, Drifver en långsam stund från det sömniga folket i stugan."

Så han talat och smällt den gamle soldaten på axeln. Nu för den vänliga bjudningens skull och den ädle majorens Glömde den gamle färdens besvär, lätt tålande skogens Tjocknande mörker och snön, som, af vindarna hopad om dagen, Låg på den ödsliga stigen ännu, ojämnad och spårlös. Skyndande gick han och lyfte sitt djupt nedsjunkande trädben, Nöjd som en kung, ur drifvan och hann, fast haltande, framåt.

Men med snabbare färd till den trefliga stugan på förhand Flydde hans tanke likväl, och han talade tyst i sitt sinne: "Nu är glädjen ej dyr, nu börjar man helgen i stugan, Kastar bekymren i vrån och arbetsdräkten i kistan, Tänder de strålande ljusen och strör halmkärfvar på golfvet. Vore det jul också i den präktiga salen där oppe Nu som förut, när lekar och sång där hördes beständigt! Men nu säges, att saknaden blott och sorgen och oron Sitter i den, sen i fält mot turken den unge kaptenen Tågade ut, kvarlämnande svärföräldrar och maka. Sen rörs sällan en sträng i det gälla klaveret, och ingen Manar till glädje och dans; af främmande vimlar ej gården. Ensam dväljs i sitt rum kaptenskan och sörjer den korta Bröllopsmånadens fröjd och sjunger med klagan en vaggsång Öfver sitt hvilande barn, som af fadrens öga ej skådats. Mulen vandrar den åldriga frun, värdinnan i gården, Än från salen till köket och än från köket till salen, Harmas och ändrar och finner ej skick; men om stundom hon hvilar Sitter vid vaggan hon då och hjälper sin dotter att gråta. Så är trefnaden borta i allt. Den gamle majoren Ledsnar vid kvinnotårar till slut och brummar i länstoln Dagen igenom och tål ej höra den eviga jämmern. En blott finnes där än, i sitt barnsliga sinne beständigt Färdig att glädjas och le, den vänliga fröken Augusta. Leende säges hon gå som en ängel emellan de andra, Skämta ibland och trösta ibland och förlika och lugna, När af sorger ett moln sig skockat och hotar att storma. Vore ej hon; blef säkert i kväll välplägningen mindre Äfven i stugan, ty lätt förgäta de öfriga sådant; Hon, fast barnslig hon är och den yngsta af alla i gården, Glömmer dock ingen och lefver af andras glädje allenast."

Så han tänkte och hann byvägen och följde med lättnad Trampade spår i en gladare nejd, där fjärran en hydda Stundom mötte med ljus från den flammande härden hans öga. Lång var milen dock än för vandraren. Aftonen framskred Kulen och mörk. Sin färd försökte den åldrige skynda, När på en gång af bjällror en klang, kringljudande nejden, Nådde hans öra. Förskräckt åt sidan han stapplade undan, Stannande djupt nedsjunken i snön.--Stormodigt och högljudt Skallade kuskens varnande rop. Ren ilade trafvarn, Eggad af tömmen, förbi, då ett mildt "God afton!" ur släden Hördes, och fålen, spak i en blink, stod hejdad i farten. Strax af en vänlig röst den åldrige hörde sig kallas: "Kom blott, gamle Pistol, ty till oss visst ärnar ni vandra, Kom, här finner ni rum, om ni sitter på kanten af släden; Vägen är ödslig och lång för den bräcklige vandrarn i mörkret."

Sagdt, och den åldrige hörde med fröjd sig nämnas och kallas, Kände på stämman igen den värderade fröken Augusta, Lydde och satte sig glad att åka på kanten af släden. Men med förundran talte han så till den vänliga flickan: "Nu, hur firar ni här julkvällen i skogarna, fröken, Reser på öfveryrade vägar allena i kölden, Medan af värma och ljus till ert hem hvar människa lockas, Medan ock jag med min bräckliga fot framstapplar på drifvan, Endast i längtan att nå omsider den trefliga stugan?"

Skämtande svarade blott den sextonåriga flickan: "Vet ni ej, gamle Pistol, att vid sjön där nere i dalen Finnes en koja, mera än er bofällig och ensam? Där bland granar och snö i den trånga, föraktade buren Har jag en gammal höna med fem små ungar omkring sig, Hvilka behöfva sig korn och glädje som andra till julen."

Sade och log. En tår, osynlig i skuggan af kvällen, Fyllde den åldriges blick, men han talade, rörd i sitt hjärta: "Så må glädjen till er, till den stolta, beprisade gården Komma i afton, komma och bli kvarboende ständigt, Som till den gömda hyddan i ödemarken ni kommit, Bringande hugnad och tröst åt människohjärtan i nöden!"

Men med en suck genmälte den sextonåriga flickan: "Aldrig, vänta ej ens, skall glädjen besöka oss mera; Borta är den långt, långt, med kaptenen i turkiska kriget. Se, då han reddes ut till sin färd, och hans saker i brådskan Skulle från hundrade håll hopsamlas och föras i släden, Kommo min systers lycka, min moders fröjd och min faders Vänliga min att bli utburna med annat och glömmas. Sist, då han själf tog afsked och for, kanhända för alltid, Ställde sig trefnaden tyst på meden och reste med honom."

Men han tänkte den gamle, på människoödet, hur ojämnt Deladt det är, hur stor i hans koja den lycka dock vore, Som i den rikes boning försmås, och han talade åter: "Hur kan saknaden bo med öfverflödet tillsamman, Människan glömma så lätt att fröjda sig öfver det goda? Se, i ert hem hvad brister väl där? Står icke er fader Än på sin ålderdom rask bland de sina och ordnar och leder? Rörs ej dagen igenom er mor som värdinna i gården, Vördad af älskade barn och hulpen i lätta bekymmer? Täfla ej tjänare gladt vid sysslorna? Yppas en önskan, Utan att villiga människor skynda att fylla den genast? Gården är präktig och stor, att äfven den resande ofta Stannar af undran en stund och betraktar den. Ymnighet råder, Rik välsignelse tycks nedströmma på allt som ett solsken. Är det ej nog, då så litet behöfs till människolycka? Kom en gång och besök den gamle Pistol i hans koja! Ensam finner ni där soldaten. Allena vid muren Sitter han, jämkar en brand på sin härd och tänker och tiger. Ingen äger han mer, som delar hans torftiga håfvor; Ingen städar hans bädd, och ingen bereder hans måltid; Ödsligt är allt, ett ord af människotunga förspörjs ej. Lyssnar han, hör han furornas sus i den vintriga stormen; Längtar han stundom att se en lefvande varelse, söker, Ensam liksom han själf, den ströfvande vargen hans boning. Nalkas han fönstret och ser, hur världen synes där ute, Ser han, att himmelen går omsider till möte med jorden, Ser det och vet, att i hela den ändlöst skådade rymden Ingen finnes, som bär i sitt hjärta en tanke på honom, Ingen, som minnes med fröjd, att den åldrige krigaren lefver. Icke dess mindre röker han än sin pipa i kojan, Börjar sakta sin dag och väntar på dagen en ända."

Vänligt svarade åter den sextonåriga flickan: "Sörj ej, gamle; en dag kanhända, då minst ni det anar, Kommer från kriget er son till sin saknande fader tillbaka. Men då vidgar han ut och förnyar er lutande boning, Odlar en teg, uppsöker en ung värdinna för gården, Trifves och lefver med er och förkofrar sig ständigt i välstånd. Själf värderad och kär för älskade barn och för barnbarn, Sitter ni trygg bland egna och minns krigstiderna fordom, Medan en sonson, lärd att skyldra med käpp och marschera, Hvilar sig lätt på ert knä och hör er maning att en gång Blöda med ära som ni, om det gäller, för fäderneslandet."

Högre syntes den gamle i skymningen. Krigiska minnen Fyllde hans själ, och glömmande ensamheten och bristen, Nådde han herrgåln, stolt som en vapenbroder till ägarn.

Men då vid trappan omsider den modige trafvaren stannat, Gick han behagligt att fira sin kväll bland folket i stugan, Medan till salen glad den vänliga flickan begaf sig.

Glädje möttes dock nu i det älskade hemmet ej mera, Tystnad och oro blott, ovanliga gäster om julen, Mötte hon där. Förgäfves i glans från glimmande kronor Strålade festliga ljus, förhöjande prakten i rummet; Skarpare blott sig röjde den mulnande sorgen där inne. Mörk i sin gungstol satt den ädle majoren och förde Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken, Medan af ledsnad mätt och bekymmer hans åldriga maka Glömde sitt te och försmådde den ren halft svalnade koppen. Men afsides och skymd för de goda föräldrarnas blickar Dröjde, med pannan sänkt mot handen, den unga kaptenskan, Nu af den bittra saknadens tröst hugsvalad allena. Mulen svällde en tår i den tystas öga, en annan Tecknat i ljus sitt spår på den glödande kinden och fallit.

Sådant såg, då hon kom i sin glädje, den vänliga flickan, Anande snart, att åter en storm de dyra i hemmet Skakat och stört; för en stund den tycktes lugnad allenast. Tala tordes hon ej, knappt hälsa. I bäfvande tystnad Löste hon kappan, blottade ljuft sitt lockiga hufvud, Ordnade dräkten och smög till systerns, den älskades, sida.

Men med en suck omsider begynte den ädla majorskan: "Kom, Augusta, och se jultidningar, läs, hvad oss posten Hämtade nyss. O, låge din arma moder i grafven! Slagen är furstens kår, där din svåger tjänte, förlorad, Kringränd, fången till slut; blott få undkommit fördärfvet."

"Kvinna", talade strax allvarligt den ädle majoren, "Svärma ej, fångar nämnas ju ej, kringränning ej heller; Tagen i flanken, står det, och hårdt anfäktad i fronten, Miste han folk, men slog sig igenom och räddade äran. Minska ej julens trefnad och skräm ej glädjen i afton; Året äger ändå tillräckliga dagar för sorgen."

Men med en bitter suck genmälte den åldriga makan: "Ville du, kunde du skåda vår fröjd, om du såge oss glädjas, Såge oss leka i kväll lättsinnigt och glömma, att Adolf Kämpar i dödens armar kanske, förmultnar i stoftet, Eller ock firar förblödd i turkarnas boja sin julkväll?"

Högljudt klagande spratt från sin plats den unga kaptenskan, Gömde i modrens öppnade famn sitt tårade anlet, Sökande tröst; men hårdt nedstötte den ädle majoren Glaset och reste sig opp. Klart lyste hans öga, och högre Lyfte i vrede han nu sin silfverlockiga hjässa. Stolt för sin maka han stod och ryckte den skymmande dräktens Skygd från sitt väldiga bröst och viste den ärriga barmen. "Se", så sade han, "se, sen trettio vintrar tillbaka Hvilar du här; säg själf, om de sår, här blödt och igengrott, Stört din ro och förbittrat din fredade sömn vid mitt hjärta? Blir af din dotter en gång den saknade mindre värderad, Om en kula, ett svärd ojämnat hans hull, då han kommer, Har af hans ärriga famn hon ett svalare möte att vänta? Tystna då; fölle han äfven, välan, hvad båtar er klagan? Mer, ja, mer än strömmar af gråt från klagande kvinnor Gäller en droppe ändå af det blod, bland dödar en hjälte Offrar i slaktningens stund åt fäderneslandet och äran."

Så han talte och satte sig ned förgrymmad i gungstoln, Medan, hans mulnare stund undvikande, sakta hans maka Vandrade ut till sitt kök, och den sörjande dottren tillika Tröstlös gick till sitt ensliga rum att gråta i stillhet.

Ensam blef med sin fader den sextonåriga flickan, Mildt i sitt barnsliga sinne bevekt af den åldriges sorger. Bortskymd satt hon och fäste sin tårade blick på den gamle, Tänkande rörd, hur han förr i det lyckliga hemmet beständigt Trefnad mötte och fröjd, hur med kärlekens lugn på sin panna Själf förklarad han sågs som af aftonsolen en ljusning. Nu, hur förändradt syntes ej allt! Undviken och fruktad, Lämnad åt åldrens tyngd, åt ledsnaden, harmen och oron, Dvaldes han oförstådd i sitt hem, den vänlige gubben. Smeka hon velat hans hvitnade lock, bortkyssa hans pannas Skuggande moln, om störa hon vågat den åldriges vrede. Nu blott stilla hon smög till klaveret och väckte med lätta, Dröjande fingrar en ton och en annan att sakta förklinga. Småningom dock höjde sig klangen, i rikare växling Fyllde sig takterna ren, och en sång, af den åldrige älskad, Ljöd till strängarna klart från den sextonårigas läppar.

När från hans ungdoms tid de i vänligt minne behållna, Krigiska orden nådde på nytt hans öra i sången, Tömde han glaset och bragte i vaggning åter sin gungstol. Harmen lämnade rum i hans hjärta för tonernas välde, Tankar på tider, som flytt, uppvaknade; gladare känslor Fyllde hans barm, och man hörde omsider hans väldiga stämma Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren. Men då hon slutat visan och blott med lekande händer Rörde tangenterna än till försvinnande, lätta ackorder, Reste den gamle sig opp från sin stol. Den vänliga flickan Skötte sitt ljufva, svärmande spel och märkte det icke, Innan den åldrige stod vid dess sida och lätt på dess hufvud Sänkte sin smekande hand. Mildt öfverraskad af glädje, Kände hon handen, höjde sin blick och såg på sin fader. Leende lyste en tår i den ädle krigarens öga, Kufvad i samma minut, som den föddes; men ömt till sitt hjärta Slöt han sitt älskade barn, och han talte försonad och sade: "Gå, vår tröstande ängel, och narra din moder att glädjas Så, som du narrade mig, illistiga, gå till din syster, Finn för den arma ett lugnande ord, jag söker det fåfängt, Talte jag än förnuft i min knarrighet kvällen igenom."

Så han sade och löste sin famn; försmulten i kärlek, Höjde sig flickan på tå och kysste hans panna och flydde.

Andra sången.

Tänk blott vänligt vid min saga: Att en systers sorg förjaga, Sjöng en flicka En oskyldig sång!

Men i sitt hvardagsrum, i den ensliga kammarn på vinden, Satt hos sitt slumrande barn den unga kaptenskan och sörjde. Tårögd satt hon och rörde den gungande vaggan med foten, Medan i stilla bestyr barnsköterskan ställde en rubbad Stol på sin plats eller skötte den långsamt tynande brasan. Ingen talte ett ord, matt flämtade lampan på bordet, Mörk, enformig och tung var nu julkvällen där oppe.

Tystnaden bröt med en suck dock omsider den tjänande tärnan: "O", så sade hon, "säll må jag skatta mig arma, som ingen Gosse begärt, som känner ännu mitt fattiga hjärta Klappa för egen nöd och för egen lycka allenast. Sitter jag ensam, kan jag en gång väl gråta af ledsnad, Tycka att dagen är lång och sakna en vän till mitt sällskap; Bättre dock ledsnadens tår än den frätande sorgens och orons. O, hur vore det nu i min håg, om jag hade en fästman Ute i kriget också, och drömt, som jag drömde i aftse. Natten, tyckte jag, led till ända; men mörker och skugga Låg kring gården ännu, och sommar var det, och träden Buro väl löf, men sorgliga tårar lågo på löfven; Gråta syntes här allt, och bedröfvelse rådde beständigt. Då steg hastigt i söder ett moln, blodfärgadt och dunkelt Steg det på himmelen opp och nalkades närmre och närmre; Men i detsamma såg jag kaptenskan allena i parken. Häpen ropte jag: 'Kom, sök skygd, ovädret är nära, Skynda er, kom!' Dock utan ett svar förblef ni på stället. Se, och en regnskur brast ur molnet, men icke af vatten; Rosor regnade ned, så tycktes det, rodnande rosor, Klara som blod, och jag såg er skälfvande höljas af blomstren. Men så tänker jag nu i mitt sinne: blodiga budskap Stunda väl söder ifrån med stingande törnen för mången."

Sakta höjde den sörjande frun sitt lockiga hufvud, Fäste på tärnan sin blick och kväfde sin smärta och sade: "Gå att glädjas en stund med andra, som glädjas i afton; Stugan är ljus, där leks, där väntas ej blodiga budskap. Lyckliga, innan du vet, kanhända du drömmer om stormmoln Äfven för dig och flyktar till ensamheten och mörkret."

Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till kvällens Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren. Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder, Än af en framtids anade kval, blott stundom till stilla ` Klagan förledd, då hon sjöng att söfva den vaknande späda.

"Slumra", sjöng hon, "o barn, som den gryende blomman i knoppen, Slumra och känn i din sömn, känn gladt, att din moder dig vaggar! Snart, ack, hvilar hon själf som du, ohunnen af sorgen, Men af en främmande vaggas du då och drömmer så ljuft ej. Sof, du din moders tröst, då hon lutar sig öfver ditt anlets Leende frid, då klarnar dess öga, och tåren förskingras; Fölle den än på din kind, du stördes ej, loge kanhända Sött som ibland, då din kind af mitt smekande finger beröres. Hvila, du rodnande sky, i gryningens timma, då hvila Unnas ännu; snart, snart irrfärderna börja med dagen. O, då du jagas en gång af ödets vindar i rymden, Mulnar ditt ljus, och din glödande purpur bytes i tårar. Hvila, mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet!"

Så hon sjöng, dock stundom allenast. I växlande afbrott Följde på tonerna tystnad igen, och man hörde blott vaggans Suckande gång och den flitiga pendelns knäppar i uret.

Men då öppnades dörrn omsider. Den vänliga systern Kom i sitt ömma bekymmer, att se och trösta den sorgsna. Leende trädde hon in, men hon dröjde och låtsade vredgas, När af skymning blott och af dyster stumhet hon möttes. Och så talte hon, bannande mildt den bedröfvade systern: "Älskade, sitter du här som en skugglik vålnad i grafven, Enslig och gömd, o, skrämd snart kunde jag fly vid din anblick. Tala ett ord, stig opp, kom, låtom oss jaga tillsammans Ledsnaden bort, en gäckande dröm oroar dig endast."

Så hon sade och tände i hast opp ljusen, och kammarn Klarnade gladt, och hon log och talade åter och sade: "Så skall du sitta i ljus, då ljusnar ditt hjärta, och sorgen Flyktar sin kos, och din kind begynner att blomstra ånyo. Goda, man blygs, om du så, en gumma förvissnad i förtid, Möter din man, då han kommer med hufvudet fullt af turkinnor. Ler du? Välan, le, le, men akta dig! Vet, Orienten Är ej ett vildland; känslor af eld, svartblixtrande ögon, Svärmande tjusning finner man där och himlar på jorden. Läs ett stycke i Moore eller Irving, läs om Alhambra, O, och ditt hjärta drömmer ej mer om blod och om bojor, Fruktar väl snarare blott, att den älskade, rusig af fröjder, Glömmer sitt hem och sin lilla bedröfvade blomma i norden. Se, om du lofvar förgäta en stund ditt bekymmer och lyssna, Läser jag sakta en sång, som diktats med tankar på Adolf; Kalla den blott ej svärmande; så, om fången han blefve, Skulle det hända; i allt är österland och är sanning." Sade och vecklade opp ett fint brefpapper, med omsorg Skyddadt och slutet ihop, och hon rodnade lätt och begynte:

Bud på bud seraljen hinna; Harems ljufva härskarinna Får ej slumra mer. Bref har kommit från sultanen: "Skynda, Seidi, på altanen, Sultaninna, Jag en fest dig ger."

Följd af tjusningen och våren, Ren ur famnen, af Bosforen Morgonsolen hann; Mera skön dock, säger sången, Mera strålfull, på balkongen I juveler Harems stjärna brann.

Och dess milda öga skickar Öfver nejden sina blickar; Det är festens stund. Mänskoskaror vimla, blandas, Hvart hon skådar, seglas, landas, Lefva, röras Stränder, sjöar, sund.

Kan du jublets mening ana? Segrat har Mahomas fana, Portens hjältehär: Osmans son kan ej betvingas, I triumf till segrarn bringas Ryska fångar; Striden ändad är.

Se den bleka, sorgsna skaran! Svärden, dödarne och faran Gick den lugn emot; Nu, en slaf, i bojor vorden, Ser hvar kämpe stum mot jorden En bland alla Blickar opp med hot.

Vakter kring hans bana stoja, Fruktad än i segrarns boja, Går han stolt sin gång. Mörkt är pannans hvalf, det höga, Blixtar ljunga ur hans öga, Hjältevreden Trotsar död och tvång.

Hotfull stormar folkets bölja, Tusen vreda blickar följa. Den förmätnes färd; Blott från tornet, säger sången, Såg ett öga ned på fången, Mildt som stjärnans Från en högre värld.

Seidis tjusta hjärta rördes; O, hon minns, hur själf hon förded Från sitt fosterland, Långt från Serviens gyllne dalar, Från dess rosor, näktergalar, Från sin lycka Vid Moravas strand.

Barmen höjes, kinden lågar; "Ser du främlingen?" hon frågar Sin förtrogne slaf, "Konungsfalken kan ej lära Band fördraga, bojor bära; Han vill flyga Öfver land och haf.

Frihet måste hjälten vinna, Lefva än för älskarinna, Ära, fosterjord!" Sagdt, och i sin sköna ifver På ett rosenblad hon skrifver Till gemålen Några blyga ord:

"Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda Och ditt hjärta nå: Tjusad af din makt, din ära, Ville hon en stund begära, Då för festen Hon kan tacka få."

Så hon läste och blickade opp förstulet och talte: "Syster, du undrar ej alls, du frågar ej! Ser du, den första Slutades så, den andra romansen är öfrig att höras. Tala då, sitt då ej stum, säg, sötaste, är det ej vackert? Allt är sådant det finns i tusende böcker. Allenast Sagan är ny om festen och sultaninnan och fången. Nu må du lyssna igen och kyssa mig sen, då jag slutat."

Gömd bland harems stolta lunder, Utan glans af konstens under, Utan prakt och flärd, Smyckad blott af söderns sommar Står en rosenhäck och blommar, Vigd åt hjärtat, Härskarns lugna värld.

Krona ses han här ej bära, Ingen dyrkans kulna ära Här hans bröst begär; Blott af hourikyssars nektar, Västanvindar, balsamfläktar, Kärlek, kärlek, Får han mötas här.

Vill han spirans börda glömma, Om Mahomas himlar drömma En förklarad kväll, Vill han se en känsla knoppas, Vill han minnas, vill han hoppas, Går han trogen Till sitt blomstertjäll.

Där, i ljufva dofters sköte, Vill han vänta Seidi's möte, Så till svar han skref. "När hans blomvärld aftonsvalkas, Då skall sultaninnan nalkas Den, som kysser Hennes rosenbref."

Ren är solen skymd af bergen, Dagen bleknar, purpurfärgen Mister hvalfvet ren; Månen klarnar öfver dalen, Sången börjar näktergalen, Härskarn väntar.-- Är blott Seidi sen?

Nej, hon kommer! Lätt som vinden, Tyst som skuggan, skygg som hinden, Sin gemål hon når; Blygsamt ren sitt knä hon böjer Och vid härskarns solblick höjer Slöjans dimma Från sitt anlets vår.

Purpur hennes kinder målar, Men i ögats himmel strålar, Stjärnlikt klar, en tår: Är det sällhet, är det smärta? Lyssna! Vid gemålens hjärta Nu hans fråga Hon besvara får.

"Seidis himmel!" så hon talar, "Från min hembygds sälla dalar Jag ett minne har Af en flicka, min väninna, Född att dyrkas och försvinna; _Serviens tjusning_, Så hon kallad var.

Börjad nyss var blomstertiden, När för korsets tro till striden Serviens ungdom drog. _Serviens tjusning_ log ej sedan, Flydd var hennes blomning redan, Förrn i lunden Första rosen dog.

Nu vid Savas silfverflöde Gömmer hon sitt tysta öde I en ensam graf. En blott kände hennes smärta. Dyre, därför brast dess hjärta, Att en yngling Fördes hit som slaf.

När du jublets toner hörde, Väckta tankars sorg mig störde Under festens dag. Späda äro hjärtats vårar, Därför ser du Seidis tårar, Dyre herre, Därför gråter jag.

O, där nordens bloss sig tända, Vissnar nu som hon, kanhända, En förlåten brud, Blickar hit mot oss och gråter, Fordrar stum en älskling åter, Som försmäktar Här på segrarns bud."

Så hon suckar tyst som vinden, Lutar sakta rosenkinden Mot hans barm och lyss. "Seidi", hörs han kufvad svara, "Din skall hvarje fånge vara, Lös dem, ljufva, En för hvarje kyss."

Österns himmel purpurrandas, Friska morgonvindar andas Öfver Peras strand, Och på böljans brutna spegel Skynda gladt med svällda segel Seidis fångar Till sitt fosterland.

* * *

Du, som lyssnat på min lyra, Sök ej skaldens höga yra I dess toners gång; Tänk blott vänligt vid min saga _Att en systers sorg förjaga Sjöng en flicka En oskyldig sång!_