# Samlade arbeten I

## Part 12

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-i-13100/index.md

Sagdt, och han tillslöt dörren och gick. Men förvåning hans dotters Hjärta betog, och af aningar fylldes det lekande sinnet. Spegeln glömde hon straxt och nöjet att tänka på kindens Rosiga hy och sitt mörknade hår och sin blick och sin ungdom, Allt förglömde hon genast och sprang till den åldrigas sida, Färdig att söka sig skygd; men hon talade häpen och sade: "Råd mig, gamla Susanna, och säg, hvad måste jag göra? Måste jag stå för den ärade herrn och begäras af honom, Spricker min kind af blod, och mitt hjärta hoppar ur barmen; Så förskräckeligt trodde jag ej det vara att giftas."

"Hå hå", svarade, leende slugt, den gamla Susanna, "Nu är det annat, mamsell, än att frukta och vara förlägen. Se, snart ändras dock allt. När vigseln varit, befaller Mannen, och hustrun lyder och räds att ej vara till nöjes; Åter förut är det hon, som har att säga det mesta. Minns jag dock själf, hur jag förr, då han kom, densamma, som sedan Blef mig en trogen man, tills döden skilde oss åter,-- Hur jag befallte och viste mig spotsk och värd att begäras, Tills han förde mig hem, då jag åter lydde med glädje; Därför gå som en drottning, och när ni kommer i kammarn, Akta knappt värdt att kasta en blick på den ärade herren, Innan han bugat sig djupt och ödmjukt bedt om er ynnest. Men då han talat och sagt, hvad hans hjärta bjuder att säga, Blickar ni opp med tvekan och syns likgiltig och fordrar Tid att besinna er först och går högmodig tillbaka. Så skall han lämnas kvar att betänka sin ålder och väga Mellan fruktan och hopp och lära sig akta er mera, Lära med spaknadt mod, att ni ej är färdig att genast Springa en gammal i famnen, så rik och mäktig han än är. Men allt medan den ärade herrn, nedslagen och modfälld, Väntar och tänker, att ni kanhända föraktar hans anbud, Sitter ni här och har alls icke i sinnet ett afslag, Skådar fastmer med glädje emot er kommande lycka, Hur i ett hus, där allt som ett himmelrike är ordnadt, Ni som värdinna skall rå och, fast ung, bli lika i värde Hållen och lika förnäm som er ädle, bedagade herre."

Så hon sade. Men rädd gick flickan och öppnade dörren, Kom i den svala farstun och stannade, dragande andan Länge och sökande tyst att kufva det klappande hjärtat. Men då hon druckit sig mätt af aftonkylan, och kinden Mildare brann, och barmen sin våg ren saktare häfde, Rörde hon nyckeln lätt och i fadrens kammare trädde. Rodnande syntes hon där, i sin blyghet ljuf till förundran; Lik en strimma af sjön, som, af morgonstrålar begjuten, Smyger sig in och rodnar emellan skuggiga lundar, Sågs i sin fägring hon nu emellan de gamle i kammarn. Men af förtjusning greps den rike befallningsmans hjärta, Sinnet af värma mjuknade opp, och kärlekens sötma Blandades mild som honing i bloden och smekte hans ådror. Pipan ställde han strax med belefvenhet unnan och framsteg, Prydlig i later och gång, och hälsade flickan med handkyss. Ordrik var han dock icke, den aktade herrn, till en början, Utan han plirade ömt och myste med munnen allenast. Men i sin länstol talade så den vördige pastorn: "Hanna, min dotter, mycket du än ej skådat i världen, Väl du dock vet, att en människa föds att försvinna på jorden, Likasom röken skockar sig här och stiger ur pipan, Synlig en stund, och lätt af en fläkt förskingras en annan. Men för den vise, mitt barn, är sådant en varning att akta Tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas. Därför har jag också rätt ofta i stojet af dagen, Ofta i nattens lugn på din framtid tänkt och med oro Fruktat att nödgas lämna dig här allena och värnlös. Nu är bekymret förbi, om du fyller min önskan och räcker Honom din hand, den aktade herrn, som står vid din sida. Väl är lidelsens tid förbi för den ädle, men hälsan Dröjer ännu, och kraften är kvar att råda och handla; Så syns ingen, som tyngs af ålderdom och af krämpor. Tänker du åter, hur rikt och hur öfverflödigt han äger Allt i sitt hus, hur aktad han är af alla och ärad, Finner du lätt, att ej mången som han kan skänka en flicka Lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder. Pröfva dig då och beslut, om du vill som maka den ädle Följa och gläda hans lif och dela hans håfvor tillika."

Rodnande djupt åhörde den sjuttonåriga flickan Talet och blickade ned och kunde ej svara af häpnad. Men den förståndige herrn, den rike befallningsman, gladdes, Full af förhoppning, och log och gnuggade händren och sade: "Hade jag färdigt ren det nyss upptimrade huset, Kunde jag skryta kanske och säga, att ingen i nejden Fört till en sådan boning en ung och blomstrande maka, Så stolt höjer det sig, två våningar högt, på sin kulle. Men inredningen räcker evinnerligt länge; förgäfves Har jag arbetare legt som myror och skyndat och skyndat; Fönstren komma ej in, och kakelugnarne fela. Men i det gamla huset är allt uppfejadt och lagadt, Rummen drifna på nytt, allt under mitt öga, tapeter-- Knappast äger jag mod att säga, hur dyra de blefvo-- Satta i saln, förmaket och äfven i kammarn där inom, Så att man där kan möta också en vinter, då kölden Jagar oss in och vi älska det trefliga tjället och brasan. Kom därför till min fröjd och dela min lycka tillika, Kom ren snart, mot hösten, då allt är yppigt i trädgåln, Rosorna blomma ännu och krusbärsbuskarna gulna; Kanske mognar ett äppel också, om sommarn är vacker." Så han talade glad och gnuggade händren och fortfor: "Frukta mig ej, fast äldre jag är och tar mig en bister Min, då det fordras ibland, som kanhända ni sett mig vid kyrkan Lyfta förtörnad min käpp och skrika åt bönderna stundom; Annat akta ej dessa och lyda ej utan att klappas. Sådan är jag dock ej mot alla, så farlig på långt när Icke, och er, er ville, min själ, jag bära på händren. Fira er skulle jag, bygga för er, plantera och laga Allt, som ni funne det bäst, och penningen skulle ej sparas. Ve, att ej sommartiden också köpmänner besöka Landet och hämta oss kram! Jag säger, en klädning af siden Såge ni ren i er hand, om den kunnat vägas med guld opp."

Mera talade ej till sitt pris den aktade herren, Utan han teg och gladdes af hopp, frikostigt i tanken Hvälfvande mycket ändå, som han ville förära sin fästmö, Löst och fast; njugg var han ej nu, den gamle, i glädjen.

Men på sin dotter blickade mildt den vördige pastorn, Rökte och log och talade snart halft bryende detta: "Gå, min dotter, för dig må det skicka sig bäst att ej genast Svara, som hade du tänkt på en friare redan på förhand; Men för den aktade herrn går snart en dag och en annan, Medan han väntar på svar och du öfverlägger och lugnas." Så han sade och log. Men lättare klappade dottrens Hjärta, och glad i sin håg begaf hon sig åter ur kammarn, Svalan den glädtiga lik, som, kommen af våda i rummen, Bäfvat en stund och finner den öppnade dörren och flyktar. Sådan lämnade nu den befriade flickan de båda Gamle, att hvar på sin plats, med en lättrökt pipa i munnen, Orda om jordens ans och göra till byggnader utkast; Själf hon i farstun trädde och gick ur farstun på trappan, Spanande efter en vän, att yppa sitt hjärta och rådslå. Just den, hon sökte och önskade se, den förtrogna Johanna, Fostrad som dotter mer än som tjänarinna i huset, Såg hon och bjöd med en vink af den lyftade handen att nalkas. Denna förstod det och slöt att pryda den lutande stugans Trappa med blommor och löf och kom rödbrusig och svettig.

Ingen märkte de båda, och tysta de smögo sig unnan, Först i salen och dän i den ensliga kammarn där inom; Men där talte bekymrad den sjuttonåriga flickan: "Lyssna, Johanna, om någon du hör, om någon i salen Smugit sig ren, gå tyst och titta i fönstret, att ingen Står bland syrenerna gömd där ute och spetsar sitt öra! Vet du en underlig sak, en förunderlig--skratta blott icke!-- Vet du, så barnslig jag är, begärs jag dock ren af en fästman."

"Fästman!" ropte förskräckt den vackra Johanna och fällde Händerna ned, "helt visst har den stolte befallningsman friat? Väl anstod det den åldrige herrn att söka en sämre Flicka än ni, en mera bekväm att dagar och nätter Värma hans svalnade famn och smittas af ålderns förvissning. Akta er, låt hans skatter och guld ej fängsla ert hjärta, Akta er, saknad och harm är den femtioåriges hemgift. Hvad, om den gamles teg är större än andras, hans boning Högre sitt tak, på våningar höjdt, mot himmelen sträcker, Borta är lyckan ändå: för trefnaden gulnar ej axet, Kärleken sitter ej mild i den målade salen och glädes, Sorgen sitter där blott, och förtreter i kamrarna dväljas. Se, där blomstrar i prakt den åldriga häggen vid fönstret, Rik, att ett träd ej finnes med den jämförligt i trädgåln; Såg jag dock nyss, då jag kom, att under de yfviga bladen Krälade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma. Så i den gamles gård, om ock stor den lyser och praktfull, Gömmer sig ledsnaden skygg för dagen, och krämpor och olust Fästa sig under håfvornas glans och smitta det goda; Därför vänta ännu, tills en yngre med varmare hjärta Bjuder er ringare skatter kanske, men gladare dagar."

Henne med undran svarade då den vänliga Hanna: "Har du väl mer ditt förstånd, och tänker du på hvad du talar, Toka, som tror, att man ej kan följa en gammal med kärlek, Vårda hans hus och njuta med fröjd det goda, han äger! Dock, ej gammal en gång du skulle den ärade kalla, Hade du sett, hur lätt han emot mig trädde, hur munnen Log, då han nalkades, ömt och ögat strålade vänligt; Så syns ingen, som tyngs af ålderdom och af krämpor. Tänker du åter, hur rikt och hur öfverflödigt han äger Allt i sitt hus, hur aktad han är af alla och ärad, Finner du snart, att ej mången som han kan skänka en flicka Lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder. Ren då jag föreställer mig nu den ädle allena, Ser, hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig Hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljufhet, Veknar jag nästan och blir allvarlig och ville för mindre Håfvor än hans gå glad att hugna den åldriges dagar. Sådant är kärlek, toka, och sådant kallas att älska. Nämn mig då mer ej unga! En ung, hur kunde han väcka Mera än kärlek också, om han kom, som den åldrige kommit, Rik och förnäm, och lockade mig att dela sin lycka?"

"Hå hå", suckade nu den vackra Johanna, "förgäfves Skattas ej guldet högt, då det allt kan jämna i världen, Göra den åldrige ung och en ung förlika med åldern. Låt då gärna de ord, jag talte, försvinna med vinden, Såsom de kommo med den, och blif för den gamle en trogen Maka och gör hans glädje och gläds af hans skatter tillbaka; Akta blott, skåda ej sen, hvad ni än ej skådat, en yngling, Er jämnlike till år och med er jämnlottad i villkor, Se ej ens i en dröm en sådan, att icke hans öga Faller i ert, och en blick, som ej mer förjagas och glömmes, Blir som en törntagg kvar i ert sakta plågade hjärta." Så hon sade och teg, i sitt älskande sinne bedröfvad.

Men då gick hon till fönstret, den sjuttonåriga flickan, Höjde sitt hufvud och såg vidt öfver den strålande nejden, Såg dess lunder och berg, dess speglande sjöar i solens Mildrade glans, långt, långt blott ställen bekanta och ljufva, Såg och rördes till tårar af fröjd och talte och sade: "Finnes på jorden en nejd att förliknas med den, där man föddes, Där man sin barndoms dar har plockat som blommor af tiden, Räknade ej, blott ljufva och snart förvissnade åter. Ser jag mot träsket, ser jag blott sund och fjärdar, som ofta Vaggat vår båt, då vi rott som änder från holme till holme, Ser jag mot lunderna, där har jag tusende gånger i skuggan Sutit med sömmen i famnen och tänkt.--Nu säg, hvad jag tänkt då! Allt är förtroligt och kärt, hvar planta, bekant som en syster, Skjuter om våren opp, där hon väntas, och flyttande fåglar Komma, desamma som förr, tillbaka och bygga och sjunga. Skulle jag byta detta mot guld och akta en lycka Högre än lyckan att här få lefva med egna beständigt! Se, nu känner jag kärlekens makt, hur en friare älskas: Mera jag älskar min fader ändå och blomstren på hemmets Ängar och skogarna där och den solbestrålade fjärden. Därför måste väl nu den ädle begära en annan, Söka en flicka, som ej kvarlämnar så mycket i hemmet Älskadt och ljuft, och bättre förstår värdera hans håfvor; Sådana flickor som jag, som nödgades offra så mycket, Menar jag, gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas."

Så hon sade och hann ej mera än fatta beslutet, Hann ej ängslas ännu och besinna sig, huru hon skulle Yppa det sen och våga bedröfva den ärade herren; Ty i detsamma rullade fram på den banade vägen, Skymd i en hvirfvel af damm, en kärra, och vänligt i farten Lyfte de resande hatten och hälsade flickan i fönstret. Denna i blinken kände igen sin väntade broder, Klappade händren gladt tillsamman och, glömmande oron, Skyndade ut att se och möta de komna på gården.

Andra sången.

O, andra nejders son, Hvi flög du dädan, säg? O, fågel långt ifrån, Hvem styrde hit din väg?

Ren man hälsat hvarann och med återseendets glädje Växlat förtroliga ord, och ren hos den gamle i kammarn Satt hans älskade son med en vän, ditbjuden för sommarn Långt var åter på väg den rike befallningsman kommen, Hvilken för många bestyr och förargliga rester i socknen Knappt hann bygga med ord en prunkande våning och hvälfva Taket och sätta fönsterna in, då han nödgades resa.

Men på den främmande ynglingen höll den gamle sitt öga Ständigt och hörde ej opp att betrakta den strålande blickens Glans och hans lockiga hår och hans oförmörkade panna, Innan han såg hans kind af förlägenhet rodna och ögat Sänka sig blygt. Då log den vördige vänligt och sade: "Akta det icke, min vän, och förlåt, att mitt öga beständigt Hvilar på er, ej plägar jag så bespeja en främling; Men i ert anlet ser jag en bild, som är dyr för mitt hjärta, Ser af en ädel man, af den äldste, jag ägde bland vänner, Liksom den varmaste äfven, de oförgätliga dragen. Se, då som gosse jag kom till skolan, kom han till skolan, Barnslig likasom jag, och vi sattes i bredd med hvarandra. Knä vid knä där suto vi sen och delte gemensamt Läxornas börda och lekarnas fröjd och berömmet och agan. Men då med sommarns sprickande löf och med drifvan om julen Friheten kom och vi foro enhvar till det saknade hemmet, Var det i glädjen en sorg att lämna hvarandra och skiljas; Åter, när skolan kallade oss, och ömma föräldrars Armar och syskonens krets vi lämnat med tårade ögon, Var det i sorgen en glädje att vänta hvarandra och mötas. Så i de lyckliga år, när lynne förenas med lynne, Lätt som en telning viras omkring en annan och växer, Växte vi opp tillsamman, och en var viljan i båda. En var viljan ännu, då vi vetenskapernas förgård Bytte mot helgedomen en gång och sökte af ljusets Heliga skatter en lott att äga och sprida i världen. Täflande följdes vi åt, och detsamma, som glädde den ena, Glädde den andra också att veta och känna och lära. Men då med lagerns krans på vår panna vi stodo omsider, Lika i mognad ännu, och från ynglingens slutande bana Sågo mot kommande år och mot värf, som väntade mannen, Ägde ej jag ett minne, som han ej ägde tillika, Agde ej han ett hopp, som för mig ej varit detsamma.-- O, då vi skildes sen,--som han sjunger, den älsklige skalden-- For han för evigt dit, jag hit. Bekymren i lifvet Kommo med plikter och år och fäste på kärleken bojor. Långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder, Lefde den ädle och dog, som lärare älskad och vördad; Jag vid en bortglömd vik af en insjö fjarrän i norden Grånat, och länder skilt och tider förvandlat oss båda. Icke dess mindre ännu, då jag ser hans blick i ert öga, Ser hans färg på er kind, hans bild och hans själ i ert anlet, Glömmer jag år, som förgått, och skiften, som varit emellan, Glömmer jag ålderdomen, som nu mig tynger, och lifvets Sorger och döden, som lagt sin hand på den saknade redan, Allt jag glömmer och tycker mig än till hans sida förflyttad, Ung och med spelande håg och med svällande hjärta som fordom." Så han sade och såg på den främmande ynglingen ständigt.

Denne med undran tvekade så i sitt sinne och tänkte: "Månne den åldrige nyss ej hörde mitt namn, då det nämndes, Döf i sin glädje för mig som främmande, eller kanhända Var det en annan vän, som han skattade mer än min fader."

Så han tänkte och vände sitt ord till den gamle och sade: "Hade jag nyss fått stå vid ert knä, högvördige pastor, Smekt af er vänliga hand och lutande lätt på er skuldra, Hade jag trott mig höra min far, den saknade, tala. Sådan satt han också och talte om flyktade dagar, Talte med tårar ännu om en vän, som delat hans barndoms, Delat hans ungdoms glädje och sorg, omistlig i båda. Än, då med brutna krafter han låg, och min mor vid hans dödsbädd Grät, och jag fattat hans hand, den äldste i syskonens skara, Talte med svikande stämma han så: 'En finns, för mitt hjärta Dyr som din moder och du och de små, jag lämnar omkring er. Kommer du en gång, barn, som en fågelunge ur nästet Ensam och värnlös ut i den ogästvänliga världen, Länka din bana hän till den ädle och bringa min hälsning. Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas, Höra ett välkomstord, som menas och säges ej endast, Finna ett öga, som gläds att betrakta dig, gläds, att ditt anlet Visar ett drag, ej sedt och ej glömdt sen gladare tider.' Så han sade och nämnde ert namn, högvördige pastor!"

Knappast hade till slut den främmande ynglingen talat, När med en strålande tår i sitt öga den gamle från stolen Reste sig opp: "O, son af den älskade", sade han stilla, "Bild af en bild, som ständigt jag bar i mitt saknande hjärta, Kom, att i dig jag må famna ännu den ädle, som bortgått. Ej som en främling här hos främmande, ej som en gästvän, Bjuden för sommaren blott, må du lefva och röras ibland oss; Kär som en skänk af himlen, en son, är du kommen, och tacksam Tar jag dig nu och i dig min ålders glädje emotser."

Så han sade; och opp gick dörren, och glad i sin omsorg Trädde hans dotter in med en glänsande bricka på armen. Koppar bar hon och fat och en kanna. Det ångande teet Spridde sin doft, då hon skred med sin lindriga börda till bordet, Där i sin faders famn hon ännu såg främlingen sluten.

Varsam, full af förundran och rädd att störa den gamle, Började flickan ställa en kopp vid den andra i ordning; Men till sin dotter talade då den vördige pastorn: "Lämna bestyret, mitt barn, för en stund och kom att en systers Kyss åt den yngling ge, som så främmande varit dig hittills. Se, för en framtid är han din bror, en son af din faders Ädlaste vän, och för honom är du en älskande syster."

Sagdt; och en ljuf, lätt flammande sky, halfmulen af oro, Spreds vid den åldriges ord på den sjuttonårigas anlet. Tvekande stod hon, dröjde och teg, men mildt i sin bäfvan Föll med en stjärnas skyggande blick på den främmande ögat. Denne ur fadrens famn sig skilde och nalkades flickan, Fattade sakta dess hand och rörde dess glödande läppar Lätt som en sommarvind med en kyss, ej mött och ej undflydd.

Icke ett ord blef taladt. Med ömt, halft tvekande saktmod Drog hon sin hand ur ynglingens hand, den blomstrande flickan, Ordnade kopparna snart och den doftande drycken omkringbar. Men då sitt lätta bestyr som värdinna hon slutat och uppfyllt, Tog hon sin bricka på armen igen och lämnade rummet.

Ingen i farstun hon fann och i hushållskammaren ingen, Ensam kom hon och satte sig tyst på sitt bräde vid väfven, Lutande armen på den och mot armen sin lockiga panna. Känslor, ej kända förut, som vaknade andar i hjärtat Närde hon stilla och log och tårades, själf som en gåta, Själf som en gycklande dröm för sin ljuft förvirrade tanke. "Hvarför", tänkte hon, dröjer jag här, som jag vore förtrollad, Har jag ej mycket ännu att bestyra! Syrener och häggar Bjuda mig blommor och löf, och likväl oprydd för de komna Står vindskammarn ännu. Visst måste den främmande tjusas Af mossväggarne där, med mörknade taflor behängda; Ser han då ut, som vore han van att mötas af sådant! Kunde jag komma mig opp och företaga mig något, Skulle jag lättare bli, och den oförklarliga oron Lämna min själ. Hvad tåras jag för, hvad suckar jag öfver?-- Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar, Är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna? Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam Sitter vid väfven jag då och kastar min spole och ryser, När stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan. Tom är gården och tyst. Min bror är borta, och borta Äfven den andra, min far vid en bok i sin kammare slumrar, Allt är ödsligt och hemskt, som i grafvar går man i rummen. Nå'n gång hör jag kanske, då det kvällas, en bjällra vid trappan, Skyndar med ljusen, väntar och ser, och befallningsman kommer Mulen och pratar en stund. och berömmer sin boning och reser. Är då så ljuft allt detta, och borde jag annat än gråta, Borde jag annat, än gråta också för sommarn! En okänd Väntas och visar sig knappt, förrn redan han är som en broder, Kysser mig, fattar min hand och ser med sitt strålande öga Djupt i mitt hjärta, som finge jag ej förborga det minsta. Hvad blir sådant till slut, om det räcker en månad och mera?" Så hon tänkte, i ord ej mycket, det mesta, en blomdoft Liknande, flög med suckarna bort och kunde ej fångas.

Men med en korg på sin arm, till bräddarna fylld med konvaljer, Friska och plockade nyss vid den sorlande bäcken i hagen, Kom i detsamma ur stugan igen den vackra Johanna. Farstun ville hon än långt grannare pryda med löfverk, Sätta buketter i glas för rummen, och kammarn på vinden Fylla med blomsterångor, att ljuft för de komna den första Natten skulle förgå och drömmarna gladare nalkas. Först dock på hushållskammarn en blick af vana hon fäste, Öppnade dörren och tittade in och sin unga värdinna Såg, då med kinderna flammande än och ögat i tårar. Opp från väfven hon steg och försökte att härma ett löje. Genast glömde sitt värf den tjänande tärnan och ställde Korgen med blommorna ned bland svalkande fläktar i skuggan; Själf med förundran nalkades hon den skyggande flickan. "Hvarför", sade hon, "ser jag en tår i ert mulnade öga, Hvilka bekymmer plåga er nu, när glädjen hos alla Vaknar och ingen finns, som ej skämtar och sjunger och fröjdas?" Så hon sade och såg på den sjuttonåriga flickan, Leende gladt, som om ren hon visste det väntade svaret.

Denna dock älskade nu alls icke att frågas och röjas, Utan hon vände sig bort förtretad och talte och sade: "Ständigt låtsar du se långt mera än andra, Johanna, Tycker dig öppna och sluta igen mitt fattiga hjärta, Liksom din sockergryns- eller synålsdosa det vore; Akta, att ej omsider en udd dig pickar i fingret! Hvilka bekymmer plåga mig? Måste det vara bekymmer, Kan då ej annat plåga än de? Försök att en timme Sitta som jag här inne i kvaluren af häggarnas dofter, Se, om ditt hufvud ej tynges till slut och ögonen rodna!" Sade och svängde sig spotsk mot fönstret, att andas i frihet Aftonens luft och skingra sin lätta förtrytelse åter.

Men till dess sida trädde likväl den vackra Johanna, Tigande, icke med ord hon ville försöka en ursäkt, Ville blott vänta en gladare blick, att gladare sedan Lämna sin unga värdinna och gå till de glömda bestyren.