# Samlade arbeten I

## Part 11

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/samlade-arbeten-i-13100/index.md

Sade och snyftade bittert och grät. Välaktade herren, Nyss inkommen att se för en stund det glada gelaget, Stod åhörande rörd de växlade orden och talte: "Önska ej slikt, Rebecka, och tänk ej på grafven i otid! Hvem, då ej du mer rörs i den rymliga stugan, skall väcka Pigorna opp till rock och till väf, hvem pyssla med katten, Hvem ge hönorna mat och vakta på äggen beständigt? Lyft ditt öga och se där borta på bänken den gamle Aron, hur hjärteligt lugn han gnider fiolen och svettas; Sådan han syntes mig sist, då han spelade giga på tingsgåln, Syns han ännu, okufvad af ålderdom och bekymmer. Armen han svänger med kraft, lätt löpa de rörliga fingren, Ögonen lysa af frid, att med himmelens stjärnor förliknas; Modig, Rebecka, som han må du möta den svårare dagen." Sade och forslade sakta den gamla till bordet; och gumman, Stolt af den heder hon rönt, förglömde sin jämmer och satt sen Gungande stilla, och tyst välsignande gamla och unga.

Men när polskan var slut och fiolerna tystnat och gigan, Ryckte den kunniga Anna sin man förtroligt i rocken, Och då hon fört till ett hörn den välförståndige Petrus, Talte hon hemlighetsfullt och hviskade honom i örat: "Ville du icke förmå Zakarias, värden på Hjerpvik, Att för sin blifvande måg och sin hjärtligt älskade dotter Hålla som far ett förmanande tal, som de dag ifrån dag sen Skulle i vördsam håg förvara och rätta sig efter. Så var fädernas sed: då de gåfvo sin dotter åt mannen, Talte de gyllene ord, uppmuntrande honom och henne; Aldrig glömde väl sen de unga den varnande rösten, Utan den följde dem åt som förlofningens minne beständigt. Så för de ungas skull som för gästernas måste han tala, Så att enhvar högtidligt må se de bådas förlofning."

Henne svarade sakta den välförståndige Petrus: "Icke ännu är det tid att sätta din vilja i verket; Sådan är Zakarias: han vill, då förplägningen börjar, Dricka i ro, och han ger ej gärna sin granne ett svar då; Men då han sutit en tid vid sitt stop, och det värmande ölet Lossat hans tungas band, framflöda de sparade orden, Bubblorna lika i mängd på den forsande bäcken om våren. Ingen närmar sig då, som ej genast tvingas att lyssna, Om han förtäljer en sak eller varnar och rättar de yngre, Och man bytte väl strax och gåfve med glädje emellan, Kunde man skaffa sig så hans talande mun och hans klokhet. Därför vänta allenast en stund tålmodigt; din önskan Fyller han snart af sig själf, Zakarias, den ärlige gubben. Ty lätt ser du dock ren, hur hans panna förklaras, hur munnen Ler mot drycken förnöjd som en and, där hon dyker i sunden, Och hur han sitter som ängen i regn, upplifvad vid bordet. Men mellertid är det bäst, att du sköter ett roande samtal Eller också till en artig minett uppmuntrar de unga; Mitt skall det vara att ge Zakarias stämma och tunga."

Sade och lämnade snart den aktade Anna tillfredsställd, Tog från det rymliga bordet ett stop förnöjsam i handen Och tilltalte sin vän, den ärade värden på Hjerpvik: "Drickom ännu, Zakarias, i fröjd tillsamman, som fordom äfven i svårare dar vi drucko med modiga sinnen; Ty det höfves dock bäst den förgängliga mänskan att glädjas, Likasom ikorn, lätt i sin håg, på det bräckliga flarnet Seglar från våg till våg och väntar att hinna till stranden!"

Sade och drack; då höjde också Zakarias sin kanna, Lifvande hjärta och själ med skummande öl, som hans lust var; Men sin förståndiga vän sen svarte han gladt och förnöjsamt: "Visst må jag fägna mig nu, ty som ögonstenen och ljuset Skattar en far hvar lycka, som händt det älskade barnet."

Så samtalade dessa och hörde fiolerna åter Stämmas och sågo en artig minett tillställas på golfvet. Men till bordet och till den förståndige torparen Petrus Sällade mången sig då, som försmådde den glädtiga dansen, Sökande hellre ett skummande öl och joller och samtal. Kom bland andra också den varubeprisande Ontrus. Honom brydde där strax den ärlige Petrus och sade: "Se dock, dansar ej du, danskunnige broder? Kanhända Fruktar du kvinnornas list, om de skulle förblinda ditt sinne, Om, din värderade hustru till harm i det rika Archangel, Flickorna skulle som skänk framlocka en duk ur din väska."

Så han sade och teg; men den brunskäggyfvige Ontrus Satte sig nära intill och tog hans händer och svarte: "Sådant fruktar jag ej, förståndige Petrus, och gärna Ville jag dansa bland andra, ty sång och dans är det bästa; Men jag finner ej lätt en flicka, som icke försmår mig. Nalkas jag vänligt och räcker min hand, då springer hon unnan, Skrämd af mitt skägg, och hon ler, och de öfriga skratta med henne; Ingen besinnar och tror, att äfven den främmande mannen Äger ett hjärta, där glädje och sorg kan väckas af andra. Ville helst du, min vän, åhöra och fylla min önskan, Ber jag dig nämna vid namn och beskrifva till stånd och till villkor Några, som dansa här nu, den raske Mattias till ära. Först, hvem är hon, den vördiga, välansenliga gumman, Som, framskridande främst som det gungande skeppet i hamnen, Mäter sin takt och sin randiga kjol utbreder med fingren? Ädel synes hon mig och ett mönster för gamla och unga."

Honom svarade glad den välförståndige Petrus: "Anna och ingen annan det är, min aktade hustru, Hvilken i många skiftande år, som kommo och flydde, Trogen vårdat mitt hus och skänkt mig söner och döttrar. Mig berömmer den man, som henne berömmer och ärar."

Och han sade igen, den varubeprisande Ontrus: "Lycklig tyckte jag dig, min vän, tillförene redan, Treflig och rask och förnöjd, som du var, och aktad af alla; Trefaldt kallar jag nu dig lycklig och säll, då en sådan Hustru blifvit din lott; ty från himlen kommer det goda. Nu må du säga också, hvem är han, den reslige gossen, Som kringsvänger som bäst den unga, beskedliga Hedda? Yster går han och stolt i sin vallmansjacka som fålen, När på en grönskande äng han betar bland andra och modigt Skakar sin fylliga man och gnäggar af glädje och kärlek."

Honom svarade åter den välförståndige Petrus: "Denne är Karl, min älskade son; hur han artar sig framgent, Vet Den, honom mig gaf: Han styre det allt till det bästa." Härpå talade snart den varubeprisande Ontrus: "Likasom odlarn vårdar det träd, han sådde, och ständigt Ser på dess växande stam och vattnar och väntar sig fägnad, Så gör äfven en far med sitt barn; må den unga beständigt Tänka på fadrens bekymmer och bli hans glädje i stället. Ännu finnas här två, som jag önskade känna:--den raske Ynglingen där och den blomstrande flickan, han leder behagligt. Vacker är han, och hon kan bäst jämföras med Hedda."

Honom svarade åter den ärlige Petrus och sade: "Drängen skådar du där, den snabbe, driftige Anders, Son till en ädel man, Zakarias, värden på Hjerpvik. Prisar du ynglingen nu som rask i den flyktiga dansen, Dubbelt skulle du höja hans lof och beundra hans ifver, Såge du honom en gång, där i svett han rödfar sin faders Kärr och, stark som en björn, uppbryter den rotade granen. Flickan, förståndige vän, är min dotter, den äldsta, vi äga, Anna och jag; hon sköter vårt hus och spädare syskon, Lindrande modrens möda med flit, som döttrarnas plikt är."

Honom svarade rörd den varubeprisande Ontrus: "Lycklige, trefaldt lycklige du, som sitter i vänners Krets, värderad och känd, och trampar ej främmande trakter. Lugn betraktar du här en trogen maka och skådar Väl uppfostrade barn, som blomstrande plantor vid bäcken, Medan en annan, från fädernebygd och bekanta och fränder Skild, kringtågar, försmådd som den oupplösliga gåtan." Sade och snyftade sakta och grät; klartindrande tårar Rullade ned på hans kind och vätte det yfviga skägget; Men som en honing ljuf flöt saknaden genom hans ådror, Ty han mindes sitt hem, han mindes det isiga hafvets Stränder och Dvinas flod och det varurika Archangel, Och han tänkte därvid på sin hustru, som suckade ensam Ofta i dagens bestyr och ofta i nattliga hvilan, Samt på sin älskade son, den späda, som lämnades fjärran, Jollrande än och stammande fadersnamnet med glädje.

Nionde sången.

Sådan sörjde han nu, den varubeprisande Ontrus, Och uppväckte hos mången de svalkande tårarnas vällust. Äfven fuktades du, förståndige Petrus, i ögat, När på din hustru du såg, den goda, förståndiga Anna, Och på din resliga son och din väl uppfostrade dotter, Gladt erinrande dig, hur på Tjäderkulla de samfälldt Bodde i ostörd ro som fågelungar i nästet.

Bägge gräto de där af sorg och glädje i växling, Medan de drucko sitt öl och sågo den långa minetten Slutas och hörde fiolernas sorl nedstämmas och gigans.

Men då reste sig hög Zakarias, värden på Hjerpvik, Lämnande säte och rum vid öfversta ändan af bordet, Och framträdde med manliga steg allvarlig på golfvet. Alla betraktade strax med förvånade blickar den gamle: Ty så var han att se som ett åskmoln, när det på fästet Tågar i rodnande prakt och kyler den kvalmiga dagen. Hotfullt stannar det då omsider; den fjättrade viggen Bryter sig lös med dån och bestrålar det yppiga regnets Genomskimrade skur; men odlaren häpnar och fröjdas, Skådande himlen i hot och den tvinande tegen förfriskad. Sådan syntes han nu, Zakarias, där han betänksam Gick till sin aktade måg och sin dotter, som nära hvarandra Suto och växlade kärliga ord på den rymliga bänken. Skyndsamt stodo de upp, då de sågo den åldrige nalkas, Båda, och lyssnade till, om han hade en sak att befalla.

Men det klappade ren på hans läpp, det besinnade talet, Längtande ut, och han tog den raske Mattias vid handen, Tog sin dotter också och fordrade tystnad och sade: "Äfven att dansa är väl på sin tid; jag tadlar ej dansen, Tadlar ej heller joller och skämt, då det öfvas anständigt; Men man bör dock ej alltid, så länge det skiftande lifvet Varar, fiolers ljud och gigor, som mana till polska; Glädjen sändes ej heller så rik till den bördiga jorden, Att den beständigt förmår med vederkvickande håfvor Hugna en människas själ och böja dess sinne till skämtet; Därför gagnar det väl att i tid påminnas om allvar. Äfven det vacklande barnet förstår, hvar lära förutan, Njuta sin lycka och vet att trifvas och leka i glädjen; Men att vid hårdare dar och vid mödosammare plikter Handla med mod och hvad rätt, hvad orätt skilja med klokhet, Därtill måste du öfvas af många betänkliga skiftens Växlande lopp eller ledas af den, som mera bepröfvat. Därför är det ock väl att höra den åldriges varning. Först må du gömma, Mattias, de ord, jag dig lägger på hjärtat, Trettioårig själf den sextioårige gubbens: _Låt din förtröstan ej gro på ditt hemmans tegar allenast, Sörj ej mer, då du mister en sak, än du gladdes att få den, Sist, gå så med din hustru till doms, som du går med ditt öga!_ Enkla synas de väl, de härliga språken, af fädren Ärfda från barn och till barn, men huslig lycka och välgång Växa ur dem som, blommor ur ängens bördiga sköte. Se, hvad du äger, och allt, hvad af människohänder ihopbragts, Har sin fiende ock, olyckan: din lofvande åker Härjas af hagel och frost, och din hjord förstöres af vilddjur. Så omskiftar din lycka, som snö försvinner om våren, Är den ej tryggad på fastare grund än på jordiska håfvor. Men då du lider en skada, betänk, hvad glädje dig skänktes Af det förlorade först, och väg därefter din saknad, Och jag tror, du ej då skall sörja din hjässa till grå hår; Ty som sparfven år från år förstorar sitt näste, Öker ock människan gärna sitt bo och värderar ej mycket, Hvad hon förvärfvat ren, ty det icke förvärfda är mera. Men mot din hustru vare du mild, som det ägnar den starke, Jämt erinrande dig, hur mycket den svaga dock gagnar, När hon med foglighet vänjes att se i mödan sitt nöje. Ty så säger jag dig, och så är en hustru för huset, Likasom bandet, som sluter omkring det rymliga stopet; Kraftlöst synes det visst och spädt och ringa till nytta, Men försök dock en gång att förstöra det: rämna vid rämna, Lagg afsöndrad från lagg skall du se och ölet omkringspilldt. Därför gå med din hustru till doms, som du går med ditt öga. Men, förståndiga Hedda, till dig vill jag tala ånyo, Såsom jag plantat förut i ditt bröst allvarliga läror Från den dag, då din mors mildt varnande stämma var tystnad Och på mig ensam föll det tunga bekymret om barnen. Ofta har jag dig sagt, hur den bräckliga kvinnan beständigt Måste vid tålamod och vid eftergifvenhet vänjas, Ty att af andra bero är dess lott, men hon märker ej tvånget, När hon viker, hon märker det blott, när hon vredgas och trotsar. Se, det säger jag nu, och tror, du skall se det besannadt, När du som maka en gång åtföljer Mattias i lifvet: Friden knytes af ingen, om ej af hustrun i huset. Äfven en godsint man kan ledsna ibland och på henne Hämnas en grannes bitande ord, en tjänares tröghet; Men då ägnar det henne att blidka hans hetta med saktmod. Tyst må hon tåla hans knot, tills ifvern lämnat hans sinne, Likasom björken böjer sin topp för ilen och tåligt Väntar på aftonens stund, när stormarna längta till hvila. Snart nog ångrar han allt det hårda, han sagt i sin vrede, Om ett förtörnande svar ej ligger och retar hans sinne, Och han önskar ej mer än att godhet gälda med godhet. Så blir lugnet befäst, och sämjan växer, och kvinnan Tryggar sig glad vid den starkares arm och beskyddas af honom; Själf han äger sin fröjd i henne och ger för den kära Lif, om det gäller, och gods, som den tandbeväpnade hunden Stannar mot vargen med mod för hjorden, och trampar och trampar, Färdig att kämpa för den och föraktande hotet af döden. Men hvad förnämligast gör en människas lycka i världen, Binder makar i frid och förliker och tröstar och gläder, Är gudsfruktan, som aldrig är mätt af det goda och rätta. Denna förvaren båda och lefven och rörens i den blott. Den gudfruktiges ro är som furan, vuxen på heden, Tryggad och fast, ej böjer en storm den väldiga stammen; Samlas ock många att hugga den ned med förenade krafter, Går det ej lätt, manhaftiga slag, väl öfvade armar, Långt dagsverke behöfs därtill och yxor af godt stål." Så förmanande slöt Zakarias, värden på Hjerpvik.

Genast var det att se, hur de öfrigas tigande läppar Öppnades hastigt till lof och beröm för det ljudande talet. Men så hviskade mången sin granne förtroligt i örat: "O, att han drucke som nu, Zakarias, från morgon till afton; Gärna trakterade den, som klok förnöjes af klokhet." Medan det hviskades så och enhvar förnöjdes af talet, Gick Zakarias tillbaka och tog välvördig sin plats in Högst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas. Ej förglömde han där att tömma sitt stop för de sinas Stadiga lycka och väl, ej heller att röra sin tunga Ömsom i egna förståndiga värf och ömsom i andras, Såsom han mycket sett och mycket bepröfvat i världen.

Men på den ärlige Aron, som lagt fiolen på bänken, Medan han sorglös satt och torkade svetten ur pannan, Höll välaktade herr kommissarien sitt öga beständigt. Honom värderade så den förståndige herrn, att han hellre Låtit omsider sin yppersta dräng borttåga till andra, Än han den åldrige släppt ur sin gård. En fradgande stäfva Tog han i handen till slut och bjöd den gamle och sade: "Aron, min vän, drick öl och förfriska dig, som du förtjänt har Genom din polska, som ljöd som ett nordanväder i furan; Sen må du kasta din tiggarestaf på den blossande brasan. Här må du lefva, min vän, på din ålderdom, lugn och betryggad, Beten meta åt mig, då jag fiskar med krokar om sommarn, Jaga från åkern svinen och höns och tuppar ur trädgåln. Slikt må om sommarn bli din befattning; den hårdare vintern Må du förnöta i stugan, och sitta med pipan i munnen, Bindande ryssjor och nät och lappande hålen på noten."

Stäfvan emottog rörd den förståndige Aron, sitt anlet Lyfte han högt, att den svällande tårn knappt kunde ur ögat Rulla, men glad i sin själ genmälte han: "Prisa och tacka Vill jag min Gud, som mig förde till er, välaktade herre! Mycket jag pröfvat, det värsta af allt för den grånade gubben Var dock att vandra omkring som det irrande molnet i luften, Utan att känna ett rum för den efterlängtade hyllan. Ofta med ängslan såg jag på färder från socken till socken Från landsvägen emot kyrkgårdarne. 'Aron', jag tänkte, 'Äfven den uslaste här i den by, du tågar igenom, Har dock sin tröst och sin borg där inom den hägnande muren; Du, hvar dig unnas en gång att hvila ditt tröttade hufvud, Vet ej, och främling blir du i dödens gård som i lifvets.' Så jag tänkte, värderade herre, och skyndade framåt. Nu må jag prisa mig säll, ty jag äger ett hem, då jag lefver, Äger ett hem, då jag dör, där en vän och en annan kanhända Stannar och säger: 'Se här göms Aron den gamle från herrgåln. Träsket ljuder ej mer af hans morgonsånger, hans giga Klingar i stugan ej mer; men den åldrige sofve i frid här!` Sade och grät af glädje och tömde det fradgande ölet.

Så samtalade dessa, och lyssnande bidde de andra. Sedan skötte man åter med glädje den stojande dansens Muntra bestyr, och den fattige var som den rike vid godt mod; Ty man saknade ej fioler och skrällande gigor, Polskor, minetter, förplägning och ord i den rymliga stugan, Medan man firade där till gryende morgon i samdräkt Männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning.

HANNA.

En dikt i tre sånger.

_Till den första kärleken.

En gång min första kärlek frågte jag: "Min lefnads stjärna, säg, hur tändes du, Och hvadan äger du ditt milda ljus?" Då sade stjärnan: "Har du sett nå'n gång, Hur lätt en flyktig sky kan skymma mig?" Jag sade: "Än med mörker, än med ljus Ett moln gått opp och dolt dig för min syn; Dock brann du lika klar, sen det försvann." Och stjärnan sade åter: "Har du sett, Hur lätt en jordisk dag fördunklar mig?" Jag sade: "Mången jordisk sol jag såg Gå opp i glans och öfverstråla dig; Dock gick den ständigt ned, men aldrig du." Då sade stjärnan: "Tror du på mitt ljus, Och vill du tända lifvets hopp därvid?" Jag sade: "Bortom molnet log din blick, Och bortom dagens bländsken brann du klar, Och bortom grafven skall du lysa än." Då sade stjärnan: "Vet du, hvad jag är? En suck jag är ifrån din egen barm, Som sökt med fridens hopp en högre värld; En blixt jag är utaf ditt eget lif, Som flög i strålar till sitt hemland opp; Ett solljus är jag af din egen själ, Och i min milda låga lefver du."_

HANNA.

Första sången.

Liksom den bäck, där rann, För den, som rinner här, Vi voro för hvarann, Så länge du var där.

Glad midsommarens kväll ren nalkades. Solen i väster Strålade klar och kastade ljus på den landtliga prästgåln, Där uråldrig den låg vid den speglande viken af insjön. Men i sin kammare satt vid fönstret den vördige pastorn, Rökte sin pipa och blickade ut mot vägen i längtan, Stundom med handen fläktande bort den skockade röken. Glad han i afton väntade hem från Åbo sin enda Älskade son, ett år, om ej mer, ren saknad i hemmet. "Går din examen väl och du kommer med hedrande vitsord, Bjud då gärna en fattig kamrat till sällskap för sommarn, Ty här vandrar du ung bland gamla och ledsnar väl annars." Så han skrifvit, och nu han satt vid sin pipa förnöjsam, Väntande båda, förnämligast dock den älskade sonen.

Men mellertid vid väfven, i hushållskammaren uppställd, Satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna. Frisk satt flickan och röd som ett smultron, vuxet i skuggan, Fri i sin lediga dräkt att sköta det ljufva bestyret. Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjärta inunder, Vidgades fullt och lyftes af andedräkten i vågor, När med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen. Men som en spegel klart var ögat och lyste af glädje.

Länge hon väfvit ännu, om helgens timme ej ingått, Glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla; Men då hon ljudet förnam af det klingande uret i kammarn, Hörde hon opp att trampa sin väf, nedlade i korgen Rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken. Sedan besåg hon sitt verk, af belåtenhet lockad att småle, Fattade saxen ibland och jämnade trådar, som brustit,

Tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta: "Visst en sötare väl ej funnits än denna; hur vackert Randar ej blått och rödt och en tråd af det gula i kanten! Hade jag ren en klädning däraf att bära i morgon! Visst, då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag, Litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan, Röd af värmen och grann och nättare mycket än alla, Sneglar enhvar på mig och afundsjukas i tysthet. Men då den aktade herrn, den rike befallningsman, kommer, Spotsk och förnäm, och alla med vördnad vika för honom, Måste han stanna och kyssa min hand, så gammal han än är."

Så hon tänkte och log och gladdes i hjärtat och uppsteg, Öppnade än ett fönster och njöt, lätt flämtande, svalkan, Medan syrenernas doft, med trädgårdshäggarnas blandad, Strömmade in och fyllde det genomfläktade rummet.

Men i detsamma syntes i dörrn den gamla Susanne. Hvilken i många växlande år, sorgfällig och trogen, Släpat för gården och trätt med försumliga pigor beständigt. Denna nu kom andtruten och talade genast och sade: "Skynda, mamsell, fäst kam i ert hår, knyt klädningen bättre, Tag guldringar på fingren och sidenschalett på er hals snart, Ty nu gäller det mycket, och nu är lyckan i gården. Se, då i köket jag står och tittar som hastigast utåt, Kommer befallningsman hit helt ny; ny blänkte hans kärra, Ny var hästen, ej skådad förut, och flög som en stormvind, Ny var äfven hans dräkt och undransvärdig i fägring. Men då jag skyndade ut och kom nyfiken på trappan, Såg jag den aktade herrn, hur han hälsade alla på gården, Gammal och ung, och hans öga var mildt att skåda som solsken. Häpnad fyllde min själ, och jag neg, då han nalkades trappan, Djupt, att det bräckliga knät knappt mäktade resa sig åter; Så af vördnad jag neg och ärnade digna på stället. Men nu gick han ej tyst som förut och förmäten förbi mig, Utan han såg helt vänligt och talade: 'Gamla Susanna', Sade han, 'nu är det tid, att du spänner ditt öga och vakar, Ty snart kommer jag hit och förpantar det bästa i gården.' Så han sade och log, och en mening låg i hans löje. Hvad kan detta betyda? Ett ord, fast tala jag velat, Fann jag ej då. Ett band låg öfver min tunga, och tårar Trängde i ögonen fram, då jag hörde den mäktige herren Skämta som andra och ej förakta den ringare mera. Lätt dock gissar jag nu, hvad han mente: att allt han förnyat, Kärra och dräkt, betyder helt visst, att han ärnar förändra Lefnad också och ej mer föråldras allena och ogift; Men att han kom nedlåten och hälsade alla på gården, Därmed sade han: så skall jag komma som känd i en framtid; Åter att mildt han log och lofte förpanta det bästa, Tydde på er, som den ärade vill bortföra som maka."

Hjärtligt skrattade åter den sjuttonåriga flickan, När hon betänkte den åldrigas ord, hur förunderligt vore, Om hon den runda, vördiga herrns värderade maka Blef och som fru fick gå allvarlig och sitta i soffor. Men då hon skrattat en stund och fäst sin fläta med kammen, Tog hon spegeln i handen och vände sitt lockiga hufvud, Full af behag, och såg sig med fröjd och talte tillika: "Gamla Susanna, tycker ni! Skulle han välja en sådan? Ser ni ej lätt, hur ung och hur oförståndig jag synes? Fy, jag är själf snart rädd för mitt öfverdådiga öga. Skulle han välja en sådan, då ren i närmaste socknar Mången han funne äldre än jag, långt klokare flickor, Sediga, icke som jag förgjorda att skratta beständigt. Skall han ej minnas ännu, hur jag förr, då han kom i min barndom, Rymde försagd och skrek, då man ville förmå mig att hälsa, Tills han omsider förstod att med guldurnyckeln och klockan Snärja mitt öga och locka mig, tokiga fjolla, i famnen. Dock, hvad tänka vi på, hur skulle han, femtioårig, Söka sig brud, då som ung han älskat att lefva allena?"

Leende talte hon så och prydde sig, glad i sin fägring, Tog guldvingar på fingren och tillknöt klädningen bättre; Men i detsamma öppnades dörrn, och den vördige pastorn Blickade in och nämnde vid namn sin dotter och sade: "Hanna, min dotter, kom, sen du lagat din klädsel i ordning, In i min kammare snart, att höra ett ord om din framtid."