Part 10

Henne svarade strax den aktade tiggaren Aron: "Anna, förståndiga hustru, åt mig, hvarhelst jag må gästa, Bjuds den renande badstun, så snart den eldas för andra; Därför som drifvan hvit är min kropp, där den skyddas af kläder Anletet ensamt är svart, ty det sölas af sotiga händer, Sölas af svett och damm, och skägget växer beständigt, Därför skadar det ej att emellanåt tvätta sig endast."

Sade och redde sig till att putsa sig. Jackan af vallman Slängde han unnan och gick till en vrå, där han stilla och bortskymd Skrapade skägget från hakan och tvättade händer och anlet. Därpå tog han i hast linborsten från hyllan och redde Lockarna ut, och ledige föllo de snart på hans skuldror. Sådan trädde han fram omsider, med undran af alla Skådad, ty nu i hans skick ej röjdes en tiggares skepnad, Men som en hemmansbonde, som en rusthållare sågs han.

Genast tog hon till ordet, den kunniga Anna, och talte: "Aron, min vän, som du visar dig nu i pärtornas skimmer, Ville väl ingen, fast fattig du är, vanlottad dig kalla, Utan med armarne lagde i kors och med lösta bekymmer Satt enhvar på sin bänk, och den aktade tiggaren Aron Fröjdade alla och spelte en surrande polska på gigan. Ty som en ståtlig skatt är en ståtlig gestalt att betraktas; Men det kunde väl mången förundra sig öfver att sådan Kraft bland syrsor och sot uppvuxit på främmande murar, Icke på egen mark bland hjordar och bördiga tegar."

Henne att svara beredde sig nu den förståndige Aron; Först dock tog han ur barmens förvar lerpipan med skinnskaft, Mödosamt tändande an, hvad i bottenaskan af stjälkar Sprakade än och lönte med rök den arbetande munnen, Innan han satte sig ned och började tala och sade: "Mången kunde också, om från Soini, det ödebelägna, Hit han komme, en frände till mig eller gammal bekant blott, När han mig såg, som jag visar mig nu i pärtornas skimmer, Kunde han säga: 'Se där, förståndiga Anna, är Aron! Sådan syntes han ej, af ålder betungad och armod, Fordom i gladare dar, då han ägde sitt hemman i Soini, Kraftig till år och förnöjd som en kung och värderad af alla.' Alltså kunde han säga och jag kanhända med tårar Höra hans ord och minnas de lättare dagarnas glädje." Sade, och starkare sög han därvid den sprakande pipan, Blickande opp, men en tår nedrullade rund på hans kinder.

Honom svarade rörd värdinnan, den kunniga Anna: "Tungt det vore i sanning att tigga från början till slutet, Tyngre likväl att tigga till slut, sen i början man nog haft; Tyngst dock af allt att tigga, om själf man sin tiggarestaf täljt."

Lugnare talade nu den ärlige tiggaren Aron: "Gud kan säga, att själf jag min ofärd vållat, en annan Säge det ej, den trycker ej heller mitt sinne beständigt. Endast ibland, då jag fört jackärmen, den sträfva, till ögat, Synes en droppe på den, om på Soini, det ödebelägna, Länge jag tänkt och mitt hemman, som nu bär gröda åt andra. Men om du önskar att höra, förståndiga Anna, mitt öde, Väl, så vill jag berätta, hur allt aflupit i sanning. Kangas ligger i Soini, ett hemman som fyra att skattas, Skogrikt, åkerbegåfvadt, med träsk och gräsiga stränder. Detta hade min far med gårdens blomstrande dotter Ärft, och han grånade där, som en sommarafton att påse. Åter från honom kom det till mig. Jag började äfven Gråna i ro, där jag satt som en kung på det bördiga Kangas. Tjänare ägde jag, härdige män vid plogen och yxan, Pigor i stugan också, men söner och döttrar, sin moders Tröst och min ålders hopp, uppväxte som plantor omkring mig. Sådan satt jag, betalande skatt och tunga med lätthet År från år, afundad af många och prisad af alla, Tills olyckan dock kom och förstörde min glädje. En frostnatt Härjade åkern, ej skuren ännu; för förödande rofdjur Blödde min hjord. Så gick dock den kommande vintern med möda. Råg upplånte jag då och ville betala om hösten; Hösten skänkte ej råg, men gaf ispiggar på axen. Drängar och pigor förläto min gård, ogörlig var skatten, Lifvet fordrade bröd, och i ugnen var torkande bark blott. Dagen förnöttes ändå, så länge de skonade korna Skänkte oss mjölk, ned gick barkbrödet med denna och närde. Så skred julen sin kos; fast tynande, höllo vi ut dock. Men då en dag från skogen jag kom, barkbördan på ryggen, Mötte mig främmande män i min dörr. 'Vän', sade den ena, 'Gälda din skuld, att du icke må se utmätning i dag här.' Häpen svarade jag: 'Låt vara det, ärade herre, Låt mig betala, då Gud mig unnar förmåga; af barkbröd Lefva vi nu.' Ej svarande, gingo de åter i stugan, Togo från väggarna ned det ringa förrådet af verktyg, Togo, hvad öfrigt fanns af kläder, och buro i slädan. Gråtande satt hon i sängen på halm, min värderade hustru, Seende på, men hon teg och sökte att stilla allenast Barnet, som kvidande låg vid dess barm, dygnsgammalt och hjälplöst. Männerna följde jag ut med det sista, som kunde förpantas, Stel i min håg som tallen, då yxorna döna vid roten. Men då på gården jag kom, uppskattades bytet; till hälften Skylde det icke min skuld. 'Vän', sade mig fogden ånyo, 'Ringa är detta, men har du ej mjölkande kor i din ladgård?' Sade och redde sig till, med lätthet hittande korna, Där de i spiltorna stodo och bölade, saknande foder. Klafvarna lossades snart, ut leddes den ena och andra Stretande mot, oroliga, lämnande sorgsna sitt ställe. Sex utleddes till slädan, den sjunde, som mager och kraftlös Vägrade följa, förunnades mig; så foro de alla. Tigande vandrade jag till stugan och öppnade dörren. 'Aron, min vän', så talade då min hustru i sängen, 'Se dock, att något jag får, som stillar min hunger, en mjölktår Vore mig ljuf; jag törstar, och barnet finner ej mat mer.' Så hon sade; men mig slog mörker för ögat. Med möda Kom jag till spiltan fram. Där stod med hängande hufvud Kon och tuggade halm och sörjde. Det torkade jufrets Spenar med darrande hand jag fattade, ömsom den ena, Ömsom den andra försökte jag då förgäfves,--en droppe Skänkte de ej. Förtviflad jag pressade hårdare; blod blott Trängde sig ut, och röd bestänkte den botten af stäfvan. Rasande, björnen lik, när jägarens spjut i hans barm trängt, Gick jag till stugan och tog från spettet ett bröd; med ett yxhugg Slog jag det sönder, och svart flög barken, ur rämnorna kringspridd. Bitarna förde jag fram till min hustru: 'Se där, hvad oss lämnats', Sade jag, 'ät och mätta ditt barn.' Ett stycke hon mottog, Vände det tigande kring i sin hand, såg på det och tryckte Barnet mot barmen och föll vanmäktig tillbaka på kärfven. Skidor tog jag på föttren i hast och for till min granne, Han, som bodde mig närmst, en pipas väg, då man skyndat, Och då till honom jag kom och begärde ett lindrande bistånd, Gaf han det, broderligt delande med, hvad besparadt han hade. Åter jag skyndade hem med mjölk i en flaska på ryggen, Hann till gården och hann stugdörren. En sorgelig klagan Mötte mig där, in gick jag och såg af barnen de tvenne Äldre, som gråtande högt omgåfvo sin moder, det ena Skakande henne vid handen, det andra vid lockiga hufvet; Men orörlig och stum låg hon, dödsdrifvan var utbredd Öfver den stelnade kinden, och natt betäckte dess ögon. Så var det ute med allt, och förödt var det härliga Kangas. Händerna sträckte jag opp mot himlen och fattade sedan Stafven och tågade af; barnhopen på kälke bakom mig Drog jag och gick gråhårig från socken till socken och tiggde. Tiden läkte dock sorgen, och nu i främmande gårdar Blomstra de älskade barnen på nytt; men själf med förnöjsamt Sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan Sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger."

Sådant berättade där den ärlige Aron, och honom Hörde med tårar och gråt den goda, förståndiga Anna. Men då han slutat, strök hon med ärmen kinden och ögat, Skakade hufvudet, snyftade, snöt sig och sprang till sin boda, Hämtade kött in, hämtade smör och mujkor och kalja, Rågande bordet med mat; men Aron, den gamle, i nacken Tog hon och nödgade fram att, fast mätt tillförene, äta. Denne åt, som den ärade bjöd; då nalkades Petrus, Trädde i farstun, öppnade snart den knarrande stugdörrn, Stampade snön från föttren och tog välvördig sin plats in Högst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas. Men då han tändt sin pipa och lagt skinnmössan på bordet, Drog han behagligt en starkare rök och talte och smålog: "Anna, han kommer ej lätt, din bror, från den blomstrande Hedda; Fast är den raske Mattias, min vän, som en gädda på kroken, Men om dig lyster, så kom, och vi färdas i afton gemensamt, Äldre och yngre, och fira med fröjd hans förlofning på herrgåln."

Sagdt; och alla de hörde hans ord med förundran och glädje. Genast klarnade åter den kunniga Anna i synen, Gick till sin kista att klä sig, och dottren sig klädde tillika. Sonen, den reslige Karl, tog endast sin scharlakansväst på, Knäppte sin jacka igen, uppjämkade byxorna högre, Spände sitt bälte om medjan och stod ren färdig till aftåg.

Men till sin mecka vid brasan begaf sig den ärlige Aron, Tog den rykande än af hetta uppå sig och sade: "Petrus, förståndige vän, det är tid, att jag tackar och vandrar Nu, sen du dygnet om i din gård välplägat och födt mig; Många bemedlade män må jag träffa i afton på herrgåln, Hvilka mig hylla som du och bjuda på glädje och gästning, Ingen träffar jag dock som den kunniga Anna att skattas, Hvilken, fast mätt jag var, mig tvungit att äta än mera." Sade och fattade stafven, beredd att tåga till herrgåln.

Honom hejdade dock den ärlige Petrus och sade: "Aron, det höfves ej dig att sjuttioårig i mörkret Tåga till fots från min gård, då jag än bar hästar i stugan; Tungt det vore för dig, men för mig en nesa i socknen. Därför åker du bäst, då min son med vigare fötter Skyndar på drifvan sin färd och skidorna tyglar i farten." Sagdt; och den åldrige satte sig glad för brasan att vänta.

Men storståtlig och grann i sin grönrödrandiga ullkjol, Halsen beprydd med en duk af kattun, mångrosig och färgrik, Trädde hon fram, lik sommarn i prakt, den förståndiga Anna. Färdig att resa var hon, och beredd var den blomstrande dottren. Skymmeln spände den reslige Karl snart färdig i redet, Fällar i slädan man bar, och ut begåfvo sig alla, Väntande glädje och dans; inhysingen Pavo allena Låg på den sotiga muren och sträckte ett ben och ett annat; Röra sig iddes han ej till den kalla, besvärliga färden, Utan han älskade mer gårdsvaktareposten och valde Hvilan och hettan och röken och barnens och syrsornas sällskap.

Sjunde sången.

Petrus själf och hans dotter och Anna och tiggaren Aron Började sakta sin färd med den härdiga skymmeln i redet. Skakande tyglarna, talade då den förståndige Petrus: "Aron, min vän, fast fålen är god, ej vill jag i traf dock Åka, ty lasset är tungt; men biter dig kölden i meckan, Säg, och jag smäller ett slag, och vi dröja ej länge på vägen."

Honom svarade rörd den ärlige tiggaren Aron "Pecka, bekymra dig ej; om ock naken på slädan jag sute, Färden ej nämnde jag svår, då med dig och din hustru jag färdas. Godt är ett rågadt bord, då man hungrande kommer i stugan, God en päls, då man fryser, och god en bädd, då man trött är; Ringa är detta likväl mot människogodhet att sättas. Hyllad jag blifvit af er som en far, min mecka är tvättad, Magen är spänd som en trumma, och nu jag åker bekvämligt, Vårdad ännu, då jag lämnat er gård; helt annat jag utstått, Såsom en gång, då jag gick och ärnade tigga i staden. Missväxt drabbade landet, i socknarna saknades föda, Bonden knappade, tiggaren svalt. I staden, jag tänkte, Finns ett rikare folk med fetare åkrar och ägor. Så jag tänkte och tiggde mig fram med möda; den gamla Foten vägrade ofta att gå, och påsen på ryggen Tyngde, fast blottad och tom. Uthungrad, med svikande krafter Kom jag till staden omsider och såg ett under af alla, Såg, förståndige vänner, hvad ej jag tillförene skådat: Gårdar, men ej kring gården ett fält med åkrar och ängar, Icke vid knuten en teg, som burit en pipa tobak ens, Gårdar funnos där blott, högtimrade, fönsterförsedda; Målade, stolta att se, framsträckte de brokiga rader Långt, och emellan dem korsade hundrade vägar hvarandra. Åter på vägarna hördes ett dån som af åskor och stormar; Kärror rullade fram, fyrhjuliga, silfverbeslagna, Präktiga, byggda som hus: af de trafvande fålarnas hofvar, Piskornas smällar, kuskarnas skri och hjulenas buller Dånade luften, och darrade fönster och väggar omkring dem. Men långt unnan bekymren, med fröjd förnötande dagen, Suto i hvarje af dem guldsmyckade herrar och fruar, Fjärlarne lika, som sitta i skimrande skrudar på blomstren, När solstrålen är varm och sommarens vindar dem gunga. Häpen gick jag på sidan och strök mot väggarna meckan, Mössan i handen jag bar och stannade ofta att hälsa; Ingen såg mig dock an, men alla de skyndade fram blott. Sådan kom jag, af ingen bemärkt, till ett öppnare ställe, Jämnt, med stenar belagdt, af lysande gårdar omkringhvärfdt. Där afbröt jag min färd och stod i behagelig trygghet, Armarna slagna i kors, och beundrade. Främst dock af alla Lyste ett hus, som en by till sin vidd, till sin höjd som en bergås. Detta beundrade jag och kunde ej mätta mitt öga, Seende jättarnes verk, ty af människor var det ej uppbyggdt. Men där stod vid min sida en man, som sopade flitigt Vägen och sköt med sin kvast den ymniga smutsen i högar; Honom, med önskan att fråga om allt, tilltalte jag slutligt: 'Säg dock, min vän, om en kyrka det är eller annars för kungar Ärnadt och byggdt; af förvåning är hela mitt sinne betaget.' Så jag sade, men han teg stilla och bet sig på läppen, Leende slugt, och ett skändeligt spratt han närde i hågen; Ty då jag vände mig om att åter beundra och skåda, Sänkte han kvasten i dyn och slog mig på ryggen: en svart fläck Stannade efter, och styggt nedsmordes den tvättade meckan. Sorgsen begynte jag gå och ville ej strida i otid, Rädd i min håg och försagd som tuppen på främmande sophög, Men af en svårare strid jag möttes; en gosse, i trasor Höljd, uthungrad och svart, såg slaget: med ljudande gapskratt, Smällde han händren ihop, högt hoppande; hitåt och ditåt Vände han blickarna sen och kallade vänner. I blinken Ljöd till höger och vänster ett sorl: barfotade ungar Trafvade fram, kringyrde af smuts, med jublande fröjdrop Sågo de mig och sprungo på svingade fötter omkring mig. En lopp djärfvare fram och slet mig i meckan, en annan Hotade blott och sparkade opp som en fåle, den tredje Slog sig på knäna och skrek--i sin fröjd spetsfundiga speord, Medan den rörliga flocken alltmer förstärktes och stundligt Käckare blef att nalkas och fly. Af skam och förbittring Svor jag och rusade fram nu åt ett håll, nu åt ett annat, Ändtligt fick jag med list en fången och slängde i flocken Honom och slog en annan omkull som en kägla; på en gång Grep jag dem båda igen och agade båda med tung hand. Skriande sprattlade dessa, med nödrop sprungo de andra Vida omkring; folk skockades snart; två männer med sablar Togo mig fatt, och snart, af en sorlande skara omkringhvärfd, Fördes jag bort långs vägen och blef i ett fängelse insatt. Men då jag såg mig häktad och såg, hur dörren igenslöts, Greps mitt hjärta af sorg, och jag satte mig neder att gråta, Tänkande rörd på den tid, då jag lefde värderad af alla, Tänkande rörd, hur jag nu med gråhår skulle som fånge Sitta bland fångar och ej få glädjas af himlen och ljuset. Bittert satt jag och grät, men nära min sida på bänken Hvilade två förståndige män med fjättrade fötter, Glädtiga, språkande tyst om egna bedrifter och andras. Dessa fördrogo ej länge min sorg, men svuro i hast till, Snäsande båda; och så tilltalte mig bittert den ena: 'Kyrktjuf, sjung dig ej hes, att din stämma må ljuda behagligt, När sångmästaren snart slår takt på din rygg och du åter Tvingas att hålla till fyrtio par den vanliga tonen.' Så den ena, och strax tog äfven den andra till ordet: 'Gråskägg, trifs du ej här, så bjöds du ej heller att komma! Är dock fördömdt, att enhvar, som taklös irrar i landet, Sist skall tränga sig hit att störa en man i sin boning.' Sådant talade dessa, och mycket, som liknade detta, Ändlöst gäckande mig och bespottande dagen igenom. Men när solen försvann från fönsternas galler om kvällen, Kom fångvaktaren in och gjorde på trätan en ända. Mat inbragte han äfven och satte på bänken ett soppfat, Satte dit bröd, men sen försökte han fötternas bojor, Om oskadde de voro, och slog med en hammare på dem. Åter, när allt var bestyrdt, som sig borde, begaf han sig dädan, Bister att se, men han manade mig att äta och sade: 'Åt, björnhufvud, och salta dig nu, sen får du måhända Sitta vid vatten och bröd en månad och släcka din törst här!' Sade och bommade dörren igen. Af rädsla betagen, Genast till maten jag lopp, att bereda min mage till fastan. Mycket belopp sig dock icke på mig, ty som hungriga vargar Kommo de andra i hast, och snart sågs bottnen i fatet. Men då de ätit och jag satt ensam och gnagade benen, Talte de sakta en stund i hvarandras öron betänksamt, Hvälfvande stora förslag: på en gång uppsprungo de båda, Grepo mig, svingade högt blankt slipade knifvar och sade: 'Ropar du, hugga vi till, men svär vid Gud att oss icke Röja i natt, då vi ärna att fly, om du älskar att lefva.' Dessa jag svarade åter med fröjd och hopp i mitt hjärta: 'Vänner, ej vågade jag en pipa tobak på ert vett mer. Kostligt, menen I knifvar och ed behöfvas att tvinga Fången från vatten och bröd till människoföda och frihet? Men dock svär jag, vid Gud, att ej röja er, utan er bistå.' Sagdt, och de lämnade mig, framtogo ur gömmorna filar Båda och satte sig ned att nöta på fötternas bojor. Arbetet gick dock ej fort, af männerna droppade svetten, Men järnbojan var stark; fast filad tillförene, höll den. Bägge jag hjälpte i växling och delade mödan med glädje, Längtande ut; så kufvades vid midnatten omsider Järnen, och männerna svängde med löje de lediga föttren. Snart uttogo de då en stock, lösskuren ur väggen, Gömd för spejarens öga af halm, som pöste i sängen, Denna togo de ut, och vi kröpo med glädje ur rummet. Skyndsamt hunno vi smygande fram till ändan af staden, Men där stannade tvärt den ena kamraten och sade: 'Vänner, ej höfves det oss att springa som harar till skogen, Rädda och tomma, men mig syns bäst, att vi borgarelåsen Pröfva förut och taga, hvad nyttigast är för vår resa.' Sagdt; och den andra jakade strax. Mig lyste att skuldlös Vandra min väg, och jag tog af männerna hjärteligt afsked. Tårögd skildes jag från dem och gick lättfotad; men desse Dröjde och vandrade af att stjäla i närmaste gårdar. Så, förståndige vänner, förlopp stadsfärden; en dylik Gör jag ej själfmant mer och fruktar ej heller att tvingas, Ty fast jag noga beskrefs från predikstolen, och alla Mantes att taga mig fatt och föra mig fängslig till staden, Skyr dock enhvar att plåga den åldrige Aron och lyssnar Hellre på gigan, då glad jag knäpper en polska om kvällen, Än han min gråt vill skåda och höra min jämmer och klagan."

Sådant berättade nu den förståndige Aron; och alla Hörde med nöje hans ord. Mellertid framlunkade fålen Käckt, och man visste ej af, förrn herrgårdsbacken man uppnått. Där nedhoppade Petrus och gick vid sidan af slädan, Skjutande på, och med tömmarna smällde han skymmeln på länden; Uppför gick det med fart, och i hast stod slädan vid stugan. Nöjde förnummo de genast, att festen var börjad där inne, Sollikt tindrade ljus ur de öppnade gluggarnas imma, Dörrn stod vida på gafvel, och ljud af en stojande polska Susade fram som en storm och fyllde den rymliga farstun.

In förfogade sig den förståndiga Anna och dottren, In gick tiggaren Aron också, men den ärlige Petrus Band vid slädan sin häst, sen han låtit den tumla sig först där. Stolt stod skymmeln och gnäggade sen bland främmande hästar, Ätande nöjd vid sitt lass och med hofven straffande grannen, Hvar gång denne för djärft pånosade höet i slädan; Petrus, hans ägare, åter begaf sig till stugan och ingick.

Åttonde sången.

Sång, låt höra hvad allt den förståndige Petrus i stugan Såg, då han tågade in och stannade häpen vid dörren. Tolf tättskockade par kringsvängde på golfvet i polska: Stolta, med ögonen blängande kvinnorna, männerna åter Ödmjukt böjande hufvudet ned, med blickarna sänkta. Dansen skötte nu dessa och främst af alla Mattias, Hvilken med glam kringförde den aktade Anna och Hedda, Medan på närmaste bänk två tagelbespända fioler Strökos af kunnige män och ljödo med gigor i samklang. Närmare bordet satt Zakarias, värden på Hjerpvik; Ensam, stolt som en kung och med armarna knutna på bröstet Såg han på dansen, så ofta han ej ölstäfvan iakttog. Gent mot den ärades plats vid den blossande brasan på härden Värmde sig tiggaren Aron i bredd med den gamla Rebecka. Aron ställde som bäst järngigan i ordning, Rebecka Gungade stilla och smekte på knät den spräckliga katten. Men den förståndige ryssen, den brunskäggyfvige Ontrus, Ropte i vimlet och höll aflägsna de dansande paren. Tvenne kamrater han ren bragt under en bänk, och i trygghet Hvilade desse, den tredje han höll med möda i famnen. Denne, fast oförmögen att stå på de sviktande benen, Stretade mot och ville ej lämna den glädtiga dansen. Honom dock, jämt kringknuffad och stött, framsläpade Ontrus, Mödosamt trängande fram till den rymliga bänken omsider. Sådant betraktade där den förståndige Petrus med undran, När han till bordet gick och tog välvördig sin plats in.

Tiggaren Aron, så snart han lagat sin giga och värmt sig, Gick att sätta sig vid spelmännernas sida på bänken. Honom, strax då han kom, tilltalte den ärlige Anders, Hvilken med ledsnad gned på fiolen, begärlig att dansa: "Skulle så sant du spela fiol, som du knäpper på giga, Kunde den yngre en stund få glädjas af dansen i afton; Men som ett väggspel sitter du nu och förmådde väl knappast Styra en takt, om ej jag med fiolen regerade polskan."

Till smålöje sin mun drog tiggaren Aron, betänkligt Skrapande sig vid örat och halfbrydd talande detta: "Månne jag komme ihåg kanhända en polska på gamla Dagar ännu, fast på länge jag ej haft stråke i handen." Sagdt, och den bjudna fioln med förställd okunnighet tog han.

Sakta spelte han först, försökande; men om en kort stund Fyllde sig tonen, och takterna rullade snabbare, hastigt Tvang han ur strängarna ljud med en svingande stråke; på en gång Klingade bas, kvint, alt och tenor: vid hans sida förstummad Gapade grannen och sänkte fioln; men till stormande ifver Växte de dansandes lust. Svett lyste på parenas pannor, Pärtorna flögo ur klykorna, stolar och bänkar förströddes, Fallandes rop, taktstampningar, gapskrattssalfvor och rökmoln Hvirflade om hvartannat, och sviktande brakade golfvet.

Gamla Rebecka, fast tätt till den blossande brasan hon trängt sig, Stöttes af våda också, att så när hon fallit af muren: Klagande drog hon sig unnan och satte sig närmare dörren.

Af medlidande rördes den ärlige Petrus i hjärtat, När han den åldriga såg, hur af alla förskjuten hon satt där; Bordet förlät han och ölet och gick till den gamla och talte: "Hej dock, Rebecka, hvad båtar det här att klaga och sörja? Kom, och jag leder dig fram till det rymliga bordet i trygghet!"

Honom svarade åter den skröpliga halta Rebecka: "Nej, förståndige Petrus, i vrån må jag gömma mig unnan; Närmast grafven är vrån mest passlig ändå för den arma. Som på det skjutande trädet ett löf, fjolgammalt och vissnadt, Sitter jag här bland unga, som fröjdas af lifvet och dansen. O, att jag toges bort till de andra, son myllas i jorden!"