Part 1

SAMLADE ARBETEN I

af

Johan Ludvig Runeberg

1903

FÖRSTA BANDETS INNEHÅLL:

J.L. Runebergs biografi

Älgskyttarne Första sången Andra sången Tredje sången Fjärde sången Femte sången Sjätte sången Sjunde sången Åttonde sången Nionde sången

Hanna Till den första kärleken Första sången Andra sången Tredje sången

Julkvällen Första sången Andra sången Tredje sången

Smärre episka dikter Grafven i Perho Zigenaren Jenny Julkvällen

Fänrik Ståls sägner Förra samlingen Vårt land Fänrik Stål Molnets broder Veteranen Löjtnant Zidén Torpflickan Sven Dufva Von Konow och hans korporal Den döende krigaren Otto von Fieandt Sandels De två dragonerne Gamle Hurtig Kulneff Konungen Fältmarskalken Sveaborg Döbeln vid Jutas Senare samlingen Soldatgossen Björneborgarenas marsch Fänrikens marknadsminne Lotta Svärd Gamle Lode Främlingens syn Fänrikens hälsning Von Törne Den femte juli Munter Von Essen Trosskusken Vilhelm von Schwerin N:o femton Stolt Bröderna Landshöfdingen Adlerereutz

Lyriska dikter

Första delen

Till Franzén Den gamles hemkomst Det ädlas seger Lärkan Majsång Flyttfåglarne Vallgossen Mina dagar Till en fågel Vårmorgonen Till en blomma Fågelboet vid landsvägen Sommarnatten Svanen Torpflickan Höstaftonen Tröst Kärlekens förblindande Flickans klagan Till oron Den älskande Till min sparf Begrafningen Till Frigga Ungdomen Den väntande Färd från Åbo Hvad jag är säll! Mötet Till en flicka Den tillfrisknande Vaggsång för mitt hjärta Barndomsminnen Vid en väns död Öfver ett sofvande barn På ett barns graf Lif och död Till den ålderstegne Barden Till trånaden

Idyll och epigram 1-27

Svartsjukans nätter Första natten Andra natten Tredje natten Fjärde natten Femte natten

Andra delen

Talltrasten Jägargossen Morgonen Kyssen Den ångrande Det var då Sjömansflickan Hälsningen Akta, då är guden nära! Serenad Förställningen Fjäriln och rosen Fågelfångarn Till aftonstjärnan Den döende Ynglingen Till en ros Den sköna Vid en källa Den sjuttonåriga Hämnden Blommans lott Hvem styrde hit din väg? Bruden Saknaden Vårvisa

Idyll och epigram De fångna Den tidiga sorgen Flickans årstider Likhet Fågeln Den första kyssen Flyg ej unnan Kyssens hopp Kärleken Skillnaden Drömmen Den försmådda Blomsterhandlaren Sorg och glädje Fjärilposten Grumla icke flickans själ Sommarnatten Friden Den förändrade Den långa dagen Behagen Amor Den lättböjde Den enda stunden Törnet Tre och tre Norden Den sällsynta fågeln Vill du byta öde? Hennes budskap Sippan Mötet Löjet Tårarna Eros' förvandling

Tredje delen.

Till lyckan Hjärtats morgon Den tviflande Bruden Söndagsskörden Den gamle Blomman Höstsång Den hemkommande Mitt lif Tanken Den öfvergifna Höstkvällen Den väntade Fåfäng önskan Minnet Målaren De två I en ung flickas minnesbok Till fruntimren (vid teologie doktorspromotionen 1857)

Legender Kyrkan Dopet Bönen Krysantos

Ett litet öde 1. Är så arm du, som man sager? 2. Egen moder göms i mullen 3. Så jag färdas själf mot fjärran 4. Sådan vård blott finner flickan 5. Flicka, kärleken är väldig 6. Hundra vägar har min tanke 7. Hvilken sällhet skön att synas 8. Tala, tala tycktes alla 9. Men min fågel märks dock icke 10. Sen har jag ej frågat mera

Öfversättningar och bearbetningar

Serviska folksånger Förord Trefaldig sorg Öfver klippor, öfver floder finner kärlek väg Vinter i hjärtat Till en ros Älskarens häst Hjorten och Vilan Bror och syster Den omtänksamma Skilsmässan Den serviska jungfrun Violen Du är min egen Den älskade och den försmådda Förbannelsen Den bekymrade Hvad vill jag? Hertig Stefans fästmö Donau grumlig Örnen och ugglan Den skönaste Stum kärlek Pröfningen Fästmöns dröm Den nygifta Flickan och Vila Den försiktiga Den unga makan Till Sankt Göran Domen Den valackiska flickan Den bönhörde Flickan i dörren Mannatrohet Flickans anlete Fisken Bättre gammalt guld än nysmidt silfver Hästen vill ej dricka Ali-Agas maka Där basilika jag sådde, skjuter malört opp Smiljana Önskningarna Önskan Flickornas förbannelser Den sköna Ilija De älskandes graf Flickan vid Zetinja Den skrämda De svarta ögonen Våra mödrar bära skulden Suck Mor, syster och maka Häxeriet Prins Mustaphas sjukdom Skördeflickan Bröllopssånger I, II Blodnämnden De bägge Jakschitcherne Skadars grundläggning Slaget på Fågelfältet Anmärkningar Klagosång öfver Hassan Agas ädla maka Radoslaus Den vackra tolken

Flickans klagan (En finsk runa) Den blodiga sonen Finska runor I, II Vid ikorn-skytte Början af Kalevala Siciliansk sång Den trogna flickan (Skottländsk visa) Chevy jakten Sankt Georgs riddare. Romans af Uhland Vaggvisa. Från tyskan Serenaden. Af Uhland Den heliga Agnes. Legend efter Kosegarten Stenarnas amen. Legend efter Kosegarten Den helige Hilarii säte. Legend efter Kosegarten Kunigundas handske. Legend efter Kosegarten Sankt Jodocos. Legend efter Kosegarten

Den gamle trädgårdsmästarens brev Första brefvet Andra brefvet Tredje brefvet

Fästningsfångarne Skizz

Efter det utgifvandet af normalupplagan af J. L. Runebergs samlade arbeten afslutats, har tiden synts vara inne att utgifva äfven en prisbillig upplaga af skaldens verk. Då man betecknat den som nationalupplaga, har det skett i förhoppning om att den i sin mån skall göra dessa oförgängliga sångskatter till en egendom i hvarje hem hos den del af vårt folk, som kan tillägna sig dem på skaldens eget språk.

Nationalupplagan omfattar själffallet alla skaldens viktigaste verk. Endast en del öfversättningar och bearbetningar af utländska original har uteslutits, likaså några uppsatser och recensioner. Det uteslutna har nämligen dels i och för sig, dels åter för vår tid icke samma betydelse som skaldens öfriga skrifter.

Hvad uppställningen beträffa har i det första bandet förnämligast inrymts sådant, som rör fosterlandet, medan det öfriga fått sin plats i andra bandet.

Texten är normalupplagans, ortografin den af Svenska akademien i sjunde upplagan af ordlistan fastställda. Interpunktionen har moderniserats; dock har komma stundom i strid med nu vanliga regler användts för att utmärka paus vid uppläsningen, detta till en del efter skaldens eget föredöme.

Hj. A.

JOHAN LUDVIG RUNEBERG

Lefnadsteckning af B. Estlander

Runeberg föddes den 5 februari 1804, fem år före Borgå landtdag och den regim, som då i Finland grundlades. Den 5 februari 1904, fem år. efter urtimalandtdagen och den nya regim, som därmed vidtagit, går Finlands folk att fira hans hundraårsminne. Hvilken utveckling inom dessa data och hvilken plats i denna utveckling för Johan Ludvig Runeberg!

BARNDOMS- OCH SKOLÅREN.

Runebergs födelseort, Jakobstad, en obetydlig köpstad vid Bottens hafvets kust, synes föga egnad att frambringa en stor skald, lika litet som själfva Österbotten med sin bördiga, men flacka slättbygd och sin vakna och intelligenta, men praktiskt anlagda befolkning. Dock härstamma därifrån Finlands förnämsta diktare: Runeberg, Franzén, Stenbäck, Topelius. Af dem synes Runeberg röja de flesta dragen af österbottniskt lynne, särskildt under ynglingaåren, medan de förmildras efterhand som skaldens anlag utveckla sig: den starka själfkänslan, som lätt slog öfver till hänsynslöshet, frimodigheten, som gränsade till öfvermod, djärfheten äfven inför faror och ansvar och slutligen måhända äfven den iakttagelsens vakenhet och den tankens klarhet, som utmärkte Runeberg både som diktare och människa.

Till landskapets inflytande kom hemmets och familjens.

Runeberg var den äldste i raden af sex syskon--tre söner och tre döttrar--i ett enkelt borgarhem i den lilla köpstaden. Af sin far, sjökaptenen Lorenz Ulrik Runeberg, hade han i arf sin kraftfulla och högresta gestalt; det ödet, att midt i sin verksammaste mannaålder nedbrytas af ett slaganfall,--ett släktarf--blef fadrens liksom hans förstföddes. Fadren, som varit student i Åbo, men för sjömansyrket öfvergifvit prästakallet, egde studier både i yrket och därutöfver. I hans bref till sonen framträder en humoristisk åder, som går igen hos denne. Enligt skaldens egen uppgift har fadren med allvar följt hans första skriftställarförsök och rättat dem med stränghet. Men hvilka förhoppningar han än fäst vid sin äldste son, har han dock föga kunnat utöfva på honom något djupare inflytande, då han ofta var borta från hemmet på långturer och redan tidigt, 1821, som slagrörd fängslades vid sjukbädden. Han afled 1828, innan hans önskan uppfyllts, att få lefva tills han "finge se, hvad det skulle blifva af hans Ludvig."

Under sådana förhållanden kom tonen i hemmet främst att bero på modren, Anna Maria Malm, rådmansdotter från Jakobstad. Ortografin i hennes bref visar det ringa måttet af tidens fruntimmersbildning i våra småstäder. Emellertid hyste hon lifligare litterära intressen, än hvad man i Jakobstad gillade hos en god husmoder. Vacker och begåfvad med god sångröst, hade hon i sin ungdom varit föremål för Choraei hyllning, medan denne som informator i Jakobstad strödde omkring sig sina kvicka verser. Topelius har meddelat, att hon i grannarnas ögon var en dålig hushållerska, som vårdslösade familjen och tillbragte sin mesta tid med att läsa romaner. Hennes konst att berätta anekdoter ur eget och förgångna tiders lif var känd och eftersökt i staden; på söndagseftermiddagarna, då äfven sönerna voro lediga och alla barnen samlades kring modren för att höra henne berätta, stod glädjen högt i tak i det enkla hemmet. Äfven sången och visan tillhörde denna krets. Utan tvifvel upprinner här en af de källådror, ur hvilka den sällsynta berättarkonst flutit, som utmärker Runebergs diktning. Ännu som vuxen, när skalden med sin syster talar om Sara Wacklins Hundrade minnen, utbrister han: "Hvilka minnen skulle icke mamma kunnat skrifva från Österbotten!" Vid hennes visor uppväxte hans underbara gehör för det rytmiska i språket; äfven hennes musikaliska begåfning går igen hos sonen. Till sin förstfödde stod hon i ett särskildt innerligt förhållande, alltsedan hans sjuklighet under de fyra första lefnadsåren; den outtröttliga ömheten i modrens vård besvarade sonen med barnahjärtats varma förtrolighet, och här, menar Runebergs biograf, är ursprunget till den hjärtats värme, skalden röjde redan som barn och hvarmed han som man omotståndligen intog enhvar, som kom med honom i beröring; man kan tillägga, att denna värme allt ännu slår emot en från hvarje blad i hans dikter.

Båda släkterna, den Runebergska och den Malmska, härstamma från Sverige, med hvilket land de österbottniska kuststäderna äfven efter den politiska skilsmässan stodo i lifligare beröring än nu. Man kan häri finna en förklaring till det säkra språkgehör och de frihet från provinsialismer, som redan från början af hans diktarbana voro skalden egna.

Runebergs skolgång begynte i hemstaden hos "Vestmans mor", en från Stockholm öfverflyttad småskolelärarinna, i den lilla låga vindskammaren vid "Visas backen", som ännu beses af turisten i Jakobstad. Åren 1812-14 besökte han trivialskolan i Uleåborg, där hans farbror var tullförvaltare, men blef efter dennes död i början af 1815 flyttad till trivialskolan i Vasa. Han genomgick denna som primus i såväl kollega superiors som konrektors och rektors klasserna. Dimissionsbetyget är dagtecknadt den 24 juli 1822; den 23 oktober samma år inskrefs Runeberg som student vid universitetet i Åbo.

Sederna i Vasa skola voro råa, men de voro icke fördärfvade.[1] Det öfverdådiga lynnet hos de österbottniska gossarne bröt ut i upptåg, af hvilka skalden sedan tecknat några muntra bilder i prosaberättelsen _Eldsvådan_, där man i "generalen" igenkänner drag af rektoristen Runeberg, medan bagar Gyllendeg helt visst har sin förebild i något af Vasa stads originaler. En mästare i pojkdater, gick Runeberg i spetsen för kamraterna både vid lekarna och läxorna. Vid deras krigiska evolutioner på Korsholms raserade vallar eller i "Kråklundsbacken" utanför staden uppsatte och anförde han den ena af de två bataljonerna. Mot den rådande penalismen uppreste sig Runeberg redan som andraklassist, då han slängde skolans dörrnyckel i pannan på en lång rektorist. Sedermera själf hunnen till rektorsklassen, afskaffade han jämte några behjärtade kamrater tyranniet i dess mest barbariska form. Det var af sådana drag af en generös natur Runebergs ställning bland kamraterna främst berodde.

Det var icke mycket man fick lära i det gamla skolhuset från Karl XI:s tid, där alla klasserna läste tillsammans i den stora skolsalen, Trojanska hästen eller Råttstallet benämnd; men med sina få ämnen och måttliga kurser tog den gamla skolan sin uppgift med en grundlighet i sak och ett allvar i metoderna, som sedermera i lifvet kännetecknade dåtidens bästa män och icke minst Runeberg. Latinet var i denna skola enväldigt härskande. Runeberg har i Vasa ej blott förvärfvat en fullkomlig färdighet i detta språk, utan ock erhållit där en bred och säker grund för den lefvande kännedom han egde af antiken. Vergilius, den enda poeten på skolans program, blef hans skoltids läromästare både i latinet och konstpoesin, medan Adlerbeths öfversättning jämte hans regler för svensk hexameter lagt den metriska grunden för Runebergs versbehandling. Den grekiska litteraturen och Homeri sånger inträdde först senare, vid universitetet, som en källåder för hans diktning.

Hvad den svenska vitterheten beträffar, nämner Runeberg själf i ett bref från senare tid, huru obekant den var för den omgifning, där han förlefde sina aderton första lefnadsår, medan den ingen plats hade i skolans program. Tegnér, Atterbom och hela den yngre skolan lärde han känna först vid universitetet; af Franzéns dikter kände han väl tidigare åtminstone sällskapsvisorna, som hans far plägat sjunga därhemma, men knappast namnet på deras författare: i Uleåborg hörde han väl talas om handelsmännen Franzén, men aldrig om poeten.

Sina egna poetiska lärospån begynte Runeberg under sin skoltid i Vasa i Granbergs handelsbod på söndagseftermiddagarna, då han och en slagfärdig bodgosse, på hvar sin sida om disken med en griffeltafla och en russinstrut emellan sig, kappades om verser och rim; russinen voro priset och föremålen Vasabor; på hvilka de öfvade sin kvickhet efter mönstret af Choraei tillfällighetspoesi, hvarvid det ingalunda var Runeberg, som vann de flesta russinen. Från Åbotiden finnes i behåll en _Skolvisa_ i Bellmans maner, raska och lifliga, men grofkorniga bilder ur skollifvet, som studenten sammansatte till nöje för de forna skolkamraterna; likaså från skoltiden härstammar en hexametrisk dikt, _Vargen_, utarbetad under studentåren och märkelig som ett första uppslag till Älgskyttarne. Ingendera låter ana den blifvande skalden. Däremot röja de en iakttagelseförmåga, om hvars tidiga vakenhet man kan döma af de anekdoter, Strömborg bevarat från Runebergs skoltid: om garfvaren, som hade sett Fredrik den store i Potsdam, eller den dryge hattmakaren, hvars blanka suvaroffer Runeberg träffade med de frusna potäter denne lagt afsides för sina fattigare kunder. Hvar hade ock skalden annars hämtat den inblick i österbottniska småstadsförhållanden, hans senare nedskrifna prosaberättelser röja?

Sommarferierna tillbragte Runeberg i hemmet. På Nissasön invid Kråkholmsfjärden utanför Jakobstad egde kapten Runeberg ett litet sommarhem, som år 1851 af staden skänktes åt skalden och nu är en af Jakobstads sevärdheter. Under jakt- och fiskarfärder i denna vidsträckta skärgård grundlade Runeberg det förtroliga umgänge med naturen, som sedan lifvet igenom blef för hans ande den sundaste hvila och näring. I huru kärt minne han hade sin födelsestad visa några bref af 1847, då han gjorde där ett besök och återsåg "alla de käraste ställena och alla de närmaste bland släktingar och vänner", medan han i stadens hamn "mönstrade alla bryggor och bodar, vid hvilka han metat så många girsar i forna dagar."

Sålunda fanns hos Runeberg, när han hösten 1822 begynte sina studier vid universitetet i Åbo, redan i sina grunddrag de som komma skulle. Men de mäktiga anlagen slumrade ännu i det fördolda.

STUDENT PÅ KONDITION.

Från en lycklig och sorgfri barndom gick Runeberg studentårens allvarsamma svårigheter till mötes. Långtifrån att den adertonårige studenten hade fått understöd från hemmet, där fadren redan låg slagrörd, var det tvärtom han som af sina knappa tillgångar sände dit bidrag. Sitt första läsår hade han sin bärgning dels genom lektioner, dels genom handledning i professorn A.J. Lagus' familj. Men hösten 1823, när fadrens gamla gula friskapprock var försliten och de lappade stöflarna gingo i sär, fanns det veckor, då han ej hade ens bröd, utan lefde af potäter, stekta i glöden i kakelugnen. Ungdomens lyckliga förmåga, att "se framtiden i morgonrodnadens färg och lyftas af hoppet högt öfver stundens små bekymmer," kom här till korta. Att studera på skuld var den tiden mindre vanligt; hos Runeberg stred det dessutom mot den själfständighetskänsla, som låg i hans karaktär. Icke ens hans närmare kamrater synas hafva känt den nöd, som tvang honom att afbryta studierna och taga emot en kondition i Saarijärvi i norra Tavastlands djupaste ödemarker. "Min herre, ni är lat, i Saarijärvi blir ni lika dum som stockarna där", sade den gode professor Lagus, när Runeberg åt honom meddelade sitt beslut.

Så begynte Runebergs tvååriga vistelse i det inre Finland, som för utvecklingen af hans skaldskap haft en så afgörande betydelse.

Konditionen i Saarijärvi innehade Runeberg hos två familjer, kronofogden Danielssons och kapten af Enehjelms, sålunda att han uppehöll sig med sina fyra elever, två gossar från hvardera familjen, turvis tre månader i sänder, hos den förre på Kalmari gård och hos den senare på hans boställe Kolkanlaks. Sommaren 1825 flyttade kapten Enehjelm med de sina till Ruovesi, "vid Näsijärvis dunkla våg", en något sydligare belägen socken, där han tillhandlat sig Ritoniemi gård strax invid sockenkyrkan.

Sin lediga tid använde Runeberg till att med bössan ströfva omkring i skog och mark, ofta på ganska vidsträckta utflykter. De intryck han emottog på den förenämnda orten har han senare nedlagt i sin uppsats i Helsingfors Morgonblad, _Några ord om nejderna etc. i Saarijärvi_. Det var ej blott naturen han lärde känna i dessa de blänkande vattendragens, de mörka åsarnas och de djupa skogarnas ödemarker. Han trädde in i rökpörtena som framskymtade vid sjöstränderna, och där allmogen med häst och höns "bivuakerade i ödemarken". Han lärde sig efter hand det finska språket, som därförinnan varit honom obekant. Bakom den groft tillhuggna ytan hos dessa svedjebrukets och hungersnödens barn trängde hans underbara blick till djupet af deras väsen. Han skrifver därom senare på tal om Älgskyttarne: "Själf en afkomling af koloniserade svenskar, hade jag föreställt mig finnen till sitt inre sådan, som han syntes mig till sitt yttre, när han någon gång kom med varor till min fädernestad; huru annorlunda fann jag ej honom i hans hem och vid närmare betraktande. En patriarkalisk enkelhet, ett djupt manligt tålamod, en medfödd klar blick i lifvets innersta förhållanden voro egendomligheter, dem jag hos honom upptäckte och dem jag tyvärr blott svagt kunnat återgifva i de skildringar jag försökt." Bland Saarijärvis moar har han hämtat urbilden till bonden Pavo, medan det torde varit företrädesvis under vistelsen i Ruovesi Runeberg lärt känna originalen till "den blomstrande Hedda", "den raske Mattias från Kuru", "den välförståndige Petrus" och de skäggige bröderna från Arkangel.

Rökpörtenas tid är numera försvunnen i dessa trakter. Ångbåtar, järnvägar och skogsspekulationer hafva, jämte folkskolor och tidningar, förändrat både naturen och folket och hos allmogen uppenbarat jämväl andra egenskaper, än dem Runeberg funnit hos Älgskyttarne och bonden Pavo.

Ännu en annan väckelse emottog den blifvande skalden som student på kondition. Kapten Enehjelm hade själf deltagit i kriget 1808 såväl som 1788, och i hans hem, där den unge informatorn så vänligt upptogs, hade denne, som han själf senare nämner i bref till Montgomery, "tillfälle att höra och läsa kortare relationer om krigshändelserna". Bland andra "krigets bussar" som bodde i trakten, nämner traditionen en löjtnant Karl Palmroth, 1808 officer vid björneborgarne, af hvilken studenten skull emottagit intryck från krigstiden. Säkert är, att han redan nu fick syn på det patriarkaliska draget hos indelningsverkets officerare, som voro samma krutgubbar i fält med sitt kompani som på bostället bland sitt arbetsfolk; redan i romanfragmenten från 1808 års krig i Helsingfors Morgonblad 1836 har Runeberg en dylik skildring. Minnena från 1808 års krig voro ännu färska; det var den krigiskt-patriotiska andan i dem, som tände ynglingens håg, såsom han säger i _Fänrik Stål_:

Min tanke genom rymder lopp, som förr den aldrig spanat. Ett lif gick för mitt hjärta opp, hvars tjusning det ej anat.

Till krigsminnena hörde ock en gammal afsigkommen underofficer med fänrikstitel, Pelander, en anförvant till kapten Enehjelm, som efter inköpet af Ritoniemi upptagit honom i sitt hus, där han bodde i en liten stuga på gården och sysslade med att binda nät, sprita fjäder och dylikt. De upptåg, hvarom Runeberg förtäljer i Fänrik Stål, har han i själfva verket, enligt hvad hans elever meddelat Strömborg, företagit med den eldfängde gubben på Ritoniemi: Såtillvida har Fänriken sin motsvarighet i verkligheten, medan väl väckelsen hos Runeberg i främsta hand utgick från kaptenens hem och icke från fänrikens stuga.

PARGASTIDEN; FÖRSTA DIKTSAMLINGEN.

Impulserna från inlandet gingo tills vidare som en underström på djupet af Runebergs ande. I Åbo återfann han 1826 den krets af ynglingar, han känt sedan sitt första studentår. Han inskrefs vid universitetet samma dag som J.W. Snellman och Elias Lönnrot; J.J. Nervander var hans tentamenskamrat vid kandidatexamen. I denna kamratkrets, som i sina namn innefattade Finlands framtid, återvunno hos Runeberg de intellektuella intressena öfverhand, särskildt de litterära. I öfrigt var det kandidatexamen, som nu upptog hans tid. Homerus hade han läst under konditionstiden; nu tillkommo Sofokles och Tukydides för grekiskan, som jämte latinet var hans hufvudämne, studier af djup betydelse för den blifvande skalden. Runebergs kandidatexamen, den 13 juni 1827, var den sista under universitetets nära tvåhundraåriga vistelse i Åbo. Två månader senare, den 4 september 1827, inträffade Åbo brand, som bildade en så märkelig epok i universitetets och äfven landets utvecklingshistoria.

Också för Runeberg innebar branden en vändning, om ock ej "en fördömd stöt", som han säger i bref till modren några dagar senare. I stället för att fortsätta vid universitetet, återflyttade han till ärkebiskop Tengström i Pargas, där han sommarn före branden vistats som informator för en talrik barnskara, en vistelse som nu fortsattes ett helt år, tills han hösten 1828 öfverflyttade till Helsingfors.