Part 6

I Konstantinopel regerade den tiden en mäktig Kejsare. Autio stod i tiggaredrägt wid hofwets trappor och begärde allmosor. Men ehuru lutad han stod, war hans wext dock mycket resligare än andra menniskors. Kejsaren märkte detta och sade till honom: du skulle skämmas att tigga, din arm är gjord att föra swärdet. Tag tjenst wid min lifwakt och jag will gifwa dig 100 marker silfwer i lön om året och låta dig komma till stor heder! Men Autio undskyllde sig och steg ombord på ett fartyg, som for till det heliga landet. Detta fartyg dref på Afrikas kust och förliste. Allt manskap gjordes till slafwar och äfwen Autio. I sju år arbetade han som slaf i de otrogne muselmäns tjenst och led tåligt deras hugg och slag. Men ändtligen rymde han en mörk sommarnatt och kom till den heliga grafwen i Jerusalem.

Sedan Autio länge och innerligt bedt i den heliga grafwens kyrka, gick han att bada i floden Jordan, der frälsaren döptes af Johannes. Wid det han åter uppsteg ur floden, såg han med förundran, att jättemärket på hans kropp, det ludna hullet, ljusnat och glesnat; hwaraf han slöt, att äfwen hans själ nu war blefwen hwitare inför Gud. Och derpå begaf han sig till påfwen i Rom, för att bedja om sina synders förlåtelse och befrielse från kyrkans bann, med hwilket han war belagd alltsedan sina mißgerningars tid.

Helige fader! sade han, jag är från det landet Finland uppe i norden och stor blodskuld samt kyrkans bann betunga mitt samwete. Jag har omwändt mig till kristendom och fromhet, jag har fördelat mina skatter bland de fattiga, utrotat otaliga röfwareband, försakat jordisk ära och rikedom, tåligt lidit sju års slafweri hos de otrogna, wallfärdat till frälsarens graf och badat min kropp i hans heliga flod Jordan. Gif mig kyrkans förlåtelse och låt mig gå till mitt land i frid!

Är du den röfwaren Autio, öfwer hwilken Biskopen i Finland så bittert klagat? frågade påfwen.

Ja, helige fader, den röfwaren Autio är jag!

Alla syndare kunna winna tillgift och nåd, ¯alla, utom den klosterskändaren Autio¯! sade påfwen och wände sig bort, såsom domaren när han förkunnat en brottslings död.

Med tunga steg wandrade Autio från Rom och begrundade under stor ängslan hwad han skulle göra, för att winna förlåtelse och frid. Han begaf sig då till landet Lithauen, hwars folk ännu war hedniskt och dyrkade ormar. Der gick han omkring bland hedningarne och predikade Christus i sju års tid och omwände genom Guds nåd och kraftiga ord flera tusende till den rätta tron. Men derefter gick han åter till norden igen, ty han kände en längtan att få dö i sitt land, och så kom han till Åbo.

Der herrskade wid den tiden en mäktig biskop wid namn Magnus. Och Autio inträdde en söndag i domkyrkan just när biskopen sjelf förrättade meßan wid högaltaret. Men ehuru mycket folk hade samlats i kyrkan, fanns ingen som kände Autio, ty mer än tjugu år woro förlidna sedan han flydde från fäderneslandet. När då gudstjensten war slut, gick Autio fram till biskopen och sade: högwördige fader, här ser ni framför er den allrastörste syndare, på hwilkens samwete tynga otaliga brott. Men jag har omwändt mig till Herren Christus, gifwit all min egendom åt de fattiga, wallfärdat till den heliga grafwen och till Rom; jag har försakat en Kejsares anbud, lefwat i stor nöd mer än i tjugu år och lidit hårdt slafweri; jag har sökt försona min blodskuld med röfwares utrotande; sist har jag i sju års tid predikat kristendom för Lithauens hedningar och omwändt många tusende. Och nu beder jag eder ödmjukeligen om aflösning från kyrkans bann, på det jag må winna frid med Gud och menniskor.

Den stolte biskopen betraktade forskande Autios höga gestalt och sade: är du kanhända den röfwaren Autio, som i min företrädares tid anstiftade så osägeligt ondt?

Ja, swarade Autio ödmjukt, denne röfware är jag.

Då wände sig biskopen bort och sade med sträng röst: ¯nådens dörr står öppen för alla, utom för den förhärdade, ewigt af Gud förskjutne tempelskändaren Autio!¯

Dädan wandrade Autio med en djup suck, och det ryktet spridde sig att det war han, och allt folk gick långt ur wägen för honom och korsade sig, som för ett spöke. Men han tog hatt och staf och begaf sig upp i Paldamos ödemarker till sin fordna borg. Och den stod orubblig der, men ugglorna hade byggt sina nästen i deß murar och ulfwarna släpade sitt rof på borggården, för att der sönderslita det.

Då uppreste Autio ett kors på det ställe der han dödat sin fader. Derpå beslöt han att döda sig sjelf, ty hans hjerta förtwiflade, efter man sagt honom öfwerallt, att nådens dörr war öppen för alla, utom för Autio. Och han kastade till marken hatt och staf samt gjorde sig redo att stiga på borgens högsta tinnar och derifrån störta sig ned i brådjupet. Men i detsamma förnam han en röst så ljuf, så klar, som den wackraste harpas klang, och rösten sade: Autio, sörj icke!

Då såg den arme röfwaren upp, och se! en himmelsk engel syntes i skyn. Hwi skulle jag ej sörja, sade Autio, då jag ewigt är af Gud förskjuten!

Men engelen sade: derföre har Guds nåd ännu stått fjerran från dig, emedan du sökt att winna den genom goda gerningar. Wet, du arme Autio, att ingen dödlig kan med goda gerningar winna den ewiga sällheten, lefde han än dygdigt och fromt i tusende år. Men tror du att Christus lidit för dina synder och dött för dig?

Ja, det tror jag så wißt! swarade Autio.

Nåwäl, sade engelen, hwartill behöfdes då wallfarter och heliga werk? Se, du har dem förutan wunnit Guds nåd genom din tro allena. Äfwen för röfwaren Autio har Gud ett rum i sitt paradis.

Och derpå förswann den himmelska synen.

Men Autio ref med hast upp sin jacka och märkte till sin outsägliga fröjd att hans kropp war fin och hwit som en annan menniskas, och att jättemärket, att wilddjurshamnen nu war platt förswunnen. Derföre tackade han innerligen Gud och gick med sällhet i sitt hjerta upp i den öde borgen, för att ännu engång säga farwäl åt den. Dock knappt war han kommen i den höga salen, innan ett dån hördes såsom af mullrande åska. Och jorden bäfwade och murarna swigtade och hela den ofantliga borgen med sina klippmaßor störtade tillsamman öfwer Autios hufwud och begrof så i sina ruiner den siste jätten af Hiisis stam.

* * * * *

Men sade icke den gamla spådomen att borgen skulle ramla sedan den siste jätten dött? Ja wäl, och den sade sannt, ty den gamle jätten med deß wilddjurshamn och onda lust war blefwen död hos Autio i samma ögonblick han wunnit Guds nåd genom tron på Christus allena. Derföre förswann ock jättemärket på hans kropp. Och Autios öde war en bild af den gamle jätten, som dör i menniskan, när det nya Guds barn hos henne lefwer upp i tron.

Men den som will skåda ruinerna af Autios jätteborg ännu i dag, han må wandra i djupaste ödemarken icke alltför långt från Kajana stad. Der är hemskt på sjelfwa ljusan dag.

TRANSCRIBER'S NOTES

1. Replaced Rephanut with Skeppet Rephanut and Fattiggubben with Fattig-Gubben in Innehåll to agree with actual chapter headings. 2. Replaced kyrktupppen with kyrktuppen on p. 3. 3. Replaced gamalt with gammalt on p. 6. 4. Replaced gamal with gammal on p. 7. 5. Replaced at with att on pp. 18, 23 & 43. 6. Replaced fattigubben and fatttiggubben with fattiggubben on p. 27. 7. Replaced trafor with trasor on p. 28. 8. Replaced göma with gömma on p. 29. 9. Replaced handden with handen on p. 32. 10. Replaced "ej att" with "ej ha" on p. 38. 11. Replaced qwällsward with qwällswård on p. 39. 12. Replaced uppförandr with uppförande on p. 43. 13. Replaced modfäld with modfälld on p. 46. 14. Replaced tjugn with tjugu on p. 64. 15. Replaced Milia with Emilia on p. 64. 16. Removed ett from p. 64. 17. Replaced Osterbotten with Österbotten on p. 75. 18. Replaced ramar with armar on p. 77. 19. Replaced förskräckrig with förskräcklig on p. 88. 20. Replaced Osterbottens with Österbottens on p. 90. 21. Silently corrected typographical errors. 22. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed. 23. Enclosed italics font in _underscores_. 24. Enclosed bold font in =equals=. 25. Enclosed spaced font in ¯macrons¯.

End of Project Gutenberg's Sagor af Z. Topelius., by Zacharias Topelius