Part 5
En dag hade Karhu-Tapani fått spaning uppå en af de största björnars ide. Han begaf sig dit på sina skidor, helt ensam, efter sin wana, bewäpnad blott med sitt korta spjut. Midt i den wildaste ödemarken wid stubben af en brusten jättefura låg idet insnögadt mellan manshöga drifwor. Karhu-Tapani kände sin sak; han instack i idet sitt spjut; det stötte mot något mjukt, och ett dåft brummande hördes derinifrån. Jägaren wißte hwad detta betydde; han samlade qwistar och granruskor ihop framför öppningen samt tände eld uppå dem. Luftdraget dref den tjocka röken in i idet och slutligen började nalle må illa deraf; han hördes ruska på sig derinne, wända sig och wrida sig, tills han ändtligen med ett wäldigt rytande rusade ut. Karhu-Tapani hade stigit blott ett steg till höger. Knappt wisade sig i öppningen björnens ruggiga hufwud, innan jägaren med båda händerna instötte sitt spjut allt intill skaftet i hans breda bringa. Det taget gör icke mången efter; men ochså må man tro att det tog. Mer behöfde ej nalle; han stalp innan han ännu wißte med hwem han hade att slåß på lif och död.
Karhu-Tapani beredde sig just att på en medförd kälke bortsläpa sin fiendes döda kropp, då han inifrån idet hörde ett sakta qwidande. Hans förundran war icke liten, ty den tiden på året har björnen ej ungar. Man måste dock se hwad det kan wara, tänkte han, röjde sig wäg och inkröp på händer och fötter i öppningen. Snart fick han fatt i ett lefwande föremål, drog det i dagen och fann till sin bestörtning, att han höll i sina händer ett litet barn.
Det war en goße om knappa tre års ålder, alldeles naken och darrande af köld. Huru han kommit i idet, det war för Tapani en obegriplig hemlighet, men wäl förstod han att björnen måtte ha wärmt barnet mellan sina armar i den yppersta fäll. Utan att länge grubbla på saken, inswepte den godsinte jägaren pojken i sin wadmalsjacka och förde honom hem till sin stuga, der Tapanis gumma icke war mißnöjd att få en liten pojke att pyßla om, ty det hederliga folket war utan egna barn. Och så blef pilten upptagen till deras son och ordenteligen döpt samt derwid kallad ¯Autio¯, d. ä. ödemark, till minne af den wilda ort der han blef funnen. Men wid dopet hände något owanligt. När presten wälsignande lade sin hand på barnets hufwud, bet gossen med sina små hwaßa tänder presten djupt i fingret. Aj du din lilla spetsbof! utropade presten. Jag fruktar att pojken ej är af kristet blod; se bara hwilka huggtänder han har och märk hur han är luden öfwer hela kroppen. Hwad må det blifwa af denne pilten?
Det war werkligen så som presten sade. Lille Autio war luden öfwer hela kroppen, som en björn; endast ansigtet war hwitt och utomordentligt wackert med stora swarta blixtrande ögon. Ju större han blef, desto wackrare blef hans ansigte, men desto ludnare hans kropp. Det war något som hans fostermor omöjligen kunde wänja sig wid; det förekom henne, när hon tänkte på idet, der han fanns, som hölle hon i sina armar en björnunge i menniskogestalt. Men detta war ej det enda hon sörjde öfwer. Ochså i goßens lynne och wanor fanns mycket som liknade ett wilddjurs art. Han wexte med otrolig hastighet och war för sin ålder owanligt stor. Den föda han mest älskade war rått kött af renar och lam; ja han drack deras blod. Ej under att han till lynnet war grym och wild; ännu ganska liten, stal han sig på sina små skidor ut i ödemarken och blef der hela dagen borta, till sin fostermors stora bekymmer. Och när han kom hem, berättade han med ögon gnistrande af glädje, huru han funnit bland klyftorna örnens bo eller räfwens kula och kroßat deras ungar en i sender mot klipphällarna.
När Autio war tolf år gammal, kunde han i styrka och wighet mäta sig med en wuxen man. Det war hans nöje att klättra i granarna och kasta sig från gren till gren, för att förfölja ekorren. Sent om winternätterna lade han sig på lur i skogsbrynet och hade med sig en liten hund, hwilken han med hugg och slag twang att jemmerligen gnälla. Detta gnäll ditlockade wargarna, och det war Autios högsta triumf, att då på sina snabba skidor uppnå wargen, störta sig öfwer honom, trycka honom ned i den djupa snön och kroßa honom till döds, utan annat wapen än sin starka arm.
Så grym och hårdhjertad den unge Autio war, hyste han dock en stor ömhet för sina fosterföräldrar. Ett enda ord af den gamla Karhu-Tapani kunde hejda hans wildhet och för ett ögonkast af sin fostermor kunde han gå i elden. Det war blott twenne böjelser, hwilka alla föräldrarnas böner ej kunde hos honom utplåna: kärleken för ödemarkens enslighet och ett fiendtligt sinne mot både djur och menniskor. Lika hårdhändt som han kroßade räfwens yngel, lika omildt mötte han hwarje annan pilt från byarna i mera bebodda trakter. Tidigt gjorde Autios wildhet hela nejden fruktad; man gick ur wägen för den starke ynglingen och sjelf gick han ur wägen för alla, besökte hwarken kyrkor eller gästabud, utan trifdes helst med björnen i skogen, hwilket djur han mycket älskade och blott i största nödfall kunde förmå sig att döda.
En klar wintermorgon, när Autio war 14 år gammal och redan så storwext, som den längsta karl, begaf han sig som wanligt ut på sina skidor i skogen, wäpnad endast med sitt korta spjut. Skogen stod då just i sin grannaste winterdrägt med långa fransar af rim på hwarje gren; det war en friskhet och en glans, som bländade wandraren. Skidorna halkade som af sig sjelfwa fram öfwer den glatta snön, på hwilken låg en tunn skara. Autio följde sitt lynnes lust; han lät skidorna löpa utför de isiga branterna af fjällen; han ilade med renens snabbhet öfwer de frusna sjöarna. En ståtelig elg wisade sig i dalen; Autio förföljde den, men elgen flög som en wind öfwer slätter och klyftor. Hela dagen warade Autios jagt och solen hade redan sjunkit bakom grantopparna, då elgen blödande föll för jägarens spjut.
Nu först såg Autio sig om och märkte att han förwillat sig långt in i ödemarkens djupaste enslighet. Aldrig hade en menniskofot trampat denna wilda nejd. Tusenåriga furor sågo dystert ned på den förwägne jägaren och midt ibland furorna reste sig ett jättekummel af stora klippstycken, uppstaplade på hwarandra likt en mur eller en ofantlig borg. Det fröjdade Autios bistra sinne att befinna sig här. Och som han war hungrig blefwen af jagten, drog han upp sin knif, för att slagta elgen och mätta sig med deß kött och blod.
Ännu hade han icke smakat en bit, då han plötsligen kände en mäktig hand gripa hans axel bakifrån och omildt rycka honom tillbaka. ¯Förwägne pojke!¯ — så ljöd i hans öron en dunderstämma — ¯hur har du wågat döda Hiisis elg? Wet du icke att den som burit hand uppå skogens tusenåriga skönhet, han skall döden dö!¯
Autio såg sig om och för första gången i sitt lif kände han förskräckelsen skaka sina leder med frost. Bakom honom stod en man af åtminstone twenne resliga karlars längd. Hans hufwud tycktes mäta sig med granens topp och hans arm war af en trettiårig furas tjocklek. I sin hand höll han en klubba, kort, men tung. Med bister uppsyn lyftade han den öfwer Autio och syntes färdig att slå till.
Autios mod wek blott för ett ögonblick. Wig som en katt slingrade han sig ur jättens händer, sprang upp på en klippa och skakade djerft sitt spjut mot skogsmannen. Akta dig wåghals! ropade jätten och slungade med makt sin klubba mot Autio. Åt sidan sprang Autio, klubban slog mot klippan och klippan remnade. Rasande böjde sig jätten ned, upplyftade från marken stora stenblock och slungade dem mot Autio. Det gnistrade i klipporna, det brakade i furorna, när de wäldiga stenmaßorna regnade öfwer dem. Men Autio stod oskadd. Ändtligen paßade han på tillfället, när jätten böjde sig ned, och kastade på denne sitt hwaßa spjut. Det träffade wäl; mellan jättens båda axlar inträngde spetsen, och skaftet stadnade darrande i hans rygg. Till marken föll den wäldige, och Autio sprang ned från klippan, för att döda jätten med hans egen klubba.
Hwem är du? frågade den fallne jätten, hwars blod forsade ut öfwer den hwita drifwan och blandade sig med den stupade elgens. Hwem är du, som fällt till marken den siste som på jorden lefwer af jätteslägt? We att jag känner döden i mitt hjerta och måste falla för en menniskas swaga hand. Bättre hade warit att jag kroßats under ruinerna af min egen borg.
Autio hade lyftat klubban, men sänkte den åter, ty han kände i sitt bröst en främmande känsla. Det förekom honom som kände han för första gången ånger öfwer hwad han gjort. Men jätten wände sitt matta hufwud mot det ofantliga stenkumlet, suckade och sade: Lyster mig dock att weta, om efter några ögonblick denna mina fäders borg skall störta tillsammans i grus.
Hwad menar du dermed, wilde man? frågade Autio.
Bah, pojke, de gamle spåmän ljuga, swarade jätten. Wäl går af ålder den sägen, att när den siste af min slägt dör, störtar den tusenåriga borgen i ruiner. Jag är den siste af Hiisis stam, och innan månen går upp, är jag död. Men jag tror ej på de gamla sagodrömmar. De spådde mig äfwen genom en trollqwinnas mun, att jag skulle stupa för min egen sons hand. Min son, han är längesedan död, wilddjuren söndersleto honom en månljus höstnatt och jag dör ensam, fallen för ett uselt, ett föraktligt menskobarn.
Din son, du skogsman, blef han af wilddjur söndersliten?
Späd war pilten, ej twå år gammal, då en ströfwande björnhona röfwade honom från borgens trappa. Tolf år äro sedan deß förlidna; död är han och döende blöder på drifwan hans far.
Wilde man, jag bäfwar för dina ord. Om din son lefde, hwaruppå will du känna ditt barn igen?
Underligt, pojke, frågar du den fallne jätten. Lefde min son, skulle jag känna honom af hans ludna kropp; detta är jättemärket, wår slägts arf från den mäktige Hiisi. Men min son är död och dö will jag!
¯Fader! fader!¯ ropade Autio i hjertats högsta ångest och kastade sig ned öfwer den stupade jätten. ¯Din son lefwer! Din sons spjut har genomborrat din skullra! Din son är jag!¯
Du, sade jätten twiflande och skakade mißtroget sitt matta hufwud. Låt mig se — men nej! dödens skuggor skymma redan mina ögon. Luta dig ned öfwer mig och låt mig taga uppå ditt blottade bröst!
Sen war ej Autio att upprifwa sin jacka och luta sig öfwer den döende. Jätten tog uppå hans bröst och suckade djupt. Ja, sade han, min son är du! Min son är min bane, som sagan spått. Ett fröjdar mig dock i dödens skymning: min ätt skall ej dö med mig, min borg skall ej sammanstörta. När jag är död, skall du lägga min kropp på ett bål af femtio skogens furor och bränna den till aska, för att med askan mätta fjällens hungriga nordanwind. Men will du att din fader skall in i döden förlåta och wälsigna dig, så swär att du uppfyller min sista wilja!
Ja fader, jag swär! sade Autio raskt.
Swär wid Hiisi och fädernes skuggor alla, swär wid himlen och wid jorden och wid Tuoni, dödsguden, och wid Ukko, ljungeldens herre, att du uppfyller mitt bud!
Fader, jag swär! sade Autio långsamt.
Wälan, så hör min sista wilja! Du skall hata menniskorna, hata dem till din död, så som din fader gjort. Du skall förfölja dem med eld och swärd och mord och rof; aldrig skona; aldrig förlåta. Hafwa de nånsin skonat oß? De hafwa utdrifwit wår slägt från jordens bördiga länder, de hafwa slagit oß med list, förödt oß med trolldom och prestafunder. Åt dig anförtror jag de förgångna slägtens hämd. Blif en mordengel för hela menniskornas usla slägte! utrota dem! tillintetgör dem! Och framför allt, förfölj de kristna! Bränn deras kyrkor! Smäda deras helgedomar! Ha! min kraft är slut. Jag dör, och du är min hämnare...
Och död war jätten. Autio såg sig om, månen gick i detsamma upp öfwer den rimmiga skogen: borgen stod ännu. Då kände sig den unge fadermördaren hemsk till mods. Han dröjde icke att samla ett ofantligt bål och snart flammade lågorna himmelshögt. Jättens kropp förtärdes af dem, men äfwen skogen. Wilddjuren flyktade förfärade ur sina hålor och innan kort war hela nejden förwandlad i ett fält af aska.
Autio tog sin fallne faders klubba och beträdde hans jätteborg. Då har han sett något förunderligt. Det stora stenkumlet, nyß så wildt och oformligt att påse, framstod nu för hans ögon som ett praktfullt slott. Murarnas klippstycken syntes ordna sig i regelbundna hwarf, wallar och torn jemkade sig; portar och hwalf uppläto sig, lysande salar inbjödo herrskaren. Här war samladt allt det omäteliga guld och öfriga egodelar, hwilka jättarne sedan urminnes tider frånröfwat menniskorna. Ögat bländades, girigheten froßade; men det war en prakt utan all smak, plump, prålande; det war en rikedom utan wälsignelse, emedan den war bestänkt med oskyldigt blod.
Det war afton och mörker, när Autio inträdde. Wid porten waktade endast en jättehund af en ansenlig oxes storlek, Pukki benämnd. En hotande rörelse med klubban tystade hans wilda morrande; han syntes känna sin nye herre, kröp till hans fötter och hwiftade ödmjukt på swansen. Borggården war mörk, men från salarna lyste ett starkt sken. Autio följde skenet och befann sig i ett ofantligt högt rum, med förgyllda, men af rök nedsotade wäggar; deß golf war icke annat än berget, och midt på golfwet brann en ofantelig eld. Kring elden sutto widpaß trettio wilde swartskäggige män, alla något större än wanliga menniskor, men betydligt mindre än jätten war. Wid Autios inträde sprungo alla upp och höjde med förfärligt skri sina klubbor. Men Autio bjöd med befallande stämma tystnad, wisade dem sitt ludna bröst och förklarade att deras fordne herre war död, att han, Autio, wore deras rättmätige Kung och ämnade taga i besittning detta slott som sitt fädernearf. Strax nedlade de wilde männen sina wapen och kastade sig för Autios fötter, men han befallte dem med barsk röst att stå upp och bereda honom en bädd af moßa med sten till hufwudgärd, der han kunde hwila öfwer natten och drömma om sina fäders bedrifter.
När Autio tagit i ögnasigte alla borgens skatter, tänkte han på det löfte han gifwit sin döende fader och beslöt att hålla det. Genast wäpnade han sina män och drog ut på ett härjningståg öfwer fjällen nedåt ryska Karelen. Mord och blod betecknade hans spår; brinnande byar och flyende inwånare gåfwo tillkänna att Autio öfwertagit sin faders hämd. Lastad med skatter och lifsmedel, drog han om några dagar tillbaka till sin borg igen.
Efter att hafwa härjat i öster och sydost, drog Autio få weckor derefter ned åt söder i det inre Österbotten och nordliga Tawastland samt framfor der på det blodigaste och grymmaste. Der funnos redan den tiden många kyrkor; han brände dem alla och röfwade deras dyrbarheter. Men presterne band han fast wid sina ryttares hästar och lät dem springa barfota i snön, tills de af trötthet och köld dignade döda till marken.
Derpå drog Autio westerut långs Uleå elf nedåt kusten och ända in i Sweriges land samt förfor der icke mildare än annorstädes. Hela landet blödde och rykte under hans förfärliga framfart. Hwar han kom jemnade han med marken byar och städer, förstörde åkrar och wägar och lemnade efter sig en med blod befuktad ödemark. Aldrig hade deßa aflägsna länder warit witne till en så förskräcklig härjares tåg. Tårar och förbannelser kunde ej hejda hans framfart; han liknade fjällens wilda nordan, som i rasande ilar föröder ängens milda blommor ej mindre än skogens furor, och lyckan gynnade honom hwart han gick.
Det wore långt att beskrifwa alla de förskräckliga gerningar, som denne wilde röfwarkung under många år föröfwade. Ju mera de blodiga skatterna hopade sig i hans borg, desto wildare blef mord- och roflystnaden i hans hjerta. Hans namn war så fruktadt wida omkring, att mödrarna dermed brukade skrämma sina barn till lydnad, sägande: tyst, liten, annars kommer Autio! Der Autios häst trampat, der wexte, liksom efter Hunnerkonungen Attila, aldrig mera gräs. Ja man sade, att när Autio drack ur bäcken, färgades wattnet rödt som blod och när man i skogen ropade hans namn, skyggade både warg och lo, likasom hade de kännt, att denne man war grymmare och blodtörstigare än de sjelfwa.
Omsider sträckte Autio sin djerfhet derhän, att han wintertid ströfwade långt in i Ryßland och sommartid långt in i Swerige. Konungar, furstar och tappre riddare mötte honom förgäfwes med stora krigshärar; han slog dem till marken, han nedlade tusende. Ty 14 år gammal war Autio när han blef röfwarekung, men han fortfor att wexa till sitt 20:de och war då till gestalt och styrka föga klenare än hans fader, men i wighet och slughet honom wida öfwerlägsen. Allt föll för hans fruktanswärda arm; han uppryckte med lätthet en tall i skogen, han kramade en hästsko tillsamman, som hade den warit af bly, han lyftade på rak arm en lefwande häst. Ej under att menniskor stupade för hans hand som rö och strå, och att man i alla landets kyrkor hwar söndag bad: heliga jungfru Maria, bewara oß för Autio, den grufliga menniskomördaren! Ty det war under katholska tiden, då man hellre bad till den heliga jungfrun och helgonen, än till Gud sjelf.
Nu lärer man wäl undra hwad det blifwit af Autios kärlek till sin fosterfar och fostermor. Så förwildad han war, den gräslige röfwaren, hade han dock wid lifsstraff förbjudit sina män att bryta en qwist eller ofreda en warelse inom en mils omkrets från Karhu-Tapanis stuga. Derföre när hela landet widt omkring suckade och bäfwade för Autios raseri, stod nejden kring den gamle nybyggarens stuga trygg och blomstrande, och många darrande flyktingar hade der sökt skydd för röfwarekungens förföljelser. Men Karhu-Tapani sjelf gick det hårdt till hjertat att se landets nöd; han förbannade den stund då han räddade Autio ur björnens ide och beslöt att wåga sitt lif för att befria jorden från detta mißfoster.
En dag när Autio war fem och tjugu år gammal samt hade i elfwa år fortsatt sitt härjarekall, tågade han som wanligt ut på ett röfwaretåg ned åt Österbottens kust. Det war en söndagsförmiddag när han med sina män anlände till en stor by, hwilken han genast påtände i alla fyra hörnen, mördande och plundrande efter sin wana. Men allt folket war i kyrkan, och när Autio märkte det, drog han genast dit. Klockorna ringde, den heliga orgeln spelade sina psalmer och presten stod framför altaret i full meßskrud. Men Autio aktade icke derpå, han bröt in i kyrkan och började der ett grufweligt slagtande. Män, qwinnor och barn föllo utan åtskillnad för hans klubba; blod strömmade öfwer kyrkans golf, jemmerrop återskallade från deß murar. Sist war ingen annan öfrig, än en gammal gubbe; han höll i handen ett kort björnspjut och wärjde sig dermed så tappert, att han slutligen sårade Autio djupt i armen. Rytande af raseri förföljde honom Autio allt intill altarets fot; der sträckte honom jättens klubba till marken. Ett klart solsken föll i detsamma genom de små målade fönsterrutorna på den gamles blodiga ansigte och Autio igenkände sin egen fosterfaders, Karhu-Tapanis drag.
Då greps den wilde röfwaren af en ånger och fasa utan namn. Han hade dödat sin egen fader; men det war i öppen strid till sjelfförswar mot en öfwermäktig fiendes wåld. Nu hade han äfwen dödat sin fosterfader, som med huldhet wårdat hans barndomsdagar; men denna gång hade han dödat en swag gubbe, som blott förswarat sig mot den grymmaste oförrätt. För första gången på många år fick en mensklig känsla makt öfwer Autios förhärdade sinne. Han bortwände med fasa sina ögon från den döde; då föllo hans blickar på altartaflan. Der hängde frälsaren på korset; wid hans sida hängde de twenne rofwarene, hwar på sitt kors. Och då syntes det Autio, som såg Herren Christus uppå honom med så klara milda lefwande ögonkast, att röfwaren skylde sitt ansigte och kände sitt hjerta i grund förwandladt. Ja han kastade sig ned i den blodiga kyrkan wid altarets fot, wred sina händer och förbannade sig sjelf, utropande att han war den allrastörsta och mest förkastade syndare, som ännu trampat den af brott befläckade jordens rund.
Men när han åter efter långa timmar af wild förtwiflan upplyftade sina blickar, syntes honom frälsarens ögon med himmelsk mildhet hwila uppå den ångerfulle röfwaren, som war korsfäst wid hans sida. Och det for som en blixt genom Autios själ: war icke denne en förtappad röfware liksom jag, och likwäl har Herren Christus hört hans ånger och lofwat honom ett rum med sig i paradis. Skulle icke Herren höra äfwen min uppriktiga ånger, om jag faller till hans fot och beder om hans nåd?
Denna tanke syntes Autio som en uppenbarelse, och sedan han länge bedt med brinnande hjerta, gick han utan afsked från sina män och begaf sig till en from eremit i ödemarken. Men eremiten förskräcktes, då han såg hela landets mordengel inträda i sin koja.
Fromme fader, sade Autio, förfäras icke! Jag kommer icke till dig med mord och wåld, utan för att begära ditt råd. Se, jag är den allrastörsta och mest förtappade syndare på jorden, men jag tror ändock att Herren Christi blod kan göra mig ren, och till honom will jag hädanefter allt stadigt wända mig. Guds hämd öfwerlåter jag åt honom, men af dig, fromme fader, wille jag begära ett godt råd, huru jag skall mot menniskorna försona mina gräsliga brott.
Då höjde eremiten sina händer mot himlen och utropade: we öfwer dig du förskräcklige mördare, du kyrkors och klosters skändare, du Guds och menniskors gruflige fiende! Om du än dödade allt ditt röfwarefolk och skänkte åt de fattige alla dina skatter och sjelf barfota i en tiggares skepnad wallfärdade till den heliga grafwen, skulle du likwäl icke dermed kunna försona en tiondedel af dina brott!
Deßa hårda ord skuro Autio djupt i hjertat och han gick bedröfwad bort. Den nyß så warma förtröstan hade åter gifwit rum för mörka tankar; dock wille han följa eremitens wink. Undwikande bebodda trakter gick han genom ödemarkerna upp till sin borg och fann sina röfware der församlade. Hören mina ord! sade han. Jag har beslutat att ändra mitt lefwerne och söka frid med Gud och menniskor. Hwem af eder will följa mig?
Röfwarskaran beswarade deßa ord med ett hånskratt.
Är det så, ni odjur! röt Autio med dunderstämma. Wälan, så swär jag att edra brott icke längre skola tynga jorden, och efter ni icke lyßnat till försoningens röst, skolen ni dö.
Häpne och rådwille störtade bofwarne efter sina wapen. Men Autio kastade sig öfwer dem med jättestyrka, ännu engång gjorde hans förfärliga klubba sin blodstjenst och innan kort låg hela röfwarehopen med kroßade hufwuden död på marken. Derpå brände Autio deras kroppar på ett stort bål, hämtade alla sina skatter ur borgen och förde dem till sin ännu lefwande fostermor med begäran att hon wille utdela dem till alla de enkor och barn, hwilkas fäder och makar fallit för Autios hand. Derefter påklädde sig Autio en grof peligrimsdrägt, tog staf i hand och wandrade så barfota och tiggande sitt bröd ut i främmande land, för att wallfärda till frälsarens graf i Jerusalem.
Många äfwentyr hade Autio på denna färd; att berätta dem alla, det skulle fylla en bok så stor som Robinson Crusoe. Som han war en fridlös stigman och hwar mans niding i hela Suomis land och Swerige, gick han icke till någon hamn, för att segla den raka wägen öfwer hafwet. Utan han wandrade genom Ryßlands wida slätter, der den tiden nästan idel finska stammar bodde. I de hedniske Bulgarernes land kom han i röfwarehänder, och ehuru han wäl kunnat wärja sig, lät han friwilligt föra sig fången till deras kula. Der suckade i usla hålor en stor mängd fångna kristne, gubbar, qwinnor och barn. Det syntes Autio wara en god gerning att befria deßa, och en dag när röfrarne hemkommo med rof, slet Autio sina band som spindeltrådar, trädde midt bland skaran och sade: hwem af eder, ogerningsmän, will omwända sig till kristendom och ett fromt lif? Men de hånade honom och drogo sina swärd. Då fattade Autio en brand från elden och slog dermed omkring sig med jättekraft, tills alla röfrarne woro döda. Sedan befriade han de fångna. Och så förfor han mångenstädes, att han utrotade stora röfwareband, hwarhelst han kom öfwer dem; dock alltid frågade han förut: hwem will omwända sig? på det han ej måtte för någon stänga nådens dörr.