Part 4
Qwirr! det war många frågor på engång, qwittrade swalan. Ha ni nånsin tänkt uppå, hwem som säger till blommorna om wåren: wex! och till gräset på marken: gör jorden grön! Det är samma Guds goda ljufwa röst, som säger till de små fåglarna om hösten: far! och om wåren: kom! Och de små fåglarna äro Guds fromma barn, de lyda hans röst och han wisar dem wägen genom oändliga rymders blå, öfwer grönskande länder och brusande haf. Så flyga wi swalor om hösten bort, när wi höra den manande rösten i wårt hjertas djup; wi lemna wårt älskade finska land och flytta inom några dagar sina tusende mil, tills wi komma i fjerran söder till ett land som kallas Egypten.
Ja ja, sade flickorna, det landet känna wi nog. Det war dit Jesus flydde med sina föräldrar undan Konung Herodes' grymhet. Det måste wara ett skönt land, der Jesus fann en tillflykt när han war liten.
O ja, sade swalan, ett skönt, ett wälsignadt land! De höga bergen skimra af ädelstenar och guld, de rika dalarna dofta af rosor utan tal och wattnen hwimla af sällsama djur. Ni skulle se det sköna trädet, der jag bor! Deß grönska dör aldrig bort för någon wintersnö, deß blommor dofta som ett paradis och deß frukt är konungslig. På deß grenar har jag byggt mitt bo wid stranden af den mäktiga floden Nil, det gullfiskarna blänka i wattubrynet, och derifrån flyger jag ut i den höga blåa luften öfwer de brännheta öknarna, der lejonet flämtar af törst, och öfwer de jättestora bergen i Sennar, der perlor och diamanter stråla mot dagen ur de ödsliga klyftorna.
Men hwarföre längtar du, lilla swala, åter om wåren bort från detta wälsignade land?
Ack jag wet icke, men då griper mig en längtan att åter se mitt gömda, mitt dyra fosterland. Jag tänker på den lilla ensliga stugan uppe i Finland, under hwars ås jag är född och der min moder räckte mig det första frö och der hon lärde mig att flyga från qwist till qwist, när jag war liten. Och då synes mig, som wore intet land på jorden så skönt, så innerligt kärt och ljuft, som detta fattiga Finland högt upp i sin snöiga nord, och när jag minnes deß wackra wår, deß gröna uddar och deß klara wattenspeglar — ack, då wille jag ej byta deß röda smultron mot paradisets gyllene frukt, och hellre wille jag bo i mitt lilla torftiga bo under hyddans ås, än bland Sennars skimrande diamanter. Hur måste icke menniskorna älska sitt fädernesland, när sjelfwa luftens lilla swala har sin fosterbygd så kär!
Jo jo, sade flickorna och sågo fundersama ut.
Men jag glömer att jag måste resa, återtog swalan. Ha ni ej något att beställa med mig från Egypti land?
Jag skulle wäl bra gerna wilja ha en diamant från Sennars berg, sade Ilia med strålande ögon.
Och jag, sade Milia, skulle ingenting hellre önska, än en wacker guldfisk från Nilen.
Och åt mig, du kära swala, åt mig skall du hämta ett litet frö af det träd, der du bor, sade blygsamt Emilia.
Qwirr qwirr! qwittrade swalan och flög sin kos.
Efter den dagen blef höst och regn och slask och bärsyltning och korfstoppning och mycket annat som till hösten hörde. Och derefter blef det winter med snö och is och brasor och sagor och julklappar och snögubbar och kälkbackar samt mycket annat som till wintern hörde. Men derefter blef det åter wår med smältande is och sjungande fåglar och bar mark och små blyga blommor och knoppande träd och kukku i skogarna, med hwad mera som hörde till denna årstid. Den långa wintern hade gått så fort, att hwarochen förundrade sig.
Hände sig så att Ilia, Milia och Emilia åter en wacker morgon i maj sutto på den lilla bänken i farstuqwisten och sade till hwarandra: i dag kommer säkert swalan.
Qwirr qwirr! der war hon redan och satt på åsen och pickade på sitt lilla frö, ty hon hade fått aptit af resan. Strax sprungo alla flickorna upp och kastade åt henne hwar sin slängkyß. Har du med dig hwad du lofwade? frågade de.
Ja waßerra! qwittrade swalan, och i samma ögonblick föll en stor glimmande diamant i Ilias förkläde. Den gången skall man tro hon war qwick att taga lyra. Men diamanten war så stor som den största ärt, deß sken war så bländande, att man knappt kunde se derpå, och det allrawackraste källwatten är icke klarare, än denna dyrbara ädelstens glans. Hwad den kunde wara wärd i pengar, det begrepo sig flickorna ej uppå. Jag tänker de skulle förundrat sig, om de wetat att diamanten skattades i wärde till minst en half million rubel.
Se så, flickor, skrek swalan, hwad stå ni och gapa der! Fort hit med en skål watten för Milias guldfisk. Ni må tro jag haft beswär att föra den så lång wäg i ett litet hopwiket fikonlöf med några wattendroppar uti från oasen Kordofan.
Milia war ej sen att hämta en stor glaskupa, enkom beställd till fiskens boning. Den war bredare nedtill än upptill och hade från botten en inböjning eller ihålighet, hwari man kunde sätta blommor eller till och med en lefwande grönsiska, och det såg för behändigt ut, när fisk och fågel så förliktes under samma tak och grönsiskan pickade med sin lilla näbb efter den blänkande gullfisken, och fisken hwiftade på stjerten och samm undan grönsiskan. Milia war alldeles förtjust, hon tyckte det war bättre att äga ett lefwande guld, än en död ädelsten.
Emilia åter satt och wäntade tyst och tålmodigt. Hon kunde wäl tro att swalan, som hade så godt minne, ej förgätit henne, och hon mißtog sig ej. Paßpå min flicka! qwittrade swalan, och i detsamma lät hon falla i Emilias öppna hand ett litet grått frö, ej större än en äppelkärna. Och derpå flög hon sin kos. Nyfikna kommo de andra systrarna för att se hwad det war, och när de sågo det lilla fula fröet wid sidan af diamanten och guldfisken, slogo de till ett gapskratt och sade: det war wißt en wacker gåfwa att hämta med sig från Egypti land! Usch, låt oß ge den der usla kärnan till frukost åt hönsena; swalan har bara welat göra narr af dig, hon har nog något bättre att ge, fastän hon will retas en smula.
Emilia besinnade en liten stund hwad hon borde göra. Nej, tänkte hon, jag ger minsann ej mitt frö åt hönsen. Jag will plantera det i en burk och se hwad det blir deraf; det liksom anar mig att jag fått den bästa gåfwan af alla.
Nå nu skall ni få höra huru det widare gick med de tre systrarna och de tre gåfworna. ¯Ilia¯, som fått den rika herrliga diamanten, kunde ej se sig mätt derpå. Dagarna igenom betraktade hon den; om nätterna sof hon med den och drömde om den. Hon tänkte ej på något annat, hon brydde sig ej mera om hwarken bedja eller arbeta, hon blef försumlig, wårdslös och olydig. Det wärsta af allt war likwäl, att när hon blef stor, tyckte hon sig wara ofantligt rik, blef fåfäng och högfärdig, gick i granna kläder och lät förstå att hon war något förmer än andra flickor. Och efter hon war rik, så funnos ochså de som smickrade henne och låtsade förälska sig i henne, för att komma åt hennes rikedom. Ilia gaf många friare korgen, men ändtligen walde hon ut den wackraste och gentilaste samt gifte sig med honom. Det war en präktig löjtnant med swärtade mustacher, guld på kragen och guldwärja wid sidan. Det lefdes ett par år mycket präktigt i det unga parets hus; de gåfwo lysande baler och förde stat som furstar. Men som det allt skedde på kredit, med den rara diamanten till pant och borgen, så kom den dag, då ingen wille låna mera pengar åt Löjtnanten och hans fru. Utan i stället kom stadsfogden en wacker morgonqwist och bad tusende gånger om ursäkt att han war twungen att göra utmätning och ta både diamanten och alla de öfriga grannlåterna — och adjö med den herrligheten! Löjtnanten tog sin maths ur skolan och rymde till Amerika; Ilia åter blef mycket fattig och måste uppehålla sig med att baka pepparkakor och göra grynkorf. Ty ingenting är närmare slägt än rikedom och fattigdom, när man har ett fåfängt och flärdfullt hjerta.
¯Milia¯ åter, hwad mena ni det blef af henne? Hon blef en mycket poetisk och känslofull mamsell, som ej gjorde annat än pyßlade om sin lilla guldfisk och oupphörligt inbillade sig att den war sjuk: ibland hade den lungsot och ibland kikhosta. Deßutom läste hon mycket romaner och kunde skrifwa fransysk vers. Och som hon tyckte sig wara ofantligt bildad och lärd, så wäntade hon till det minsta, att någon profeßor eller kanske någon biskop skulle fria till henne. Men jag skall säga att lärda män bra sällan tycka om lärda fruntimmer, och ej heller om mycket känslosama. Och som inga andra män dugde åt Milia, så hände henne det sprattet att hon blef gammal mamsell. Nå nå, det kan man wäl begripa, att icke blef hon precis sämre för det. Det är bättre att lefwa ogift, än ha en elak man, och jag känner många gamla mamseller, som man just måste innerligen älska och högakta. Men jag kallar det ett spratt, efter som talet går bland ungt folk. Och sannt är det, att nog tänka flickorna mycket på att gifta sig, när de bli stora. Skulle inte Milia ha tänkt på den saken, hon som andra, så hade hon ej förundrat sig, att hon blef utan fästman. Men nu begrep hon ej hur någonting så besynnerligt kunde hända.
Mången lär wäl undra hwad det blef af ¯Emilia¯ och hennes lilla frö. Det skall ni nu få höra. När fröet legat tre månader i krukan, började man se hjertbladen af en liten ljusgrön planta. Strax wände Emilia ett dricksglas upp och ned öfwer den och wårdade den som ett litet barn. Och detta lilla blomsterbarn behöfde ingenting äta, bara dricka, och dricka fick det hwar morgon, ja det allraklaraste källwatten. Om ett halft år blef plantan så stor, att den måste få en större kruka, och efter ytterligare ett helt år war den nära tre alnar hög och då planterades den ute i mjuk trädgårdsmylla nära wägen. Der bygdes ett staket omkring, så länge wexten war ung, och hwar winter måkades mycket snö kring deß rot, för att skydda den mot frost. Så blef om några år af det lilla fula gråa fröet det herrligaste stora träd, såsom man kan se det afbildadt på planchen. Ja det war ett träd, hwars make man här i Finland aldrig sett. Det blef så lummigt och stort, att wäl tjugu gummor kunde sitta och dricka kaffe i deß skugga. Deß wällukt war så stark, att hela nejden doftade deraf, och deß frukt så läcker, att en sådan knappast ses på sjelfwa Kejsarens bord. Märker ni, att den som håller af blommor och träd, hans kärlek löna blommor och träd tusendefallt igen!
* * * * *
Hwad nu Emilia sjelf beträffar, blef hon under wården om sin lilla planta god och kärleksfull äfwen emot menniskor. Hwar morgon och afton bad hon att få blifwa ett Guds barn, och hela dagen arbetade hon. Deraf blef hon glad och god och afhållen af alla menniskor. Jag will ochså tro att hon bra litet tänkte på huru hon skulle få en fästman, men likwäl, när en bra goße bad att få blifwa hennes wän, krusade hon ej mycket med den saken, utan sade strax ja, fast röd war hon ändå om kinderna som ett moget smultron. Och så blefwo de gifta, och eftersom de höllo af hwarandra och fortforo att bedja, arbeta och lefwa rättskaffens, så woro de lyckliga och saknade ej sin tarfliga utkomst med smör och bröd om hwardagarna och stek om söndagen. Ja, när Emilias båda systrar Ilia och Milia efter några år blefwo fattiga och öfwergifna, bjöd hon dem till sig i den lilla stugan, der deras mor bott. Och när Ilia och Milia sågo huru man der lefde gladt och godt under arbete och bön, blefwo de sjelfwa arbetsama och fromma och förundrade sig mycket, att de allt dittills ej förstått, huru man skall finna den sanna lyckan på jorden.
Så gingo åren sakta bort. Ilia, Milia och Emilia blefwo efterhand gamla gummor, som klädde sig i bindmößor och stickade strumpor åt Emilias barn och barnabarn. En dag kom jag gående landswägen framåt till den lilla stugan. Och swalan från Egypti land war död och gamla mormor i stugan war död och Ilia, Milia och Emilia sjelfwa hade blifwit gamla och gråa i hufwudet. Men trädet, som planterades af swalans frö, det war allt lika ungt och grönt, och det doftade så outsägligt ljuft, fast det war om hösten och frukterna glimmade gula som guld mellan löfwen. Då tänkte jag på naturens ewiga ungdom, när allt menskligt åldras och förgås, och på Guds ewiga kärlek, när menskornas sinnen wexla som dagens wind. Och mitt hjerta blef wekt af både sorg och glädje, ty jag tänkte uppå huru detta träd skulle lefwa ännu hundrade år sedan den som planterat det multnat i grafwens gömma, och huru Guds allwisa nåd skulle lefwa ännu mycket längre än detta träd, ja i alla ewigheters ewighet. Det war rätt underligt att tänka derpå, och jag tror att jag gret.
Men de tre gummorna i sina bindmößor sutto der under trädet och drucko kaffe. De winkade mig till sig och jag såg att deras ansigten skeno af fromhet och glad förtröstan. Likasom hade de menat: hwad står du och gråter åt? Skulle wi sörja, tror du, för det wi blifwit gamla och gråa och för att detta träd skall öfwerlefwa oß? Nej nej, wi weta rätt wäl att själens ungdom kan blomstra ochså under gråa hår, när man är from i sitt hjerta och älskar Gud öfwer allting samt dernäst hwarandra inbördes. Då blir man som detta träd: efter hwar winter, när löfwen falla af sorg, kommer en ny wår, då blommorna knoppas i hopp och glädje. Och hwad sen om wi dö? Det är icke wi som dö; det bästa af wårt wäsende lefwer och kan aldrig dö. Ty ochså wår själ är som detta träd: ochså för den följer efter en kort winter en oförgänglig wår!
Wid det jag nu trodde mig läsa detta i gummornas anleten, hörde jag från trädet en sång, likasom af tusen fåglars qwitter. Det är möjligt att den sången icke hade ord, men likwäl förekom det mig så. Jag tyckte mig höra följande lilla wisa sjungas af fåglarnas späda röster:
Gud signe de kära barnen små, Som flitigt arbeta och gerna bedja må, När blommorna knoppas om wåren.
Gud signe de gamla med lockar grå, Som äro barn i hjertat och barnens fröjd förstå, När blommorna knoppas om wåren.
Ty rödaste guld och ädelsten, De göra ingen lycklig, de göra ingen ren, När blommorna knoppas om wåren.
Men arbete, kärlek och bön och tro, De bygga lifwets lycka, de bädda grafwens ro, När blommorna knoppas om wåren!
6. Sagan om Jättarne och Kung Autio.
Ett ber jag dig om, min raska goße och min goda flicka! När någon säger till dig: tro icke sagorna, de äro idel dikt och osanning! så swara du tillbaka: sagorna äro ingen osanning, det wet jag så wißt; sagorna ljuga icke.
Och när någon säger till dig: mitt barn, du skall ej inbilla dig att det nånsin funnits jättar i skogen, dwergar i bergen, wackra nymfer i källorna, små elfwor i månskenet, en gammal gubbe som heter Necken wid sjöstranden och dylikt mer! så swara du åt den som säger dig det: åh, jag wet wäl att de ha funnits, fast de ej finnas nu mera, sedan menniskornas stora klokhet och elakhet drifwit dem bort från deras fordna boningar.
Och när någon säger till dig: min goße, eller min flicka, du skall ej tro något som du ej kan begripa! så swara du tillbaka: o jag wet ganska wäl att man i werlden tror på oändeligt mycket, som man ej med sitt förstånd kan förklara. Ty skulle menniskan kunna begripa allt, så wore hon ju Gud sjelf och förmer än de heliga englarna, som alla dagar se Guds majestät och likwäl omöjligen kunna förstå huru Gud kan wara så outsägligt herrlig och stor.
Ja det är säkert och wißt, att mellan himmel och jord finnes mycket, som man ej kan se med ögonen eller höra med öronen eller fatta med händerna, utan endast ana och tro uppå, om man är from och god. Och derföre är det ej sagdt att man skall tro uppå alla spökhistorier och drömmar och spådomar i kort och kaffe; utan man skall tänka, att heliga böcker och många wackra sagor hafwa wißt icke utan grund talat om underliga warelser, hwilka fordom bott i luften och på jorden och i jordens innandöme, än elaka och fiendtliga, än goda och wänliga mot menniskors barn. Ack de skinande Guds englar med sina milda blåa ögon, de som breda sina stora hwita wingar öfwer goda barns bädd, när de sofwa i nattens mörker, hwad det måste smärta dem, när barnen löna deras wälwilja med otack och icke tro på dem och icke lyda deras ingifwelser! Och de wänliga wackra féer, som bo bakom bergen i slott af glimmande kristall, och de fina silfwerhwita elfwor, som dansa i darrande månsken öfwer ängarnas dagg, hwad skola de wäl tänka om menniskornas otro? Säg, kan man inte bli sorgsen i hjertat, när man i sagorna läser om, huru millioner små underbara wäsenden, drifna af menniskors ondska, flyttat från trakt till trakt och flugit i dufwohamnar öfwer dalar och skogar, sjungande:
O hwarför är himlen så hög Och jorden så wid Och otacksamheten på jorden så stor!
Men det är ej wärdt att sörja öfwer hwad som warit, fastän man håller af det wackra på jorden. Låt oß derföre tala om jättarna; det är åtminstone ej något att gråta åt.
Den som ej hört det förut, han må weta, att jemte de osynliga wackra wäsenden, som fordom bodde i blommor, berg och klara källor, funnos äfwen stygga, hiskliga och grymma warelser, widunderliga till kropp och själ samt ofta falska och elaka mot menniskorna. Sådana woro de swarta wanskapliga gnomerna i jordens djup, de gråa illistiga dwergarna, som i bergen hamrade sitt blanka guld, trollen som bodde i hålor och klyftor, men isynnerhet jättarne, om hwilka gamla sagor mycket tala. Deßa jättar hade bebott jorden alltsedan werldens första tider; de woro äldre än menniskorna samt mycket större och starkare än deßa. Men efter menniskorna woro dem i förstånd och slughet öfwerlägsna, så att jättarne måste, oaktadt all sin styrka, wika undan, draga sig till öde trakter och der dö ut, derföre hatade de menniskorna och gjorde dem allt upptänkeligt ondt, såsom att de dämde upp floder och sjöar, så att de öfwerswämmade åkrarna, skickade björnar och wargar att uppäta boskapen på betet, lockade menniskor till sig i skogarne och pinade dem till döds samt annat mer. Men isynnerhet woro jättarne kände som grymma menniskoätare, hwilka ingenting smakade bättre än menniskokött, särdeles af små barn. Derföre har man många historier om goßar och flickor, som plockat bär i skogen och der gått wilse, tills de kommit till ensliga bergsklyftor och andra hemska ställen, der strax en grufwelig jätte med långt skägg lurat på dem och gripit dem i håret samt uppätit dem på stället, eller åtminstone sparat dem till frukost andra dagen. Och då har det wäl stundom händt, att jätteflickorna och jättegummorna af medlidande gömt undan de små barnen under sängar och granrishögar samt sedan fört dem till deras föräldrar tillbaka, men det har hört till undantagen och mest har det gått så, att jättarne ätit upp de små, precis som andra bruka bita af en morot.
Det är ändå rätt bra, att inga jättar mera finnas.
Ingen lärer nu undra uppå, att mellan jättar och menniskor war en ständig fiendskap. Kom det till strid dem emellan, så slog jätten omkring sig med klippstycken och stora träd, dem han uppryckt med rötterna; menniskan deremot brukade list och blef wanligen segerwinnare. Jag är säker uppå att ni alla ha läst sagan om den tappre skräddaren, som slog ihjäl sju flugor på sin sirapssmörgås och sedan kände uppå sig att han war född till något stort och skref på sin sköld den inskriften: sju slagne i ett hugg! Nå, då wet ni ochså huru han slogs med jättarna; det är en löjlig berättelse. Deraf kan man finna, att jättarne woro lika dumma, som de woro stora; sådant kan wäl hända andra än jättar här i werlden. Men efter det med deras storlek följde att de tillika woro ofantligt starka, så har det icke sällan händt, att menniskorna öfwertalat dem att hjelpa sig med åtskilliga stora och tunga bygnadsarbeten, såsom wid uppförandet af höga torn, tjocka murar, widlyftiga kyrkor och fasta slott. I Swerige wet hwar bonde, att det war jätten Finn, som byggde domkyrkan i Lund, och derom slog han wad med Sankt Laurentius, under sådana wilkor, att om den helige mannen icke wißte jättens namn när kyrkan war byggd, skulle jätten få hans båda ögon till leksaker åt sina barn. Och färdig blef kyrkan, så när som på en endaste sten, och Sankt Laurentius gick och beredde sig tåligt att gifwa sina ögon till pris, då han plötsligen hörde en jätteqwinnas waggsång:
Sof liten Sölwe, sof, sonen min! Din fader Finn, Han sitter och murar derofwan.
Sof, liten Gerda, skön dotter min! Din fader Finn Till qwällen kommer med gåfwan.
Då blef den helige Laurentius glad i sitt sinne och ropade till jätten: "Kom ner, du Finn! mina ögon har Gud bewarat.” Och wred blef jätten, det kan man tro, och han skakade kyrkan med all sin kraft, i tanke att bryta den åter omkull, men bäst han skakade, blef han plötsligen förwandlad till sten, och kyrkan står orubblig i denna dag.
Likaså går den sägen i folkets mun, att jättarne byggt flera af de äldsta kyrkor i Finland, om hwilka man annars ej kan begripa, huru menniskohänder kunnat lyfta så ofantligt stora stenar upp på murarna. Med wißhet säger man detta om Pedersöre sockenkyrka, hwars torn är mycket högt; osagdt, huru det må wara med sjelfwa Åbo domkyrka. Den som läst sagan om Rephanut, har säkert icke glömt att detta skepp blef bygdt af jättehänder. Säkert är ochså, att här och der på de finska kusterna finnas djupa och runda hål likasom inswarfwade i klipporna, och att folket kallar sådana till jättegrytor; fastän man har swårt att förstå huru jättarne burit sig åt att koka i dem, om man ej will tro att de upptändt sin eld under klippan och inuti den. Deßutom ser man på flera ställen längre upp i landet och äfwen i Österbotten nära hafsstranden grufweligen stora maßor af moßbelupna stenar på ett underligt sätt uppstapplade öfwer hwarandra i stora kummel, alldeles som om ett himmelshögt slott der i tiden sammanstörtat. Om så är, det må den swära på som bättre wet; nog ser det så ut. Det är ochså om ett sådant wildt och förfallet jätteslott, som wi strax skola få höra en märkwärdig saga.
Ty det war isynnerhet till den högsta nordens ödemarker, på gränsen af Lappland, som jättarne i sednare tider drogo sig undan menniskorna. Det är ochså der man ännu hör berättelsen om jätteflickan, som en morgon gick ut på fältet och fann en bonde som gick och plöjde. Hwad månne detta wara för en torndyfwel? tänkte jätteflickan, och derpå tog hon bonden med både häst och plog, lyftade dem helt warligt i sitt förkläde och gick hem till sin far, sägande: pappa, jag har hittat en skrått! Men fadren bannade henne och sade: mitt barn, gack genast och för denna pyßling till hans ställe igen, ty deßa äro de som efter oß skola besitta detta landet. Och flickan förundrade sig.
Högt upp i norden i den trakt, som kallas Paldamo och der Kajana stad är belägen, samt wid den stormiga sjö, som på kartorna återfinnes under namn af Uleå träsk, bodde för långa tider sedan en finngubbe wid namn Karhu-Tapani. Till yrket war han nybyggare, d. w. s. han hade flyttat upp till en öde trakt, der ingen yxa dånat i skogen och ingen plog ristat sina fåror i jorden, och der födde han sig med swedjande och jagt. Tapani eller Staffan war det namn han fått i dopet, men Karhu-Tapani, d. ä. Björn-Staffan, kallades han, emedan på hela nejden wida omkring fanns ingen björnskytt så stark, så modig och så lycklig som han. I hundrade björnars bringa hade han rännt sitt hwaßa spjut; ingen wißte så wäl som han att mellan drifwor och snår uppsöka skogens kung. Hans namn war wida berömdt i skogsbygderna.