Part 2

Nu skulle man wända i Östersjön, för att segla ut genom Öresund och Kattegat, och det war icke det lättaste. Det brassades och det halades på den fason, att man så när i en knapp wändning seglat twärs öfwer Köpenhamn, men ändtligen gick skeppet öfwer stag, och nu styrde man med full sida wind rakt in i Öresund. Hejsan! ropade kapten, och hurra! skrek manskapet, men de hade ännu icke hejat och hurrat ut, när skeppet törnade på och blef fastsittande, som om det blifwit ditkiladt. Och det war i sanning icke underligt, ty när man närmare såg sig om, befanns att skeppet war bredare än hela sundet, och att det följaktligen satt fast alldeles likt en pojke, som pinat in hufwudet mellan twenne plankspolar och icke får det ut igen.

Der stod nu Rephanut. Af den häftiga stöten hade kaptenen och samtliga manskapet fallit att sitta, och ingen lärer finna det underligt, att i denna ställning hurraropen fastnade dem i halsen. Man kan föreställa sig, huru der nu bråkades och braßades, för att komma loß på flott watten igen. Men ehuru winden gjorde sitt till och wågorna sitt, för att lyfta skeppet och skjuta det tillbaka, så blef deraf ingenting. Det stod ohjelpligen der, och när både kapten och manskap arbetat sig trötta, togo de för sig af last och inventarier allt hwad de kunde samt begåfwo sig i land.

I fulla sex weckor stod Rephanut sålunda på grund och efterhand hade Danskar och Swenskar, som kommo hoptals för att bese detta mirakel, plundrat allt hwad skeppet tillhörde. Säkert är åtminstone, att på den tiden hwar torpare på hela danska kusten hade råd att bestå sig åkerbärssylt till desert uppå mjölgröt och paltbröd. Men efter de sex weckornas förlopp kommo swåra klagomål till Kungen af Danmark. Skeppet Rephanut, så sade man, stänger hela sundet fast som med en brygga, så att intet skepp der kan komma hwarken ut eller in. I Kattegat ligga redan 600 fartyg och wänta på att slippa in och i Östersjön 700, som wänta på att slippa ut. Hela werldens handel tar en obotlig skada, ja det går så långt, att man rättnu ej mera kan få kaffe till Kungens kök och champagne till hans bord, om Kungen ej skaffar bort Rephanut. Och dertill, sade man, kommer en annan swår olycka. Man wet att i Östersjön och deß wikar många stora strömmar flyta ut. När nu skeppet Rephanut fördämmer Östersjöns bästa aflopp, så uppstå häraf grufweliga öfwerswämningar, hela länder dränkas, hela städer förstöras i grund och rikets undergång är för handen, om Kungen ej är så nådig och skaffar bort Rephanut.

Detta tog Kungen i öfwerwägande, och för att med ens göra slut på detta förhatliga fartyget, gaf han ordres åt sex linieskepp och 8 fregatter att lägga sig alla i en rad med bredsidorna sträckta twärs öfwer sundet och afloßa sina kanoner på Rephanut, för att förstöra det ända till sista spillran. Så skedde ock som Kungen befallt. Alla skeppen lade sig på det anwista stället och på en wink af Kungen skulle alla afloßa sina kanoner på engång. Man beredde sig på en förfärlig knall och alla officerare hade knutit silkesnäsdukar om sina öron, för att ej få dem i ewigt baklås. Ett! sade Kungen. Tu! Tre! — men icke ett skott small af. Hwad pocker är det här? skrek Kungen, der han stod på slottswallen. Kanske man ej förstått mig. Ett! tu! tre! — nej icke att man skulle ha hört en knäpp, ehuru man såg flera hundrade luntor blänka. Det war så tyst, att man kunnat höra en mygga surra.

Det här går för långt, ropade Kungen i wredesmod. Jag tror man will gäcka min kungliga wilja. Fort adjutant, rapportera in orsaken, hwarföre de ej skjuta!

Adjutanten flög af som en pil och war lika hastigt tillbaka. Ers Majestät, sade han och förde handen till hatten, jag får i underdånighet rapportera det allrabesynnerligaste förhållande. Ers Majestäts befallning har blifwit punktligt åtlydd, alla kanonerna laddade med skarpa skott, luntorna tända och förda till fänghålen i samma ögonblick Ers Majestät sade: tre! Och likwäl, så otroligt det låter, brann ej ett enda skott af.

Det måste warit något fel i laddningen, sade Kungen. Man skall ladda om alla kanonerna på det sorgfälligaste och åter fyra af på kommando.

Befallningen åtlyddes på ögonblicket, kanonerna laddades om, tecken gafs, men ogörligt nej, det smällde ej! Håren reste sig af förundran på hela kongliga danska sjöequipaget; officerarnes stångpiskor stodo upprätt i höjden. Det är fel i krutet, sade man. Om Ers Majestät så befaller, så hämta wi nytt krut och lägga deraf ett par hundra centner in i skrofwet på Rephanut, så spränga wi det ofelbart i luften.

Kungen gaf dertill sitt bifall, och innerst i det till undergång dömda skeppet lades nu ett helt berg af det finaste polerade krut, tillräckligt att spränga i stycken hela Köpenhamn. Alla närwarande drogo sig försigtigtwis långt derifrån och qwarlemnade blott en grof mißgerningsman, hwilken dagen derpå skulle mista hufwudet, men nu fått nåd på det wilkor, att han skulle påtända en famns lång swafweltråd, som ledde till krutet, hwarefter det stode honom fritt att kasta sig i sjön och simma undan det fortaste han kunde. Allt folk i Köpenhamn och Helsingör blef strängeligen tillsagdt att hålla sig inne i källrar och kamrar, för den faseliga explosionens skull. Hwarochen wäntade nu med bäfwan att hafwet skulle remna af den ofanteliga smällen; man såg den lifdömde swänga sin lunta och hoppa i sjön, man såg genom kikare swafweltråden brinna, och i samma ögonblick....

.... i samma ögonblick hördes platt ingenting.

Det hade gått med minan alldeles som med kanonaden.

Kungen befallte nu i rättwis wrede att ditkalla den som tillwerkat krutet och frågade om han hade lust att dömas som riksförrädare, efter han sålt åt kronan sådant krut, som icke fattade eld. Den stackars mannen bråkade förgäfwes sin hjerna med att utfundera orsaken, och anhöll som en nåd att sjelf få anställa ett försök. När detta icke lyckades bättre, än det förra, bars krutet åter på landbacken och mißgerningsmannen, som wille bewisa att han werkligen förgäfwes antändt krutet, begaf sig till kruthögen, wadade upp till knäna i det swarta och stack en brinnande swafwelsticka deri. Genast sken en blixt genom hela nejden, en fruktanswärd knall skakade luften, ett ofantligt rökmoln höjde sig öfwer stället och man trodde ej annat, än att jorden skulle remna i stycken. Krutet hade fattat eld och af fången som tände på fanns sedan ej en bit så stort som ett potatis engång. Ett grufligt tillbud war det; hela danska armén blef lomhörd, och man säger att från den dagen har allt hwad officerare heter en obegripelig afsky för krut.

Då framträdde till Kungen en gammal amiral, förde handen till pannan och sade: Ers Majestät, jag ber att i underdånighet få yttra min mening. Skeppet Rephanut synes mig förtrolladt mot eld, luft och watten, hwilket jag sluter deraf, att hwarken wind, wåg eller krut förmått göra detsama den ringaste skada. Jag får derföre i underdånighet föreslå, att man försöker om icke jern får makt öfwer detta finska widunder och att man skickar 10,000 timmermän för att hugga det i stycken, hwarefter man af wirket kan bygga hela danska flottan ny. Lyckas detta, så skall Ers Majestäts flotta, förmedelst beswärjelsens makt, blifwa för alla tider oöfwerwinnerlig.

Detta råd syntes Kungen godt och anstalt fogades genast om uppbåd af alla timmermän i Köpenhamn, för att lägga hand på Rephanut. Men se! när folket kom med sina yxor och bilor för att sönderhugga fartyget, hade något tilldragit sig, som man icke wäntat. Sannolikt hade de hedniska trollmakter, som fogat skeppet tillsamman, icke unnat menniskor någon redbar nytta deraf, utan genom deras tillskyndelse hade der infunnit sig en ganska liten mask, som med otrolig hastighet söndergnagade fartyget, så att hafwet wida omkring war hwitt af det trädmjöl eller sågspån, i hwilket timret förwandlades under maskens tänder. Alltså förgicks det stora skeppet Rephanut genom en liten mask, och Konungens folk hann deraf ej rädda mer än ett litet stycke af brädgången, hwilket stycke likwäl war stort nog för att deraf bygga en hel kyrka. Många år ha förgått sedan detta hände, men det finns ej den sjöman, som seglar på wattnen mellan Torneå och Ålands haf, och som icke hört talas om Rephanut. Ännu stundom när det i Qvarken och Östersjön uppstår tjocka i sjön och töcknen taga förunderliga gestalter i morgonskymningen, tror man sig midt i dimman se ett ofanteligt skrof med mäster, som höja sig ofwan molnen, och segel, som fladdra på sällsamt wis för luftdraget. Då skaka de gamla matroserna på hufwudet och säga sinsemellan: det syntes igen, det der du wet. Nog lär det wara rådligast för kapten att lägga bi.

Men hwad Tuna Pehr och trollkarlen sade om skeppets förlust, derom har man inga säkra underrättelser. Hwad man med wißhet wet, det är att Tuna Pehr från den stunden blef fattigare och fattigare, tills han sist fick gå på rota gård och gård emellan. Trollkarlen åter blef från den dagen allt gråare och gråare, till han såg ut i ansigtet som ett getingsbo, och derpå förswann han, och ingen wißte hwart. Men aldrig får man mera se ett sådant skepp som Rephanut.

3. Fattig-Gubben.

Har någon sett Lochteå fattiggubbe? Han står der wid kyrktrappan, klädd i blå frack och gula byxor, — hwilket påtagligen är alldeles för gentilt för en fattiggubbe — och sträcker ut handen åt alla resande, som fara på wägen, och alla andäktiga, som färdas till kyrkan. Der har han stått sina femtio år och mer och begärt allmosor, och ingen kan räkna alla de trestyfwersslantar och femkopekar, som under tidernas lopp trillat in genom det lilla hålet i hans barm. Ja när han war ny, hände sig att der kommo bondgummor med silfwerriksdalrar i halsdukssnibben och wille försöka om månntro ochså en stor penning skulle rymmas in i hålet, och så har silfwerriksdalern af wåda fallit dit in och blifwit der, huru än gummorna deröfwer beskifwat sig. Man skulle tycka att han borde nu redan wara åtminstone så rik som ett kommerseråd, när han på det sättet samlat i många år, men långt derifrån. Twärtom kan man säga att han blifwit allt fattigare, ju längre han stått der; åtminstone har han blifwit mycket urblekt och glåmig i ansigtet, och ett stycke af näsan har fallit af och blifwit bortsopadt jemte annat skräp. Man är ej fattiggubbe för ro skull heller. Det kostar på att natt och dag stå och tigga wid landswägen, det må blåsa och regna och snöga och frysa aldrig så; och mest går det en till sinnes, att se kyrkwäktaren komma engång i månaden och öppna luckan i ens rygg och taga ut alla de skatter man samlat. Hwad hjelper det fattiggubben att gnida och hushålla, att ständigt se ömkelig ut och tigga ihop sina styfrar, när hela rikedomen om en månad går sin kos genom ryggen? Nej, man kan wäl säga, att det är en hundpost, att stå så der till allas spektakel och äta koppar och silfwer och wara lika mager och eländig ändå i alla sina dagar.

Men med Lochteå fattiggubben är det en egen historia, och den skall jag berätta. I socknen bodde fordom en gammal inhysing, wid namn Pietari, wanligen kallad ¯Puu-Pietari¯ eller Träd-Peter, emedan han war en utomordentligt trädslög man, som kunde med sin lilla tälgknif utskära de förunderligaste saker, icke allenast hästar åt bondpojkarne, utan jemwäl fläkterörnar, gripar, dockor och allehanda konstiga figurer. Men i sitt hjerta war Puu-Pietari en sniken och arglistig man, som icke tänkte på annat, än att samla pengar på hwad sätt som helst. Ja han war så girig, att han under en sten i skogen hade nedgräft en skatt af flera hundrade riksdaler i silfwer och guld, hwilken han samlat dels genom trädslöjd, dels genom tiggande under många år; men deraf wißte ingen, emedan den gamle skalken utwärtes ställde sig såsom den allrafattigaste usling, med hwars trasor och magerhet hwarochen hade medlidande.

När man nu wid kyrkostämman kom öfwerens derom att socknen behöfde en fattiggubbe, beslöts enstämmigt att denne skulle förfärdigas af Puu-Pietari, både för hans händighets och hans fattigdoms skull, för att skaffa honom förtjenst. Så skedde ock; men ingen war med detta uppdrag belåtnare, än Puu-Pietari sjelf, ty han hade i sitt sinne utfunderat, huruledes fattiggubben skulle för honom blifwa en riklig inkomstkälla. För detta ändamål hittade han på följande skälmstycke.

En fattiggubbes mage är, som man wet, ihålig. Dit infalla alla slantar, som gifmilda menniskor insticka genom hålet i gubbens bröst, och deßa penningar uttagas sedan genom en wäl tilläst lucka i gubbens rygg. På sidan om denna lucka, till hwilken kyrkowäktaren ensam hade nyckeln, hade nu Puu-Pietari anbragt en lönnlucka, så konstigt inpaßad, att ingen kunde märka den. När nu fattiggubben blef uppställd på sin plats och den ena slanten efter den andra trillade ned i hans innandöme, passade Puu-Pietari uppå någon mörk natt, när månen icke sken, och tömde genom lönnluckan fattiggubbens samlade skatter. Men så klok war den skälmen, att han icke roffade åt sig allt som för tillfället fanns, utan alltid för syn skull lemnade några slantar qwar, på det man ej skulle mißtänka en tjufwahand, utan tro att den sparsama allmogen icke bestått de fattiga mer än så. Detta fortfor så en lång tid, och Puu-Pietaris egen gömma under stenen blef allt rikare, men fattigkaßan hade så klena inkomster, att hwarochen förundrade sig.

En söndag wid månadens slut, när kyrkowäktaren efter wanligheten redowisade för hwad han uppburit, rynkade kyrkoherden på ögonbrynen och sade med owanligt sträng ton: "hör på, min kära wäktare, jag har all anledning att anse er för en redlig och rättskaffens man, men jag får tillstå, att detta förhållande med fattiggubben förefaller mig ganska besynnerligt. Har jag icke sjelf med egna ögon sett, huru folket hoptals stått om söndagarna kring fattiggubben och ordentligen trängts, hwem som förr skulle hinna lägga dit sin slant, och likwäl, när ni redowisar för hwad som influtit, påstår ni er ha fått på hela månaden några skillingar blott. Hwad skall jag tänka derom, min kära kyrkowäktare? Lås och lucka äro, som ni sjelf säger, oskadade, och likwäl ser det ut, som wore här stöld begången.”

Man kan föreställa sig, att wäktaren wid detta tal blef illa till mods. Han insåg att kyrkoherden hade fullkomligen rätt, men han begrep tillika, att mißtanken för tjufnad närmast skulle falla på honom sjelf, som hade nyckeln om händer. Han wißte derföre ej annat råd, än föreslå, att nedtaga fattiggubben, undersöka honom mycket noga, ändra hans lås och banda honom med jern, wärre än en lifstidsfånge. Detta förslag gillade äfwen kyrkoherden och man beslöt att påföljande måndagsmorgon anställa en noggrann besigtning med fattiggubben.

Emellertid när wäktaren kom hem till sig, kunde han ej underlåta att yppa sina bekymmer och pastorns mißtankar för wäktaremor samt berätta för henne, huruledes man i morgon skulle syna fattiggubben. Händelsen fogade dock ej bättre, än att Puu-Pietari råkade sitta i en wrå af stugan och skrapa grötgrytan, när detta talades far och mor emellan. Strax blef den gamle skälmen i sin tur illa till mods och tänkte wid sig sjelf: om man nu noga undersöker fattiggubben, så hittar man wäl slutligen min lönnlucka och så begriper hwar menniska, att det är jag, som tullat gubbens innanmäten. Nej, här är intet annat råd på, än genast i natt gå till kyrkan, bryta lös fattiggubben från wäggen, bära honom till skogen och i största tysthet göra en brasa på honom. Då tänker jag det skall wara slut med alla besigtningar, och hwem kan bewisa att det är jag, som mördat fattiggubben.

Puu-Pietari war ej heller sen att utföra detta sitt arglistiga uppsåt. Så snart natten inbrutit, smög han sig ut, försedd med en yxa och en kofot, hwarmed man plär bryta ut jern, samt begaf sig till kyrkan. Det war wid nyårstiden, således midt i wintern, och så kallt att det sprakade i knutarna och snön knarrade under fötterna på den gamle bofwen. Puu-Pietari lät sig likwäl icke förskräcka, utan wandrade på. Det enda som bekymrade honom war att det just råkade wara fullmåne då; men han tröstade sig med, att nattetid inga menniskor skulle färdas på wägen i denna köld, och deßutom foro der just nu öfwer månen några swarta moln.

När Pietari kommit till kyrkan och ingen lefwande warelse syntes i hela nejden, började han hurtigt sitt nattliga arbete. Det kostade ej liten möda att lösbryta de starka jernband, som fasthöllo fattiggubben wid kyrkwäggen, men det war ej första gången Puu-Pietari haft sådant arbete för sig, och derföre lyckades det honom slutligen. Wäl tjugu gånger hade han blåst i sina frusna händer, när jernbanden ändtligen loßnade, och utom sig af ifwer och förnöjelse grep han nu fattiggubben hårdt i nacken, ruskade honom ett par gånger och störtade honom derpå burdus ned från kyrktrappan, i mening att sedan släpa honom till skogen och nedgräfwa honom i snön, tills han wid paßligt tillfälle kunde lägga torra qwistar omkring honom och göra en brasa på alltsammans.

Fattiggubbens tillwarelse hängde således på ett hårstrå. Men en oförmodad händelse räddade honom.

Puu-Pietari stod just i begrepp att sjelf nedhoppa från kyrktrappan, för att fullborda sitt elaka uppsåt, då han till sin förskräckelse hörde steg af kommande menniskor knarra på den nära landswägen. Till råga på mißödet gick månen i detsamma ur molnet och lyste med sitt klara hwita sken öfwer kyrkan och wägen och skogen och hela det wintriga snöklädda landskapet widt omkring. Hwad skulle nu Puu-Pietari företaga sig? Springa sin wäg? ingalunda, han skulle då genast upptäckts. Huka sig ned och krypa bakom kyrkmuren? Ja, det hade kunnat låta göra sig, om fattiggubben stått qwar på sin plats. Men nu låg han med näsan platt i snödrifwan bredwid trappan och, när månen sken så klart, måste man från wägen wid första ögonkastet upptäcka att fattiggubben war sin kos. Pietari wißte i hastigheten ej bättre, än att ställa sig sjelf på fattiggubbens wanliga plats uppå trappan och, likasom han, sträcka ut handen mot landswägen. Stor sak om kostymen ej är precis lika, tänkte skälmen inom sig; det är ändå ej så ljust, att man urskiljer det från wägen, och jag agerar fattiggubbe ett par minuter, tills de der junkarena paßerat i allsköns ro förbi.

Alltså klef Puu-Pietari upp på fattiggubbens plats och stod der kapprak, orörlig och trädaktig, alldeles som hade han warit sina egna händers werk.

Men junkarena på wägen woro twenne rymmare från Korsholms häkte, hwilka färdades så här sent nattetid, för att ej komma i obehaglig beröring med länsman och fångföraren. De woro just stadde på en upptäcktsresa framåt kyrkobyn, för att undersöka lås och bomar i ett och annat af böndernas wisthus samt möjligen knalta sig till någon hygglig fårskinnspels, ty man är ej fritagen från att hungra och frysa för det man är rymmare. Wid det de nu paßerade förbi kyrkan i månskenet, warseblef den ene af dem Puu-Pietari på kyrktrappan och tog honom ganska riktigt för en fattiggubbe, som meningen war. Paßpå! sade han åt sin kamrat, der står en fattiggubbe, och efter det nu är så godt tillfälle, så tycker jag att wi kunde gå och knipa hans pengar förrän wi begifwa oß till byn.

Sagdt och gjordt, den andre fann förslaget godt, och strax styrde de båda skälmarne sin kosa rakt till den tredje skälmen; Puu-Pietari hisnade och häpnade, när han oförmodadt befann sig i så godt sällskap. Han tog för afgjordt att man upptäckt hans knep och kom för att gripa honom, men så stor war hans förskräckelse, att när han wille springa sin wäg, nekade fötterna sin tjenst, och så hände att han blef qwarstående kapprak, orörlig och trädaktig som förr. Rymmarne å sin sida anade intet oråd, utan satte sig ned på trappan för att pusta ut och öfwerlägga om bästa sättet att komma åt fattiggubbens penningar.

"Här står han, den snåla kanaljen, sade den ene, och skäms ej att år ut och år in stjäla hederligt folks penningar,” och dermed syftade han på fattiggubbens tiggeri, men Puu-Pietari tog det åt sig och darrade i alla leder både af rädsla och köld.

"Ja nu skall det ock bli slut med honom, genmälde den andre rymmaren. Månntro wi börja med att hugga hufwudet af honom?”

"Jag tänker, swarade kamraten, att wi först hugga benen af honom och sedan hacka honom i små bitar, (Puu-Pietari tog det allt åt sig).

"Det kan wara nog, menade den andre, att wi först ta upp magen på honom och sedan bränna upp honom” (Puu-Pietari tyckte sig redan känna en försmak af det öde han sjelf ämnat fattiggubben).

"Låt oß gripa den rackarn i kragen,” sade den förste, och derwid kastade han försmädligt sina stelfrusna skinnhandskar i ansigtet på den förmente fattiggubben. Äfwen denna smälek höll Puu-Pietari tålmodigt till godo. Men nu grep den ena rymmarn belåtet i kragen och den andre lyftade yxan, för att slå till. Då kunde Puu-Pietari ej längre uthärda med sin roll, utan började spjerna med händer och fötter samt satte till att gallskrika, så det ekade i hela nejden widt och bredt omkring. Detta åter war för rymmarne högst oförmodadt. Förr hade de wäntat att kyrktuppen skulle gala, än att fattiggubben skulle sparka omkring sig och skrika. De kunde ej annat tro, än att här war å färde ett grufweligt spökeri och att hin onde i egen person farit i fattiggubben, för att anamma dem midt under deras nidingsdåd. De upphäfde nu i sin tur ömkeliga nödrop och sökte att komma sin kos det fortaste de kunde, men det lyckades ej bättre, än att hela sällskapet i största willerwalla ramlade ut för kyrktrappan, och der lågo nu alla tre skälmarne öfwer hwarandra i snödrifwan, skrikande och spjernande — Puu-Pietari i den tron att man wille gripa honom på bar gerning och göra af med honom, rymmarne åter i den förmodan, att sjelfwa afgrundens furste låg i lufwen på dem.

På sådana tankar kommer man när man har ett ondt samwete.

Nu fogade lyckan så förunderligt, att länsman i socknen just samma afton fått spaning uppå att de båda rymmarne skulle finnas i nejden, och som han war en nitisk man, hade han i all tysthet begifwit sig på ströftåg till natten, i den riktiga förmodan, att skälmarne den tiden skulle wara i rörelse. Det paßade ock så särdeles wäl, att han, med ett par handfasta karlar i sällskap, råkade färdas wägen framåt till kyrkan, när han hörde det besynnerliga skrikandet, som gjorde ett så sällsamt afbrott i winternattens ödsliga stillhet. Strax skyndade han till stället, efter han ej kunde annat tro, än att banditerne öfwerfallit någon fredlig innewånare i byn. Men hans förundran blef icke liten, då han i stället fann de tre skälmarne på det ursinnigaste lufwas och brottas i en hög wid kyrktrappan, och han war ej heller sen att göra ett hastigt slut på deras strid. Rymmarne kände han genast igen och lät så stadigt basta och binda dem, att ingen fattiggubbe i werlden behöfde widare frukta för deras besök. Puu-Pietari war han i början böjd att anse för en hederlig karl, som blifwit oskyldigt öfwerfallen, men den stackars inhysingen, som allt war i den tron, att hans skälmstycke war upptäckt, började så ömkeligen bedja om nåd och miskund, att länsman drog öronen åt sig och tänkte: den der har wißt ock någon trasa i byket. Och ganska riktigt när länsman med stränga ord begärde få weta hwad Puu-Pietari gjorde så här dags wid kyrkan, så bekände den gamle skalken sitt arga fuffens med fattiggubben och lofwade, för att slippa fästning och spö, hela sin samlade skatt till ersättning åt de fattiga.

Och härmed är historien om Puu-Pietari slut. Men fattiggubben blef ännu samma natt inburen till kyrkowäktaren samt noga synad och omlagad, så att ingen mera kunde olofligen tillegna sig hans rikedomar, hwarefter han ställdes på sitt ställe igen. Hwarochen som far förbi Lochteå kyrka kan ännu se honom på hans gamla plats wid kyrkodörren. Han ser dock, som sagdt war, numera mycket gammal och glåmig ut och näsan den är för ewigt sin kos, såwida man ej en wacker dag skickar honom till kliniska institutet i Helsingfors, der doktorerna göra nya näsor, precis som andra menniskor göra lertuppar och sockerdockor.