Part 1

Sagor af Z. Topelius.

Första Samlingen.

Med 8 kolorerade plancher.

HELSINGFORS, HOS A. W. ¯GRÖNDAHL¯. 1847.

Imprimatur:

_¯G. Rein.¯_

Innehåll.

1. Kyrktuppen sid. 1

2. Skeppet Rephanut " 10

3. Fattig-Gubben " 26

4. William Sellsing och hans katt " 38

5. Swalan från Egypti land " 55

6. Sagan om Jättarne och Kung Autio " 69

Företal

till alla dem som hålla af vackra sagor.

_Det var engång en gammal gammal gumma, Som bodde i en liten liten stuga, Och ständigt hördes hennes spinnrock brumma, Och frusen var hon som en vinterfluga._

_Och ständigt såg man hennes brasa brinna— Hur skulle annars hon sitt kaffe laga?— Hon kunde ytterst fina trådar spinna, Men spann ock hop rätt mången vacker saga._

_Ty ingen kunde så som hon berätta Om bergens troll, som uti klyftan skratta, Om elfvor ljufva, älskliga och lätta, Som dansa uppå ängens blomstermatta;_

_Om skogens rån, som uppå grenen gunga, Och vilde jägarns jagt i höstenatten; Om dalens nymfer, som i källan sjunga, Och draken, som beständigt glor på skatten;_

_Om Neckens vackra sång i sommarqvällen; Om tappre riddare och sköna tärnor; Om grymme jättars röfvarslott i fjällen; Om sjöns koraller och om himlens stjernor._

_Men helst ändå hon brukade förtälja Om ljusa englar, som sig uppenbarat, Om goda barn, som dygdens vägar välja, Hur Herren Gud dem underligt bevarat._

_Nu är hon död, den kära gamla gumman. Af sagorna jag säkert mången glömde; Men några mins jag än; och liksom blomman Ur fröet vexer, som i jord man gömde,_

_Så ur den halft förgätna sagoringen En verld af under vexte i mitt sinne. Jag målar den så godt jag kan, och ingen Skall skratta åt den gamla gummans minne._

1. Kyrktuppen.

Nu få wi höra en mycket märkwärdig saga, som ochså kunde heta: ¯högmod går för fall¯, men eftersom der talas bara om en kyrktupp, så må den heta efter honom, och hwarochen får tänka om den just hwad han behagar.

Det war engång en kyrktupp, som satt uppå ett mycket högt torn. Hwarifrån, han war hemma och huru han kommit sig så högt upp i werlden, det är minsann intet godt att säga. Wißt tror man att hans pappa war ingen wanlig tupp, utan en timmerman, som kunde skära i träd både fläkterörnar och skepp, och så tror man att timmermannen lagat honom af en stock och hißat honom med tåg upp på tornet, efter han war stocklat och ej kunde lära sig flyga. Men kanske tar man fel; kanske war han fordom premiertupp i den stora fédrottningen Gilimiliadolgas hönshus och råkade på en af sina utflygter komma för nära kyrkan, och allt hedniskt otyg, som kommer den för nära, förwandlas i ögonblicket till träd eller sten. Alltnog, kyrktuppen satt nu på tornet allrahögst upp, så högt att derifrån syntes hela jorden ej stort större än en pankaka och menniskorna liksom flugor, hwilka sprungo omkring och snålades på pankakan, tills någon kom och körde bort dem derifrån.

Kyrktuppen war mycket stor. Han hade en hög rödmålad tuppkam ofwanför näbben, gröna ögon så stora som trädtallrikar och en mycket yfwig stjert. I hans mage rymdes wäl tre tunnor råg, så glupsk war han. Ochså må man tro att han war högfärdig. För det han war så stor och satt så högt upp, tyckte han ingen i werlden war hans like. Annars säger man om alla tuppar att de ha en släng af högfärdssjukan och det kan man wäl se på deras fasoner, när de sitta och brösta sig på sophögen och sträcka näbben i wädret, liksom wille de säga till hwarochen som ser dem: hwad är du för fnask?

Men man skall få se att sådant slutas illa. Mången stormodig tupp har mistat nacken, när hans herrskap ställt till kalas, och sedan han en stund flaxat omkring utan hufwud och suttit fundersam på planket, har han utan krus blifwit plockad och lagd i stekgrytan och till slut blifwit uppäten, precis som andra fåglar, med ordentlig sås och lingonsylt och gurkor.

Kanske war det för det han wißte att han ej dugde att halshuggas och ätas, som kyrktuppen war ännu mycket högfärdigare än andra tuppar. Hwart han än koxade omkring med sina stora gröna ögon, såg han ingen i hela werlden som satt så högt upp som han. Han började derföre tro, att han war förmer än alla andra och att hela werlden borde wara honom underdånig, och derwid tänkte han wid sig sjelf så här:

"Jag är en stor tupp, en mycket förnäm och ståtelig tupp är jag. Min like bland tuppar finns inte. Jag är ett riktigt tuppmajestät. Det syns påtagligen att den här kyrkan är bygd enkom för min skull, för att skaffa mig en plats, som är wärdig min höga rang. Och efter jag sitter högst på kyrkan, så måtte jag wäl wara den, hwilken man dyrkar som den högste; till min ära uppstämmer orgeln sina lofsånger, och menniskorna här nedanföre, som hwar söndag samlas här omkring kyrkan, komma hit blott för att tillbedja mig. Ja det är wißt, att en stor, en mäktig, en högst förnäm tupp är jag."

Men förnämt folk har stundom rätt ledsamt, och det hade ochså kyrktuppen. Flyga kunde han inte, arbeta wille han inte och äta behöfde han inte. Det war ej utan, att han ju ibland med en wiß afund betraktade prostens höns, som någongång trippade ända fram till tornfoten och krafsade så behändigt upp sanden och plockade sig ett och annat korn.

En dag hände sig att en kråka råkade flyga öfwer kyrkan nära förbi kyrktuppen, som satt der fnurrig och twär och förargade sig öfwer att någon understod sig flyga nästan likaså högt som han behagade sitta.

"Qua! qua! skrek kråkan, hur står till, tupp?"

"Hwad angår det dig? snäste tuppen. Jag tycker du åtminstone kunde kalla mig Ers Excellens."

"Hjertans hjerna, skrattade kråkan. Men så säg mig, blir det inte i längden tråkigt för Ers Excellens att sitta så der ensam och göra ingenting. Jag tycker Ers Excellens skulle gifta sig.”

"Jag gifta mig? sade kyrktuppen. Hwar skulle jag finna någon höna så hög och förnäm, att jag utan skada för min rang kunde fria?”

"Ers Excellens har rätt, en sådan finns ej i hela werlden. Men åtminstone borde Ers Excellens ta sig något arbete för händer. Sådant förkortar tiden och gör att man blir glad till sinnes som en spelman.”

"Arbete? fnurrade tuppen och såg på kråkan med mycket förakt. Stort och förnämt folk brukar aldrig arbeta. Det paßar sig inte.”

"Åhå, tänkte kråkan wid sig sjelf när hon flög bort, du har ej mycket sett dig omkring i werlden, kära tupp, så högt du än sitter. Jag wet rätt wäl att högtuppsatt folk ofta har mera arbete och bekymmer än de som äro lägre. Men sådana der dumdryga kaxar, som kyrktuppen der, tro förnämheten bestå deruti att man ej gör Guds skapade grand, utan sitter stocklat och låter andra paßa upp sig och har hjertans ledsamt. Det syns ochså att kyrktuppen är flera hundra år gammal och tänker så som man tänkte i hans ungdomstid, ty nu begriper man bättre än förr att alla warelser på jorden måste arbeta och wara flitiga, om de wilja wara lyckliga och nöjda. Det förstår inte tuppen, utan för det han är så genomlat, så säger han: det paßar sig ej för mig att arbeta.”

Och så war det werkligen som kråkan trodde. Tuppen war lat och högfärdig, det war hela saken. I flera hundra år hade han suttit deruppe på tornspetsen och ej gjort strå i kors, ej engång så mycket som galat; ja han war så lat, att han ej rört sig ur fläcken på alla de hundra åren; då kan man tänka huru genompiskadt lat han war. Han hade nu riktigt behöft sig en risbastu. Men wi få wäl höra huru det gick med honom.

En wacker dag, när kyrktuppen som wanligt satt och stirrade ut i himlens blå och såg mycket menande ut, fastän han tänkte just ingenting, såg han med förundran en stor hop folk nedanför kyrkan. Hwad kan det wara? tänkte han, det är ju ingen söndag i dag. Snart nog fick han ochså se hwad det war.

Det war en lindansare, som hade spännt upp ett tåg emellan kyrktornet och klockstapeln och på det tåget hoppade en liten goße och en liten flicka och dansade mot hwarandra och gjorde förunderliga swängningar. Jaså, tänkte tuppen, war det inte annat? hwad bryr jag mig om sådant pjoller?

Men rätt som det war, kastade den lilla lindansaren en slängkyß åt folket och så for han af som en katt uppför kyrktornet, ty der woro af gammalt jernpinnar inslagna i wäggen, den ena ofwanför den andra. Upp efter jernpinnarne klef nu den lilla goßen och kom allt högre och högre; till slut war han nära tuppen. Åhå, tänkte tuppen och såg himmelsskriande arg ut.

Men goßen lät sig inte förtryta, utan ett tu tre war han med ett språng upp på tuppens rygg och satte sig att rida och höll sig fast med händerna wid tuppens hals. Hopp fåla! sade han.

Då skall man tro att tuppen gjorde stora ögon och fann sig grufweligen förnärmad, der han satt i sin högfärd och trodde att ingen i hela werlden war hans like, och nu satt der en näswis pojkbytinge på hans rygg och ropade: hopp, fåla! hopp, fåla!

Först wäntade han att hela kyrkan skulle ramla af förundran öfwer en sådan oförskämdhet. Men när ingenting blef af, började tuppen wrida och swänga sig åt alla wäderstreck i sin stora förödmjukelse, ty hwad skulle han göra? Han hade ju warit så lat att han hwarken lärt flyga eller gala, derföre fick han nu sitta tyst och stilla och tåla den knäcken som hans högfärd fick, när goßen red på hans rygg och ropade: hopp, fåla! hopp, fåla! Jo jo, det går så, när man är lat och högfärdig, så råkar man till sist illa ut här i werlden.

Nu, som sagdt, satt kyrktuppen der på samma tornspets i flera hundrade år och wäntade allt att någon owanlig lycka ändå till slut skulle wederfaras honom för hans stora förnämhets skull. Kanske wäntade han att, der han satt, bli förgylld med klaraste gull och skina som solen, eller trodde han att han en dag skulle bli utropad till hela jordens stortuppsultan. Alltnog, han wäntade och wäntade, men aldrig kom den stora lyckan.

Huru länge han nu wäntade, så blef han dock på sistone mycket gammal och murken, så att den ena trädbiten efter den andra föll af honom när det blåste. En dag när det war en stark storm, kom en wäderpust farande öfwer kyrkan och blåste bort tuppen från tornspiran och förde honom genom luften med sig till sjön. Der fick nu tuppen, wimmelkantig som han war, för allrasista gången ångra att han ej lärt sig flyga och gala, ty hade han kunnat det, så hade han ej blåst i sjön, utan i stället flugit på rådstugutaket och satt sig att gala der, så att magistraten och hela staden förundrat sig. Men nu blåste han i sjön och dref der omkring med wågorna, tills han kastades upp på en strand och blef der liggande.

Och på stranden war en liten stuga och i den lilla stugan bodde en gammal gumma, som hade en goße och en flicka. Och goßen och flickan lekte en gång på stranden och hittade der den stackars gamla kyrktuppen, som nu war mycket bedröflig att se, ty wågorna hade bortsköljt målningen af honom och han hade skubbats mot stenarna, så att han war utan både näbb och stjert. Då sade barnen: "se der få wi oß en präktig kråkskrämma, efter mamma klagar att kråkor och sparfwar äta upp hennes sådda ärter. Kom, låt oß ta ett tåg och hala honom upp i ärtlandet.”

Och så blef då kyrktuppen på sina gamla dagar satt till en kråkskrämma i en gammal gummas ärtland, i stället för att bli förgylld och utropas till hela werldens stortuppsultan. Och när då samma kråka, som engång i hans wälmaktsdagar kallat honom Ers Excellens, kom flygande till ärtlandet en dag, kände hon igen sin gamla wän och ropade så högt att alla kråkor i hela nejden hörde det: "se på Hans Excellens kyrktuppen, som nedlåtit sig att bli en simpel kråkskrämma! jo jo, högmod går för fall.”

Men en gammal kråka, som satt nära intill på en gärdsgårdsstör, bannade den andra och sade: "må wara att tuppen warit högfärdig och lat och att det derföre gått honom illa, men nu är han gammal och olycklig, och den gamla och olyckliga får man aldrig försmäda, äfwen om han skulle ha gjort illa i sina unga dar. Det kan ingen weta huru det går med en sjelf på ålderdomen.”

Det allt hörde den gamla kyrktuppen. Men han kunde ej swara dem ett ord, ty han war utan näbb.

2. Skeppet Rephanut.

Torneå heter den stad, som ligger högst upp i norden af Finland wid mynningen af en stor och wacker flod, som kallas precis som staden Torne-å. Det wore wäl ej alldeles riktigt att kalla Torneå en stor stad, ty i Finland har man nog större, men säkert är emellertid, att der finnes en kyrka och en skola och en borgmästare och en fiskal, alldeles som i stora städer. I elfwen fångas många stora laxar, som saltas i tunnor och föras långt bort för att sedan ätas med spenat eller lagas till laxlåda. Och några mil norrom Torneå ligger berget Awasaxa, der man får se solen om midsommarnatten klockan 12 och dit fara den tiden många resande, som skrifwa sina namn i berget och äta smultron och mjölk samt filbunke i bondstugorna.

I Torneå bodde för långa tider sedan en rik köpman, som hette Pehr och wanligen kallades Tuna Pehr, efter han war hemma från Tuna socken i Swerige. Han war så rik, att han ensam ägde alla stadens skepp och hälften af alla gårdar i staden, och när kungen engång kom till Torneå, för att se midnattssolen, undfägnades han af Tuna Pehr med 12 rätter mat, som alla woro gjorda af lax, och efter det då war kyligt wäder om midsommaren, lät Pehr elda i kungens rum med en brasa af idel kanel. Ja han war så rik, att han lät göra alla gångjern i sitt hus af silfwer och drack hwarje afton ett halfstop öl ur en guldkanna med sex diamanter på locket. Äfwen hade han i sitt stall fyra tama björnar, hwilka hwarochen fingo ett lefwande lam till mat om dagen.

Men som nu menniskan aldrig får nog, om hon än ägde hela werldens skatter, så tyckte Pehr, att han, som war så rik, borde bli ännu dubbelt rikare. Och han lät derföre efterskicka en ryktbar trollkarl från Lappland och frågade honom, under löfte om stor wedergällning, om råd, huru han inom kort tid skulle förwärfwa dubbelt så mycket som han nu ägde. Trollkarlen strök sig om sitt skägg, tog sig en sup och menade att saken wäl tålde att fundera uppå. Och sedan han begrundat den saken i sju år och i sin tur rådfrågat både andarna i luften, trollen i bergen och de döda i kyrkogårdarna, infann han sig en dag med följande besked:

Jag skall säga eder, fader Pehr, — ty på den tiden buro endast adelsmän herretitel — jag skall säga eder, att ni drifwer eder handel i alldeles för liten skala. Här har ni edra sju fartyg, som årligen föra ut några fattiga tunnor tjära och hämta hem några eländiga tunnor salt, hwarpå ni förtjenar några tusen riksdaler i sender. Men om ni hade ett stort skepp, som ensamt lastade så mycket som 100 andra skepp, så skulle ni på en gång winna mer än 100 gånger så mycket, som härintills; begrep ni det, fader Pehr?

Håhå, sade Pehr, hwad jag det begriper, men för att hitta på det, behöfwer man ej wara någon trollkarl. Det är allt godt och wäl, käre wän, men hwar i alla dagar skall jag taga wirke till ett sådant skepp och manskap, som bygger det?

Det skall blifwa min sak, swarade trollkarlen. Jag är ej för ro skull hundra wintrar gammal, jag har lärt min konst af filfraßen på fjällen. Tag hit hundratusen riksdaler att börja med och bygg färdigt ett lagom skeppswarf wid hafwet, så skall jag hämta er manskap och wirke nästa winter.

Men om du bedrar mig? sade Tuna Pehr.

Jag swär wid mitt skägg och wid alla sju björnknotorna i mitt bälte, sade trollkarlen.

Nåwäl, då tror jag dig, sade köpmannen.

Tuna Pehr gaf då pengarna som begärdes och byggde sig ett gräseligt stort skeppswarf ute wid kusten, der hafwet war djupast. Och nästa winter kom riktigt trollkarlen med många hundrade foror af det allragröfsta furuwirke man nånsin sett, sådant som wexer på Kuusamo fjäll och i Paldamo ödemarker, och furorna, som dertill fälldes, woro icke stort yngre än syndafloden. Det war en förunderlig transport: i stället för hästar, spändes för hwar släde twå wäldiga björnar, som murrade och brummade, så att allt folk i Torneå stad tog med förskräckelse till flykten. Och bredwid laßen gingo män af det gamla Qwänerfolket som bodde på fjällen och i ödemarkerna samt woro ett par hufwuden högre än andra menniskor. De buro kring axlarna björnhudar och för resten idel ludna kläder af renskinn; i händerna höllo de förfärliga slagyxor och woro till påseendet så bistre, att alla kristna menniskor lupo till skogs för dem. Ty icke utan grund påstod folket, att deße män woro odöpte hedningar, och på presternes frågor, till hwilka församlingar de hörde, swarade skogsmännen hånleende: till Susila kapell af Karhula socken; låtandes dermed förstå, att deras hembygd war i björnars och wargars land.

Emellertid byggdes nu med detta wirke och detta arbetsfolk det allrastörsta skepp, som någonsin i werlden funnits och hwars make wäl aldrig kommer att byggas mer, sedan Qwänerfolket dött ut eller krumpit ihop till wexten, på samma gång som deras jätteskogar. Det skeppet war så stort, att deß akter stod wid Torneå och fören räckte ända till NyCarleby, och bogsprötet med deß tacklage nedslog skogarna i Tawastland, när stammen wändes ditåt. Det hade tre mäster och mellan hwar mast war så långt, att swalan, som dock är en af de snabbaste foglar, behöfde en dag, för att flyga från den ena masten till den andra. Och så höga woro mästerna, att när en liten skeppspojke skickades att klifwa upp i stormärsen, märkte man till sin förundran, att han war en gammal gråhårsman när han kom ned igen. Till besättning på fartyget utwaldes twåtusen raska matroser, som hwar dag tillsammans förtärde 100 pund ärter och 1000 fat gröt, och i hwarje block fanns en krog, der manskapet kunde taga sig till bästa i elakt wäder. Men det wärsta war, att när det ofantliga skeppet skulle wända, måste en kurir i tre weckor rida i sporrsträck från den ena wanten till den andra, ropande med full hals, så att han war på wäg att mista andan: klart att wända! ro'r i le!

Sagan berättar icke huru det gick till att få skeppet på flott watten; man wet allenast att det hette ¯Rephanut¯[1]. Och trollkarlen, som war deß upphofsman, signade Rephanut med hwarjehanda konster, så att hwarken eld, luft eller watten skulle förorsaka deß undergång. Så återstod då blott att anskaffa en kapten, som skulle föra fartyget, och fördenskull lät rederiet i alla Finlands och Sweriges städer kungöra, att hwilken skeppare som kunde på 18 mils afstånd se hwad rådstuguklockan war i Torneå och med sin ropare öfwerrösta 10 forsars dån, den skulle mot kungliga wilkor antagas till kapten ombord på Rephanut. Der kommo då både från wester och söder en stor mängd sökande, men ingen kunde fullgöra profwen, så att man redan började mißtrösta om man alls skulle få någon. Tuna Pehr war då i beråd att antaga trollkarlen till skeppare, men denne swarade: nej jag tackar ödmjukast, jag har en ofantlig respekt för salt watten; finge jag helst segla i rhum eller bränwin, så kunde det hända att jag lät öfwertala mig.

Fotnot 1:

¯Rephanut¯ är icke annat än ¯Tuna Pehr¯ med omwända bokstäfwer och ett h litet omflyttadt. Det war en egen sorts högfärd hos Tuna Pehr, att på det sättet skicka sitt namn bakfram ut i werlden.

Ändtligen kom der en liten karl från Nådendal, icke öfwer twå alnar lång, flintskallig, hjulbent och kostelig att se uppå. Denne mannen ställde sig på kyrktrappan i Limingo, som ligger 18 mil söder om Torneå, och när man frågade honom hwad Torneå-klockan war, swarade han: wänta litet, 12 mil härifrån flyger en skock af 68 gäß mellan klockan och mig. — Och när de woro flugna, sade han: klockan är precis 21½ minuter öfwer 10; men det är oförswarligt af magistraten att ej låta sopa bort spindelwäfwen från timwisaren, der surra 2 getingar, 11 flugor och 39 krankar, hwaribland 14 med långa ben och de öfriga med korta. När man underrättat sig att så werkligen war, förde man karlen på en klippa i Ämmä stora fall wid Kajana och lät honom ropa åt forskarlarne, som stakade uppför Merikoski strax inwid Uleåborg, att de skulle hämta åt honom den största lax, som fångades i Turka pata. Wid det han då ropade så att det skalf i elfstränderna, wände sig allt folket i 120 forsbåtar långs hela elfwens sträckning om och frågade: månne åskan går i Lappland? — Så blef då den lille karlen antagen till skeppare på Rephanut och fick i månadshyra så mycket som en hel sockens kronoskatt, hwilket för året utgjorde wid paß så mycket som kungen den tiden hade i skatt af hela Uleå län och det landet Kajanien.

Derpå beslöts att skeppet Rephanut skulle lastas med tjära och åkerbärssylt samt gå till Polynesien, för att derifrån återhämta vanill, peppar, ingefära, kardemumma och muskotblomma samt för resten guldsand och perlor, så mycket som rymdes, till barlast. Och så seglade Rephanut. Men hwilket grufweligt dån som hördes i hafwet på femtio mil omkring, när wattnet forsade kring deß stäf, och hwilket gnißlande och brakande, när tågen halades an, och hwilket uppror deraf uppstod bland alla hafwets innewånare, från och med hwalfisken och delphinen, ända till girsen och flundran, det är alldeles omöjligt att beskrifwa. Aldrig hade man sett ett sådant oformligt widunder.

Tuna Pehr och trollkarlen stodo på skeppsbryggan wid Torneå och gnuggade händerna af förnöjelse, när skeppet seglade. Den ene tänkte på huru han med pengarna för skeppets last skulle köpa hela Finland och törhända en god bit af Swerige med; den andre menade i sitt sinne att han skulle fordra åtminstone hela Lappmarken med alla deß renar och björnar till lön för det storwerk han gjort. Att Rephanut möjligen kunde förlisa, som andra fartyg, det föll ingen af dem in, eftersom skeppet war förtrolladt mot eld, luft och watten. Men man skall få höra huru det gick.

Olyckan war nemligen den, att man alldeles förgätit att trolla Rephanut ochså mot det fjerde elementet, eller jorden, med allt hwad dertill hörer, såsom stenar, grund, korallbankar och dylikt. Trollkarlen hade föreställt sig, att om än skeppet stötte mot hundrade klippor och brast i hundrade stycken, så skulle det wara den lättaste sak att bota sådant, när wind, watten och eld hjelpte till, i stället för att skada. Deßutom står det i ingen hexmästares makt att förtrolla jorden, i anseende till de många döda, som äro begrafna deri och på hwilka ingen trolldom biter. Rephanut war således säker för allt, utom för hafsbottnens försåt, och det fick man erfara snart nog. Knappt hade ankaret hifwats och akterstäfwen begynnt skrida ett stycke ifrån Torneå redd, innan förstäfwen redan befann sig i Qwarken utanför Wasa. Här hände sig att hafwet på sina ställen kändes för grundt, så att kölen skrapade i sanden, hwarföre skepparen med sin thordönsstämma befallte att man skulle utkasta en hop stenar och mull, som man intagit till stufning mellan lasten. Sagdt och gjordt. Kuriren red i sporrsträck kring däck med befallning härom och strax utkastades dels babord, dels styrbord om skeppet en mängd klippor och mullhögar, hwaraf man med säkerhet wet, att den stora wackra skärgård uppkommit, som nu sträcker sig långs kusten från Kaskö ända bortom Jakobstad. Så kom då Rephanut med knapp nöd ur Qvarken. I Östersjön gick en temmeligen hög swallsjö efter en storm. Kocken stod just och braßade gröten i kabysen, då en ofantelig wåg slog öfwer bord och förde med sig en holländsk brigg, som hals öfwer hufwud slungades in i grötgrytan. Si på de dumma Ålandspojkarna! skrek kocken. De ha lagat små ärtskidsbåtar wid stranden och nu kastar hafwet dem hit för att smutsa ned wår gröt.