Part 4

Mången dag förflöt, den ena ej olik den andra, då jag en morgon, återkommen från ett sjukbesök, ser min lilla okända. Jag tyckte mig se tacksamhetens och blygsamhetens renaste färg lifva hennes kinder och den värde läsaren torde ursäkta mig, om jag bekänner, att jag i detta ögonblick varit färdig att uppoffra all min förmåga för att förljufva hennes, som jag tyckte mig se, af dystra moln omhöljda dagar. Sällsamt var det intryck jag erfor vid detta möte och min öfvertygelse var den, att ehuru hon ännu ej räknat många år, hon ändock hunnit långt nog i motgångens och pröfningens hårda skola. Under dessa betraktelser erfor jag en känsla af medlidande för den arma. -- Jag besvarade hennes nick med en slängkyss och hoppades att alltid kunna bibehålla hennes välbildade profil och hennes himmelsblå ögon i mitt minne.

Ändtligen en dag kom jag på den idén att hälsa på bror Robert, som emottog mig med all vänskap och bad mig sitta ned för att språka, tills hans hustru hade gjort sin toilett, hvarefter hon ville infinna sig för att helsa på barndomsvännen. Jag efterkom hans önskan, men jag bör likväl ej förtänkas, om jag fruktade att förlora mina hufvudsakligaste vapen vid erinringen att nu möjligen komma att betraktas och behandlas som en fremling af den, med hvilken jag delat så mången barnslig fröjd. Men om man i framtiden skall utverka sig ett erkännande af en verklig samhällsmedlem och medborgare, bör man icke leka med den heliga elden. Genom min oaktsamhet kunde jag tända ett bål, på hvilket jag sjelf slutligen kunde bli förtärd. -- Kom nu min leksyster, jag är beredd på allt! Men mina läsare -- huru förvånad blef jag ej, då min fordna Johanna, nu Roberts hustru, inträdde och var till den grad lik den fattiga flickan, jag omtalat, att jag ej trodde mina egna ögon. Jag blef som slagen af åskan och kom ifrån den ena bestörtningen i den andra. Johanna kom mig vänligt till möte och räckte mig förtroligt handen, påminnande mig bland annat, att då vi sednast voro tillsammans, det var på en dans hos häradshöfding A... och då hon nämnde om valsen, återkom jag snart till mig sjelf och kände mig åter lycklig, ty den gången hade jag verkeligen valsat -- och med Johanna -- ehuru jag aldrig deremellan nötte tiljan med min fot. De begge vännerna ville att jag skulle stanna qvar hos dem den dagen; men i en dylik sinnesstämning, som jag då befann mig, var det imellertid bäst att lemna sällskapet. Vi skiljdes åt och jag lofvade att med görligaste första hälsa på dem på deras egendom Hannula.

Trettonde Kapitlet.

Ensam jag skrider fram på min bana, Längre och längre sträcker sig vägen. Ack! uti fjerran döljes mitt mål! -- -- -- -- -- --

Följande dagen, då jag gick ut för att hemta frisk luft, möter mig komminister Mannert och hofrättsnotarien Snabbstedt. Den sistnämnde hade jag ej på länge träffat, emedan han tjenstgjort i Wasa. Snart uppstod en ädel tvist oss imellan, hvem som af oss ägde förmonsrätten att bjuda de andra på frukost. Härunder kommer unga Axel Segerman och omfamnar oss broderligt. Huru glad blef jag icke att efter så lång tid, få gifva ett broderligt handslag åt den, som så nyligen hemkommit från Kaukasien, trotsat så många faror och återkommit med ordnar och blessurer, vinster af tapperheten. Axel bjöd nu oss alla till sig på frukost, sålunda slitande den strid, som vid hans ankomst mellan oss andra föregick. Under måltiden, som varade sina par timmar, uppehöll Axel oss med underhållande berättelser om sina små segrar och hjeltedater och tillade, att han mestadels håller sina förståndsögon tillslutna till hälften, för att ej se hvarken det närvarande, det tillkommande, eller det förflutna, samt att han endast vid någon tillgifvenhetsinstinkt då och då uppvaknar. Slutligen proponerade han en skål och uttalade sin önskan att få knyta ett fastare vänskapsband och deklamerade på löjtnantsmanér sitt deltagange öfver mina gäckade förhoppningar och smärtsamma förluster, förundrad att icke finna min karakter förändrad, eller mitt mod nedslaget. -- Om sig sjelf yttrade han för öfrigt:

"Den som ej med glädje gaf Sitt lif för folk och land; -- Han är ej värd en ärlig graf På hemmets väna strand." --

Sedan vi alla voro väl förnöjda och hade stigit upp från bordet, frågade Snabbstedt om Robert ännu fanns qvar i Åbo. Jag svarade att han rest under gårdagen.

-- Det var ledsamt, yttrade han eftertänksamt, jag hade heldre munteligen samtalat med honom och hans fru; nu är jag tvungen att skrifva. -- Axel blef förundrad häröfver och orolig till mods. Men vi skiljdes nu åt, och jag tänkte gå hem: men på hemvägen träffade jag några kamrater som bjödo mig att spisa middag med sig på ett af stadens värdshus. Medan vi väntade på maten och gjorde våra slag i salen, blefvo vi varse en man, som satt midt i soffan. Han var gammal, med försilfradt hår och orden i knapphålet; hans utseende bar prägel af djup melankoli, hans blick verkade obehagligt och ansigtsuttrycket antydde ingen ting godt. Något bittert gnistrade från hans ögon mot den som på honom fästade sin blick. Vi undrade öfver, hvarifrån han kommit och huru han, med sitt egna sätt att uppträda bland andra, beslutat sig att spisa på ett så allmänt besökt ställe. Vi ville gerna undandraga oss all beröring med honom; men hans, som det syntes, oroliga sinne tycktes eftersträfva att komma i beröring med andra; det såg ut som om hans hjerta behöfde luft. Han steg upp, närmade sig till mig och i det han tog min hand, yttrade han: det förekommer mig som om jag med eder ville anställa en betraktelse öfver menniskors öden och -- -- Här tvärstannade han midt i meningen. Efter någon tvekan satte han sig ned igen och tillade mumlande: hvartill tjenar det att tala och tänka, det tröttar mig endast, jag eger ju ej styrka att tänka.

-- Ni har rätt min herre, sade jag, hvartill tjenar det att tänka, det är bättre att tro.

-- Ja, det är bättre att tro -- afbröt han mig -- och att lida, om man blott kunde glömma, ty här på jorden är bättre att glömma än minnas. -- -- -- Med dessa ord aflägsnade han sig och lemnade mig i ovisshet om så väl hans namn, som hans lidande och öden.

I anledning af detta samtal erfor jag en modlös nedslagenhet och beslöt att så fort som möjligt skilja mig ifrån mina kamrater och besöka kyrkogården, der min olyckliga mor hvilade. Under min vandring öfvertänkte jag ett och hvarje och sorgliga voro de minnen, som vaknade hos mig vid tanken på lifvets oförrätter, äfven mot de ädlaste menniskor.

Klockan var nära åtta på aftonen, innan jag nådde stället, der den tysta grafven slöt i sitt sköte den, som jag så ofta hade längtat att äga i lifvet, hvars ömma deltagande varit så dyrbart för mitt hjerta. Jag väcktes ur mina drömmerier genom vingslagen af en liten fogel, som från det närastående trädets topp flög ned till det anspråkslösa trädkorset, på hvilket stod ristadt: "Gömdt är glömdt", och qvittrade sin aftonbön till Gud. Härvid hopknäppte äfven jag andägtigt mina händer, tårar fugtade mina kinder och med rördt hjerta tackade jag Gud för detta ögonblick och för allt godt han mig bevisat. Då allt kort förut förekom mig så dystert och mörkt, syntes det nu mig i en helt annan dager; allt belystes nu herrligt af ett gudomligt ljus och en inre öfvertygelse sade mig: min mor är ej död, hon sofver blott och hennes moderliga hjerta slår för mig ännu i höjden.

Efter någon stunds vistande bland de dödas boningar, önskade jag åter komma ut i det fria och begaf mig således bort från denna dystra ort. På hemvägen stadnade jag af en händelse vid en liten koja och kastade en blick dit in genom det öppna fenstret, oaktadt det opassande i en sådan nyfikenhet. Men hvem skulle ogilla min åtrå, isynnerhet då man betänker, att jag var läkare. Vid nogare betraktande genom de, endast till hälften sammandragna, glesa gardinerna, varseblef jag en säng, der en sjuk låg, en matt brinnande lampa, ett bord och tre stolar; allt bevisade, att tarfligheten, om ej fattigdomen rådde här. Inom mig öfvertänkte jag, huru jag skulle blifva förvissad det icke brist på läkarevård förefanns, då i detsamma en vördnadsbjudande prestman insteg och syntes bereda den sjuka till emottagande af Herrans Heliga Nattvard. Intet annat vittne kunde jag se, än en flicka, som knäföll invid ändan af sängen, hållande en näsduk för ögonen. Jag stannade än en stund för att betrakta det rörande och högtidliga i denna akt, och önskade af allt hjerta den sjukes återfående. Då den vördnadsvärde presten framräckte kalken stod den knäböjande flickan upp för att hjelpa den sjuke -- och denna flicka var ingen annan än den, åt hvilken jag engäng skänkte några silfver-rubler. Då tänkte jag: de föllo i god jord.

Fjortonde Kapitlet.

Några månader efter nyss skillrade uppträde, erhöll jag af Snabbstedt en biljett, deruti han ber mig hälsa på sig, och förbereder mig på att han har oväntade nyheter att meddela mig, med tillägg, att han af mig önskade utbedja sig några upplysningar, rörande Axel Segermans och hans systers egendom, emedan jag från barndomen kände förhållandet inom familjen. Snabbstedt hade genom någons anvisning på en duglig advokat blifvit tillskrifven i fråga om en process. Han omnämnde dessutom, hvad som var mig ganska väl bekant, att Axel Segerman och hans syster Johanna voro barn till en kapten Segerman, hvilken alltid hade varit af ett ombytligt lynne och, ehuru ganska rik, ändock föga aktad för sitt tadelvärda uppförande. Han hade lyckats vinna en ädel och förmögen flickas hand, men makarnas sällhet räckte icke länge. Han återföll snart i sitt förra tygellösa lefnadssätt, var en tyrann mot sin maka, hvilken, älskad och afhållen af alla, som kände henne, rönte allmänt deltagande. Och sedan hans lastfulla lefnad stigit till den grad, att han icke mera aktade den äktenskapliga troheten, togo flere vänner den förfördelade makans försvar, hvarföre han, för att undgå alla följder af sitt brottsliga uppförande, begaf sig utrikes och skall i Köpenhamn tillbragt tjugufyra år. Då han under hela denna tid icke låtit höra af sig, hade han blifvit ansedd för död. Hvilken förvånande öfverraskning för Snabbstedt att få emottaga ett bref ifrån kapten Segerman, hvars innehåll tillkännagaf, att han i honom hoppades få en pålitlig sakförare, som ingalunda skulle vägra att förhjelpa honom till återbekommande af sin rättmätiga egendom, hvilken hans barn redan satt sig i besittning af. Om hvilket allt Snabbstedt med det första borde underrätta Segermans barn, äfvensom om hans snara inträffande i Finland.

Notarien Snabbstedt fann sig uppfordrad att skriftligen underrätta Robert P. härom, och bad mig åtfölja sig till Axel Segerman. Vi gingo och enligt vår önskan träffade vi honom hemma. Några minuter stannade Snabbstedt tvekande, innan han kunde uttala ändamålet med besöket. Ändtligen bröt han tystnaden, i det han yttrade: Förtörnar det dig broder Segerman, om en fader från en aflägsen trakt närmar sig sina barn, för att göra anspråk på en egendom, som för tjugufyra år sedan tillhört er gemensamt? Månne ej hans dagar varit långa och glädjelösa sedan han blifvit en främling öfverallt, tänkande på de förflutna ljufva och bättre tider, som han fordom framlefde i den kära fosterbygden?

Häpen, blek och mållös åhörde Axel Segerman underrättelsen om en faders återkomst, som beredt hans älskade moder så bittra stunder och orsakat hennes förtidiga död. Med hvilken känsla skulle han betrakta en så afskyvärd faders ankomst; huru kunna tillerkänna honom den heliga rätt, en far eger öfver sina barn? Med tanken på modrens lidna oförrätter, missnöjd med hela verlden, ödet, skickelserna, öfverlemnade Axel sig åt betraktelser, och valde, efter något öfvervägande, det beslut, som var det enklaste och värdigaste en son, nemligen att öfverlemna all rätt öfver egendomen åt den samvetslöse fadren. Han ville äfven öfvertala sin svåger till samma beslut, för att ej behöfva anlita lagen till skiljedomare imellan far och barn. Jag rådde dessutom Axel att sjelf fara till Robert och Johanna med underrättelsen om förhållanderna, samt att låta Snabbstedt uppgöra med fadren och, om möjligt, försona och förena dem alla. Med denna önskan skiljdes jag vid Axel och Snabbstedt.

När jag kom hem till mitt quarter, låg ett försegladt bref mig till mötes och jag såg af sigillet att det var ifrån collegium medicum. Jag bröt brefvet, som innehöll ordres för mig att förestå provincial-läkaretjensten i Uleåborgs distrikt under det ordinarie läkaren företog en utrikes resa.

Jag måste således i hast göra mig resfärdig, visst icke utan bekymmer om mitt hjertas vigtigaste angelägenhet: att få lära känna den fattiga intagande flickan. Men alla efterforskningar härutinan måste nu uppskjutas till bättre tider, eller till återkomsten. Kanske jag också aldrig mera skall återse den förtrollande varelsen.

Femtonde Kapitlet.

Klappa du brinnande hjerta, förgängliga hjerta, Så länge glädje och vänskap och sång Blomma på jorden för dig!

Under min resa till Uleåborg tilldrog sig ingenting märkeligt. För att under min vistelse derstädes förströ mig och uppfriska mina minnen, öppnade jag en korrespondance med en gammal akademie kamrat, magister S----r, lärare vid elementarskolan i Åbo. Se här, värda läsare, tvenne af de bref, hvilka jag till honom afsändt. Det ena är skrifvet någon tid efter min ankomst och det andra kort före min afresa från Uleaborg.

Uleåborg den 11 Januari 18--.

Fem långa månader äro förflutna sedan vi -- efter att vid Kuppis, jemte de öfriga vännerna i Åbo, hafva nöjsamt fördrifvit sista dagen af min vistelse derstädes, samt jag med den fräsande champagnen insupit mod till min långa resa norrut, eller "Färd till Lapplands Isberg" såsom du behagade uttrycka dig, -- vänfast och broderligt räckte hvarandra handen till afsked och då du af mig emottog löfte, att sedan jag blifvit något hemmastadd här, meddela dig upplysningar angående innevånarne och sällskapslifvet i Uleåborg. Fem månader äro, som sagdt, sedan dess förflutna, och nu -- sedan jag varit i tillfälle att se lifvet härstädes samt sålunda tror mig genom skildringar deraf kunna skaffa dig förströelse för en eller par timmar -- fattar jag pennan för att, så godt sig göra låter, fullgöra mitt löfte.

Efter att hafva besökt nästan alla kuststäder imellan Åbo och Uleåborg, ankom jag hit den 20 Augusti sistl. år, en tid af året, som i hvarje stad är högst tråkig att tillbringa, men isynnerhet uti en handels- och sjöfartsort, sådan som Uleåborg, hvilken stad omgifves endast af kala sandfält och åkrar samt saknar alla de naturskönheter hvarmed man blir bortskämd i södra Finland, synnerligast dess skärgårdar, hvarefter ögat så gerna längtar under sommaren. Straxt efter min hitkomst utbröt en svår febersjukdom i länet och gaf mig under de tre första månaderne sträng sysselsättning. Sedan dess har min tid tillåtit mig att mer och mer umgås uti husen härstädes och öfverallt har jag rönt denna gästfrihet, detta välvilliga bemötande, som utmärker Uleåborgsboerne. Julen har förflutit här ganska trefligt. Så väl entrébaler som maskerader och privata tillställningar hafva aflöst hvarandra.

Att jag icke angående sällskapslifvet kommer att vidröra mitt eget kön, kommer sig deraf, att detsamma uppenbarar sig ungefär lika öfver hela den civilicerade verlden. Skulle du åter förmoda, att fruntimren härstädes stå långt under deras systrar i södern, eller icke äro värda en karls uppmärksamhet, så bedrager du dig storligen i båda fallen; men om jag icke ingår i någon fullständig skildring af deras skönhet, behag och lefnadston, kommer det sig deraf, att den bleka lilja, hvilken jag såg i Åbo, efterlemnat ett så starkt intryck hos mig, att jag ej kan sysselsätta mig uteslutande med andra af hennes kön. En lång tid är förfluten, sedan jag såg henne, och allt ännu sväfvar hon lika lifligt för mitt minne. Med sin bleka och lidande, men änglarena uppsyn uppenbarar hon sig för mig i mina tankar såsom ett väsende ifrån en bättre verld, af en ond ande iklädd armodets och fattigdomens skepnad, för att framställa hennes skönhet i större kontrast dermed. Men denna engel förer mina tankar till andra personer, med hvilka jag tror hon äger ett underbart samband -- Segermanska familjen. Huru långt har processen mellan den grymme fadren och hans barn, hvarom redan fråga börjades under min sista vistelse i Åbo -- avancerat? -- Men posttimman är inne: des mera en annan gäng.

Din tillgifne vän G. Hamster.

Andra brefvet.

Uleåborg den 6 Augusti 18--.

Tack broder för din skrifvelse; den var för mig en välgörande och uppvärmande vårflägt, en angenäm erinran om förflutna tider. Du får nu härmed emottaga mitt afsked från Uleåborg. Provincial-läkaren Linder är nu hemkommen från sin utrikes resa och för mig återstår ej annat, än att göra afskedsvisiter och packa in mina effekter. Jag måste uppriktigt tillstå, att jag skiljer mig från Uleåborg med verklig saknad. Du inbillar dig säkert genast, att någon hjertaffär är orsaken härtill; men detta kan jag på min ära försäkra dig icke är fallet, och för att fullkomligen öfvertyga dig -- du som är en sådan Thomas i dylika saker, och som tror, att hvarje karl, likasom du sjelf, nödvändigt måste hafva en flamma å hvarje ort dit han kommer, för att kunna trifvas derstädes, -- vill jag endast erinra dig om min lilja i Åbo. Du skrattar häråt och jag kan icke hjelpa det; men det har blifvit en fix idé hos mig -- kalla det svärmeri om du vill -- att jag kommer att återse denna intagande varelse och under andra förhållanden än dem, under hvilka hon först uppenbarade sig för mig. Ty att hon icke är det, hvad skenet utvisar, derom är jag fullkomligen öfvertygad, och väntar tålmodigt att ett gynnsamt öde slutligen skall framställa henne för mig uti hennes rätta gestalt. Oaktadt jag, som sagdt, icke lemnar några fugtiga himmelsblå eller bruna ögon efter mig, så förefaller det mig som om det icke skulle stå rätt till med mitt lugn, då jag nu skall gå att säga de personer ett, troligen evigt, afsked, med hvilka jag lefvat nära ett års tid på en förtrolig fot och af hvilka jag njutit så mycken vänskap och välvilja.

I Uleåborgs tärnor, lysande genom er skönhet, ert förstånd och ert hjertats godhet, I skolen ständigt erinra mig de glada stunder -- stunder outplånliga utur mitt minne -- hvilka jag tillbragt uti edert sällskap:

De skola stå uti mitt minne Som Pharus eld på fjerran strand; Som tröstens engel står derinne I templet vid en offerbrand.

I hafven dessutom öfvertygat mig att en man, med huru stora anspråk på bildning och salongsvana somhelst, aldrig kan hafva ledsamt i edert sällskap.

Men äfven I mina jemnäriga umgängeskamrater och vänner, emottagen mitt tacksamma farväl, ty edert angenäma sällskap kommer jag äfven att med tacksamhet alltid påminna mig.

Tills i öfvermorgon har jag bestämt min afresa från Finlands tredje stad, det trefliga Uleåborg och tänker afpassa resan så att jag den 15 i denne manad på aftonen inträffar i Åbo, hvarest du jemte öfrige vänner kunna träffa mig på societén, der jag tager in. Efter ungefär ett års skiljsmessa få vi då åter gifva hvarandra ett trofast handslag! -- Laga för all del att du genast vid min ankomst kan traktera mig med din komposition af ryssarnas brulleau, hvaraf vi under sista sammanvaron i Åbo voro så intagna, och genom hvars preparation du i Upsala förvärfvade dig ett odödligt namn i Bacchi lag. -- Mera då vi råkas.

Din vän G. Hamster.

Sedan jag slutat mina afskedsvisiter, reste jag från Uleåborg den 8 Augusti 18--, åtföljd af en stor del utaf stadens yngre och äldre herrar, hvilka beledsagade mig till första gästgifvaregård från staden, Kembele, om jag rätt minnes. -- Derstädes sprungo ett par dussin champagnekorkar i det icke alldeles hvita gästkammaretaket, och vi skiljdes under fräsande tårar, hvarefter sällskapet, en del ännu tårögda, återvände till Uleåborg och jag fortsatte min väg derifrån.

Sextonde Kapitlet.

Ack! hvem teckna förmår din bild du himmelska flicka? -- Nog, jag är fången i eviga band, är en slaf af min kärlek! --

Efter ett års vistelse i Uleåborg återkom jag till det gamla goda Åbo, med tanken på fordna tider och på den lilla intressanta flickan, hvarom jag förut talat. Skyldigheten ålade mig att först helsa på mina vänner, och försigtigheten, att aldrig vidröra ett ämne som fortfarande lät mig lefva i sorgligt ljufva fantasier; det var mitt fasta beslut. Jag tänkte med deltagande på Axel Segerman och vid första mötet med notarien Snabbstedt fick jag veta att kapten Segerman var i Åbo och att man kunde taga för gifvet, att han skulle tillegna sig barnens egendom.

En afton då den "Fader- och Moderlösa Flickan" skulle gifvas, föll det mig in att besöka spektaklet. Jag tog plats i en loge på första raden, för att rätt beqvämt kunna öfverlemna mig åt åskådandet af det omvexlande skådespelet. Pjecen intresserade mig till den grad, att jag först närmare dess slut kastade en blick i närmaste loge. Jag blef som träffad af blixten då jag blef varse ett fruntimmer, som jag tycktes vara Johanna. Jag helsade och min helsning besvarades, men på ett eget sätt. Då fruntimret icke syntes vara beledsagadt af någon kavaljer, ålade mig artigheten att erbjuda mig till följeslagare. Jag skyndade derföre genast vid pjecens slut efter henne; men i det jag närmade mig, märkte jag att hennes vext var för späd för att vara Johannas, och hennes ljusblå ögon sade mig att hon var ingen annan än den fattiga flickan, som så beständigt varit föremålet för mina tankar. I stället att njuta af återseendets gladaste hänryckning, förbyttes min fröjd till en stum smärta; jag kände en het tår bränna min kind, då jag i stället för den torftiga drägt, som så väl anstod hennes rena väsen, nu fann henne vara elegant och fin. Hade hon kanhända förbytt denna klädnad på bekostnad af den sinnesfrid och det lugn, som, engång flydt, icke återkommer på denna sidan grafven?

Jag såg upp och träffades af hennes blick, hvari jag tyckte mig se den skönaste tår återspeglad i min. Var det blygsamhetens, tacksamhetens eller återseendets glädje, som framlockade tåren, eller var den framkallad af ångern? Detta hade jag ej ännu hunnit utforska, innan hon straxt efter min helsning slöt sin arm kring min och presenterade ett fruntimmer, hvilket gjorde henne sällskap.

-- Herr doktor, detta är min syster Ida, hvars lif ni så ädelmodigt räddat. Vi hafva, utom afläggandet af den tacksamhet, som vi erkänna oss skyldige er, mycket annat att säga er.

Jag bjöd min arm åt hvardera af damerna. Detta var ett sannerligen eget ögonblick; ty jag visste ej en gång dessa fruntimmers namn. Imellertid förbjöd mig grannlagenheten att fråga dem derom och jag hoppades att händelserna skulle upplysa mig. Under det vi gingo gatan rätt fram, kunde jag icke underlåta att uttrycka min förvåning öfver min okändas nuvarande förändrade ställning samt uttalade det hopp, att hon äfven nu torde vara lycklig. Hon nedslog sina ögon och tycktes rörd. Jag afbröt ämnet och undvek att uppväcka minnen, som måhända för henne kunde vara både sorgliga och obehagliga. Jag frågade slutligen, om hon kände mitt namn.