# Så slutades min lek: En tafla ur lifvet

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/sa-slutades-min-lek-en-tafla-ur-lifvet-46962/index.md

Nu som en rök försvunnen Är hoppets barnsliga vårdröm; Liksom en dimma du sjönk Gryning af kärlek och sällhet. Farväl, för alltid farväl! Skönaste ynglinga-dröm. --

Att på allt sätt söka qväfva en låga, som tillvexte med hvarje timma, att använda hela kraften af min öfvertygelse, för att uppfylla det löfte, jag gifvit henne, sådan var den dubbla pligt, som Johanna hade ålagt mig. Men vid nogare eftersinnande tänkte jag överträda mitt löfte och ovillkorligt bönfalla hos min fostermor om Johannas hand. Mitt beslut var fast och oåterkalleligt fattadt: jag skulle af mamma Segerman sjelf blifva förvissad om Johannas hand. Ty huru ofta är det ej just vid nedgången, som solen genombryter töcknet, för att omstråla oss med sitt ljufvaste sken. Alltså yppade jag för mamma Segerman min outsläckliga kärlek till Johanna och anhöll på det enträgnaste om hennes bifall, med löfte att alltid forblifva Johanna värdig.

Min son -- sade gumman -- du har hunnit till en stadgad ålder. Du är redan man, och jag måste nu uppfylla mitt löfte till din rätta mor, i det jag gör dig bekant med henne, hennes lidanden och öden.

Tionde Kapitlet.

"Af hvad jorden oss beskär Kärleken det bästa är, Säga jublande med löje Menskobarnen jemnt ändå." --

"Att din kärlek, arma jord, Dock är blott en lögn, ett mord, Som till frukt bär qval beständigt -- Säg, hur skall man det förstå?"

Kaptenskan Segerman begynte: "Jag hade en vän -- hon var det ifrån den tid, då i vänskapen ännu ligger något af passion, då man svärmar i vänskap, likasom man vid en mer framskriden ålder svärmar i kärlek. -- Således icke en af dessa förbindelser, som knytes i mognare år, der sympatierna oftast bero af gemensamma intressen och bilda ett slags bolag: vänskap med lika inkomst och lika utdelning, der den enas aktier äro bestämda att stödja krediten af den andras. Min vän dog vid tjugufyra års ålder. På sin dödssäng hade hon förordnat mig att taga vården om hennes efterlemnade bo. När jag anlände till stället, hade man ännu icke hunnit undanrödja spåren af den dagen förut för sig gångna begrafningen. De för fenstren uppfastade hvita lakanen flägtade af och an i den ljumma sommarvinden, blommorna hängde med halfvissnade hufvuden öfver alabaster-vaserna, och golfvet derinne var beströdt med granris, ty Finland har inga cypresser; det lånar sina dödsinsignier från granen. Men ingen bitter klagan skar mitt öra; ingen fullgråten näsduk var kastad på någon af de enkla trädsofforna; intet kunde märkas, som bar spår af afskedets tår; ingen lukt af döfvande medikamenter lät ana tillvaron af en sorg, som vill stjäla sig undan medvetandet af sig sjelf. Min vän dog ogift och efterlemnade hvad jag här nedan skall omnämna. Jag skred till fullgörandet af mitt uppdrag och bröt förseglingen på den aflidnas chiffonnier. Jag öppnade den med ungefär samma känsla, som man öppnar dörren till ett grafkapell. Allt derinne talade till mig om förgängelse och minne. Jag trädde inom det område, som den aflidna haft hemligast och heligast och tyckte mig känna en rysning, lik den man erfar, då man stiger ner i en grift. -- Den första lådan jag utdrog, innehöll minnen från min väns första kärlek -- ett par pressade förgät-mig-ej, sammanknutna med ett grönt sidenband, och en pappersrimsa, på hvilken en vacker handstil i tysta drömmerier tecknat, ibland annat, äfven hennes namn som nu var död, m.m. -- allt ordnadt med den omsorg, som minnet egnar sina reliker. Dessa kärlekens leksaker egde i sig en slags historia, åskådlig, men död, talande, men med stämman af en vålnad. I andra lådan, hvad låg der? Ack! bilden af ett helt misslyckadt lif. -- Huru många misslyckade förhoppningar, huru mycket inre missnöje, huru mycket tyst sjelfogillande fanns ej tecknadt på det inneliggande papperet? Minnena uti den första lådan voro de af en barnsligt blyg kärlek, på hvars vingar ännu oskuldens doft hvilar qvar -- men dessa -- --. Och denna min vän hade ändå en natur, rikare begåfvad än vanligt, som sålunda gick vilse om sin bestämmelse och förirrade sig på en bana, som förkortade hennes lif. I andra lådan fanns endast ett papper innehållande detta:"

"Min egen ungdom ack! hur ville jag ej njuta Dess frid och hopp och oskuld om igen. Hos samma Gud min lefnadsafton sluta, Som var mitt hopp uti begynnelsen!"

Min trogna vän!

Emedan allt visar att mitt slut nalkas, vill jag, inan de lidande händerna öfvergå till förgängelsens stoft, samla de få krafter, som ännu äro öfriga, för att tala till ditt hjerta.

Om du kände min fridsstörare, såsom du känner hans nedbrytande våld; om du kände hans namn, såsom du känner min besegrares öfvermagt -- för dig kunde då ej mitt lidande vara likgiltigt. Dyra barndomsvän! huru olikartade föremål framstå ej på vår bana? -- förförelsen, sorgerna och lidandet hvimla om hvarandra; de söka oinskränkt befalla, och smygande innästla de sig! Huru litet kunde jag beräkna de öden jag kallades till! Hvem tror ej, att jag sväfvat i ett jemnt sällhetsrus! Allt bär sken af, att jag följt sinlighetens förförande blomsterhöljda stig. Endast du skall känna min hemlighet; mottag den i ditt sköte jemte min son, och låt grafven gömma allt om mig, i den stund trenne skoflar mull bevittna att jag lidit ut.

"Hvad fann jag? -- skuggor! och hvad vann jag? -- lögn!"

Du är redan sjelf mor; jag känner din uppoffrande godhet, ditt omdömes mildhet: och glöm ej, att ädelmod och välgörenhet strö blommor på mödornas bana! Huru gerna ville jag ej tala vid dig för att emottaga en lugnande skärf af förlåtelse på vanmagtens och smärtans hårda bädd; men då ödet nekar mig denna lycka, vill jag begagna de få stunder, jag förmår, för att lemna dig några blad af mitt inres historia.

Jag vill göra dig bekant med en hjertlös, fåfäng karl, som härstammade från en obemedlad familj. Han hade studerat och blef sedan militär samt förvärfvade sig genom sin raskhet, sin oforvägenhet och sitt öppna, ungdomsglada väsen sina höga förmäns förtroende. Snart blef denna unga man, om tjuguåtta år, som med ofvannämnda goda egenskaper dock förenade en viss envishet, man kunde nästan säga oböjlighet i lynnet, omtyckt af alla och till och med general-en-chef hade förklarat, att han borde bli kapten, innan han anträdda återresan till fäderneslandet. Ryktet hade föregått honom och bland annat vetat förtälja, att han var den knipslugaste och lyckligaste fruntimmerspratare, som ännu svängt sig i en salong. När han nu kom hem, rodnade också de unga fromma tärnorna alltid vid den minsta skymten af den unga krigarn. Alltid hade han, det visste de så väl, någon rolig artighet att säga dem, som nog i alla fall skulle jaga blodet till kinden, eller ett gladt upptåg att berätta, som pröfvade deras skrattmusklers återhållsamhet i de allvarliga matronornas närvaro. Alla ansågo de honom visst för den allraflygtigaste och i sina tycken mest ostadige; men sådant har i alla tider långt ifrån att utgöra något hinder, fastmer snarare varit gynnsamt för en älskares framsteg. En hvar tror så gerna det bästa om sig, och ju otroligare segren är, dessto mera lysande blir den ju äfven. Denna Adonis vistades ett par år i hembygden. Han erfor, att vår familj var nära bekant med hans egen och skyndade med mera brådska, än man af honom kunde vänta, att hos oss aflägga besök, hvilka tätt och ofta förnyades. Efter denna tid bemärkte man också en väsendtlig förändring i hans sinnesstämning och uppförande. Han blef mera fåtalig och sluten inom sig sjelf. Som nu dessa betänkliga symptomer, allt sedan Adam i paradisets lunder svärmade för sitt drömda ideal, ledt till samma resultat, så kan du lätt gissa, huru det var fatt med honom. Det var barndomskamraten han hade återsett, den han för längesedan svurit evig trohet. Det syntes först, att det icke var endast fröjd och hopp, som uttalade sig i den unga mannens blick; det låg i den en plågsam känsla, en oro, som syntes tvilling med hans glädje och som uppvexte, lik taggarne och rosen, på samma gång och på samma stjelk. Nu skulle vi skiljas. Vår kärlek skulle ännu blifva en hemlighet. -- -- Det blef för honom ett tidsfördrif att leka med ett hjerta, som ett falskt sken förbländat, och sedan kasta bort det, krossadt och vanhelgadt. Du känner mina öden, du, den renaste, den ädlaste; -- du skall icke öfvergifva min son, min August, då du får veta min förförares namn. Kunde du höra de suckar, som sökt dig; kunde du föreställa dig hvad ånger och förebråelser äro smärtsamma, så skulle du beklaga mig. Jag kan ej öfverlefva denna afgrundssmärta, lefva öfvergifven af den, jag så högt älskade, öfverlemnad åt vanäran, föraktet och förtvillan. Skall jag dock kunna fortfara att älska den, som hånat min outplånliga kärlek och röfvat ifrån mig den enda sällhet, jag eftertraktat, den, att vara min fattige faders stöd? -- Nej! det kan jag icke, -- heldre tusen gånger dö, ty lifvet eger ju ej mer något värde.

Så snart jag hade meddelat min förförare mitt öde, utbad han sig af mig löftet att icke blifva röjd, på det han ännu framdeles skulle kunna flyga från blomma till blomma. Jag lofvade honom det, och detta löfte har jag hållit till denna stund, då jag är skyldig tänka på min son, hvilken ännu ej var till förr än _han, Kapten Segerman_, var förenad med dig. Segerman är således orsaken till, att min August är faderlös. Jag var fattig, du rik. Han tänkte genom rikedomens magt tysta samvetets röst. Jag förlät honom och beslöt att ensam lida. Nattens ro förflöt under tårars ymniga svall. Min bön till Försynen var om sinnesstyrka att bära föraktets tunga börda, att befria min gamle fader ifrån medvetandet att hafva en så brottslig dotter, att förtaga hans syn, så att han ej skulle se min vanära, och hörseln, för att förhindra honom ifrån att åhöra smädarenas begabberi. Gud hörde mina innerliga böner. Han tog min fader till sig, innan han anade min olycka. Jag vakade vid hans sjukbädd och mottog hans sista faderliga välsignelse, såsom en, som aldrig felat. Min skildring af mina känslor skulle endast blifva matt; de kunna knappast tänkas.

Sedan jag ombesörjt min faders jordfästning, trifdes jag icke mer ibland de vänner, som hittills omgifvit mig. Jag erkände inom mig min ovärdighet och älskade ostörd ensamhet; jag var ock ensam -- ensam, lik det giftiga trädet i öknen. Jag öfvergaf fadershemmet, der inga anhöriga saknade mig, och flyttade nära invid stadens tull, der husen eller rättare kojorne, krypa uppför berget eller sjunka emot slätten, der allt blir lägre, trängre, armare, der staden tynar af mot landet, der gatan förlorar sig i landsvägen. Här bor små folket, här är armodets verld inom stadslifvet. Här, så godt som utanför staden, är en trång gränd och i den gränden ett litet hus, i hvilket ett gammalt par bor och hos dem får jag bo och vistas. Kunde du, min vän, rigta ditt synglas och upptäcka det stora betydelsefulla i det skenbart ringa; ty denna anmärkning gäller till någon del om detta par. Hustrun här var sextiosju år gammal då hon stod brud med sin lika gamla man. Och kan du tro, att den lille guden, som flyr så många par i de stora husen midt i staden, tagit sig husrum hos dessa gamle? Så är det likväl. Man och hustru älska hvarandra af allt hjerta. De hafva nu emottagit mig och älska mig, äfvensom min lilla August, rätt hjertligt. De gråta med mig och de glädjas med mig, då jag kan hafva någon gladare stund. Om dessa älskade gamla ej vore så fattiga, skulle de taga min August, ty de bevisa oss en ömhet som mot egna barn och hvilket är en förebild, att Gud är barmhertig. Deras goda vilja blir belönad af Den, som känner deras bristande förmåga. Om vinterqvällarne sitta de gamle och berätta mig sagor och händelser från forntiden, under det att flammorne från spiseln dansa fram och lysa upp det lilla hemmet. Om sommaren omgifves jag, utom af mina gamla, af solens majestät, månans milda glans, stjernornas pragt, morgonrodnadens hopp, aftonens lugn och källans klara spegel. Ofta sitter jag i de gamlas lilla trädgård: der står ett ensamt träd, samt en berså af halfnakna syrenqvistar, öfverdragna med spindelväf; Här skådar jag i närheten insjöns klara bölja. Men under allt detta är hjertat oroligt, som brusande hafsvågor. Ingen anar hvad jag lider, huru hjertat blöder: ingen räcker en skärf åt behofvet, ingen har öfverseende med den felande: alla sky den illa kända. Man anar ännu icke hvad jag lidit. Efter decenniers förlopp uppenbaras måhända först förfärande orättvisor. Familjeanseende och likgiltighet tillåta icke att forska efter, huruvida den felande fortgår på sin bana eller söker godtgöra sitt förhastade fel. Smädelsen och hämndbegäret täfla att kasta sina skoflar mull öfver de arma offren, som blifvit förtrampade och förkrossade af jordens mägtiga. Olyckliga offer, som lida i hemlighet, hvilkas tårar runnit, sedda endast af den Allseende!

"Den lyckliga, hon vet ej hvad det är, Att ensam gå, en fridlös vålnad blifven I själens natt, och sjelf sig frukta der, Af menniskor och Gudar öfvergifven --

"Hon vet ej hvad det är att vissnad stå, Utaf en yppig sommarverld omhviftad, -- Att tyna, torkas och till aska gå, Utaf sin egen andedrägt förgiftad."

Jag känner att lidandets mått snart är rågadt och jag emotser min stoftförvandling utan bäfvan, och min dödskamp med lugn.

Denna lilla minnesbok, som ligger öppen, torde du förvara, tills min August fyller myndiga år, om han så länge lefver. Låt honom då läsa dess innehåll och inhemta hvad en värnlös oskuld lider och af mitt exempel lära att följa dygdens och sky brottets stig. -- Slutligen, min vän: ställ ett enkelt träkors på min graf och lät derpå teckna dessa ord: "Gömdt är glömdt."

Din i döden tillgifna vän, Mathilda Hamster.

Sedan jag genomläst detta bref, sade mamma Segerman: "Nu ser du att jag uppfyllt mitt löfte i alla hänseenden, och önskar att du uppfyller ditt: att alltid denna hemlighet stannar oss emellan. Vid den upptäckt, som jag genom din aflidna moders bref, hvilket du nu läsit, erhöll, flydde Segerman ifrån oss och har aldrig sedan låtit höra af sig. Axel var då ett år yngre än du, och Johanna skådade dagens ljus tre månader efter Segermans flykt."

Med huru tung känsla åhörde jag icke min mors lidande och min fostermors uppoffrande ädelmod! Och jag bad Försynen om styrka att med min vandel bäfva dem värdig, ehuru svår och slipprig än ynglingens bana är.

Elfte Kapitlet.

"Se solen, se solen, som höjde Sin strålande panna så gladt, Sjönk neder i molnenas natt Och dunkelt och matt Är rummet, der herrlig den dröjde; Men fast vi ej tänke derpå, Dess ljus oss omgifver ändå."

Tiden förflöt och jag måste resa till universitetet för att fullända mina studier. Men hvad fröjd skulle väl lifvet äga, då min lefnads skönaste drömm var förintad, då hoppet om ägandet af Johannas hand för alltid var försvunnet! Det fordras en stor grad af styrka att öfverlefva ett så smärtsamt slag.

När, i en kanske icke aflägsen framtid, den väna tjuguåriga flickan i yr och glädtig sorglöshet vid sidan af en lycklig älskare kringfladdrar dessa ställen, der jag nu med outsäglig smärta måste utandas mitt sista smärtsamma farväl: må hon då, när lyckans sol på jungfrukinden framkallar kärlekens blyga rosor, likväl då ett ögonblick stanna och skänka en tanke åt barndomsvännen; må hon lära inse, att blott det pröfvade trohetens guld är det äkta, och att ur natt och dimmor bryter solen fram, oftast då vi minst vänta det!

Vid afskedets stund ingingo vi, i stället för ett kärleks- ett vänskapsförbund. Den lofliga syskonkärleken skulle numera vara det enda föreningsband oss imellan. Under första året, som jag vistades i Åbo, fick jag bref om Johannas forlofning och derpå följande bröllop. Jag fortsatte mina studier i läkarevetenskapen, och redan andra året af min vistelse vid akademien fick jag underrättelse om mamma Segermans inträffade död. Detta dödsfall smärtade mig otroligt. Jag önskade och längtade beständigt att få besöka det fordom så lyckliga hemmet; men sedan min fostermor var hädangången och min syster Johanna fästad genom nya band, beslöt jag att förbida händelsernas gång.

Jag blef imellertid utexaminerad licentiat och var ganska välbehållen i det gamla goda Åbo, der jag slog mig ned, och hvarest en och annan afton förflöt i sällskap med kamraterna under glada tillställningar. Mitt hittills varande lif hade till större delen förflutit bland glada, goda menniskor, om ej just lekande, dock temligen lugnt. Utan bekymmer är intet lif tänkbart. Men dessa hafva hos mig merendels haft sin rot i passionernas mer eller mindre härjande stormar. Menniskans bittraste lidande lärde jag nu att känna ej allenast berättelsevis, utan ansigte mot ansigte. Man har svårt att tänka sig till hvilka förfärliga plågor en läkare får vara vittne, ofta utan att med bästa vilja kunna hjelpa. Jag känner lifligt: min glädje är lika yrande, som min sorg, mitt deltagande är djupt. I medlidandets känsla ligger en kärlek förborgad, och jag glömmer aldrig den jag en gång lärt mig att älska. Mången gång är min glädje förbi vid den erinran, att jag intet förmådde till lindring af de smärtor jag skådat. Hvad hafva de väl brutit, som framsläpa en ofta ganska lång tillvarelse under ständig afsaknad af lifvets på en gång dyrbaraste och mest värderade gåfva -- helsan? de hvilkas lif icke är något lif? Så frågade jag mig redan som student, så frågar jag mig ännu äfven midt i hvimlet af nöjen och förströelser, i hvilka man så ofta inkastas. Det är ett af dessa "hvarföre" hvarpå man förgäfves söker att finna ett förklarande "derföre," ett af dessa "hvarföre," på hvilket "derfore" följer först der, hvarest ingen sjukdom, ingen plåga mera finnes. Men hvarföre ger jag offentlighet åt lidandet i det tysta? Ingen blir ju deraf varnad, ingen deraf hulpen. Röres äfven något medlidsamt sinne af lidandet, så försvinner snart denna rörelse af bättre känslor bland små bekymmer och bland dagens flärd. Är det icke sannt? någon ödsligare känsla än den af ett vanmägtigt medlidande finnes knappast. Den som stått vid ett älskadt föremåls sjuksäng, vid en slocknande lifslåga, som man gerna ville åter upplifva med hvarje uppoffring, den som stått der, så fattig med sin sorg, sin förtviflan -- den förstår hvad jag menar och huru vanmägtigt medlidandet är. De höga ridderliga karakterer, till hvilkas smärtor jag varit ett stumt vittne, begära de intet medlidande, mottaga de det ej om det bjudes? Åh ja! -- blott en falsk hederskänsla kan försmå medlidandet och deltagandet. Sjélfva ordet _medlidande_ säger ju, att den är en hög kristlig dygd. Att lida med dem, som lida, att djupt i sin själ känna den smärta, som plågar en annan, är icke detta rent kristligt? "Gråter med dem som gråta." Med dessa ord har ju vår gudomlige frälsare adlat medlidandet.

Tolfte Kapitlet.

"Nog ödets stämma ren sagt ut, Hvad länge varit dess beslut; Hon knutit andra band."

En afton vandrade jag ut till Öhmans villa, och som jag just skulle tömma min kopp thé, slog mig en bekant på axeln i det han hälsade med detta klingande: god afton bror!

Ah se, mjuka tjenare min heders bror; välkommen till Åbo! Gratulerar dig bror Robert; det är icke utan ett visst intresse jag påminner mig våra glada ungdomslekar. Nåh jag måste säga att du -- vare detta helt opartiskt och rättvist bedömdt -- gjort ett lyckligt val af ledsagarinna genom lifvet.

Rätt sagdt, min heders bror; och för att ytterligare öfvertyga dig derom, så uppmanar jag dig att komma och hälsa på oss. Jag har Johanna med mig och vi bo hos fru Indrén. Ämnar du fortfara att praktisera i Åbo?

Ja, men jag vet ej huru länge. -- Men låtom oss nu dröja qvar här en stund för att språka om både nytt och gammalt. Hör hit jungfru lilla, tag in en flaska Monte bello! dess magiskt upplifvande nektar, min bror, skall återföra oss till fordna tider, och kan väl något vara angenämare, än att kasta en blick tillbaka på barndomshemmet och påminna oss en mängd äfventyr, sedan de glada och äfventyrliga studentdagarne. Vi sutto och språkade länge, aftonen förflöt hastigt under muntra samtal och skämt, och det var temligen sent, när vi lemnade Öhmans villa.

-- Blir du länge i vårt trefliga, industriella och redbara Åbo? -- Tre eller högst fyra dagar -- svarade possessionaten Robert. Finner du dig böjd att se och råka din gamla barndomkamrat, min Johanna, så kom ihåg: icke långt uppskof! det kan ock hända att vi resa inom ett par dagar. God natt bror!

Det var en af de skönaste aftnar man vill önska sig. Månan lyste min väg och den ljufva aftonluften, uppfylld af de blommande trädens ångor, flägtade emot mig en svalka. Jag anställde reflexioner öfver mitt sätt att vara och fann mig ingenting mindre än artig; ehuru jag sannerligen nödgas beundra den sjelfbeherrskning, hvarmed jag tyglade både missnöje och otålighet, midt under det jag tänkte på de motsatta banor, som han och jag vandrade genom lifvet. Utom det att han alltid varit lyckans skötebarn och en så kallad goddagspilt, hade han äfven beröfvat mig min barndoms leksyster -- ty det skall, oaktadt jag aldrig skulle fått äga henne, alltid vara smärtsamt att veta henne i en annans famn. Man kan ej nog förvåna sig, att ödet kastat en sådan klenod i denne mans armar -- -- en flicka med så utmärkt uppfostran, med bildning likaså ovanlig, som hennes kunskaper voro grundliga, behaglig, god, snillrik och intagande samt i sitt umgänge enkel och okonstlad. Denna jemförelse emellan mig och honom var påkostande.

Med tanken på flit och kommande tider, vandrade jag fram åt Nikolaitorget, då jag varsnade en flicka, som går framför mig, liksom hon blifvit förd af någon mekanisk kraft. Hon föll slutligen omkull och hade svårt att hjelpa sig upp. Hvem skulle ej känna en särdeles lust att hinna detta föremål, som slumpen förde i min väg; och hvilken annan vid mina fändriksår skulle ej med vindens snabbhet ilat fram, för att öfvertyga sig, huruvida verkligheten öfverensstämde med aningen! Vid närmare skärskådande fann jag det vara en flicka af den lägre klassen och att hon icke var bland de lyckligare lottade, derom vittnade hennes tarfliga drägt och de tårar, hvilka obehindradt strömmade ned för kinderna.

Vid denna upptäckt sagtade jag mina steg for att få min nyfikenhet tillfredsställd. Denna gång måste jag bekänna att nålar och nyfikenhet, vis-à-vis en flickas tårar, stucko lika mycket. Den ängslan, som jag såg afmålad hos den stackars flickan, hvilken jag kunde anse vara ungefar sexton år, gaf mig anledning att fråga henne, om hon vid fallet skadat sig eller hvarföre hon grät.

Jag har sönderslagit en droppflaska, snyftade flickan, min stackars syster ligger sjuk och hon hade behöft medikamenterne så väl.

Goda flicka grät icke, sade jag, hys förtroende för mig, låt mig förebygga denna olycka, vi skola dela den gemensamt. Dervid praktiserade jag några silfverrubler i flickans förklädsficka och aflägsnade mig derefler med hastiga steg.

Uppkommen på min kammare ångrade jag nästan min frikostighet, som helt och hållet uttömt min börs: dock tänkte jag helt frimodigt: vedergällning följer alltid på såväl ondt som godt, och lugnad deraf somnade jag godt in.

Vid uppvaknandet var min första tanke den lilla betryckta, som måhända redan tidigt förlorat sin mor eller eljest blifvit förföljd af ödets hårda slag.