# Så slutades min lek: En tafla ur lifvet

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/sa-slutades-min-lek-en-tafla-ur-lifvet-46962/index.md

Sedan jag lofvat herr Surstedt allt hvad han önskat, lemnade han mig åt mig sjelf. Herr Surstedt ville agera far för och öfver alla sina herrar; d.v.s. han tog sig en viss magt och myndighet öfver dem; naturligtvis emot deras egen vilja. Alltid spelade han en rôle af öfverlägsenhet emot dem, och derföre ville sällan någon dröja hos honom längre än en termin.

Fru Surstedt gick, hela veckan om, sotig och snusig, med utslaget hår, i köket och kritade på väggar och fensterkarmar vissa krummelurer och streck, af hvilka de förre skulle betyda hvem som ätit, och de sednare huru mycket han ätit. Uti det allraheligaste satt ekonomie-mästar Surstedt sjelf och införde i sin så kallade hufvudbok en öfversättning af fruns hieroglyfer i köket. Han var så öfvertygad om sin hustrus samvetsgranhet, att han skulle kunnat sätta sin själs salighet i pant, att hon kritat riktigt. Vidare hade herrskapet Surstedt en dotter, kallad mamsell Lina. I hushållet fick hon aldrig deltaga; men i stället erhöll hon en såkallad bildad uppfostran, och, såsom prof på sin handfärdighet, sydde hon hvarje jul en pirat åt mamma, med ett hundkräk inom en blomsterkrans, samt åt pappa en tobakspung med ymnighetshorn och hans namn. Hon spelade äfven gitarr och sjöng. För öfrigt var lilla Lina en vacker flicka och förtjust i en lång hygglig karelare som nyttjade pigues, hällor, gula handskar och käpp. Ofta hände, medan han satt och spisade, att man hörde mamsell Lina gnola: "Det är den största sorg, som jorden månde bära, att" etc. etc. Ändtligen slutade saken så, att karelaren, (eller rättare förtjusningen) reser bort; ty han blir lagsökt af pappa sedan krediten tagit slut. Mamsell Lina blef öfvergifven och gifte sig slutligen med en fändrik, som rest hem på permission och som sedan fann för godt att blifva hemma och ärfva svärfars gamla ruckel, tältsängarne, de brokiga sängkläderna, de söndriga och rankiga borden och stolarne, ett upplag af gamla pulpeter, utom alla andra dyrbarheter, samt framför allt salig svärfars ekonomie-mästareskap, och konsten derjemte att med besked kunna debitera alla dem, som framdeles kunde komma att logera hos vår fändrik, likasom härtills kära svärfar det gjort.

Hos Surstedts bjöd jag i alla fall till att visa mig nöjd och framsläpade der nära 4 år, eller till dess jag dimitterades till universitetet. Herrskapet Surstedt och jag åtskiljdes som goda vänner, och fändriken, som var något hederligare än jag trodde, gaf mig till och med litet respenningar. Lina hade nemligen tutat honom i öronen, att jag ämnade bli prest, och hade knappa tillgångar; hvarföre fändriken, som hade särdeles aktning för prestaståndet, begåfvade mig med en skänk på tio banko, som kommo mig väl till pass.

Mina trägna studier gjorde, att jag med heder genomgick min första examen vid universitetet, och det dröjde ej länge derefter, innan jag omfamnades af de mina.

Sjette Kapitlet.

"Sakta hör jag dörren knarra, Och en ljusklar blick mig slår; Tår och löje än der darra Ifrån morgondrömmars år."

Jag anträdde således min hemresa, såsom välbeställd student. Vid mitt inträde i rummet hos mamma Segerman lyste glädjen från alla håll; mina berättelser väckte intresse. Mamma dukade och fejade; men Johanna gladdes mest åt min återkomst. För henne meddelade jag allt hvad jag sagt och hört; hon log åt mina infall, tårades åt min smärta, deltog uti mina intryck. Hon sade slutligen att hon alltid skulle innerligt hålla af mig, och huru lyckligt föreställde jag mig icke då att mitt lif skulle blifva.

Dagar, veckor och månader förflöto med snabb och ilande fart. Denna tid var den sällaste jag någonsin erfarit: jag var omgifven af moderlig ömhet, bevakad af ett systerligt öga. Johanna, jag måste tillstå det, var min första tanke om morgonen, min sista om aftonen.

Hvilken ljuf känsla måtte det icke vara, att med sin blotta blick fängsla hjertan och låta en annan känna en försmak af himmelen. Ack! hvilken fördel är det ej, att vara skön! Sannt är, att denna fordel kan missbrukas, sin egare eller egarinna till skada, men den måste dock i alla tider betraktas såsom ett litet kapital: ty skönheten är det verksammaste rekommendationsbref man kan föra med sig på resan genom lifvet; ehuru det måste anmärkas, att de sköna spela ett både högre och farligare spel än andra. Ty af en vacker yta fordrar man ett lika vackert inre. Men Johanna var icke allenast skön; hon var äfven den renaste dygdens infattning. Hvarje leende var ett qvickt infall, hvarje blick en god gerning. Allt -- allt andades frid och lugn. -- Ack, om jag -- -- men kan jag väl någonsin hoppas att få ega en sådan klenod? Jag, en fattig student! -- Man reflekterar ganska litet öfver denna benämning; men det är likväl, i få ord sagdt, en egen belägenhet att vara student, och fattig. Under den tid man sträfvar att göra själen rik, sjunker man allt mer ner i djupet af materiella bekymmer. Försynen har fästat blyvigter vid ungdomshoppets bevingade fötter, för att hindra dem att flyga för högt, och den enda trösten är, att de sitta qvar. Vid blotta tanken att förtörna mamma Segerman, förlorade jag modet och vågade icke yppa min tanke. Hoppet och ovissheten voro för mig ljufvare än säkerhetens smärtsamma bestämdhet.

Mamma Segerman och Johanna blefvo bjudna på julgröt till pastor M----n. Såsom medlem af familjen ihogkomms äfven jag. Qvällen förflöt glädtigare än man kunnat förmoda. Sällskapet var ej talrikt, men trefligt; och okonstladt gick allt till. Adjunkten tycktes vara särdeles väl upptagen i huset, och Dora, pastorns enda dotter, egnade mycken uppmärksamhet åt honom. Han erhöll en mängd julklappar af allt hvad som kan prydas med tapisserisöm i sefirgarn och perlor. Ibland annat fick han en rökmössa med en stor perltoffs i nacken. "Rätt vacker och skön, min goda Dora!" sade adjunkten -- "men bönderne kunna tro, att jag blifvit lindansare, om de se mig nyttja en sådan." Dora skrattade och påstod, att den klädde honom rätt väl; men pastorskan tycktes taga humör, så mycket försvarade hon rökmössan. Vidare fick adjunkten en resväska, och en mängd andra granna saker. Sist kom ett pakett, som innehöll en kyrkohandbok, med permar af perlstim, föreställande ett kors, en kalk, en bok och deröfver en hvit dufva. "Tack, hjertlig tack, Dora!" sade han, och såg på henne glad och rörd tillika. Boken betraktades närmare, och man fann vigselformuläret sednast vara vidrördt, och troligen äfven genomläst, emedan ett nytt veck ännu fanns på bladet. Öfver Doras flit, höll pastorskan ett hugneligt loftal. "Dora är en enkel, okonstlad, anspråkslös flicka, en dugtig flicka i köket och i väfstolen, en verklig kandidatska till presthustru på landet. Jag önskade se henne lycklig i en god mans armar, ty hon har tillika ett ömt och ädelt hjerta, och hyllar sin moders grundsatser." Ändtligen kora den frågan, när adjunkten tänkte taga pastoralexamen. "Jag har verkligen icke tänkt derpå," svarade han blygsamt, "utan byggt hela min framtid på en komministratur." -- Pastoralexamen borde ändå tagas, mente pastorskan; ty ehuru Dora nog är nöjd att vara anten adjunkts- eller komminister-hustru på landet, så "Ack, hvad mamma gör sig mycket bekymmer," inföll Dora; "har man hört sådant prat. -- Nej Elias! jag håller nog af dig och är nöjd utan något pastorat. Vi komma nog, med Guds hjelp, tillrätta, bara vi uppriktigt hålla af hvarandra;" -- dertill lades ja! och föräldrarnes välsignelse, och det unga paret förlofvades. Gratulationerne börjades af pastorn sjelf med dessa ord: "jag tycker om dig för din flit och rättrådighet, min kära bror, och värderar du detta, så emottager du min dotter till julklapp!"

Julhelgen hade just blifvit firad till slut, då jag erhöll bref ifrån prosten E... med anbud att emottaga en informatorsbeställning i hans hus. Detta inbjudningsbref hade jag emottagit med synnerligt välbehag, om ej fruktan att imellertid förlora min barndoms ledsagarinna kommit imellan. Mamma Segerman ansåg tillbudet som en lycka för mig, hvilket ofördröjeligen borde emottagas; men Johanna lät mig förstå, att hon vid min afresa skulle förlora sin högsta trefnad, sitt lifs glädje, sitt allt.

Jag sjelf, ehuru skakad af farhågan för förestående ledsamheter, tröstade henne gladt med hennes egna ord:

"Som en bölja med den andra, Så vi följa må hvarandra."

Sjunde Kapitlet.

"Jag måste ju ila ur fadernehyddan, Ila ur barndomsdalen och friden; O, hvar skall jag finna min hamn?"

På det nya årets första dagar, begaf jag mig åstad. Jag var hvad man kallar en fattig kandidat af lifvet, sliten af önskningar, af förhoppningar, af ovisshet om fröjder och qval. I en sådan sinnesstämning gör hvarje menniska, som man möter, ett eget intryck. Vägen var ej särdeles lång; men skjutsombytena voro ändock så många, att man kunde finna ett eget nöje i sina kamrater: skjutspojkarne. Många af dem hade ock sina åsigter i politiken, och följde med sin tid, så mycket som en villig häst och släda det tillät. Men stundom hände att, under det de talade om åtskilliga stora och beskedliga herrar, och de drickspenningar de af dem erhållit, de glömde att påminna sina tröga hästar, hvilken påminnelse dock stundom skedde medelst obarmhertiga ryckningar i tyglarne, hvarvid hästarne tvingades att resa sig på två ben, då fyra imellertid synes vara det minsta, hvarmed dessa djur kunna draga sig fram i verlden.

Ändtligen anlände jag till prostgården, kl. 4 eftermiddagen, på tredje dagen af min resa. Välkomsthälsningarne voro hvarken varma eller kalla, utan af den gyllene mellansorten; för öfrigt såg der hvarken trefligt eller otrefligt ut i prostgården, endast fundersamt. Huset var gammalt och indeladt i stuga, gästkammare och handkammare, hvartill prosten låtit bygga ett par gafvelrum på hvardera ändan å vinden; detta utgjorde hela åbyggnaden på denna sidan om gården. Den stora stugan var i den gamla enkla stilen. Uti en väldig spisel, som om sommaren pryddes med björklöf och med en utkrusad krans af ängsblomma och blåklockor, lågade -- ty nu var det vinter -- en brasa af sprakande ved. Sanningen att säga var rummet just icke synnerligen väl konditioneradt. I ena ändan stod en klocka, hvars fodral i det närmaste hade utseende af en holländare med sitt tjocka hufvud och stora underlif, och längs ena väggen stod en lång soffa, klädd med vackert hemväfvet, blårandigt bomullstyg. Midt på väggen hängde en spegel med förgylld ram och glasmålning, föreställande en Vestal med blå kjortel och tegelröd slöja. Framför ena fenstret stod en väfstol af gamla sorten, och i en vrå ett skrifbord, vid hvilket prosten sjelf hade sin plats, när han författade eller afskref sina predikningar. Hans bibliothek, som utgjorde en samling af pergamentsklädda folianter, var inklämdt i gästkammaren, och rördes sällan derifrån; hvilket man också kunde märka af dammet, som till en tums tjocklek betäckte de vördiga volumerna. Mig, fattig gosse, förestod nu att egna all uppmärksamhet åt hvardagslifvets små egenheter och att göra mig tåld af alla.

Med en viss högaktning betraktade jag min blifvande principal, och trodde mig redan af hans bemötande kunna se, att han fullkomligt förtjenade densamma. Att sluta af prostinnans sätt att emottaga mig, måste jag hafva vunnit nåd för hennes ögon. "Välkommen herr Hamster!" sade hon, "välkommen i vårt hus. Min lilla 'Trogen' -- så kallar jag min allrasom sötaste knähund -- har nog spått fremmande i dag: ja har han så, han är för rolig den kanaljen. När han spår fremmande eller resande, så sitter han ute på förstugubron och lyssnar och tittar åt gärdet, ja den lilla söta 'Trogen!' -- Herr Hamster kan aldrig göra sig ett begrepp om hans förstånd, fast han ser så tårögd ut; men det härrör af en svår halssjuka. Ack! ni må tro min ångest, mitt lidande dessa tider. Min syster förlorade sin åtta års gamla flicka för fyra veckor sedan, och vid samma tid var äfven min 'Trogen' ganska svårt angripen af sin halssjuka, och jag bekänner, att jag sörjde af fruktan att förlora honom, mera än min syster sitt barn; ty jag är fullkomligt så hundkär som barnkär. Mal kaffe för lefvande lifvet, Kaisa Lena," sade prostinnan och satte sig i rörelse, "ty nu skall just en kopp kaffe smaka bra. Stig in herr Hamster -- pappa! stig in -- bed barnen komma ned och hälsa på magistern." Och nu fördes jag in i förmaket, det vill säga ett rum, der man ej vanligen bodde, och som i hvardagslag begagnades blott när man bakade, då brödet derinne fick stå att gäsa; eljest stod det städadt och förmörkadt af de styfva hemväfda nettelduksgardinerne, och med sin kinesiska blomsterkruka midt under spegeln, som åter i sin tur hade att bakom sig förvara alla notifikationslappar och sorgbref. Soffan var gammalmodig med inåtsvängda gaflar och klädd med ett lysande grönrandigt möbeltyg, som aldrig skådade dagens ljus oftare än vid jul. Så snart vi druckit kaffe, gick gumman ut och lät ej se sig på mycket länge, emedan hon i hast måst baka rån, sedan sockerskorporne tagit slut. Till qvällen kommo några främmande från grannskapet. Sådane voro alltid välkomna. Prostinnan anrättade allt så rundeligen; det nästan såg ut, som hon ansett sina gäster för skeppsbrutna, hvilka ej ätit på någon månad. Bordet svigtade under sin börda och prostinnan hade den lilla ovanan att truga mat i folk i all sköns välmening; och den som åt dugtigt gjorde den goda gumman mycken glädje och en heder åt hennes kokkonst, något som prosten sedan fick höra omtalas hela veckan.

Prosten E----s lif var enformigt, men fridfullt. Vanligen steg han upp om morgnarne kl. 4 och väckte upp folket, hvarefter han stoppade sin stora silfverbeslagna sjöskumspipa, en gåfva under hans adjunktstid af skriftebarnen. Då komministern eller länsmannen kommo på besök, öppnades alltid brädspelet och då sutto prosten och hans gäst ifrän kl. 6 till 10 och hamrade, hvilket skedde rätt ljudeligt, emedan spelbordet ej var fodradt med kläde, utan endast måladt med ljusblå botten samt svarta och röda uddar.

Hos de unga damerna hade jag god fides. Ibland fick jag heta ett beskedligt nöt, ibland en qvick kanalje. Alla titlar ansåg jag imellertid lika. Att vara menniska är första vilkoret, och sedan detta är uppfylldt, är det först tillåtet att vara antingen ett snille eller ett dumhufvud. När herrskapet var bortbjudet fick jag alltid följa med: jag saknades aldrig uti familjen.

Af döttrarne i huset hette den äldre Beat Sofi, var sexton år och egde en imponerande figur. Längden var försvarlig: på näsan märktes en liten rodnad, som imellertid tagit sig bättre ut, om den funnit plats på läpparne. Pannans lugn stördes icke af de ögonblickliga sinnesrörelserna. Själens grundegenskaper höll hon helt och hållet förborgade. Den andra i ordningen, Lotta, om fjorton år, var en qvick och liflig själ och lofvade att bli en god och intagande flicka. Nöjen af alla slag egde rum härstädes, ehuru i icke stor skala. Detta oaktadt förflöt ingen dag utan att jag tänkte på min Johanna, henne som alla beundrade. Huru skulle jag icke vid min hemkomst finna henne utbildad till ett ideal af fullkomlighet, tänkte jag! Hennes sätt är säkert lika oskuldsfullt och värdigt som alltid. Hvilken glans lyser ej i hennes blick, hvilken klang i hvarje ord, hvilket oefterhärmligt behag i hvarje åtbörd! -- I hennes närvaro log hela verlden emot mig uti morgonens glans. Huru hastigt ilade ej den tid, jag fick dela med henne, och huru tomt kännes ej lifvet nu, när jag är skild ifrån henne!

Huru enformigt, huru enstafvigt blir det icke, när man ej är rätt belåten. Konversationen, som ej allenast är en rättighet, utan ock en skyldighet, bevisar ibland en tafatthet som är öfver all beskrifning. Jag har mången gång erfarit, att just under bemödandet att inleda en konversation, som icke vore tråkig, en oöfvervinnerlig stelhet bemägtigat sig mitt talredskap. Först begynnes hostningen, hvarmed man banar vägen och ändtligen höres knarrandet af konversationsdörrns öppnande:

-- Huru befinner sig min herre i denna värma?

-- Så der, å ja, går väl an.

-- Det är grufligt hvad det är hett inne.

-- Det är fasligt kallt derute i dag.

-- Ack, om det skulle komma litet regn; det vore behöfligt.

-- Det var ett oerhördt yrväder, som aldrig vill taga slut, o.s.v.

Alla dessa ord och tankar om helsa, väderlek, värma och köld, med flere dylika högvigtiga ämnen, beledsagas vanligen af bemödanden att pelsa på dem en mängd långa fraser, så att det åtminstone till det yttre ser ut, som om lifligheten vore vid sin middagshöjd.

Sålunda tillgick det äfven bland min närvarande omgifning, under det den ena dagen räckte den andra handen. Härunder tycktes dock en hvar, åtminstone till det yttre, vara nöjd, och jag så med. Men inom mig tänkte jag:

Min barndomsbygd, min moders hus, Ack, mina fromma lekars hem Af älskade gestalter fullt, Jag längtar åter bort till dem.

Åttonde Kapitlet.

"O jord! med dina berg och gröna dalar, Som många sekler på din hjessa bär. Allting hos dig om herrlig ungdom talar, Med hvarje vår du än densamma är, Och lockarna med friska blommor kröner, Omhägnad mildt af alla verldars Far; Och huldrikt än du gifver dina söner De skatter, du uti ditt sköte har."

Vintren förflöt småningom. Jorden började ikläda sig den för ögat så behagliga sommarskruden och endast här och der vid gärdesgårdarne låg ännu qvar några trasor af dess utslitna hvita snötäcke. Liksom njutande af sin återvunna frihet, dansade bäckar och floder, fullare och gladare än någonsin, i tusende bugter öfver fälten. Allt andades lif och fröjd och "i menniskans hjerta vakna lefnadslust och mod och hopp", såsom skalden sjunger. Hos prosten E... var allt i ordning till firandet af första maj, som utgör den egentliga nyårsdagen i presthus. Beställsam vandrade den trefliga husmodern omkring, åtföljd af den tårögde "Trogen," aftorkade minsta stoft från möblerne och tillsåg att allt gick ordentligt till i köket. I sitt embetsrum såg man gubben prosten, med sitt försilfrade hår, sysselsatt med -- författandet af en predikan, förmodar läsaren? Nej, icke denna gång. Han hade äfven sinne för denna verldens fröjder och trodde att ett rätt begagnande af dem, mången gång äfven kunde förädla själen. Med ungdomsminnen i hjertat och fridens leende kring läpparne, stod han der och -- brygde en bål punsch.

Beat Sofi, den sextonåriga dottren, prydde bordet, som stod dukadt i salen, med grönt gräs samt blå och hvita sippor. Allt syntes så festligt, och trefligt skulle det blifva, mente Beat Sofi, ehuru gästerna ingalunda blefvo talrika. Just som hon lade de sista blommorna kring den midtpå bordet smakfullt brutna servietten, hördes en klatsch och bullret af en schäs, som stannade vid trappan.

Länge hade Beat Sofis blickar hvilat utåt landsvägen, som gick alldeles förbi gården. Nu ilade hon ut och emottog i öppna armar den ankommande, en ung man, som skulle blifva adjunkt i huset och för länge sedan var utsedd till Beat Sofis försörjare. Föräldrarne blandade sina välkomsthelsningar med hennes och man läste återseendets glädje i allas ansigten.

Snart såg man det lilla sällskapet församladt kring middagsbordet. Ehuru litet det förra, och ehuru tarfligt det sednare var, kunde dock säkerligen intet af de många ståtliga samqväm och läckra måltider, hvarmed denna dag firades, kryddas af en renare sällhet, än detta. Muntra samtal och hjertliga välgångsskålar utbyttes. Man drack icke allenast märg i benen, man insög äfven nytt lif i sinnet genom växlandet af glada, fridfulla tankar. Prostens skämt framkallade mången ny ros på Beat Sofis kind, då han för den nya gästen beskref, huru hon varit bestyrsam, medan hon väntade Alfred, så hette den lyckliga fästmannen.

Sedan bordet var afdukadt och Beat Sofi således ledig, samt under det prosten tog sig en middagslur, gingo de unga arm i arm för att andas den friska vårluften. Gumman följde dem ut igenom farstugudörren och nickade åt dem ett fryntligt farväl, under det deras gestalter med elastiska steg försvunno i den höga furuskogen, som sträckte sig ned mot en liten insjö, på andra sidan omgifven af löfträn, hvilka dock ännu stodo bruna och bladlösa. "Aldrig finns ett par mera passande för hvarandra", hviskade modren -- och klara tårar perlade i hennes öga, vid tanken på den lycka, hon i framtiden såg omgifva dottren -- "utom min Lars och jag," tillade hon, och minnet af egen sällhet öfvergjöt den åldrigas drag med ungdomligt lif.

Lång och ljuf var de ungas vandring. Många ord vexlades ej under vägen, och de behöfde ej heller tala. Foglarne, som lifvade skogen med jublande sånger, tycktes gifva språk åt deras känslor. Det uppspirande gräset, de späda sippornas doft, allt syntes dem vara bilder af deras unga hjertans förhoppningar. "Hvad de tänkte vet Freija och skalden det vet" -- och jag som älskar, jag vet det väl jag! --

Men jag skulle väl ej alltid blifva endast ett vittne till andras lycka. Tiden förflöt så, att jag åter borde fortsätta mina studier. Jag lemnade derföre mitt goda prostherrskap jemte mina tvenne elever, prostens yngsta söner, Lars och Henrik -- om hvilka jag icke förut nämnt det ringaste, emedan desse icke äro några framstående personer i min berättelse -- och begaf mig åter hem till mamma Segerman, för att hos henne rasta någon tid och derefter med förökad kassa anträda resan till akademien.

Nionde Kapitlet.

"Flicka! jag bjuder dig blygt de ungdomliga tonernes hyllning. Leende flicka! för dig, glömmer jag himmel och jord."

Då jag nu åter hemkom och fick se min barndomskamrat, min jungfruligt uppblomstrande Johanna, vaknade hos mig en egen känsla; men det var ej densamma, som jag så ofta rönt vid åsynen af en älskvärd flicka. Det var ett barndomsminne, hvilket tid efter annan legat doldt i hjertats innersta. Från en späd, outslagen knopp hade hon nu utbildat sig till en full blomma, som berusade mig med den ljufvaste doft. Huru ofta under min bortavaro föresväfvade hon mig icke under fantasiens irrande utflygter, huru ofta kändes icke hos mig den lifligaste längtan att återse henne! Men denna bild och denna längtan voro endast såsom matta kornblixtar, jemnförda med solens herrligt skinande bloss. De lemnade intet spår efter sig och voro icke nog starka att oafvändt fängsla sinnet vid det kära föremålet. Men nu, vid fulla åsynen af den herrliga himlabilden, betogs jag helt och hållet af denna underbara, oförklarliga känsla, denna saliga, namnlösa oro, som alltid är den första kärlekens förelöpare.

Ju mer jag bemödade mig att bibehålla den vanliga fattningen, ju förlägnare och tafattare fann jag mig blifva, tills jag ändtligen, då känslans pokal blifvit allt för rågad, omfattade ett gynnande tillfälle att göra min kärleksförklaring och tillika tillkännagifva min böjelse att vilja söka min framtida utkomst genom att studera mensklighetens elände och blifva läkare.

"Min goda Johanna -- började jag -- jag har högt och uteslutande älskat dig ifrån min spädaste barndom; mina tankar hafva troligen icke varit fremmande för dig, ehuru jag hittills undvikit att yppa min kärlek för dig, innan jag hunnit stadga och utsigt att försköna dina dagar, såsom jag det önskar och dina dygder förtjena. Jag tror, att den som nedlagt känslor och begär hos menniskan, han som sjelf är idel godhet och kärlek, icke skall vredgas öfver en böjelse, som ursprungligen leder sin upprinnelse från honom sjelf. -- Du har hört min önskan -- vill du dela den?"

Vid denna fråga framträngde tårar, klarare än daggens droppar, i det hon framstammade:

"Stiftade moder ej lag -- Evigt jag vore då din."

"Jag har lofvat min mor att aldrig tillhöra dig; lofva mig att icke göra henne någon fråga derom: hon säger sig hafva sina skäl dertill, och det vore endast att öka bitterheten af hennes dagar."

Jag anade något ondt; men högaktande för mycket den, hvilken jag var så mycken erkänsla skyldig, tryckte jag vänskapens och kärlekens första kyss på hennes läppar ech tänkte vid mig sjelf: