Part 8

Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 66 angående Carl Jönssons motion om indragning av anslaget till Bibelkommissionen. Vid detta ärevördiga namn på en hundraårig institution slocknar själva grinet och en vördnadsfull tystnad uppstår i salen. Vem skulle våga angripa religionen i dess grundvalar, vem skulle våga blottställa sig för den allmänna förkastelsen! Biskopen i Ystad begär ordet.

-- Skall jag skriva? frågar Falk.

-- Nej, det rör inte oss vad han säger.

Men den konservative Struve skriver följande referat:

»Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. mänskligh:s förenade namn. år 829. år 1632. Otroshjält. Nyhetsmak. Guds ord. Människ. ord. Hundraår. Ansgar. Nitälsk. Redb. Oväld. Skickligh. Lärd. Sv. Kyrk. bestånd. Urgammal Svenskm. ära. Gustav I. Gust. II. Lützens kullar. Europas ögon. Eftervärldens Dom. Sorg. Vanära. Den gröna torvan. Handtvagning. De hava icke velat.»

Carl Jönsson begär ordet.

-- Nu skriver _vi_! säger Rödluvan.

Och de skriva, medan Struve broderar på biskopens sammet.

»Prat! Stora ord. Kom. suttit 100 år. Kostat 100,000 rdr. 9 ärkebisk. 30 profess. Ups. sammanl. 500 år. Arvodister. Sekreter. Amanuens. Ingenting gjort. Provark. Dåligt arb. Pengar, pengar, pengar! Var sak vid dess namn. Humb. Ämbetsm. Utsug. System.»

Inte en röst höjer sig, men vid den tysta voteringen bifalles motionen.

Under det Rödluvan med van hand putsar upp Jönssons hackiga anförande och sätter en stark rubrik ovanför, vilar sig Falk. Men då hans öga råkar besöka åhörareläktaren, träffar det ett gammalt bekant huvud, som ligger upplagt på barriären och vars ägare heter Olle Montanus. Han liknar i detta ögonblick en hund, som ligger och vaktar ett ben, och det var icke utan att han så gjorde, men det visste icke Falk, efter som Olle var mycket hemlighetsfull.

Nu visade sig där nere vid bänken under högra läktaren, just där den nedtrampade varelsen hade låtit spånen av sin blyertspenna snöa ner, en herre i blå, civil uniform med trekantig hatt under armen och en pappersrulle i handen.

Klubban föll och det uppstod en ironisk, elakartad tystnad.

-- Skriv, sade Rödluvan, men tag bara siffrorna; jag tar det andra.

-- Vem är det?

-- Det är kungliga propositioner.

Nu lästes det ur pappersrullen: »Kungl. Maj:ts N. Proposition om höjande av anslaget till Departementet för adliga ynglingars förkovrande i levande språk, under titeln Skrivmaterialer och Expenser från 50,000 rdr till 56,000 rdr 37 öre.»

-- Vad är expenser? frågar Falk.

-- Vattenkaraffiner, paraplyställ, spottlådor, jalusier, middagar på Hasselbacken, gratifikationer o. d. Håll mun på dig; det kommer mera!

Pappersrullen fortfar: »K. M. N. Proposition om anslag till sextio nya officersbeställningar på Vestgöta kavalleri.»

-- Var det sextio? frågade Falk, som var alldeles främmande för statsmannaangelägenheter.

-- Sextio var det! Skriv bara!

Pappersrullen knorrade upp sig och blev allt större och större.

»K. M. N. Proposition om anslag till fem nya ordinarie kanslistplatser vid Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner.»

Stor rörelse vid preferenceborden; stor rörelse på Falks stol.

Pappersrullen knorrade ihop sig igen, ordföranden steg upp, tackade med en bugning som frågade »behagas det inte mera?», och pappersrullens ägare satte sig i bänken och började blåsa bort spånorna, som den nedtrampade hade fällt, men hans styva guldbroderade krage hindrade honom från att falla i samma frestelse till den synd, för vilken ordföranden hade dukat under på morgonen.

Förhandlingarna pågingo. Sven Svensson i Torrlösa begär ordet i fattigvårdsfrågan. Liksom på ett givet tecken resa sig alla referenterna, gäspa och sträcka sig.

-- Nu gå vi ner och äta frukost, upplyser Rödluvan sin myndling. Vi ha en timme och tio minuter på oss.

Men Sven Svensson talar.

Kammarens ledamöter börja röra på sig, några gå ut. Ordföranden samtalar med några goda ledamöter och uttrycker därigenom å regeringens vägnar sitt ogillande över vad Sven Svensson kommer att säga. Två äldre ledamöter från Stockholmsbänken föra en till utseendet nykommen ungherre fram till den talande för att förevisa denne som ett underligt djur; de betrakta honom några ögonblick under ögonen, finna honom löjlig och vända honom ryggen.

Rödluvan anser hövligheten fordra att han upplyser Falk om, att den talande är kammarens »plågoris». Han är varken kall eller varm, kan icke användas av något parti, kan icke vinnas för något intresse, men talar, talar. Men vad han talar om -- det kan ingen säga, ty han har aldrig blivit refererad i någon tidning och ingen har brytt sig om att se efter i protokollen, men skrivarna vid borden hava svurit, att när de en gång få makten, så skola de låta ändra grundlagarna för hans räkning.

Men Falk, som har en viss svaghet för allt som blir obemärkt, stannar kvar och får höra vad han aldrig hört på länge: en ärans man, som sin väg ostraffligen vandrar och som frambär de förtrycktas och misshandlades klagan -- som ingen hör på.

Struve har vid åsynen av lantmannen redan tagit sitt parti och gått ned på källaren, dit nu de andra följa och varest de träffa halva kammaren.

När de ätit och blivit något druckna, gå de upp igen och sätta sig på vageln, och de få ännu en stund höra Sven Svensson eller rättare se honom tala, ty nu är pratet efter frukosten så livligt att man icke hör ett ord av den talande.

Men det blir dock slut en gång. Ingen har något att invända, talet leder icke till någon åtgärd, det är som om det aldrig skulle ha varit.

Överskrivaren, som under tiden hunnit springa upp i sina kollegier, tittat i sina Posttidningar och rört om sina brasor, är nu åter på sin plats och läser:

»Statsutskottets memorial n:o 72 i anledning av Per Ilssons i Träskåla motion om anslag av 10,000 rdr till reparation av de gamla skulpturarbetena i Träskåla kyrka.»

Hundhuvudet på åhörareläktarens barriär såg hotande ut, som om det ämnade bevaka sitt ben.

-- Känner du den där missbildningen borta på läktaren? frågade Rödluvan.

-- Olle Montanus, ja det tror jag.

-- Vet du att han är Träskålas landsman? Å, det är en fiffig karl! Se på det talande huvudet nu när Träskåla ska fram.

Per Ilsson har ordet.

Struve vänder med förakt ryggen åt talaren och skär av en bit tobak, men Falk och Rödluvan göra pennorna klara till aktion.

-- Ta du upp fraserna, säger Rödluvan, så tar jag upp fakta!

Falks papper var efter en kvarts timme betäckt med följande bokstäver:

»Fosterl. odling:s hävd. Ekonom. intr. Beskyll. f. materialm. Enl. Fichte mater. Fosterl. odl. icke mater. Ergo beskylln. tillbakakast. Det ärevördig. templ. I morgonsolens glans. Vars spira mot skyn. Hedenhös. Filos. icke drömt. Nationens hel. rättigheter. Helig. intress. Fosterl. odl. Vitterh. Hist. o. Ant. akademien.»

Detta sammelsurium, som delvis väckt munterhet, i synnerhet vid uppgrävningen av döda Fichte, framkallade emellertid ett svar från huvudstadsbänken och ett från Uppsalabänken.

Den förre sade: att ehuru han varken kände Träskåla kyrka eller Fichte och ehuru han icke visste om de gamla gipsgubbarna voro värda att påkosta tiotusen rdr, så ansåg han sig dock, för att uppmuntra ett vackert företag inom kammaren, då det var första gången han inom majoriteten hört någon begära anslag till annat än gångbroar, gärdesgårdar, folkskolor och dylikt, böra yrka bifall.

Talaren på Uppsalabänken ansåg (enligt Struves anteckningar): att motionären à priori hade rätt, att hans premiss: den fosterländska odlingen måste hävdas, var riktig, att konklusionen: tiotusen rdr måste utbetalas, var bindande, att ändamålet, syftet, tendensen var vacker, lovvärd, fosterländsk, men här var ett fel begånget. Av vem? Av fosterlandet? Staten? Kyrkan? Nej! Av motionären! Förståndsmässigt taget hade motionären rätt, och därför kunde icke talaren, han anhöll att få upprepa det, annat än lovorda ändamålet, syftet, tendensen, och han skulle följa motionens öde med de varmaste sympatier, och han uppmanade kammaren att i fosterlandets namn och i odlingens namn och i konstens namn giva densamma sina röster; själv måste han, då han ansåg motionen, begreppsmässigt taget, falsk, omotiverad, oegentlig, då densamma avsåg att subsumera ortens begrepp under statens, yrka avslag å densamma.

Huvudet på åhörareläktaren rullade ögonen och rörde läpparna konvulsiviskt under det voteringen pågick, men när den var förrättad och anslaget beviljat, exploderade huvudet och försvann genom den missnöjda och knuffade åhörareskaran.

Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Per Ilssons motion och Olles närvaro och försvinnande. Struve, som efter frukosten blivit ännu mera konservativ och högljudd, yttrade sig oförbehållsamt om ett och annat. Rödluvan var lugn och likgiltig; han hade upphört att förvånas.

Men genom det mörka moln av människor, i vilket Olle gjort en rämna, dök nu ett ansikte klart och ljust och skinande som en sol fram, och Arvid Falk, som haft sina blickar riktade åt det hållet, måste slå ner ögonen och vända sig bort -- det var hans bror, familjens caput, namnets ära, som en gång skulle göra det stort och glänsande. Bakom Nicolaus Falks skuldra syntes hälften av ett svart ansikte, med milda, falska drag, vilka tycktes viska in hemligheter i den ljuses rygg. Falk hann icke mer än bli förvånad över broderns närvaro på detta rum, emedan han väl kände dennes ovilja mot det nya statsskicket, då ordföranden lämnade rättighet åt Anders Andersson att avgiva en motion, vilken rättighet denne med stort lugn begagnade sig av och läste: »På grund av tillräckliga anledningar får jag härmed anhålla, att Riksdagen för sin del måtte fatta beslut, att Kunglig Majestät måtte göras solidariskt ansvarig med alla de bolag, vilkas stadgar den sanktionerat.»

Solen miste sitt sken på åhörareläktaren och det blev orkan i salongen!

Greve von Splint har ordet:

-- Quousque tandem Catilina! Så långt skulle det gå! Man glömmer sig ända därhän att man vågar klandra regeringen! Hörden I det, mina herrar! Man klandrar regeringen, eller, vad värre är, man gör den till föremål för ett skämt, ett rått skämt, ty annat kunde väl icke denna motion anses vara. Ett skämt, säger jag, nej, ett attentat, ett förräderi! O! mitt fosterland! Dina ovärdiga söner hava glömt vad de äro dig skyldiga! Men huru kan det väl vara annat, då du förlorat din riddarvakt, din sköld, ditt värn! Jag anhåller att karlen, Per Andersson, eller vad han heter, återtar sin motion, eller vid Gud skall han se, att Konung och Fosterland ännu äga trogna försvarare, som kunna lyfta en sten att kasta i huvudet på förräderiets månghövdade hydra!

Bifall från åhörareläktaren, ovilja i salongen.

-- Ha, tron I jag fruktar!

Talaren arbetar med armarna som om han kastade sten, men hydran ler med sina hundra ansikten. Talaren uppletar en ny hydra, som icke ler, och han får fatt i referentläktaren.

-- Där, där! -- Han pekar uppåt duvslaget och kastar blickar som om han såg avgrunden öppna sig i väggen. Där sitter korpboet! Jag hör deras skrän, men de förfära mig intet! Upp, svenska män, och hugg ner trädet, såga av bjälkarna, riv ner plankorna, sparka sönder stolarna, spänta sönder pulpeterna, i stickor, så små som så här --

(Han mäter av ett ungefär på lillfingret) -- och bränn sedan av hydet med man och mus, så skolen I se att riket skall blomstra i lugn och dess örter skola drypa. Så talar en svensk ädling! Kom ihåg det, bönder!

Detta tal, som för tre år tillbaka skulle ha mottagits med bravorop vid Riddarhustorget och blivit infört i protokollen ordagrant för att sedermera tryckas separat och utdelas till rikets folkskolor och andra allmänna barmhärtighetsinrättningar, mottogs som ett divertissement och justerades duktigt i protokollen, och refererades endast, märkligt nog, i oppositionstidningarna, vilka eljest icke gärna togo upp sådant.

Därpå begärdes ordet av Uppsalabänken. Den instämde fullkomligt med den föregående talaren i sak och hade med sitt fina öra uppfattat något av den forna svärdsklangen i hans föredrag; nu ville han själv tala om bolagets idé, såsom idé, men han bad att få upplysa att bolaget icke var ett sammanskott av pengar, icke var en samling av personer, utan bolaget var en moralisk personlighet och såsom sådan otillräknelig --

Nu uppstod ett sådant skratt och prat i salongen, att referenten icke kunde uppfatta mera av föredraget, vilket slutade med att fosterlandets intressen stodo på spel, begreppsmässigt taget, och att om icke motionen avslogs, skulle fosterlandets intressen komma att försummas och staten sålunda råka i fara.

Sex talare höllo sedan på till middagen med att göra utdrag ur Sveriges officiella statistik, Naumanns grundlagar, Juridisk handbok och Göteborgs Handelstidning, varav följden alltid blev, att fosterlandet skulle råka i fara, ifall Kungl. Maj:t skulle komma att förklaras solidariskt ansvarig för alla bolag, vilkas ordningar den sanktionerat, och att fosterlandets intressen stodo på spel. Någon var nog djärv att säga det fosterlandets intressen stodo på ett tärningskast, under det andra menade att de stodo på ett kort, några höllo före, att de hängde på ett hår, då den siste talaren föredrog att de hängde på en tråd.

Motionen vägrades remiss vid middagstimmens inträde; det vill säga: fosterlandet slapp gå igenom utskottskvarnen, kanslisikten, rikshackelsekistan, klubbskäktan och tidningsbråkan. Fosterlandet var räddat! Arma fosterland!

NIONDE KAPITLET. Förskrivningar.

Carl Nicolaus Falk och hans kära hustru sutto vid kaffebordet en morgon någon tid efter händelserna i förra kapitlet. Herrn var, emot vanan, icke klädd i nattrock och tofflor, och frun hade en dyr morgonrock på sig.

-- Jo, du, de voro här i går och beklagade sorgen alla fem -- sade frun med ett muntert skratt.

-- Det är då själva ...

-- Nicolaus! Kom ihåg! Det är slut med disken nu!

-- Vad ska jag säga då, när jag blir arg?

-- Man blir inte arg, man blir ond, för det första! Och så kan man säga: »det är för märkvärdigt!»

-- Nå, det är för märkvärdigt, att du alltid skall traktera mig med obehagliga saker. Låt bli att tala om sådant där, som retar mig.

-- _Förargar_, min gubbe! -- Jaså, jag skall gå och bära mina bekymmer ensam, men du skall alltid lasta på ...

-- Lassa, heter det!

-- Lasta, heter det, på mig dina förargelser. Hör du! Var det så som du lovade, när vi gifte oss?

-- Se så! Inga resonemanger, ingen logik! Gå på, du! De voro här alla fem, mamma och dina fem systrar!

-- Fyra systrar! Du har då inte mycket kärlek till din släkt!

-- Din släkt! Det har då inte du heller!

-- Nej! Jag tycker inte om dem!

-- Nå, de voro här och beklagade sig över, att din svåger blivit bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Var det inte så?

-- Jo! Och så voro de nog oförskämda att säga mig, att jag inte hade någon rättighet mer att vara stursk.

-- Högmodig, min gumma!

-- Stursk, sa de; jag skulle aldrig ha nedlåtit mig att begagna ett sådant uttryck!

-- Nå, vad svarade du? Du gav dem väl på tafsen.

-- Ja, det må du lita på! Och det så att gumman hotade att aldrig sätta sin fot inom mina dörrar mera.

-- Nej, sa hon det? Tror du att hon håller ord?

-- Nej, det tror jag inte! Men säkert är att gubben ...

-- Du ska inte säga gubben om din far så att någon hör det.

-- Tror du att jag tillåter mig det då? -- Emellertid kommer gubben -- oss emellan -- aldrig hit mer.

Falk föll i djupa funderingar. Därpå återtog han:

-- Är din mor högmodig? Är hon lätt att såra? Jag sårar så ogärna människor, som du vet! Du måste säga mig hennes svaga, ömtåliga sidor, så skall jag undvika att komma åt dem.

-- Om hon är högmodig? Det vet du väl, på sitt sätt. Om hon skulle till exempel få höra att vi haft en bjudning, och hon och systrarna inte blivit bjudna med, så skulle hon aldrig komma hit mer.

-- Säkert?

-- Ja, det kan du lita på!

-- Det är för märkvärdigt att folk av hennes stånd ...

-- Vad pratar du?

-- Nå, nå! Att fruntimmer kunna vara så känsliga! Hör du, hur är det med din förening nu för tiden? Vad var det du kallade den?

-- »För kvinnans rättigheter!»

-- Vad skall det vara för rättigheter?

-- Jo, kvinnan skall få rå om sin egendom själv.

-- Nå, får inte du det?

-- Nej, det får jag inte!

-- Nå, vad har du för egendom då, som du inte får rå om?

-- Halva din, min gubbe! Min giftorätt!

-- Kors i Jesu namn, vem har lärt dig sådana där dumheter?

-- Det är inga dumheter, det är tidsandan, ser du. Den nya lagstiftningen skulle bli så: att jag skulle ha haft hälften när vi gifte oss och med den hälften hade jag fått köpa vad jag velat.

-- Och när du köpt upp den, så hade jag fått försörja dig ändå? Det hade jag vackert gjort!

-- Du hade väl varit tvungen, annars hade du fått arbetshus! Det står så i lagen om den som inte vill försörja sin hustru.

-- Nej, hör du, nu går det för långt! Men i alla fall. Ha ni haft sammankomst? Vad var det för folk? Tala om!

-- Vi håller bara på med stadgarna ännu, på förberedande möten.

-- Nå, vad är det för folk?

-- Det är revisorskan Homan och hennes nåd Rehnhjelm nu så länge.

-- Rehnhjelm! Det är ett ganska gott namn! Jag tycker jag har hört det förut. Men var det inte fråga om en syförening också, som ni skulle grunda?

-- Stifta, heter det! Jo, och kan du tänka dig att pastor Skåre skulle komma och läsa en kväll.

-- Pastor Skåre är en förträfflig predikant och han umgås i stora världen. Det är rätt, min gumma, att du undviker dåligt sällskap. Det finns ingenting som är så farligt för människan som dåligt sällskap. Det sa alltid min far i världen, och det har blivit en av mina strängaste principer.

Frun plockade brödsmulor och försökte med dem fylla sin tomma kaffekopp; herrn letade i västfickan efter sin tandpetare för att taga bort något kaffe som fastnat mellan tänderna.

De båda makarna funno sig generade i varandras sällskap. De visste varandras tankar och de visste att den första, som bröt tystnaden, skulle säga en dumhet, något komprometterande. De valde i hemlighet nya ämnen, prövade dem, men funno dem odugliga; alla stodo de i någon korrespondens med eller kunde sättas i förbindelse med vad som blivit yttrat. Falk försökte upptäcka något bristfälligt i serveringen, som kunde ådraga sig hans ovilja. Frun tittade ut genom fönstret för att kunna se efter något omslag i vädret, men -- förgäves.

Då kom betjänten och stack ut räddningsplankan med tidningarna på, på samma gång han anmälde notarien Levin.

-- Bed honom vänta! befallde herrn.

Därpå lät han stövlarna skrika en stund över golvet, så att den arma väntande ute i tamburen måtte i tid bli underrättad om hans höga ankomst.

Levin, på vilken den nyuppfunna väntningen i tamburen gjort ett livligt intryck, infördes slutligen darrande i herrns rum, där han mottogs kort som en supplikant.

-- Har du blanketten med dig? frågade Falk.

-- Jag tror det, svarade den häpne, och grävde upp en bunt reversal och växelblanketter av alla möjliga valörer. -- I vilken bank behagar bror helst gå in? Jag har till alla, så när som på en?

Oaktat situationens högtidliga karaktär måste Falk le, då han såg halvskrivna reversal, på vilka ena namnet fattades, utskrivna växlar utan acceptant och färdigskrivna växlar, som blivit refuserade.

-- Vi ta väl Repslagarbanken, sade Falk.

-- Det är verkligen den enda, som inte duger, för -- att -- där känner man mig!

-- Nå, Skomakarbanken, Skräddarbanken, var som helst, men fort!

Man stannade vid Snickarbanken.

-- Nu, sade Falk, med en blick, som om han köpt den andres själ. Nu skall du gå och skaffa dig nya kläder, men hos en uniformsskräddare, så att du sedan kan få din uniform på kredit.

-- Uniform? Det brukar ingen ...

-- Tyst, när jag talar! Den skall vara färdig om torsdag i nästa vecka, då jag har min stora bjudning. Du vet att jag sålt min bod med lager och att jag i morgon utfår mitt burskap som grosshandlare.

-- Å, jag gratulerar ...

-- Tyst, när jag talar! Nu går du till Skeppsholmen, på visit! Med ditt falska sätt och din oerhörda förmåga att prata skräp har du lyckats vinna min svärmor. Nå! Du skall fråga henne vad hon tyckte om den stora bjudningen i söndags, här hemma hos mig.

-- Här? Hade du ...

-- Tyst, och lyd bara! -- Då skall hon göra gröna ögon och fråga om du var bjuden? Det var du naturligtvis inte, efter som ingen bjudning varit! Nå! Ni uttrycka ömsesidig missbelåtenhet, bli goda vänner, förtala mig, det vet jag att du kan; men du skall berömma min hustru! Förstår du?

-- Nej, inte riktigt!

-- Det behöver du inte heller, bara lyda! En sak till: Du kan säga åt Nyström, att jag blivit så högfärdig, att jag inte vill umgås med honom. Säg det rent ut, så talar du sanning en gång! -- Nej, stopp! Vi ska vänta med det -- så länge. Du går till honom, talar om torsdagens betydelse, föreställer honom de stora fördelar, de många välgärningar, de lysande utsikterna och så vidare. Du förstår.

-- Jag förstår!

-- Men så går du till boktryckaren med manuskriptet och -- sedan --

-- Sedan stöta vi ner honom!

-- Nå, om du behagar uttrycka dig så, så må gå!

-- Och jag läser upp verserna på bjudningen och utdelar dem?

-- Hm, ja! En sak till! Försök att träffa ihop med min bror! Tag reda på hans förhållanden och med vem han umgås! Nästla dig in hos honom, stjäl hans förtroende -- det är lätt; bliv hans vän! Tala om att jag har bedragit honom, säg honom att jag är högfärdig, och fråga honom hur mycket han begär för att han ändrar namn!

Levins vita anlete drogs över av en lätt skugga i grönt, som skulle föreställa rodnad.

-- Det där sista var litet otäckt, sade han.

-- Va? Hör nu! En sak till! Som affärsman vill jag ha ordning i mina affärer! Jag går i borgen för en så och så stor summa; jag får betala den -- det är ju klart!

-- Å! Å!

-- Å, prata inte! I händelse av dödsfall, så har jag ingen säkerhet. Skriv den här reversen åt mig, ställd på innehavaren och vid anfordran; det är ju bara en formalitet!

Vid ordet innehavaren gick en lätt darrning genom Levins leder, och han fattade pennan med tvekan, oaktat han väl visste att ingen återgång fanns. Han såg ett perspektiv av halvsnygga karlar uppställda i haye med käppar i händerna, lornjetter i ögonen och bröstfickorna svullna av stämplat papper; han hörde knackningar på dörrar, spring i trappor, kallelser, hot, anstånd; hörde rådstuklockan slå, då karlarna skyldrade med sina spanska rör och han fördes med en black om foten fram till avrättsplatsen, där han själv släpptes lös, men hans medborgerliga ära föll för yxan under mängdens jubel.

Han skrev under. Audiensen var slut.

TIONDE KAPITLET. Tidningsaktiebolaget Gråkappan.