Part 7

Därpå hade protokoll blivit upprättat över »de stulna sakerna», vilka blivit förseglade med tre sigill. Förgäves hade Olle bedyrat sin oskuld, förgäves hade han vädjat till deras rättskänsla och humanitet. Detta sista vädjande hade den verkan, som det tycktes, att konstapeln föreslog att man skulle taga till protokoll att »fången» -- han var redan fånge -- vid tillfället varit överlastad av starka drycker, vilket även influtit med den inskränkningen likväl -- att orden »starka drycker» utgingo. Sedan överkonstapeln upprepade gånger bett konstapeln erinra sig, om icke fången gjort motstånd vid förrättningen, och denne försäkrat, att han icke kunde taga på sin ed att fången gjort motstånd (vilket i sådant fall kunnat vara betänkligt nog, alldenstund denne hade en lömsk och hotande uppsyn), men väl att han »tyckt» det fången försökt göra motstånd genom att fly in i en portgång, så togs detta till protokoll.

Därpå uppsattes en rapport, som Olle befalldes underskriva. Rapporten lydde på: att en mansperson med lömsk och hotande uppsyn hade anträffats smygande utefter vänstra husraden på Norrlandsgatan, klockan fyra och trettiofem eftermiddagen, med ett knyte av misstänkt beskaffenhet. Häktade mansperson var vid tillfället iförd bonjour av grön korderoj, (saknande väst), byxor av blå boj, skjorta märkt i linningen P. L. (vilket bevisade antingen att den var stulen eller att häktade uppgivit falskt namn), grårandiga yllestrumpor och låg filthatt med en hönsfjäder. Häktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, föregav sig falskligen vara född i Västmanland av bondfolk, och sökte göra troligt att han var artist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket bevisligen var falskt. Försökte göra motstånd vid häktningen genom att fly in i en portgång.

Därpå följde specifikation på det stulna knytets innehåll. Som Olle vägrade erkänna rapportens riktighet, telegraferades genast till fängelset, varpå en droska avförde fången, knytet och en poliskonstapel. Då de åkte in på Myntgatan hade Olle fått sikte på räddaren, riksdagsmannen Per Ilsson i Träskåla, en landsman till honom, vilken han anropade och som bevisade att rapporten var falsk, varpå Olle släpptes lös och återfick sitt knyte. Och nu var han här, och --

-- Här ha ni franska bröden! Det är bara fem kvar, jag har ätit upp ett. Och här är ölet.

Han lade verkligen upp fem bröd, som han tog ur bakfickorna, och två buteljer öl, som han fick upp ur byxfickorna, varefter hans figur återtog sina vanliga disproportioner.

-- Bror Falk får ursäkta Olle, han är inte van vid att vara bland folk -- stopp in bröna igen, Olle; vad är det för dumheter, rättade Sellén.

Olle lydde. Lundell ville icke släppa brickan ifrån sig, oaktat han betat av så nätt, att man icke efter spåren kunde bestämma vad som legat på assietterna, men brännvinsflaskan nalkades då och då glaset, varefter Lundell liksom i tankarna tog sig en halva. Då och då steg han upp eller vände han sig om på stolen för att »se efter» vad de spelade; varvid hans gester noga iakttogos av Sellén. Så kom Rehnhjelm. Tyst och drucken satte han sig ner och sökte ett mål för sina irrande blickar, där de kunde vila sig, under det han åhörde Lundells förmaningar. Hans trötta öga slog sig slutligen ner på Sellén och stannade på sammetsvästen, vilken hela senare delen av kvällen utgjorde ett rikt ämne för hans tysta betraktelser. Ett ögonblick ljusnade hans ansikte såsom vid åsynen av en gammal bekant, men så slocknade ljuset igen, när Sellén, som märkte »att det drog», knäppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med en sexa och tröttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta för sig och att fylla hans glas. Musiken blev, ju längre det led på kvällen, av en allt livligare natur och samtalen blevo därefter. Falk erfor ett ganska stort behag i detta bedövningstillstånd; här var varmt, ljust, bullrande, rökigt, och här sutto människor, vilkas liv han förlängt med några timmar, och som därför voro lyckliga och glada som flugor, vilka kvicknat till av några solstrålar. Han kände sig befryndad med dem, ty de voro olyckliga i det hela, och de voro försynte, de förstodo vad han sade, och när de yttrade sig, talade de som människor och icke som böcker; till och med deras råhet hade ett visst behag, ty däri fanns så mycken natur, så mycken oskuld, och själva Lundells hyckleri kunde icke väcka hans motvilja, ty det var så naivt och satt så löst påklistrat att det när som helst kunde rivas bort. Och så gick kvällen och det blev slut på den dag, som oåterkalleligt kastat honom in på litteratörens törniga bana.

SJUNDE KAPITLET. Jesu efterföljelse.

Följande morgon väcktes han av städerskan, som framlämnade ett brev, vilket befanns vara av följande lydelse:

Timot. Cap. X., v. 27, 28, 29. Första Corinth. Cap. VI, v. 3, 4, 5.

Dyre Br!

Vår H:s J. Chr. Nåd och Frid, Fadrens kärlek och D. H. A:s delaktighet etc. Amen!

Jag såg av Gråkappan i går afton att du ämnar utgiva Försoningsfacklan. Sök mig i min verksamhet i morgon bittida före 9.

Din Återlöste _Nathanael Skåre_.

Nu förstod han Lundells gåtor, till en del!

Han kände visserligen icke den stora Gudsmannen Skåre personligen och visste intet om Försoningsfacklan, men han var nyfiken och beslöt att hörsamma den närgångna kallelsen.

Kl. 9 stod han på Regeringsgatan framför det väldiga fyravåningshuset, vars fasad var klädd med skyltar ifrån källarvåningen ända upp till taklisten. _Christliga Boktryckeri Aktiebolaget Friden_, 2 tr. upp. _Redaktionen av Guds barns arvedel_, ½ tr. upp. _Expeditionen av Yttersta Domen_, 1 tr. upp. _Expeditionen av Fridsbasunen_, 2 tr. upp. _Redaktionen av Barntidningen: Föd mina Lam_, 1 tr. upp. _Direktionen för Christliga Bönhusaktiebolaget Nådastolen, verkställer utbetalningar och beviljar lån mot första inteckning i fastighet_, 3 tr. upp. _Kom till Jesus_, 3 tr. upp. Obs. ==> Ordentliga utsäljare som kunna ställa borgen erhålla sysselsättning därstädes. _Missions-Aktiebolaget Örnen_ utdelar 1867 års vinst med ränte-kupong, 2 tr. upp. _Christliga Missionsångaren Zululu's kontor_, 2½ tr. upp.

==> Ångaren avgår, vill Gud, den 28:de dennes. Gods mottages mot connoissement och certifikat å kontoret Skeppsbron, där ångaren lastar.

_Syföreningen Myrstacken_ mottager gåvor å nedra botten. _Prästkragar_ tvättas och strykas hos _Portvakten_! _Oblat_ à 1,50 pr skålp. säljas Hos _Portvakten_! Obs. _Svarta Frackar_ passande för Nattvardsynglingar uthyras även. _Ojäst Vin_ (Math. 19: 32) finnes att köpa hos _Portvakten_! à 75 öre kannan, utan kärl.

På nedra botten till vänster om porten var en Kristlig bokhandel. Falk stannade och läste på de i fönstret utlagda böckernas titlar! Det var det gamla vanliga: indiskreta frågor, närgångna tillvitelser, förnärmande förtroligheter, allt så väl och så länge känt. Men vad som mera ådrog sig hans uppmärksamhet var de många illustrerade tidskrifterna, vilka med sina stora, engelska träsnitt lågo utbredda för att locka folk. Barntidningarna hade isynnerhet ett retande program, och biträdet i boden visste berätta huru gamla gubbar och gummor kunde långa stunder stå utanför fönstret och betrakta illustrationerna, vilka tycktes göra ett rörande intryck på deras fromma sinnen och väcka minnen från en flydd -- kanske i fåvitsko -- flydd ungdom. Falk fattades ett ögonblick av en gudlös tanke, som han dock genast skickade bort till det sedliga öfolket som äter blod och dricker sitt bröd, och han blygdes över sin tanke.

Han stiger upp mellan Pompejanska väggmålningar för de breda trapporna, vilka bra mycket påminna om den väg, som icke leder till saligheten, och kommer så in i ett stort rum, inrett som en banksal med pulpeter för ännu icke uppstigna kamrerare, kassörer och bokhållare. Mitt i rummet står ett skrivbord, stort som ett altare, men liknande en orgel med många stämmor, vilka senare här utgöras av en hel klaviatur knappar till lufttelegrafer och trumpetlika talrör, som kommunicera med alla byggnadens lokaler. På golvet står en stor man, med ridstövlar, prästrock knäppt på en knapp uppe vid halsen, så att den liknar en öppen uniformssyrtut, vit halsduk och ovanför densamma en sjökaptensmask, ty det riktiga ansiktet har kommit bort i en pulpetklaff eller i en packlår. Den store mannen piskar sina blanka stövelskaft med ett ridspö, vars knopp, symboliskt, utgöres av en hästfot, och röker en stark regalia, vilken han ivrigt tuggar, som det tyckes, för att hålla munnen i verksamhet. Falk betraktade den store mannen med förvåning.

Detta var således sista modet på den sortens människor, ty det är mod på människor också! Detta var den store förkunnaren, som lyckats göra det modernt att vara syndig, att törsta efter nåd, att vara usel, fattig, eländig, på alla möjliga sätt dålig med ett ord! Denne man hade gjort frälsningen fashionabel! Han hade uppfunnit ett evangelium för Stora Trädgårdsgatan! Nådens ordning hade blivit sport! Man hade kappridningar i syndfullhet, där den sämsta vann priset, man hade schnitzeljakter efter fattiga själar som skulle frälsas, men man hade också, erkännom det, skallgångar efter offer, på vilka man skulle öva sig i bättring genom att göra dem till föremål för den grymmaste välgörenhet.

-- Jaså, det är herr Falk! säger masken. Välkommen, min vän! Ni kanske behagar se min verksamhet! Förlåt, herr Falk är ju återlöst? Ja! Nå! Det här är tryckeribolagets expedition -- ursäkta ett ögonblick.

Han går fram till orgeln och drar ut ett par stämmor, varpå höres till svar en vissling.

-- Var så god och se er omkring så länge!

Han sätter munnen till en trumpet och ropar: -- »_Sjunde basunen och åttonde ve!_ Nyström! Mediæval, 8, i förråd, fraktur i rubrikerna, namn spärrade!»

En röst svarar i samma trumpet: »Fattas manuskript!» Masken sätter sig vid orgeln, tar en penna och ett ark papper och låter pennan fara över papperet under det han talar genom cigarren.

-- Denna verksamhet -- är av ett -- sådant omfång -- att den snart nog överstiger -- mina krafter -- och -- min hälsa skulle vara -- sämre än den -- är -- om -- icke jag skötte den -- så -- väl.

Han springer upp och drar ut en annan stämma och ropar i en annan trumpet: Korrektur på _Har du betalt dina skulder?_ -- Och så fortsätter han att tala ett, och skriva ett annat.

-- Ni undrar -- varför -- jag -- går klädd -- i ridstövlar -- så -- här. Det -- är emedan -- jag för det första -- rider -- för -- min hälsas -- skull ...

En pojke kommer in med korrektur. Masken räcker det över åt Falk och säger med näsan -- emedan munnen är upptagen -- »läs av det där!», under det han skriker med ögonen åt pojken: »vänta!»

-- För det andra -- (med en rörelse på öronen säger han skrytsamt åt Falk: »hör ni att jag är med!») -- emedan jag anser -- att en andans man -- icke bör utmärka -- sig -- genom -- sitt -- yttre -- framför -- andra -- människor -- ty -- detta -- kallas -- andligt -- högmod -- och -- giver lastarenom -- rum.

En bokhållare inträder och hälsas av masken med pannlädret, det enda parti som icke är upptaget.

Hällre än att sitta sysslolös tar Falk hand om korrekturet och läser. Cigarren fortfar att tala.

-- Alla andra -- människor -- ha ridstövlar -- jag vill för ingen del utmärka mig -- i det yttre -- därför -- emedan jag icke -- är någon -- skrymtare -- begagnar jag -- ridstövlar.

Därpå lämnar han manuskriptet åt pojken och skriker -- med munnen: »Fyra vinkelhakar _Sjunde Basunen_ åt Nyström!» -- Och sedan till Falk:

-- Nu är jag ledig fem minuter! Behagar ni stiga in i lagerrummet.

Till bokhållaren:

-- Zululu lastar?

-- Brännvin, svarar bokhållaren med en rostig röst.

-- Går det an? frågar masken.

-- Det går an! svarar bokhållaren.

-- Nå så i Guds namn, då! -- Kom, herr Falk.

De träda in i ett rum, som är klätt med hyllor, vilka äro fyllda med bokpackor. Masken rappar dem på ryggen med sitt ridspö, och säger högmodigt -- rent ut:

-- Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni skriver också -- litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att skriva så här mycket! -- Han bet och slet i cigarren och spottade sedan ut flagorna, vilka yrde som fäflugor innan de satte sig på bokryggarna, varvid han såg ut som om han tänkte på något föraktligt.

-- Försoningsfacklan? Hm! Jag tycker det är ett dumt namn! Tycker inte ni det också? Har ni hittat på det?

Det var första gången Falk fick tillfälle att svara på hans tal, ty liksom alla stora män svarade han själv på sina frågor, och nej blev svaret. Längre hann han icke förrän masken var i gång igen.

-- Jag tycker det är ett mycket dumt namn! Nåå! Och ni tror att den kommer att gå?

-- Jag känner ingenting om saken, och vet icke varom ni talar.

-- Känner ingenting?

Han tar en tidning och företer.

Falk läser med häpnad följande annons:

»Subskriptionsanmälan: _Försoningsfacklan_. Tidskrift för Kristliga Allmänheten. Utkommer snart under redaktion av Arvid Falk. (Prisbelönt författare av Vitterhetsakademien.) Första häftet upptages av Håkan Spegels Guds skapade verk, ett versstycke av erkänd religiös anda och djup kristlighet.»

Han hade glömt att kontramandera Spegel och nu stod han där svarslös!

-- Hur stor upplaga? Hä? -- Tvåtusen, antager jag. -- För litet! Duger inte! Min _Yttersta Dom_ går i tiotusen och jag stoppar ändå inte in mer än -- vad ska jag säga -- femton rena!

-- Femton?

-- Tusen, gosse!

Masken tycktes ha glömt sin roll och råkat in i några gamla tag.

-- Nåväl, fortfor han. Ni vet, att jag är en omtyckt predikant, jag kan säga det utan skryt, då hela världen vet det! Ni vet att jag är mycket omtyckt, det kan jag nu inte hjälpa en gång, men det är så! Jag skulle ju vara en skrymtare, om jag sa, att jag inte visste vad hela världen vet! Nåväl, jag skall understödja ert företag i början! Ni ser den här säcken! Om jag säger att den innehåller brev från personer, fruntimmer -- ja ja, var lugn: jag är gift -- som anhålla om mitt porträtt, så har jag inte sagt för mycket.

Nu var det verkligen bara en påse, som han piskade upp.

-- För att bespara dem och mig mycket besvär och på samma gång göra en människa en stor tjänst har jag tänkt att ni skulle få tillstånd att göra min biografi, med porträtt, varigenom ert första nummer skulle gå ut i tiotusen och ni därigenom kunna stoppa in en tusen rena bara på det numret!

-- Men, herr pastor -- (han tänkte säga kapten) -- jag vet ingenting om denna affär!

-- Betyder ingenting! Ingenting alls! Förläggaren har själv skrivit till mig och anhållit om mitt porträtt! Och det är ni som skall biografera mig! För att underlätta ert besvär har jag låtit en vän sätta upp huvudinnehållet av densamma, så att ni blott behöver göra en inledning -- kort och uttrycksfull, några vinkelhakar på sin höjd! Nu vet ni det!

Falk blev försagd över så mycket förutseende, förvånad över att porträttet var så olikt originalet och att vännens handstil var så lik maskens egen.

Masken hade överlämnat porträtt och manuskript, samt räckte nu fram sin hand för att bli tackad.

-- Hälsa -- -- förläggaren! -- Han var så nära att säga Smith att en lätt rodnad uppsteg mellan hans polisonger.

-- Men pastorn känner ju inte mina åsikter -- protesterade Falk.

-- Åsikter? Hä? Har jag frågat om era åsikter? Jag begär aldrig någon människas åsikter! Bevara mig Gud! Jag? Aldrig!

Han piskade ännu en gång av ryggarna på sina förlagsartiklar, öppnade dörren, visade ut sin biograf och återvände till sin altartjänst.

Falk kunde som vanligt, och vilket var hans olycka, icke förrän efteråt finna passande svar på tal och han var redan nere på gatan innan han fann det. En källarglugg som händelsevis stod öppen (och icke var upptagen av annonser) mottog biografien och porträttet i sin vård.

Därpå gick han upp till närmaste tidningsbyrå för att införa en reklamation om Försoningsfacklan och sedan gå en säker hungersdöd till mötes.

ÅTTONDE KAPITLET. Arma fosterland!

Klockan slog tio i Riddarholmen några dagar därefter, då Falk anlände till Riksdagshuset för att hjälpa Rödluvans referent med Andra Kammaren. Han påskyndade sina steg, ty i det här verket, där man var ordentligt avlönad, menade han, skulle man väl vara på slaget. Han gick upp utskottsvägen och blev visad till Andra Kammarens vänstra referentläktare. Han trädde med en viss högtidlig känsla ut på de få plankor som likt ett duvslag blivit upphängda under taklisten, där »det fria ordets män skulle åhöra huru landets heligaste intressen diskuterades av dess värdigaste medlemmar». Det var alldeles nytt för Falk, det här, men han blev icke tillintetgjord av några stora intryck, då han skådade ner från sin hylla och såg den tomma salen under sig, vilken liknade bra nog en Lancasterskola. Klockan var fem minuter över tio, men ännu fanns icke en levande själ mer än han själv där. Det rådde några minuter en tystnad, som påminde om landskyrkans före predikan; ett sakta knaprande ljuder genom salen. »En råtta», tänker han; men så upptäcker han genom rymden, på referentläktaren mitt emot, en liten nedtrampad figur, som formerar en blyertspenna på barriären, och han ser hur spånorna snöa ner och lägga sig på borden inunder. Det finnes icke mycket, som hans öga kan vila sig på, där det trevar omkring de tomma väggarna, men det sätter sig slutligen på den gamla väggklockan från Napoleon I:s dagar, vars kejserliga, nyförgyllda emblem sitta och symbolisera nytt uppkok på något gammalt. Men visarna, som peka tio minuter över tio, symbolisera också -- ironiskt -- någonting, då dörrarna i bakgrunden slås upp och en man träder in. Det är en gammal en; hans skuldror hava börjat bågna under bördan av allmänna värv, hans rygg har satt sig under tyngden av kommunala uppdrag, hans hals har kastat sig under långvarigt vistande i fuktiga ämbetsrum, kommittésalar, bankvalv och dylikt, det ligger något pensionerat i hans lidelsefria steg på den långa cocosmattan, som leder fram till katedern. När han kommer mitt på gången, i höjd av den kejserliga klockan, stannar han -- han tyckes vara så van att stanna mitt på vägen och se sig omkring, och även tillbaka; men nu stannar han och jämför sitt spindelur med vägguret, och han skakar ett missnöjt skakande på sitt gamla, anlitade huvud: för fort! för fort! och hans ansikte uttrycker ett överjordiskt lugn, lugn över att hans klocka icke kan gå för långsamt. Han fortsätter vandringen framåt gången med samma steg som om han vandrade mot sin levnads mål, och det var starkt frågan om han icke funnit det där borta i den ärosamma länstolen i katedern.

När han uppnått målet, stannar han, tar upp sin näsduk och snyter sig stående; därpå låter han blicken fara ut över den lyssnande åhörarskaran av bänkar och bord, och säger något betydelsefullt, t. ex. »Mina Herrar, nu snöt jag mig!» och så sätter han sig och försjunker i ett presidentlikt lugn, som kunde vara sömn, om det icke vore vaka; och ensam, som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud, bereder han sig på att hämta krafter till den kommande dagens mödor, då ett starkt knaprande från vänster, högt uppe under taket, kommer honom att spritta till och kasta om halsen, så att han med en trekvartsblick kan mörda den råtta, som vågade knapra i hans närvaro. Falk, som icke beräknat resonansens styrka i duvslaget, mottager dödsstöten från den mördande blicken, vilken dock mildras på nedfarten från taklisten och hinner viska, ty den vågar icke säga det högt: »det var bara en referent; jag fruktade, att det var en råtta». Men så överfölls mördaren av en djup ånger över den synd hans öga begått, och han döljer sitt ansikte i handen -- och gråter? -- Nej, han gnuggar bort den fläck som åsynen av ett vidrigt föremål gjort på hans ögas näthinna.

Men det börjar gavla i dörrarna, ledamöter anlända, och visarna på vägguret krypa fram, fram. Ordföranden utdelar gratifikationer i nickar och handtryckningar åt de goda, samt straffar de onda med att vända sitt ansikte ifrån dem, ty han måste vara rättvis som den högste.

Nu kommer Rödluvans referent, ful, onykter och osövd; detta oaktat visar han sig finna ett nöje i att giva sannfärdiga svar på den nykomnes frågor.

Dörrarna gavla en gång till, och in kommer en person med så säkra steg, som om han vore hemma hos sig, Kammarförvanten i Kansliet för skatternas påläggande och Aktuarien i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner; han går ända fram till länstolen och hälsar bekant på ordföranden, och han river i papperen som om det vore hans egna.

-- Vem är det? frågar Falk.

-- Det är Överskrivaren, svarar vännen i Rödluvan.

-- Vad? Skriver ni här också!

-- Också! Det ska du snart se! De har en hel våning med skrivare där ute; de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i källarn!

Nu kryllar det som i en myrstack där nere. Klubban faller och det blir tyst. Överskrivaren läser upp protokollet för förra sammanträdet och detta godkännes utan motstånd. Därpå uppläser samme man en anhållan om tjänstledighet på fjorton dagar för Jon Jonsson i Lerbak.

Beviljas!

-- Har ni tjänstledighet här också? frågar den nykomne förvånad.

-- Jo då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i Lerbaken.

Nu börjar estraden fyllas med ungt folk, beväpnade med pennor och papper. Idel gamla bekanta från gamla extraordinarietiden. De slå sig ned omkring småbord som om de skulle formera preferencepartier.

-- Det där är skrivarna, upplyste Rödluvan. -- De tyckas känna igen dig!

Och de göra det verkligen, ty de påtaga sina pincenez och titta alla uppåt duvslaget, lika nedlåtande uppåt, som parkettplatserna på teatern titta uppåt raderna. Nu viska de sins emellan och utbyta meningar om en frånvarande, som, efter alla tecken, måste befinna sig på den stol där Falk sitter. Falk känner sig så djupt rörd av så mycken uppmärksamhet, att han icke hälsar allt för vänligt på Struve, som inträder i duvslaget, sluten, ogenerad, sluskig och konservativ.

Överskrivaren uppläser en anhållan eller motion om beviljande av anslag till nya tågmattor i tamburen och mässingsnummer på galoschhyllorna.

Beviljas!

-- Var sitter oppositionen? frågar den oinvigde.

-- Ja, du, det vete fan, var den sitter.

-- De svara ju ja till allting.

-- Vänta till lite längre fram på dagen, så får du höra.

-- Ha de inte kommit ännu då?

-- Här kommer man och går, som man behagar.

-- Det är ju precis som ett ämbetsverk!

Den konservative Struve, som åhört det lättfärdiga talet, anser sig böra representera regeringen.

-- Vad är det lilla Falk säger för slag? Han ska inte morra!

Falk behöver så lång tid för att välja lämpligt svar att förhandlingarna hinna taga sin början där nere.

-- Du skall inte bry dig om honom, tröstar Rödluvan; han är alltid konservativ när han har pengar till middag, och han har nyss lånat en femma av mig!

Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 54 angående Ola Hipssons motion om gärdesgårdarnas avskaffande.

Träpatron Larsson från Norrland yrkar obetingat bifall: »Hur skall det gå med våra skogar?» utbrister han, jag vill bara fråga: »hur skall det gå med våra skogar!», och han kastar sig flämtande ner på bänken. Denna kärnfulla vältalighet har fallit ur modet på de sista tjugu åren, och scenen mottages med fnissningar, varefter dödsarbetet i norrlandsbänken upphör av sig självt.

Ölandsrepresentanten föreslår sandstensmurar; Skånerepresentanten föredrager buxbomshäckar; Norrbottningen tycker för sin del, att gärdesgårdar äro onödiga, när man inga åkrar har, och en talare på Stockholmsbänken anser att frågan bör hänskjutas till en kommitté av sakkunniga, han betonar sakkunniga personer. Men då blir det en storm. Hellre döden än en kommitté! Man begär proposition. Motionen avslås, och gärdesgårdarna få stå tills de falla av sig själva.