Part 4

Kom till mig på en kopp te i kväll, så få vi tala om stadgarna till den där föreningen »För kvinnans rättigheter». Kanske en basar eller ett sällskapsspektakel skulle kunna vara till någon nytta. Jag längtar riktigt att få föreningen till stånd; det är ett djupt behov, som du så ofta säger, och jag känner det mycket djupt, om jag tänker efter. Tror du att Hennes Nåd skulle vilja göra mig den äran på samma gång; jag skall kanske göra visit hos henne först. Kom och hämta mig kl. 12, så gå vi till Bergens och dricka chokolad. Min man är borta.

Din _Eugenie_.

P. S. Min man är borta.»

* * * * *

Därpå steg hon upp och klädde sig för att vara i ordning klockan 12.

* * * * *

Det hade blivit afton samma dag. Österlånggatan låg redan i skymning, då klockan slog sju i Tyskan; endast en svag ljusstrimma från Ferkens gränd bröt ännu in i Falks linkramhandel, som Andersson då stängde. På kontoret innanför hade luckorna redan blivit tillskjutna och gasen tänd. Där var sopat och städat; vid dörren ståtade tvenne buteljkorgar, ur vilka halsar med rött lack och gult lack och stanniol och till och med skärt silkespapper stucko upp. Mitt på golvet stod ett bord med vit duk; på detta tronade en ostindisk bål och en tung, mångarmad silverstake. Och på golvet vandrade Carl Nicolaus Falk. Han hade påtagit en svart bonjour och såg respektabel, men även glad ut. Han hade rättighet att fordra en trevlig afton; han bestod den själv och hade arrangerat den själv; han var hemma hos sig utan att vara generad av fruntimmerna, och hans gäster voro av den naturen, att han hade rättighet fordra icke allenast uppmärksamhet och artighet utan även litet mera. De voro visserligen endast två, men han tyckte inte om mycket folk; dessa voro hans vänner, pålitliga, tillgivna som hundar, undergivna, behagliga, alltid laddade med smicker och aldrig begivna på motsägelser. Han kunde nog ha skaffat sig bättre umgänge för sina pengar, och han hade även sådant två gånger om året, då hans fars gamla vänner voro bjudna, men han var uppriktigt sagt för mycket despot för att trivas med dem.

Emellertid var klockan tre minuter över sju och några gäster hade icke infunnit sig. Falk började bli otålig. Han var van att, då han rekvirerade sitt folk, de på minuten voro på platsen. Tanken på de ovanligt bländande arrangemangerna och dessas förlamande intryck uppehöll dock hans tålamod den minut som åtgick innan notarien Fritz Levin i Postverket inträdde.

-- God afton, min snälla bror -- nej! -- här stannade han i rockavdragningen, tog av glasögonen och hycklade en överraskning över de storartade tillrustningarna som om han ville falla baklänges av bara förvåning. Sjuarmade ljusastaken och tabernaklet. Min Gud, min Gud! utbrast han då han fick se buteljkorgarna.

Den som under utbrottet av dessa väl överlästa roligheter tog av sig överrocken var en medelålders man av den för tjugu år sedan moderna Kunglig Sekterstypen, med mustascher och polisonger i ett sammanhang och håret med sned bena och coup-de-vent. Han var blek som ett lik, tunn som en svepning, var gentilt klädd, men såg ut som om han frös i alla leder och hade hemligt umgänge med fattigdomen.

Falk välkomnade honom på ett rått och överlägset sätt, som antydde, dels att han föraktade smicker, i synnerhet från det hållet, dels att den inträdande åtnjöt förtroendet att vara hans vän. Såsom lämplig gratulation till utnämningen ansåg han vara att göra en relation om hans fars kungliga fullmakt på kaptensbeställningen vid Borgerskapet.

-- Nå, det känns skönt att ha sin kungliga fullmakt! Va? Min far hade också kunglig fullmakt ...

-- Förlåt, min lilla bror, jag har bara konstitutorial.

-- Nå konsistorial eller kunglig fullmakt är precis detsamma; ska du lära mig det, du! Min far hade också kunglig fullmakt ...

-- Jag försäkrar bror!

-- Försäkrar! Vad menar du med försäkra! Tror du att jag står och ljuger. Säg? Menar du verkligen att jag ljuger?

-- Nej, för all del, du ska inte ta i så hett!

-- Du erkänner sålunda att jag inte ljuger, alltså har du då kunglig fullmakt. Vad står du och pratar smörja för då! Min far ...

Den bleka mannen, som redan vid inträdet i kontoret tycktes ha en pluton furier efter sig, ty han skallrade i alla leder, störtade nu fram mot sin välgörare, fast besluten att göra processen kort, innan kalaset började, så att man sedan kunde få vara i ro.

-- Hjälp mig, stönade han som en drunknande, i det han drog fram ett reversal ur bröstfickan.

Falk satte sig i soffan, ropade på Andersson, befallde honom dra upp buteljerna, och började laga bålen. Därpå svarade han den bleke:

-- Hjälp? Har jag inte hjälpt dig? Har du inte lånat av mig upprepade gånger utan att betala igen? Va? Nå, har jag inte hjälpt dig? Vad menar du då?

-- Min kära bror, det vet jag nog att du alltid varit snäll emot mig.

-- Nåå, är du inte ordinarie nu? Jo! Nåväl! Det skulle ju bli så bra då! Då skulle alla skulder betalas och då skulle det bli ett nytt liv. Det där har jag hört nu i aderton år. Nå, hur mycket får du i lön nu?

-- Tolvhundra riksdaler, mot åttahundra som jag hade förut; men nu ska du höra. Fullmakten kostar ett hundratjugufem, pensionskassan tar femtio, summa ett hundrasjuttiofem; var ska jag få dem ifrån! Men nu kommer det värsta, mina fordringsägare ha tagit införsel i halva lön, således har jag numera bara sexhundra riksdaler att leva på i stället för att jag hade åtta förut, och det är detta jag väntat på i nitton år. Det är roligt att bli ordinarie då!

-- Ja, men varför har du satt dig i skuld? Man ska inte sätta sig i skuld; aldrig sätta -- sig -- i -- skuld!

-- När man får gå med hundra riksdalers gratifikation i många år.

-- Då har man inte där att göra. Emellertid, det där är saker som inte rör mig! -- inte -- rör -- mig!

-- Vill du inte för den här enda gången skriva på?

-- Du känner mina principer i detta fall, jag skriver aldrig på. Låt det vara slut nu!

Levin tycktes icke vara ovan vid avslag i den där vägen och han lugnade sig. I detsamma kom också magister Nyström och gjorde ett önskvärt avbrott i samtalet. Det var en torr person med ett hemlighetsfullt utseende och hemlighetsfull ålder; hans sysselsättning var också hemlighetsfull -- han skulle vara lärare vid någon skola på söder, men i vilken, det frågade ingen efter och han var icke angelägen att tala om det. Hans mission i Falks sällskap var för det första att tituleras magister, när någon hörde det, för det andra att vara undergiven och artig, för det tredje att då och då komma och begära att få låna, högst en femma, ty det ingick i Falks andliga behov, att folk skulle komma och be att få låna pengar av honom, helt litet förstås, och för det fjärde, att skriva vers vid festliga tillfällen, vilket icke var det minst maktpåliggande i hans mission.

Nu satt Carl Nicolaus Falk där, själv mitt i skinnsoffan, ty man skulle inte glömma, att det var hans soffa, omgiven av sin generalstab, eller sina hundar, som man ock kunde säga. Levin fann allting magnifikt, bålen, glasen, sleven, cigarrerna (hela lådan var framburen från kaminkransen), tändstickorna, askfaten, buteljerna, korkarna, järntrådarna -- allt. Magistern såg nöjd ut och behövde icke tala, ty det gjorde de andra; han skulle endast vara närvarande för att vid behov åkallas som vittne.

Falk höjde första glaset och drack -- för vem, det fick ingen veta, men magistern trodde, att det var för dagens hjälte och drog därför fram med verserna med detsamma samt började läsa till »Fritz Levin, då han blev ordinarie».

Falk överfölls härvid av en svår hosta, vilken inverkade störande på uppläsningen och tillintetgjorde verkan av de mest kvicka pointerna; men Nyström, som var en klok man, hade förutsett detta och därför hade han instuckit den lika vackert tänkta som sagda sanningen att »vart fan skulle Fritz Levin ha farit, om icke Carl Nicolaus Falk hade varit». Denna fina antydan på de många ficklånen, som Falk beviljat sin ordinarie vän, gjorde att hostan gav sig och att man bättre kunde uppfatta slutstrofen, som helt ogrannlaga dedicerades till Levin, vilket missgrepp åter igen hotade att störa harmonien. Falk hällde i sig sitt glas, liksom om han tömt en kalk bräddad av otacksamheten.

-- Du var inte så rolig i dag som du brukar, Nyström! sade han.

-- Nej, han var mycket roligare på din trettioåttonde födelsedag, hjälpte Levin på, som visste vart det skulle bära hän.

Falk genomletade med en blick hans själs hemligaste vrår för att se efter om där dolde sig något svek -- och som han var för stolt att se något, såg han intet. Han fullföljde alltså:

-- Ja, det tror jag det! det var det roligaste jag hört; det var så kvickt så att man skulle kunna låta trycka det; du borde låta trycka dina saker. Hör du, Nyström, du kommer bestämt ihåg dem utantill, gör du inte det?

Nyström hade så dåligt minne eller, för att säga sanningen, han tyckte att de druckit för litet för att göra ett så grovt våld på blyghet och god smak och han bad att få uppskov; men Falk, som retades av den tysta oppositionen, och som redan var för långt ute för att vända om, insisterade. Han trodde till och med att han hade en avskrift av verserna på sig; han sökte i plånboken och, jaha, där lågo de. Blygsamheten förbjöd honom icke att läsa upp dem själv, ty det hade han gjort många gånger, men det lät bättre om en annan gjorde det. Och den stackars hunden bet i sin kedja, men den höll. Han var en finkänslig natur, denne magister, men han måste vara rå för att kunna få fortfara att förvalta livets dyrbara gåva, och han hade varit rå med besked. Alla livets intimaste förhållanden voro blottade, allt som stod i förbindelse med trettioåttaåringens födelse, upptagande i församlingen, uppfostran och vård var förlöjligat och måste ha förefallit själva föremålet vämjeligt, såvida det rört någon annan person än honom själv, men nu var det utmärkt, därför att det sysselsatte sig med hans person. Efter slutad läsning dracks Falks skål med jubel och den dracks i många glas, ty man kände, att man var för nykter för att kunna hålla sina verkliga känslor i styr.

Därpå röjdes bordet och nu inbars en magnifik sexa med ostron och fågel och annat gott. Falk gick omkring och luktade på assietterna, skickade en och annan tillbaka, tillsåg att engelska portern var kylslagen och att vinerna voro tempererade vart efter sin art. Det var nu som hans hundar skulle tjänstgöra och bereda honom ett angenämt skådespel. När allt var färdigt tog han upp sitt guldur och höll det i handen medan han framkastade följande skämtsamma fråga, vid vilken de svarande voro så vana, så vana:

-- Huru mycket äro herrarnas silverklockor?

Dessa avgåvo pliktskyldigast och under lämpliga skratt det äskade svaret: deras klockor voro hos urmakaren. Detta försatte Falk i briljant lynne, som tog sig luft i det alls icke oväntade:

-- Djuren fodras klockan åtta! -- Varpå han satte sig, slog i tre supar, tog själv en och inbjöd de andra att göra samma.

-- Jag börjar, jag, efter som ni inte vill! Här krusas inte. Hugg för er, pojkar!

Och så börjades fodringen. Carl Nicolaus, som icke var synnerligen hungrig, hade god tid att njuta av de andras aptit, och han uppmanade dem med hugg och slag och otidigheter att de skulle äta. Ett gränslöst välvilligt leende spred sig över hans ljusa solskensanlete, när han såg deras iver, och det var svårt att utröna vilket som mest gladde honom: att de åto så snällt, eller att de voro så hungriga. Han satt som en kusk och smackade på dem och klatschade åt dem:

-- Ät du, Nyström; du vet inte när du får något härnäst! Sätt i dig, notarie; du ser ut som du skulle behöva kött på bena. Grinar du åt ostronen -- duger de inte åt en så'n där, kanhända? -- Va! Tag en bit till! Tag för dig du! Orkar inte? Vad är det för prat! Se så! Nu ta vi en halva! Drick öl, gossar! Du ska ha mera lax! Du ska, ta mig fan, ha en bit lax till! Ät du, ta mig fan! Det kostar dig lika mycket!

När fågeln var skuren, fyllde Carl Nicolaus med en viss högtidlighet rödvinsglasen, varvid gästerna, som befarade ett tal, gjorde en paus. Värden höjde sitt glas, luktade på detsamma och framsade med djupt allvar följande välkomsthälsning:

-- Skål, suggor!

Nyström besvarade tacksamt skålen med att höja sitt glas och dricka, men Levin lät sitt stå, varvid han såg ut som om han slipade en kniv i bakfickan.

När supén led till slut och Levin kände sig stärkt av mat och dryck och vinets ångor stego, började han erfara en viss vådlig känsla av oberoende och en stark frihetslusta vaknade hos honom. Hans röst blev mera klangfull, hans ord uttalades med mera säkerhet och han rörde sig obesvärat.

-- Tag hit en cigarr, befallde han, en god cigarr! Inte något fusel!

Carl Nicolaus, som tog detta för ett lyckat skämt, lydde.

-- Jag ser inte din bror här i kväll! sade Levin nonchalant.

Det låg något olycksbådande och hotande i hans röst, och detta kände Falk, ty han blev missmodig.

-- Nej! svarade han kort, men obestämt.

Levin dröjde innan han slog till nästa slag. Det hörde till hans mest inbringande sysselsättningar att lägga sig i folks affärer, som det heter, och han bar skvaller mellan familjer, sådde ett litet tvedräktsfrö här och där, för att sedan få den tacksamma rollen av medlare. Härigenom skaffade han sig ett fruktansvärt inflytande, och han kunde när han ville leda människorna som dockor. Falk kände också detta obehagliga inflytande och ville bli fri från det, men han kunde icke, ty Levin förstod så väl att med finter reta hans nyfikenhet; och genom att antyda mera än han i själva verket visste, lockade han ur folk deras hemligheter.

Nu var det emellertid Levin, som hade piskan, och han svor, att han skulle köra sin förtryckare. Han klatschade ännu bara i luften, men Falk väntade på stryk. Han försökte byta om ämne. Han uppmanade att dricka, och där dracks! Levin blev allt vitare och kallare, men ruset steg! Han lekte med sitt offer!

-- Din fru har främmande i kväll, sade han likgiltigt.

-- Hur vet du det? frågade Falk bestört.

-- Jag vet allting, svarade Levin och visade tänderna. Han gjorde också det i det närmaste. Hans vidsträckta affärsförbindelser nödgade honom att besöka så många offentliga ställen som möjligt, och där fick han höra mycket, både vad som sades i hans sällskap och i andras.

Falk blev verkligen rädd, han visste inte varför, och han fann för gott att avvända den annalkande faran. Han blev artig och till och med ödmjuk, men Levin blev allt djärvare. Till sist återstod för värden endast att hålla ett tal, att verkligen erinra om orsaken till förtärandet av dessa massor mat och vin, med ett ord, att ge ett erkännande åt dagens hjälte. Det fanns ingen annan utväg --; han var visserligen ingen talare, men det måste nu ske! Han knackade i bålen, fyllde glasen och erinrande sig ett gammalt tal, som hans far höll för honom, då han blev sin egen, steg han upp och började mycket långsamt.

-- Mina herrar! Jag har nu varit min egen i åtta år; jag var då inte mer än trettio.

Förändrandet av läge från att sitta till att stå framkallade en häftig blodstigning åt huvudet, så att han kände sig förvirrad, vartill även Levins hånande blickar bidrogo. Han blev så bortkommen att talet trettio föreföll honom så vidunderligt stort att han häpnade --

-- Sa jag trettio? Jag menade -- inte det! Emellertid, jag hade då konditionerat hos min far, i -- många år, jag kan inte erinra mig -- nu -- precis huru många. Mja! Det skulle bli för långt att upprepa vad jag under dessa år genomgick och erfor, ty det är människans öde! Ni tycker kanske att jag är egoistisk ...

-- Hör! stönade Nyström, som lagt ner sitt trötta huvud på bordet.

Levin stötte ut röken mot talaren som om han spottade åt honom.

Falk, som nu hade sitt rus givet, fortfor, under det hans blickar sökte ett fjärran mål, som han icke kunde fatta.

-- Människan är egoistisk, det veta vi alla. Mja! Min far, som höll tal för mig när jag blev min egen, som jag nyss nämnde --

Här tog talaren upp sitt guldur och lösgjorde det från kedjan. De båda åhörarna spärrade upp ögonen. Skulle han ge Levin en hedersgåva?

-- Överlämnade vid tillfället följande guldur, som han fått av sin far anno --

Åter igen de fruktansvärda siffrorna, och han ryggade!

-- Detta guldur, mina herrar, har jag fått, och det är aldrig -- utan rörelse -- jag tänker på den stund -- jag fick det. Ni tycker kanske att jag är egoistisk, mina herrar? Det är jag inte! Det är visserligen inte vackert att tala om sig själv, men, vid ett tillfälle som detta, ligger det så nära till hands, att man tar en överblick tillbaka -- över det förflutna. Jag vill bara berätta en enda liten omständighet.

Han hade glömt Levin, glömt dagens betydelse och trodde att det var hans svensexa. Men nu svävade för honom scenen med brodern om morgonen och hans triumf. Han kände otydligt ett behov att tala om denna triumf, men han kunde icke erinra sig mera av detaljerna än att han bevisat honom, att han var en skurk; hela bevisningskedjan hade fallit bort ur minnet och det återstod endast två fakta: brodern och en skurk; han försökte knyta ihop dem, men de gingo i sär. -- Hans hjärna arbetade och arbetade, och nya bilder rullade fram. Han behövde tala om något ädelmodigt drag ur sitt liv; han kom i håg att han givit sin hustru pengar på morgonen, att hon fick sova så länge hon ville och fick dricka kaffe på sängen; men det lämpade sig icke för tillfället; han befann sig i en svår belägenhet och vaknade till besinning av fruktan för den tystnad som uppstått och de två vassa blickar som oavlåtligt betraktade honom. Han fann sig stående med uret i hand. Uret? Var hade det kommit ifrån! Varför sutto de här i mörkret och han stod! Jo, så var det, han talade för dem om uret och de väntade på fortsättningen.

-- Detta ur, mina herrar, är visserligen inte något märkvärdigt ur. Det är bara franskt guld.

De båda silverklockornas forne ägare gjorde stora ögon. Det var nytt för dem!

-- Och jag tror att det bara är sju rubiner -- det är alls inte något märkvärdigt ur -- det är snarare ett dåligt ur!

Han blev ond av någon hemlig orsak, som knappast hans hjärna visste, och han måste bryta ut emot någonting. Han knackade uret i bordet och skrek:

-- Det är ett förbannat dåligt ur, säger jag. Hör på när jag talar! Tror du mig inte, Fritz? Svara! Du sitter och ser så falsk ut. Du tror inte vad jag säger! Jag ser på dina ögon, Fritz, att du inte tror vad jag säger. Jag är människokännare, du! och jag kan nog gå i borgen för dig en gång till! -- Antingen ljuger du eller ljuger jag. Hör på nu, ska jag bevisa att du är en skurk. Mja! Hör på, Nyström! Om -- jag -- skriver ett falskt intyg är jag en skurk då?

-- Visst fan är du en skurk, svarade Nyström ögonblickligen.

-- Ja! -- Mja!

Han försökte förgäves erinra sig, att Levin skrivit något falskt intyg eller över huvud något intyg alls -- alltså förföll saken. Levin var trött och fruktade att offret skulle förlora besinningen, så att det ej skulle äga krafter kvar att kunna njuta av det tillärnade slaget. Han avklippte sålunda med ett skämt i Falks egen stil.

-- Skål, gamla skurk!

Därpå lät han karbasen gå. Han tog nämligen fram ett tidningsnummer och frågade Falk i en kall, mördande ton:

-- Har du läst Folkets Fana?

Falk stirrade på skandalbladet, men teg. Det oundvikliga skulle komma.

-- Det står en rolig artikel där om »Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner».

Falk blev vit i ansiktet.

-- Man säger att din bror har skrivit det!

-- Det är lögn! Min bror är ingen skandalskrivare! Inte _min_ bror, du!

-- Tyvärr har han dock fått stå för det! Han lär vara bortkörd från verket.

-- Det ljuger du!

-- Nej! Jag såg honom för övrigt tillsammans med en slusk på Tennknappen härom midda'n! Det är förbannat synd på pojke!

Detta var verkligen det värsta som skulle kunnat träffa Carl Nicolaus Falk. Han var vanärad! Hans namn och hans fars namn -- allt vad de gamle borgarne uträttat var förgäves gjort. Om någon kommit och berättat att hans hustru hade dött -- då kunde den saken ha blivit hjälpt, en penningförlust kunde också ha blivit reparerad. Om någon berättat, att hans vänner Levin eller Nyström blivit arresterade för förfalskning, så skulle han helt enkelt ha förnekat bekantskapen, ty han syntes aldrig ute med dem. Men släktskapen med sin bror kunde han icke förneka. Han var vanärad genom sin bror; det var ett faktum!

Levin hade haft ett visst nöje i att få frambära denna historia; ty Falk, som aldrig gav sin bror något uppmuntrande tillmäle, då denne hörde det, plägade däremot skryta med honom och hans förtjänster inför sina vänner.

»Min bror, häradshövdingen! Hm! Det är ett huvud det! Han kommer att gå långt, ska ni få se!» Att ständigt höra dessa indirekta förebråelser hade retat Levin, så mycket mer som Carl Nicolaus drog upp en bestämd, oöverstiglig skillnad mellan notarier och häradshövdingar, ehuru han icke kunde precisera den med ord.

Levin hade utan att behöva lyfta sin hand fått en lysande hämnd, för så gott pris, att han ansåg sig ha råd att vara ädelmodig och uppträda som tröstare.

-- Nå, inte ska du ta det så förbaskat hett. Man kan ju vara människa ändå, fast man är tidningsskrivare, och vad skandalen beträffar, så är den inte så farlig. När man inte går åt enskilda personer, så är det ju inte skandal; för övrigt är det mycket roligt skrivet, mycket kvickt och det läses i hela sta'n.

Det sista tröstepillret höll på att sätta Falk i raseri.

-- Han har stulit mitt goda namn, mitt namn! Hur ska jag våga visa mig på Börsen i morgon. Vad ska folk säga!

Med folk menade han egentligen sin hustru, vilken skulle bli mycket glad över denna händelse, som gjorde mesalliansen mindre kännbar. Hans hustru skulle bli hans jämlike -- denna tanke gjorde honom ursinnig! Han fattades av ett osläckligt människohat. Han önskade, att han varit den vanbördiges far, så skulle han åtminstone kunnat två sina händer genom att begagna det faderliga prerogativet och utdela en förbannelse och så varit fri, men en broderlig sådan, det hade man aldrig hört talas om!

Kanske han själv till någon del vållat sin vanära; hade han icke gjort våld på broderns böjelse vid valet av bana, hade han kanske framkallat detta genom uppträdet om morgonen, eller genom de ekonomiska svårigheter han bragt honom uti? Han? Skulle han ha vållat detta? Nej! Han hade aldrig begått någon låg handling; han var ren, han åtnjöt aktning och anseende, han var icke skandalskrivare, han hade icke blivit bortkörd; hade han icke ett papper i fickan med intyg på att han var den bästa vän med det bästa hjärta, hade icke magistern nyss läst upp det. Jo, visserligen! Han satte sig till att dricka -- omåttligt -- icke för att döva sitt samvete, det behövde han icke, då han icke gjort något orätt, utan för att kväva sin vrede. Men det halp icke, den kokade över och de som sutto närmast blevo skollade.

-- Drick, era uslingar! Där sitter det där fäet och sover! Det är vänner det där! Väck på honom du, Levin! Du! Du!

-- Vem skriker du åt? frågade den förolämpade Levin, med vresig ton.

-- Åt dig, naturligtvis!

Det växlades över bordet två blickar som icke lovade något gott. Falk, som blivit vid bättre lynne av att se en annan människa ursinnig, tog en fylld slev och hällde över huvudet på magistern, så att det rann ner under skjortkragen.

-- Gör inte om det där, sade Levin bestämt och hotande.

-- Vem skulle hindra mig?

-- Jag. -- Ja just jag! Jag tillåter inte sådana skändligheter som att du förstör hans kläder!

-- _Hans_ kläder! skrattade Falk. _Hans_ kläder! Är det inte min rock, har han inte fått den av mig?

-- Nu går det för långt -- sade Levin och steg upp för att gå.

-- Jaså, du går nu! Du är mätt, du orkar inte dricka mer, du behöver mig inte mer i kväll; vill du inte låna en femma? Va! Kan jag inte få den äran att låna dig lite pengar? Eller ska jag skriva på i stället? Skriva på, du!