Part 3

Han vände alltså om på sina steg och klev in i den stugan som ligger till höger om vägen då man kommer från staden. Dörren till en stor för detta bagarstuga stod öppen ut till farstun, vilken icke var större än en reskoffert. Inne i rummet fanns endast en fållbänk, en sönderbruten stol, ett staffli och två personer; den ena av dessa stod framför staffliet klädd i skjorta och byxor, vilka uppehöllos av en svångrem. Han såg ut som en gesäll, men var artist, efter som han höll på att måla skiss till en altartavla. Den andre var en ung man med fint utseende och efter ställets råd och lägenhet verkligen fina kläder. Han hade avtagit sin rock, vikit ner skjortan och betjänade för tillfället målaren med sin präktiga byst. Hans vackra, nobla ansikte bar spår efter en föregående natts utsvävningar, och han nickade då och då till med huvudet, varvid han ådrog sig en extra tillrättavisning av mästaren, vilken tycktes ha tagit honom i sitt beskydd. Det var just slutrefrängen av en sådan där upptuktelse, som Falk råkade få höra, då han steg in i farstun.

-- Att du ska vara ett sådant svin och gå ut och supa med den där slarven Sellén. Nu står du här och slösar bort din förmiddag i stället för att vara på Handels-Institutet -- höj litet på högra axeln -- så där! Förstörde du verkligen hela hyran, så att du inte törs gå hem! Har du ingenting kvar alls? Inte ett spår?

-- Åjo, nog har jag litet kvar, fastän det inte räcker så långt.

Den unge mannen tog upp en papperssudd ur byxfickan och vecklade ut den, varvid två riksdalerssedlar blevo synliga.

-- Ge mig de där, så ska jag gömma dem åt dig, tillrådde mästaren och tog helt faderligt hand om sedlarna.

Falk, som förgäves sökt göra sig hörd, ansåg nu vara så gott att gå sin väg lika obemärkt som han kommit. Han gick sålunda ännu en gång förbi komposthögen och de båda filosoferna och tog av till vänster ut åt drottning Christinas väg. Han hade icke gått långt, förr än han fick sikte på en ung man, som slagit upp sitt staffli framför det lilla, albevuxna träsket strax där skogen börjar. Det var en fin, smärt, nästan elegant figur med något spetsigt, mörklagt ansikte; ett sprittande liv rörde sig genom hela hans person, där han stod arbetande framför den vackra tavlan. Han hade tagit av sig hatt och rock och tycktes befinna sig vid den förträffligaste hälsa och det bästa humör. Han visslade, småsjöng och småpratade omväxlande.

Då Falk kommit tillräckligt långt fram på vägen för att få honom i profil, vände han sig:

-- Sellén! God dag, gamle kamrat!

-- Falk! Gamla bekanta ute i skogen! Vad i Guds namn vill det säga! Är du inte i ditt verk så här dags på dan?

-- Nej. Men bor du här ute?

-- Ja, jag flyttade hit med några bekanta den första april; det blev för dyrt att bo i stan -- värdarna ä' så kinkiga också!

Ett klipskt leende spelade i ena mungipan och de bruna ögonen tindrade.

-- Jaså, återtog Falk, då kanske du känner de där figurerna, som sutto och läste borta vid drivbänkarna?

-- Filosoferna? Ja, då! Den där långe är extra ordinarie i auktionsverket med 80 rdr om året och den där korte, Olle Montanus, han skulle egentligen sitta hemma och vara bildhuggare, men se'n han kom på filosofien tillsammans med Ygberg, så har han upphört att arbeta och nu går det baklänges för honom med raska steg. Han har upptäckt att konsten är något sinnligt!

-- Nå, men vad lever han på?

-- Ingenting just! Han står ibland modell åt den praktiske Lundell och då får han en bit paltbröd, och det lever han på en dag eller så, och så får han ligga på golvet i hans rum om vintrarna, för »han värmer alltid litet», säger Lundell, när veden är så dyr; och det var ganska kallt här i april månad.

-- Hur kan han stå modell, som ser ut som en Quasimodo?

-- Jo, det är på en korsnedtagning, där han skall vara den ena rövaren, vars ben redan äro sönderslagna, och den stackars fan har haft höftsjuka, så att, när han lägger sig över en stolskarm, blir han ganska bra. Ibland får han vända ryggen till, och då blir han den andra rövaren.

-- Varför gör han ingenting själv då; har han ingen förmåga?

-- Olle Montanus, kära du, är ett snille, men han vill inte arbeta, han är filosof och han skulle nog ha blivit en stor man, om han bara fått studera. Det är verkligen märkvärdigt att höra honom och Ygberg när de tala; det är visst sant att Ygberg har läst mera, men Montanus har ett så fint huvud att han knäpper honom ibland, och då går Ygberg sin väg och läser in ett stycke till; men aldrig får Montanus låna hans bok.

-- Jaså, ni tycker om Ygbergs filosofi? frågade Falk.

-- Å, det är så fint! så fint! Du tycker väl om Fichte? Oj, oj, oj en sådan karl!

-- Nå, avbröt Falk, som icke tyckte om Fichte, vilka voro de två figurerna inne i stugan?

-- Jaså, du har sett dem också! Jo, den ena var den praktiske Lundell, figur- eller rättare kyrkmålare, och den andre var min vän Rehnhjelm.

De sista orden försökte han uttala med en mycket likgiltig ton för att göra intrycket dess starkare.

-- Rehnhjelm?

-- Ja; en mycket hygglig pojke.

-- Han stod modell där inne?

-- Gjorde han! Ja, den Lundell; han kan begagna människor; det är en för märkvärdigt praktisk karl. Men kom med, så ska vi gå in och reta honom, det är det roligaste jag har här ute; då kanske du också kan få höra Montanus tala och det är verkligen intressant.

Mindre lockad av utsikterna att få höra Montanus tala, än för att få ett glas vatten, följde han Sellén och hjälpte honom bära staffli och schatull.

I stugan hade scenen så till vida förändrats att modellen fått sätta sig på den söndriga stolen och att Montanus och Ygberg slagit sig ner i fållbänken. Lundell stod vid staffliet och rökte en snarkande träsnugga för de fattiga kamraterna, vilka fröjdade sig åt blotta närvaron av en tobakspipa.

Då häradshövding Falk blivit presenterad, tillvaratogs han genast av Lundell, som ville höra hans mening om sin tavla. Denna befanns vara en Rubens, åtminstone till ämnet, om icke till färg eller teckning. Därpå utgöt sig Lundell över de svåra tiderna för en artist, tog ner Akademien och häcklade Regeringen, som icke gjorde något för den inhemska konsten. Han höll nu på att måla en skiss till en altartavla i Träskåla, men han var så viss på, att den icke skulle bli antagen, ty utan intriger och relationer kom man ingen stans. Härvid kastade han en forskande blick på Falks kläder för att se efter, om han kunde duga till att vara en relation.

En annan verkan hade Falks inträde haft på de båda filosoferna. De hade i honom genast upptäckt en »som lärt», och de hatade honom, ty han kunde beröva dem deras prestige inom det lilla samhället. De växlade betydelsefulla blickar, vilka genast uppfattades av Sellén, som därför frestades att visa sina vänner i deras glans och om möjligt få en drabbning till stånd. Han fann snart sitt tvedräktsäpple, måttade, kastade och träffade.

-- Vad säger Ygberg om Lundells tavla?

Ygberg, som icke väntat att få ordet så snart, måste tänka några sekunder. Därpå svarade han med markerad röst följande, allt under det Olle gned honom i ryggen för att han skulle hålla sig styv:

-- Ett konstverk kan, enligt min mening, sönderdelas i två kategorier: innehåll och form. Vad innehållet i detta konstverk beträffar, är det av djupt och allmänt mänskligt innehåll, motivet är fruktbart, i och för sig, såsom sådant, och innebär alla de begreppsbestämningar och potenser, som kunna göra sig gällande för konstnärlig produktion; vad formen åter beträffar, vilken i sig skall de facto manifestera begreppet, det vill säga den absoluta identiteten, varat, jaget -- så kan jag icke underlåta att finna den mindre adekvat.

Lundell var smickrad av recensionen, Olle log saliga löjen, som om han såg de himmelska härskarorna, modellen sov, och Sellén fann, att Ygberg hade gjort fullständig succés. Nu riktades allas blickar mot Falk såsom den där skulle upptaga den kastade handsken, ty att det var en handske, därom voro alla ense.

Falk kände sig både road och förargad, och han letade i sitt minnes gamla skräpgömmor efter några filosofiska väderbössor, då han fick syn på Olle Montanus, som på slutet fått ansiktskonvulsioner, vilket antydde att han ämnade tala. Falk tog på måfå, laddade med Aristoteles och lossade av.

-- Vad menar notarien med adekvat? Jag kan inte erinra mig, att Aristoteles begagnar det ordet i sin metafysik.

Det blev alldeles tyst i rummet, och man kände att här gällde en strid mellan Lill-Jans och Gustavianum. Pausen blev längre än önskligt, ty Ygberg kände inte Aristoteles och skulle hellre dö än erkänna det. Som han icke var kvick i slutledningarna, kunde han icke upptäcka den bresch Falk lämnat öppen; men detta kunde Olle, och han uppfångade den avlossade Aristoteles, tog honom med båda händerna och slungade honom tillbaka på sin motståndare.

-- Ehuru olärd, dristar jag mig dock undra, huruvida häradshövdingen har kullkastat sin motståndares argumenter. Jag tror att adekvat kan sättas som bestämning i en logisk konklusion och gälla såsom sådan, oaktat icke Aristoteles nämner ordet i sin metafysik. Har jag rätt, mina herrar? Jag vet inte! Jag är en olärd man, och häradshövdingen har studerat de där sakerna.

Han hade talat med halvspända ögonlock; nu fällde han dem helt och hållet och såg oförskämt blygsam ut.

-- Olle har rätt, mumlades från alla håll.

Falk kände att här måste tas itu med hårdhandskarna, om Uppsalahedern skulle kunna räddas; han gjorde en volt med den filosofiska kortleken och fick upp ett Ess.

-- Herr Montanus har förnekat översatsen eller helt enkelt sagt _nego majorem_! Gott! Jag förklarar åter igen att han gjort sig skyldig till ett _posterius prius_; han har, då han skulle göra ett hornslut, förirrat sig och gjort syllogismen efter _ferioque_ i stället för _barbara_; han har glömt den gyllene regeln: _Cæsare Camestres festino barocco secundo_ och därför blev hans konklusion _limitativ_! Har jag inte rätt, mina herrar?

-- Mycket rätt, mycket rätt, svarade alla, utom de båda filosoferna, som aldrig haft en logik i hand.

Ygberg såg ut som om han bitit i spik och Olle grinade som om han fått snus i ögonen; men som han var en klipsk karl, hade han också upptäckt sin motståndares taktiska metod. Han fattade sålunda hastigt det beslutet att icke svara på spörsmålet, utan tala om något annat. Han drog sålunda fram ur minnet allt vad han lärt och allt vad han hört, börjande med det referat av Fichtes vetenskapslära som Falk nyss hört genom planket, och detta drog ut på förmiddagen.

Under tiden stod Lundell och målade och snarkade med sin sura träpipa. Modellen hade somnat på den trasiga stolen, och hans huvud sjönk allt djupare och djupare, tills det vid tolvtiden hängde mellan hans knän, så att en matematiker kunde räknat ut när det skulle nå jordens medelpunkt.

Sellén satt i öppna fönstret och njöt, och den arme Falk, som drömt om ett slut på den förfärliga filosofien, måste ta hela nävar med filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender. Pinan skulle ha blivit utan ända, om icke modellens tyngdpunkt så småningom blivit flyttad över på en av stolens ömtåligaste sidor, så att denna med ett brak gick sönder och baronen föll i golvet, varvid Lundell fick ett tillfälle att bryta ut över dryckenskapslasten och dess bedrövliga följder både för en själv och för andra, med vilka senare han menade sig själv.

Falk, som ville söka hjälpa den förlägne ynglingen ur hans bryderi, skyndade att väcka en fråga på tal som kunde vara av det mest allmänna intresse.

-- Var ämna herrarna äta middag i dag?

Det blev så tyst att man hörde flugorna surra; Falk visste icke han, att han trampat på fem liktornar på en gång. Lundell bröt först tystnaden. Han och Rehnhjelm skulle äta på Grytan, där de brukade äta, emedan de hade kredit; Sellén ville icke äta där, emedan han icke var nöjd med maten, och han hade ännu icke deciderat sig för något ställe, vid vilken osanning han kastade en frågande, ängslig blick på modellen. Ygberg och Montanus »hade mycket att göra», så att de icke ville »förstöra sin dag» med att »klä sig och gå till sta'n», utan de ämnade skaffa sig något där ute; vad det var för något, sade de inte.

Därpå började toaletten, vilken mest bestod i tvättningar ute vid den gamla trädgårdsbrunnen. Sellén, som dock var sprätten, hade ett tidningspapper gömt under fållbänken, ur vilken han framtog kragar, manschetter och krås, allt av papper; därpå tillbragte han en lång stund på knä framför brunnsöppningen för att se sig knyta ett brungrönt sidenband, som han fått av en flicka, och att lägga sitt hår på ett särskilt sätt; när han därjämte gnidit av sina skor med ett kardborrblad, borstat hatten med rockärmen, satt en druvhyacint i knapphålet och tagit fram sitt kanelrör, var han färdig. Vid hans förfrågan om Rehnhjelm skulle komma snart, svarade Lundell, att han icke hade tid ännu på några timmar, han skulle hjälpa honom att rita, och Lundell brukade alltid rita mellan tolv och tu. Rehnhjelm var undergiven och lydde, ehuru han hade svårt att skiljas från sin vän Sellén, som han tyckte om, under det han däremot hyste avgjord motvilja för Lundell.

-- Vi träffas i alla fall i Röda Rummet i kväll? framkastade Sellén tröstande, och därom voro alla ense, till och med filosoferna och den moraliske Lundell.

Under vägen till sta'n invigde Sellén sin vän Falk i varjehanda förtroenden rörande nybyggarna på Lill-Jans, varav inhämtades, att han själv brutit med Akademien på grund av skilda åsikter om konst; att han visste med sig äga talang och att han skulle lyckas, om det ock månde dröja, ehuru det var oändligt svårt att få ett namn utan att ha fått kungliga medaljen. Även naturliga hinder reste sig emot honom; han var född på Hallands skoglösa kust, han hade lärt sig älska det stora och enkla i dess natur; publiken och kritiken tyckte för närvarande om detaljer, småsaker, och därför fick han icke sälja; han skulle nog kunna måla som de andra, men det ville han icke.

Lundell däremot, det var en praktisk man -- Sellén uttalade alltid ordet praktisk med ett visst förakt. -- Han målade efter folkets smak och önskan; han led aldrig av indisposition; han hade visserligen lämnat Akademien, men av hemliga, praktiska skäl, och han hade icke brutit med den, oaktat han gick omkring och berättade så. Han uppehöll sig rätt bra med att teckna åt illustrerade magasin och skulle nog, oaktat sin obetydliga talang, en dag lyckas genom relationer och särskilt genom intriger, dem han fick lära sig av Montanus, som redan gjort upp några planer, vilka Lundell med framgång realiserat -- och Montanus -- det var snillet, fastän han var fasligt opraktisk.

Rehnhjelm var son av en fordom rik man uppe i Norrland. Fadern hade ägt en stor egendom, vilken slutligen gått ifrån honom och stannat i händerna på förvaltaren. Nu var den gamle ädlingen tämligen fattig, och hans önskan var, att sonen skulle hämta lärdom av hans förflutna och genom att bli förvaltare återskaffa åt huset en egendom, och därför gick denne nu på Handelsinstitutet för att lära sig lantbruksbokhålleri, vilket han avskydde. Det var en snäll gosse men litet svag och han lät leda sig av den sluge Lundell, vilken icke försmådde att taga ut arvodet in natura för sina moraler och sitt beskydd.

Emellertid hade Lundell och baronen satt sig till arbetet, som gick så till, att baronen ritade, under det mästaren låg i fållbänken och övervakade arbetet, det vill säga rökte.

-- Om du nu är flitig, så ska du få gå med mig och äta middag på _Tennknappen_, lovade Lundell, som kände sig rik med de två riksdalerna han räddat undan förstörelsen.

Ygberg och Olle hade dragit sig uppåt skogsbacken för att sova över middagen. Olle var strålande efter sina segrar, men Ygberg var dyster; han hade blivit överträffad av sin lärjunge. Han hade dessutom blivit kall om fötterna och var ovanligt hungrig, ty det ivriga talet om äta hade väckt slumrande känslor, vilka icke på ett helt år fått giva sig luft. De lade sig under en gran; Ygberg gömde den dyrbara boken, vilken han aldrig velat låna ut till Olle, väl inlindad i ett papper, under sitt huvud och sträckte ut sig i sin fulla längd. Han var blek som ett lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en uppståndelse. Han såg huru småfåglar åto granfrön ovanför hans huvud och släppte ner skalen på honom, han såg huru en stinn ko gick och betade mellan alarna och han såg röken stiga upp från trädgårdsmästarens köksskorsten.

-- Är du hungrig, Olle? frågade han med matt stämma.

-- Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar på den underbara boken.

-- Den som vore en ko! suckade Ygberg, knäppte ihop händerna över bröstet och överantvardade sin själ åt den allförbarmande sömnen.

När hans svaga andedrag blivit tillräckligt regelbundna, lirkade den vakande vännen fram boken så sakta, att icke den sovande skulle störas; därpå kastade han sig framstupa och började sluka det dyrbara innehållet, varunder han glömde både Tennknappen och Grytan.

FJÄRDE KAPITLET. Herrar och hundar.

Det hade förflutit några dagar. Carl Nicolaus Falks tjugutvååriga fru hade just slutat dricka sitt kaffe på sängen, den kolossala mahognysängen i den väldiga sängkammaren. Klockan var ännu bara tio. Mannen hade varit ute sedan klockan sju på morgonen och tagit upp lin nere vid bron, men det var alls icke i förlitande på att han icke skulle komma hem så snart, som den unga frun tog sig den friheten att ligga så länge, oaktat det för övrigt stred emot husets seder och skick. Det tycktes snarare vara henne ett nöje att få bryta mot alla husets inrotade seder och skick. Hon hade endast varit gift i två år, men hade haft tillräcklig tid att införa genomgripande reformer i det gamla, konservativa borgarhuset, där allting var gammalt, till och med tjänarna; och makten därtill hade hon fått, då hennes man hade förklarat henne sin kärlek och hon nådigt givit honom sitt ja, det vill säga i nåder befriat sig från ett förhatligt hem, där hon fått stiga upp klockan sex för att arbeta hela dagen. Hon hade begagnat sin förlovningstid väl; hon hade nämligen därunder samlat alla garantier för att få föra ett fritt och oberoende liv för sin personliga del, utan någon inblandning från mannens sida; dessa garantier bestodo visserligen blott i löften, givna av en kärlekssjuk man, men hon, som var vid full sans, tog dem och skrev upp dem i sitt minne. Mannen hade däremot efter ett tvåårigt, barnlöst äktenskap visat böjelse att glömma alla dessa förbindelser om, att frun skulle få sova så länge hon ville, dricka kaffe på sängen m. m.; han hade till och med varit nog ogrannlaga att påminna henne om, att han dragit upp henne ur dyn, att han befriat henne ur ett helvete, och att han gjort detta med uppoffring, ty han hade ingått en mesallians -- hennes far var flaggskeppare vid flottan. Det var på svaren till dessa och dylika tillvitelser hon nu låg och funderade, och som hennes goda förstånd aldrig under deras bekantskap varit omtöcknat av några känslors rus, var hon ännu i besittning av detsammas bruk -- och hon visste att bruka det. Det var därför med en oblandad glädje hon hörde symptomerna av sin mans hemkomst till frukosten. Det började nämligen slå i dörrarna ut till matsalen samtidigt med att ett väldigt rytande lät höra sig, varvid frun stack huvudet under täcket för att dölja sitt skratt. Steg hördes på förmaksmattan, och i sängkammardörren syntes den vredgade mannen med hatten på huvudet. Frun vände ryggen ditåt och lockade med sin mest smekande röst:

-- Är det min lilla drängluns, som kommer? Stig på, stig på!

Lilla dränglunsen, det var smeknamnet, och herrskapet hade de mest originella sådana, var icke böjd att komma, utan han stannade i dörren och skrek.

-- Varför är inte frukosten dukad? Va!

-- Fråga pigorna, jag har inte åtagit mig att duka. Och var så god och tag av hatten, när man kommer in, min herre!

-- Var har du gjort av min mössa då?

-- Den har jag bränt upp! Den var så flottig, så jag tyckte du borde skämmas.

-- Har du bränt upp! Nå det ska vi tala om sen! Varför ligger du och vräker ännu långt fram på förmiddan, i stället för att se efter pigorna.

-- Därför att det roar mig!

-- Tror du att jag gift mig med en hustru, som inte vill se om sitt hus? Va!

-- Ja, det har du! Och varför tror du att jag gift mig med dig? Det har jag sagt dig tusen gånger -- därför att jag skulle slippa arbeta, och det har du lovat mig! Har du inte lovat mig det? Kan du svara på heder, att du inte lovat mig det! Ser du nu en sådan karl du är. Precis lik alla andra!

-- Ja, det var då det!

-- Då! När var det? Äro inte löften alltid bindande? Ska det vara någon viss årstid kanske, då de ska ges?

Mannen kände för väl den oryggliga logiken, och hustruns goda humör gjorde samma verkan som tårar i dylika fall -- han gav sig.

-- Jag tänker ha främmande i kväll, förklarade han.

-- Jaså, tänker du det. Herrfrämmande?

-- Naturligtvis! Jag tål inte kvinnor!

-- Nå, du har väl gjort dina uppköp då?

-- Nej, det skall du göra!

-- Jag! Nej, jag har inga pengar för främmande! Jag kommer visst inte att använda hushållspengarna till några extra förplägningar.

-- Nej, dem köper du upp till din toalett och andra onyttiga saker.

-- Kallar du det onyttiga saker som jag sitter och arbetar åt dig? Är en rökmössa onyttig kanske, äro tofflor onyttiga kanske? Säg! Svara då uppriktigt.

Hon förstod alltid att formulera sina frågor så, att svaret måste bli tillintetgörande för den svarande. Det var mannens egen skola hon gått i. Denne måste sålunda, efter han icke ville bli tillintetgjord, oupphörligt ta upp nya ämnen.

-- Jag hade verkligen anledning, sade han med en viss rörelse, att se folk i kväll; min gamle vän Fritz Levin i posten har efter 19 års tjänstgöring blivit ordinarie -- han stod i Posttidningen i går kväll. Men efter som det tycks misshaga dig, och du vet att jag alltid gör dig till viljes, så bryr jag mig icke om den saken, utan ser bara honom och magister Nyström nere på kontoret.

-- Jaså, den slarven Levin har blivit ordinarie nu, det var då för väl. Då kanske du kan få igen alla de pengar han är skyldig dig.

-- Jojo du, jag tänker nog på det!

-- Men kan du säga mig hur du vill umgås med en sådan slarv, som han är, och den magistern sen; det är ju riktiga schaskar, som knappt ha kläderna på kroppen.

-- Hör du, min lilla gumma, jag lägger mig inte i dina affärer; låt du mig sköta mina.

-- Efter som du har främmande där nere, så vet jag inte vad som hindrar mig att ha främmande här uppe.

-- Nej, ingenting alls!

-- Nå, kom då hit, lilla dränglunsen, och ge mig lite pengar!

Lunsen, som i alla avseenden var belåten med resultatet, efterkom befallningen med nöje.

-- Hur mycket skall du ha? Jag har mycket ont om pengar i dag.

-- Å, jag är nöjd med femtio.

-- Är du galen?

-- Galen, var så god och ge mig vad jag begär; jag behöver inte svälta, när han går på källare och smörjer sig.

Freden var bilagd och parterna skildes med ömsesidig belåtenhet. Han slapp äta en dålig frukost hemma, han måste äta ute, han slapp sitta och äta en tarvlig supé där uppe och vara generad för fruntimmer, ty han hade varit ungkarl för länge, och han behövde icke ha ont samvete, ty det kunde han ha i detta enda fall, över att hustrun satt ensam, då hon ju skulle ha främmande själv och ville nära på bli av med honom -- och det var värt femtio riksdaler!

När mannen hade gått, ringde frun på husan, för vars skull hon i dag underkastat sig att ligga så länge, emedan denna hade förklarat att man här i huset brukat stiga upp kl. 7. Därpå befallde hon fram papper och penna och skrev följande biljett till Revisorskan Homan, som bodde mitt emot.

»Snälla Evelyn!