Part 24

Sid. 235, rad 11: Vem skrev 1734 års lag? Herr Cronhielm. Alla tidigare uppl. liksom hskr.: Herr Cronstedt. Minnesfel eller felskrivning -- knappast avsiktlig -- av författaren.

Sid. 239, rad 3-4: Jag -- -- bor hyresfritt mot att jag driver in hyrorna. Uppl 3-7 (8): mot det att jag etc.

Sid. 241, rad. 6-7: -- -- betydelselöst om det hela överhuvud var svart eller vitt; och om det var svart etc Uppl. 3-7 (8) och om det var sant (grovt tryckfel).

-- rad. 32-33: Plato hade redan sagt det, innan kristendomen kom: verkligheten, världen den synliga är blott ett sken. Så hskr. I samtliga uppl. meningsstörande tryckfel: Plato hade redan sagt det innan kristendomen kom i verkligheten: världen etc.(!).

Sid. 271, rad 13: -- det är min födelsedag i dag. Så hskr. I samtliga tidigare uppl. tryckfel: det är min födelse i dag.

Sid. 279, rad 19: Det var ett nätt ämne, mycket nätt. Uppl. 5-7 (8): Det var ett ämne, mycket nätt.

Sid. 288, rad 27: Vi ha en kvar. -- Jag har märkt vissa ångersymptom hos min hustru etc. Uppl. 5-7 (8): Vi ha en _kvart_ etc. (!).

Sid. 291, rad. 27-28: Behagar herr grosshandlarn vara så god och sitta ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och där. Uppl. 5-7 (8): _fylla_ i lite här och där.

Sid. 314, rad. 21-22: Jag har inte _ätit_ mer än en kopp kaffe och tre glas vatten i dag. Uppl. 5-7(8): Jag har inte _förtärt_ etc. (med denna ändring går naturligtvis det pregnanta och komiska i frasen förlorat).

Sid. 323, rad 1: Gå du in i Gråkappan. Uppl. 4-7 (8): gå du i Gråkappan.

Sid. 324, rad. 22-23: Man måste dock njuta av sin tillvaro i dess ändliga existens. Uppl. 5-7 (8): -- -- i dess _eländiga_ existens (!).

-- rad. 30-31: -- -- framåt de prång som kallas Kindstugatan. Uppl. 4-7: framåt de språng, som kallas etc. (Man har här som eljes tillfälle förvåna sig över hur en meningslöshet kan bibehålla sig i en rad upplagor!) Editionen i Saml. romaner och berättelser, som eljes följer uppl. 5, har dock här det riktiga prång.

Sid. 325, rad 33: -- redaktören. Uppl. 4-7: direktören.

Sid. 328, rad 13: -- men Falk, som följt med, mera för att få deltagande och tröst etc. Uppl. 5-7 (8): bara(!) för att få deltagande och tröst etc.

Sid. 363, rad 8. Stiernhielm, som nu var en dum karl. Så uppl. 1-2 (jämte 9-13) och hskr. Uppl. 3-7 (8): som icke var en dum karl. Den förra satsen har förefallit korrekturläsaren alltför galen. Jfr Olles föredrag (kap. 24) "Om Sverge", där han föreslår: "Ner med den dumma hunden Georg Stiernhielm!"

Sid. 364, rad 15: Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen (Borg). Så uppl. 1-4 och hskr. Uppl. 5-7 (8): Jag gratulerar dig. Den förra vändningen har varit korr.-läsaren obegriplig! Jfr strax nedanför: "Sedan du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen så har du fått ditt namn här hemma naturligtvis _och jag slipper gå längre och skämmas för dig_."

Sid. 372, rad. 1-2: -- -- det fanns två slags kvinnor, han bad att få fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på kvinnor som på änglar och djävlar (orat. obliq.). Uppl. 4-7 (8): på det _att_ det var etc. (missförstånd av korr.-läs.).

Originalhandskriften.

Originalhandskriften till Röda rummet befinner sig i Riksbibliotekets ägo; enligt anteckning av överbibliotekarien Klemmings hand på första innehållssidan är den en "Gåva till Kongl. biblioteket 29 maj 1888 av ett anonymt sällskap, som inlöst handskriften för att hjälpa författaren". Den är en handskrift i foliopappersblad (Lessebo) med jämförelsevis få rättelser; texten är skriven på papperets bägge sidor. Något tidigare utkast torde icke existera, utan romanen är nerskriven med en gång. På titelbladet har Strindberg skrivit: "Börjades den 15 februari 1879, slut den 15 augusti s. å., sista korr. lästes den 1 november".

Under det från Voltaire hämtade mottot finnes på titelbladet ännu ett andra, övermålat med bläck; man kan dock ännu läsa: "Här ha ni bitarne! Varför slog ni sönder min kruka? Saint-Preux".

En längre avdelning i första kapitlet, skildrande Falks och Struves besök på La Croix' kafé -- 5 manuskriptsidor -- är överstruken i handskriften och har ej kommit med. Likaså har ett helt kapitel, det tillämnade tjugutredje, avhandlande Borgs och den konservative redaktören av Gråkappans samvaro på ett kafé, varvid Falks nyutkomna dikter diskuteras, kasserats. Bägge skildringarna sakna en rätt balans och verka delvis något omogna, vadan det utan tvivel var en vinst att de försvunno ur romanen. Emellertid äro de naturligen ej utan intresse och jag har därför ansett mig böra i anmärkningarna återge hela det tjugutredje kapitlet och några karaktäristiska utdrag ur den strukna avdelningen i första kapitlet -- den målande skildringen av La Croix' kafé är som tidshistorisk interiör värd att läsa, och Napoleon Lagerströms, den senare i romanen blott anonymt förekommande Rödluvekorrespondentens redogörelse för Struves öden är kanske inte alldeles utan motstycken i den samtida journalistiska verkligheten. Dessutom ha några smärre stycken vid tryckningen uteslutits.

I nedanstående anmärkningar redogöres -- med uteslutning av smärre stilistiska ändringar -- för skiljaktigheterna mellan den tryckta texten och handskriften, alltså de förändringar författaren vidtagit i korrekturet. Anvisningarna på sida och rad syfta som eljes på den tryckta texten i nuvarande upplaga; efter angivande av dess läsart följer manuskriptets.

Sid. 7, rad 9: -- branterna åt sjön. Hskr.: branten ner åt sjön.

Sid. 11, rad 14: -- de hänsynslösa. Hskr.: de samvetslösa.

Sid. 12, rad 26: -- den sjätte var på _gården_. Hskr.: huset.

Sid. 13, rad 5: -- större eller mindre --. Hskr.: större och mindre.

Sid. 19: Noten under sidan saknas i hskr.

Sid. 20, rad. 5-8: Falk och Struve vandrade tillsammans åt norr, samspråkande om handel, sjöfart, näringar och allt annat som icke intresserade dem, etc. Här slutar ursprungligen meningen i hskr., och i nästa stycke vidtager skildringen av besöket på La Croix' kafé. Sedan denna strukits, har tillskrivits: , varpå de skildes med ömsesidig lättnad. Den uteslutna avdelningen begynner (omedelbart efter rad 7):

Kommen till Norrbro föreslog Struve att de skulle gå in till La Croix, där man kunde träffa litteratörer och artister efter deras sinne. Han sade deras så att Falk icke rätt förstod vad slags sällskap han skulle råka uti. Emellertid stego de in.

La Croix's café hade redan då, i slutet av 60-talet, upphört att vara det elegantaste caféet i Stockholm. Förgyllningen hade mörknat, den vitmålade boisseringen hade blivit brun af det myckna rökandet, möblerna voro icke nya och respekten för stället hade försvunnit, de gamla kunderna av första klassen hade givit sig av; man såg icke mera garnisonens officerare och högre ämbetsmän läsa sin Figaro eller Débats; icke heller syntes de Kongliga Teatrarnas premieraktörer, icke litteraturens kända storheter inne i schackrummet. Det var bara en stor samling av okända och missnöjda. Litteratörer som skriva inuti spalterna och aldrig fått sätta ut sina namn, författare som på jakt efter ärans kransar och band blivit kastade ur sadeln och sprattlande i sanden mottagit publikens hånande skrattsalvor, aktörer som blivit vägrade debut eller misslyckats, artistelever som brutit med akademien, medikofilare som buro cyankalium i fickan sedan de sett möjligheten till en kandidat försvinna med sista mankerade omsättningen. Redan vid inträdet kunde en fin näsa upptäcka att här röktes 6-öres-cigarrer, och sorlet som uppstod av de många gruppernas olika samtal liknade det hotande gnyet från en missnöjd folkhop; en och annan bredskyggig hatt hade glömt sig kvar på ett och annat huvud och en tämligen allmän frånvaro av galoscher gjorde att tobaksångorna blandades med lukten av vått läder.

Struve och Falk slå sig ner hos Napoleon Lagerström, riksdagsreferent för Rödluvan, och riksdagsmannen Pär Ilsson i Träskåla, vilka bägge förenats i sin egenskap av "västmanlänningar". Per Ilsson är "en tjuguåtta års bondpojke med ett runt skinande ansikte". Både Lagerström och han äro tämligen beskänkta. Lagerström hundsvotterar honom på skämtsamt sätt, slår honom i ryggen o. s. v. och tilltalar honom överlägset. Rödluvereferenten är för övrigt en rätt väl tecknad typ -- om ock inte vidare aptitlig. Hans manerer påminna slående om ock berusad landsortstudents, han harangerar Falk med en bekännelse om sin misstänksamhet mot "stockholmarens" stramhet etc. Struve sätter sig för sig själv och skriver i rykande fart sin korrespondens till Folkets Fana, byggd på Falks meddelanden på Mosebacke. Lagerström rycker till sig hans papper och får se vad han skriver:

Jaså, din kameleont, du fortsätter att skriva dina korrespondenser till Folkets Fana fastän du inträtt i _Den Konservative_. Jo, det här är också en skön pojke skall du tro, Falk. Det är ett snyggt sällskap du råkat i.

Förlåt, måste Falk taga ordet, är icke bror Struve i den liberala _Rödluvan_? Har jag tagit så vilse?

Nej, det är han inte, eftersom han i går inträdde i _Den Konservative_. Men inte ska du förvåna dig över sådant. Han började sin bana som redaktör -- man börjar alltid den här banan som redaktör -- och slutar den med tacksamhet som korrekturläsare -- emellertid började han som redaktör för _Det Röda Spöket_ som utgavs i någon ort nere vid Öresund; så dog den, varpå han tog transport till den konservative _Bondplågaren_ i någon småstad vid Vänern; så flyttades tryckeriet och boktryckaren och tidningen med redaktör och inventarier till en annan stad, men där måste man byta om färg, såvida man ville ha prenumeranter och så klev han in i _Bondevännen_. Är det icke sant, Struve?

-- Låt mig vara i fred, bad Struve, som med den största likgiltighet fortsatt att skriva och tycktes vara van vid att Lagerström berättade hans historia.

Falk känner vämjelse för sällskapet och vill fortast möjligt ge sig i väg. Vid avskedet utbryter Lagerström i ett sentimentalt hjärtligt anförande till Falk (som något faller ur den föregående skildringens ton). Detta stämmer Falk i någon mån mera till hans fördel, ehuru han samtidigt stötes tillbaka av denna öppenhjärtighet hos en alldeles ny bekantskap. Han säger sig dock att han i striden står på samma sida som han, och hans kärlek till folkets sak låter sig inte rubbas av att han träffat en så föga imponerande representant för det som Per Ilsson.

Härefter vidtar stycket: Under det att nya tankar grodde i hans huvud (sid. 20, rad 9).

Sid. 27, rad 3: -- studier. Hskr.: studieår.

-- rad. 22-23: Om någon hund varit närvarande, _skulle han genast suttit_. Hskr.: tagit åt sig kommandoordet.

Sid. 35, rad 5: Hör en sådan _filur_. Hskr.: _sate_.

-- Av den filosofiska uppläsningen har Strindberg strukit i hskr. en halv manuskriptsida.

-- rad 16: Olle. Hskr.: Ola, vilken form i hskr. användes omväxlande med Olle.

Sid. 38, rad 20: Quasimodo. Hskr.: en Quasimodo.

Sid. 41, rad 8: -- modellen sov. Hskr.: baronen sov. Samma rättelse har gjorts på flera ställen.

Sid. 64, rad. 14-15: Hör på när tag talar. Hskr., Hör då etc.

Sid. 71: Femte kapitlet har Strindberg ursprungligen kallat "Första steget" men med blyerts sedan tillskrivit Hos förläggaren. Det första stycket i kapitlet är överstruket, sedan i marg. skrivet "kvarstår", som sedermera också överstrukits. Stycket lyder:

Dagen efter den stora scenen med brodern hade Arvid Falk på morgonen vaknat borta på sin vindskammare på Grevmagnigatan och med muntert sinne klätt sig framför det öppna fönstret som bildade ram till en utsikt över Djurgårdsbrunnsviken och Ladugårdsgärdet ända bort till Värtan. Han kände sig för första gången fri och han hade ända hittills levat i beroende av andra, det nya ansvar han kände då han nu skulle skaffa sig sitt bröd själv gjorde honom modig och han erfor en spänstighet i sinnet som han aldrig avvetat, då den ej ännu blivit tagen i anspråk. Han hade tillbragt den föregående aftonen i Röda rummet, det lilla schackrummet hos Berns, innanför södra läktaren, och han hade där träffat artister och andra missnöjda, men där var ungdom och talang på flera händer, några hade redan ett litet namn och de gingo blott och väntade på att de gamle skulle vika för påtryckningen och giva dem det berättigande de visserligen redan ägde men ännu icke fått fullmakt på, men vilken när som helst kunde komma. Som han funnit sig väl i sällskapet hade man dröjt länge, och resultatet var att hans kassa nu på morgonen befann sig i ett ganska tröstlöst skick. Detta missförhållande bidrog endast att försätta honom i ändå bättre lynne, ty han skulle ut och söka arbete.

Därefter som i den tryckta texten: Arvid Falk (Han) skulle börja sina försök etc.

Sid. 71, rad. 14-15: -- den mäktiga Smith. I hskr. ursprungligen den mäktige Moses såsom på övriga ställen. Strindberg har sedermera ändrat namnet till Smith och här i hskr. tillfogat den inskjutna satsen: namnet hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet.

Sid. 74, rad 27: Gott! Hskr.: Well.

Sid. 76, rad 28: Nå! Hskr.: Well!

Sid. 78, rad 9: Sa' jag inte det. Hskr.: Well, sir, sa jag inte det!

Sid. 79, rad 3: Nå, Adjö, Adjö. Hskr.: Well! Good by, Sir!

Sid. 83: Efter kapitlets nuvarande slut finns i hskr. dessa icke överstrukna rader:

Och där låg han tills bloden flydde hans lemmar och hjärnan upphörde att arbeta, men han dog icke som han trott ett ögonblick utan fortsatte att leva, mången till förargelse och sig själv till föga nöje.

Sid. 83: Sjätte kapitlet hette först Oåterkalleligt, men har sedan av författaren i hskr. ändrats till Röda rummet. Rörande de första styckena i kap. har han haft någon tveksamhet; de äro överstrukna men sedan har tillskrivits: kvarstår.

Sid. 84, rad 5: -- sin halsduk. Hskr.: väst.

Sid. 86, rad 7: Jag har inte ätit middag på _två år_. Hskr. _ett år_.

Sid. 92, rad 32: -- -- så överdådig --. Hskr.: så oförståndig.

Sid. 99, rad 7: Två tankar surrade genom Falks hjärna. Hskr.: Falks feberaktiga hjärna.

-- rad 12: Skål, herr Lundell. Härefter har Strindberg i hskr. överstrukit ett mindre stycke, berättande att Falk gick ut i tidningsrummet och slog upp Gråkappan, där han fann följande:

_Subskriptionsanmälan._ I alla rikets boklådor. Ett länge känt religiöst behov ... göra sig gällande ... den religiösa känslan ... representanter ... fariséer ... Försoningsfacklan. Tidskrift för det christliga hemmet. Utgiven av Arvid Falk, (den unge lovande författaren, vars dikter vunnit lovord av Vitterhetsakademien). Första häftena komma bland annat att innehålla Håkan Spegels Herrliga Versstycke _Guds werk och hvila_, om vilket vi icke behöva yttra oss långt, då det kan sägas självt vara den religiösa känslan i dess herrligaste uttryck.»

Han hade lärt och förstått. Smith tänkte göra honom till redaktör av Haqvin Spegel vilket han ju i morgon kunde kontramandera. Det obehagliga samtal etc. som i texten rad 13.

Falks upptäckt av subskriptionsanmälan har förf. senare förlagt till följande kap. (sid. 109)

Sid. 105, rad. 1-2: _Ojäst vin_ (Math. 19:32) finnes att köpa hos _Portvakten_ à 75 öre kannan, utan kärl. "Utan kärl" saknas i hskr.

-- rad 12: -- lockande. Hskr.: retande.

-- rad 17: -- -- flydd ungdom. Härefter är följande överstruket med blåkrita i hskr.:

Där föreställdes under rubriken _Oskuld_ tvenne halvnakna, halvvuxna barn med retande former vilka badade. Där syntes under rubriken _Föd mina Lamm_ en ung flicka stående på en stätta med klänningen upplyftad över en charmant engelsk vad, en hög växt och en nätt fot, räckande gräs åt ett lamm på andra sidan stättan. Under _Hemmets frid_ föreställdes en ung flicka spelande piano, sjungande Sankey och visande ett par formfulländade engelska ben. _Bönen_ förrättades av en halvvuxen flicka i blotta linnet, med runda axlar och ben. Missionsplanscherna voro ännu oskyldigare. Där var oskulden så ren som den gått ur skaparens händer. Falk fattades o. s. v. som i texten.

Av denna bjärta skildring förstår man -- tydligt nog -- den nu något dunkla allusionen i uttrycket: Falk fattades ett ögonblick av en gudlös tanke etc.

Sid. 109, rad 4 och följ. Här fortgår ursprungligen i hskr. dialogen under förutsättningen att Falk redan känner till "Försoningsfacklan". Sedermera "Subskriptionsanmälan" inskjuten och övriga samhöriga ändringar gjorda.

Sid. 111: Åttonde kapitlet har först haft till rubrik: "Stora Rikskollegiet för allmänt väl", som sedan i hskr. ändrats till den nuvarande "Arma Fosterland".

Sid. 112, rad. 23-24; -- -- då dörrarna i bakgrunden slås upp etc. Hskr.: i bakgrunden _underåhörarläktaren_.

Sid. 114, rad. 22-23: -- de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i källarn. Hskr.: _tryckeri_ i källarn.

-- rad 24: Nu kryllar det etc. Hskr.: Nu myllrar det.

Sid. 115, rad 8: Rödluvan. Hskr.: Lagerström och likaså på flera ställen i kap.

Sid. 116, rad 16: Denna kärnfulla vältalighet etc. Hskr.: Detta slags vältalighet och tillskrivet i marg.: med en torka som skall föreställa eld.

Sid. 117, rad 7: -- Nej det rör oss inte vad han säger. Hskr.: Nej: det där rör inte oss.

Sid. 118, rad 5: -- eftersom Olle var mycket hemlighetsfull. I hskr. därefter: "och därför var Falk rysligt nyfiken".

Sid. 120, rad 16: När de ätit: och blivit något druckna. "Något" finns ej i hskr.

Sid. 135, rad 17: -- fosterländskhetens ord. Hskr.: sedlighetens ord.

-- rad 20: -- fosterländskhet. Hskr.: sedlighet, och härefter i marg. tillskrivet: under det hans hustru och barn sutto hemma och väntade.

Sid. 136, rad 18: -- som de kallade orättvis. Hskr.: orättvis naturligtvis.

Sid. 138, rad. 29-30: -- gjort sina dramatiska studier på budningskontor i X:köping, Hskr.: på en telegrafbyrå i X:köping.

Sid. 139, rad 20: -- missöde i kulisserna, I kulisserna saknas i hskr.

-- rad 33: -- på en halv spalt. Hskr.: på en enda spalt.

Sid, 140, rad 30. Tag bort den, eller jag dör. Hskr.: Åh, jag dör.

Sid. 144, rad. 5-6: Därpå hade Struve blivit såld till Rödluvan. Hskr.: _flyttad över till_ etc.

Sid. 145, rad. 6-7: Han har hög hatt som han inte haft sedan han gick fram. Hskr.: sedan han gick fram i världen.

Sid. 147, rad 25: Fy tusan, så'na människor. Hskr.: fy fan, så'na etc.

Sid. 149, rad 7: -- Å andra sidan åter igen taget. Hskr.: åter igen, relativt taget.

Sid. 155, rad 7: -- hans (Lundells) religiösa känslor. Hskr.: _sedliga_ känslor.

-- rad 31: -- så länge jag minns. Hskr.: så länge människotungan rör sig.

Sid. 189, rad. 14-15: Tror ni att en odödlig själ _är nöjd med att lyckas_. Hskr.: -- -- _mättas med handklappningar_.

Sid. 191, rad 21: -- Är det inte _märkvärdigt_ (Antonii liktal hos Shakespeare)? Hskr.: mästerligt.

Sid. 197, rad. 8-10: -- knäpper hon upp klänningslivet lika _sorglöst_ som när en herre öppnar på västen efter en stark middag. Hskr.: lika _oskuldsfullt_.

Sid. 203, rad 32: -- -- på Vadstena möte. Hskr.: på Vadstena slott.

Sid. 216, rad. 10-11: En djävul, för detta vagnmakaregesäll, numera _teaterdirektör_ etc. Hskr.: _regissör_ (?)

Sid. 217, rad. 11-12: Då jag _invände mot_ detta etc, Hskr.: förnekade.

Sid. 218, rad. 11-12: Hon är den enda kvinnan _med levande ande_. Hskr.: _med själ_.

Sid. 219, rad 4: Efter stycket som slutar med "icke sant" förekommer i hskr. följande uteslutna stycke:

Det är synd om Lundell. Den där Marie har varit här och sökt opp honom; hon är bestämt en beräknande kvinna, hon vill binda honom till giftermål. Det vore en verklig olycka som vi skola söka förekomma.

Därpå som i texten: Nu måste jag avbryta etc.

-- rad 7: -- alla onda _makter_ skola fly etc. Hskr.: tankar.

Sid. 221, rad 20: Drag _åt skogen_ med barnen. Hskr.: åt helvete.

Sid. 223, rad 9: -- -- med dov röst. Hskr.: med douce röst.

-- rad. 10-12: Visst är det rätt! Den som är liderlig, skall ha straff; och man ska väl inte få mörda barn heller. Hskr.: Visst fan är det rätt! Den som är liderlig han ska ha sitt straff; och man ska väl inte få mörda sina barn heller!

Sid. 233, rad 6: O, du djävul! Saknas i hskr.

Sid. 235, rad. 21-22. Efter: Jag kan dina fraser! fortsätter hskr.: "Vet du att jag är försvarslös? Vet du att alla fria litteratörer äro försvarslösa. Tala icke om lagen, hycklare!" Därefter som i texten: Vilka skrevo etc.

En del av de i detta stycke först angivna personerna ha först haft andra mindre expressiva namn som sedan överstrukits.

Sid, 246: Nittonde kapitlet har först haft till rubrik "En begravning", som sedermera i hskr. ändrats till den nuvarande: Från Nya kyrkogården till Norrbacka.

Sid. 248, rad. 9-10: I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi, som visslades _på ett särskilt sätt_ Hskr.: -- _i en särskild förklenande takt_.

Sid. 250, rad 1: -- en fintvätterska. Hskr.: Falks gamla tvätterska.

Sid. 251, rad 5: -- en kokosmatta. Hskr.: en utsliten kokosmatta.

Sid. 253, rad. 22-25: Janne -- -- började med lyfta ögon _granska skorstenarna som om han väntade regn_. Hskr.: granska skyarna som om han väntade regn.

Sid. 260, rad. 22-23: Ska vi göra upp nu, sade Struve _och fick ett ärende ut_. Sista satsen saknas i hskr.

Sid, 262: Tjugonde kapitlet har först hetat Offret; titeln sedan i hskr. ändrad till den nuvarande.

Sid. 285: Här skulle efter tjuguandra kapitlet det uteslutna kapitlet "Människors öden" inflyta. Med blyerts är följande antecknat i marginalen vid kapitelrubriken: "Synes mig utan saknad kunna utgå" J. Sn (Seligmann, tillskrivet av Klemmings hand). Kapitlet må här meddelas:

Tjugutredje kapitlet. Människors öden.

Vid femtiden på eftermiddagen satt Borg rödflammig och däst inne på Lagergrens vid ett bord överfyllt med buteljer av alla färger. Vid hans sida syntes redaktören av Gråkappan, litet mindre blek än vanligt, men mycket mera moralisk och fast i principerna efter den starka måltid Borg hade bestått. Han tummade sitt långa ljusa helskägg och tycktes nedslagen.

-- Vad grubblar du på? sade Borg för att säga något, ty han hade för gott förstånd för att kunna vara intresserad av den andres tomma tankar.

-- Ah, vet du, bror, jag sitter och tänker över all usel jullitteratur jag fått kämpa mig igenom de här dagarna ...

-- Och nu sitter du och sörjer över litteraturens usla tillstånd! Det bör ju isa dig att det är dåligt då du själv är en misslyckad! Jag trodde du satt och grubbla på ditt förfallna lån.

-- Medge ändå att de här unga, de här som kommit upp efter oss, sedan vi lämnade Uppsala, äro bra tunna! fortfor redaktör Modigh, som hade en underbar förmåga att låta allt man slog över honom rinna av sig.

-- Det är därför att de måste söka imitera er uselhet för att kunna hoppas på erkännande.

-- Ah, du pratar!

-- Pratar? Vad menar du med det?

Struve inträdde med detsamma i rummet, utdelande hälsningar till höger och vänster åt artister och litteratörer, vilka med sin personliga närvaro sökte åtminstone förmildra de domar som därinne dömdes av de stränga herrarna. Därpå framträdde han till Gråkappans bord, slog sig ner och tog fram en alldeles ny bok i vackert omslag och lade den framför Modigh.

Dennes ögon blixtrade till i det han fattade boken och lästs omslaget:

-- Dikter -- hm -- av Arvid Falk! Hå! Jaså! Den där humbugen i Rödluvan! Den ska jag väl knäppa!

Och han skrapade med ena foten på golvet som om han dödat en mask.

-- Dåligt naturligtvis! Låt oss se!

Han skar upp ett blad mitt inuti boken och läste.

-- Hm, hör på ska ni få höra.

Han tog upp en blåpenna och vätte den på tungan.