Part 22

Och det är höst igen; det är en klar novembermorgon då Arvid Falk beger sig från sin numera eleganta bostad på Storgatan till den --manska flickpensionen vid Karl XIII:s torg, där han skall göra sitt inträde som lärare i svenska språket och historien. Han har väl begagnat höstmånaderna för att göra sitt återinträde i det civiliserade samhället och har därvid erfarit vilken barbar han under sina strövtåg blivit; han har avlagt sin rövarhatt och skaffat sig en ny, hög, vilken till en början hade svårt att sitta kvar; han har köpt sig handskar, men var så förvildad, att när mamsellen i boden frågade hans nummer, svarade han 15, vilket framkallade en hel hop små skratt från de många mamsellerna därinne; modet har undergått stora förändringar sedan han sist köpte sig kläder, och han tycker sig som en söndagssprätt, när han går fram på gatorna, och han speglar sig då och då i bodfönsterna för att se efter om allting sitter rätt. Nu går han av och an på trottoaren utanför dramatiska teatern och väntar att klockan i Jakob skall slå nio; han känner sig orolig och besvärad, alldeles som när han själv skulle gå i skolan; trottoaren är för kort, och han tycker sig löpa som en hund i en kedja, när han vänder och vänder på sina spår; ett ögonblick tänker han allvarsamt på att sträcka ut promenaden långt ut, ty han vet att man kommer till Lill-Jans om man fortsätter gatan framåt och han erinrar sig den morgonen då samma trottoar ledde honom ut från det samhälle han flydde till friheten, naturen och -- slaveriet!

Klockan blir nio! Han står i tamburen; dörrarna till skolsalen äro stängda; i skymningen ser han så många små barnplagg hänga runt omkring väggarna; hattar, boas, kråkor, baschliks, vantar, muffar ligga på borden och i fönsternischerna, och på golven stå hela regementen med knäppkängor och galoscher. Men det luktar icke fuktiga kläder och vått läder, som i tamburen på riksdagen, eller arbetarförbundet Phoenix, eller -- ah, det gick en doft som av nyslaget hö förbi -- den kom bestämt från den där lilla muffen, som är vit som en kattunge med svarta noppor och blått sidenfoder med hängande tofsar; han kunde icke underlåta att ta den i sin hand och låta parfymen new-mown hay -- men förstudörren öppnas och in kommer en liten tioåring, åtföljd av sin jungfru; hon ser på magistern med ett par stora, orädda ögon och gör en liten kokett nigning, vilken magistern nästan förlägen besvarar med en bugning, varvid den lilla skönheten ler -- och jungfrun också! Hon kommer för sent, men det tycks inte skrämma henne, ty hon låter jungfrun ta av sig ytterkläder och bottiner med en min så lugn som om hon kommit till en bal. Nu -- vilka ljud inifrån rummen -- det knäppte i hans bröst -- vad var det? -- Ah! Det var ju orgeln! Hm! Gamla orgeln! Ja!

Och en hel här av barnaröster sjunga: Jesu, låt mig städse börja! Han känner sig illa till mods och han får lov att tänka på Borg och Isaac för att återvinna fattningen. Men nu blir det ändå värre: Fader vår, som är i himmelen! -- Herre Gud, ja? Gamla Fader vår! Det var inte i går det ... Det blir tyst, så tyst att man hör hur hela hären av små huvuden höja sig och skrynkla kragar och förklä'n, och så slås dörrarna upp och ett helt blomsterland av unga flickor från åtta till fjorton år bölja fram och tillbaka. Han känner sig blyg och får nästan känslor som en ertappad tjuv, då den gamla föreståndarinnan räcker honom sin hand och ber honom vara välkommen; då blir en rörelse i blomsterlandet och det viskas och det växlas blickar och det tisslas och det tasslas.

Och nu sitter han där vid ena ändan av ett långt bord omgiven av tjugu friska ansikten med glada blickar, tjugu barn som aldrig känt jordelivets bittraste sorg, fattigdomens förödmjukelse; och de möta hans blickar djärvt och nyfiket, men han är blyg innan han kommer sig före; men snart är han intim med Anne-Charlotte och Georgine och Lisen och Harry, och lektionen går som ett nöje, och udda får vara jämt, och Ludvig XIV och Alexander få fortfarande vara stora, som alla vilka lyckats, och Franska revolutionen var en förfärlig händelse, som tog ett olyckligt slut på den ädle Ludvig XVI och den dygdiga Marie Antoinette och så där. Och när han se'n gick upp i kollegiet för Kavalleriregementenas höleveranser, kände han sig helt varm och föryngrad ...

I nämnda kollegium, där han läste Den Konservative, satt han till klockan elva, då han gick upp i kansliet för Brännvinstillverkningen; där åt han frukost och skrev två brev -- till Borg och Struve.

På slaget ett är han i departementet för Beskattningen på avlidne. Där kollationerar han en bouppteckning, på vilken han gör sig en hundrariksdaler, varefter han innan middagen har så mycken tid över att han kan läsa ett korrektur på en nyreviderad upplaga av skogslagen, som han håller på att ge ut. Och så blir klockan tre. Den som då går över Riddarhustorget, skall på bron möta en ung herre med viktig uppsyn, pappersrullor i fickorna och händerna på korsryggen i sakta mak vandra fram sida om sida med en gammal, mager, gråsprängd herre på femtiotalet. Det är aktuarien för de avlidna; alla som dö inom stadens tullar måste till den mannen uppge vad de äga, varefter han tar sin procent; några säga att detta är hans syssla, andra mena att han representerar jorden och skall se efter att de döda icke ta något med sig härifrån, där allt är ett lån -- utan procent! Nog av, han är en man som mera intresserar sig för de döda än för de levande, och därför har Falk funnit sig så väl i hans sällskap; varför han hyllar sig till Falk är därför att han samlar mynt och autografer -- som han själv, och därför att han är så fri från opposition, något så ovanligt hos ungt folk. Nu gå de båda gamla vännerna till Rosengrens, där de äro tämligen lugna för att träffa ungt folk, och där de tala numismatik och autografi. Därpå dricka de kaffe i en soffa på Rydberg och pricka myntkataloger till klockan sex, då Posttidningen kommer och de få läsa utnämningarna. De äro så lyckliga i varandras sällskap, ty de komma aldrig i tvist; Falk är så fri från åsikter att han är bliven den mest älskvärda människa och är därför avhållen och värderad av förmän och kamrater. Ibland dröja de sig kvar och äta då en bit mat på Hamburger Börs, och ta sedan en »lasse» på Operakällarn, kanske två också. Om man då får se dem klockan elva komma tultande arm i arm uppåt Ladugårdslandet, så är det riktigt vackert att se. Han är mycket ofta på middagar och supéer hos familjer, dit Borgs pappa infört honom; fruntimmerna tycka att han är intressant, men de veta aldrig var de ha honom, ty han ler jämt och säger dem dessemellan trevliga elakheter.

Men när han blir led på familjeliv och samhällslögn, då går han ned i Röda Rummet och där träffar han den ryslige Borg, sin beundrare Isaac, sin hemlige fiende och avundsman Struve, som aldrig har pengar, och den sarkastiske Sellén, som så småningom håller på att lyckas för andra gången, sedan alla hans imitatörer först vant publiken vid det nya maneret. Lundell, som övergivit den religiösa känslan, sedan hans altartavla blev färdig, och nu lever på att måla porträtt, vilken sysselsättning medför en oändlighet av enskilda middagsbjudningar och små supéer, vilka samkväm han påstår vara nödvändiga för att »studera karaktären», har blivit en fet epikuré, som aldrig kommer i Röda Rummet annars än då han behöver äta och dricka gratis. Olle, som ännu är arbetare hos ornamentbildhuggaren och som blivit dyster och människofientlig efter sitt stora nederlag som politikus och talare, vill icke »genera» sällskapet, utan går för sig själv och vallar. Falk är yster och vild när han kommer i Röda Rummet, och Borg tycker sig ha mycken heder av honom; ja, han är en sannskyldig sapör, för vilken ingenting är heligt -- utom politiken; -- den rör han aldrig vid. Men ser han då, under det han till de andras förlustelse bränner av sina raketkistor, genom tobaksmolnen den dystre Olle på andra sidan av salen, då blir han mörk som en natt på havet och då tar han in stora kvantiteter starka saker, som om han ville släcka en eld eller brinna upp. Men nu har Olle icke visat sig på länge!

TJUGUÅTTONDE KAPITLET. Från andra sidan graven.

Snön faller så lätt, så tyst, så vitt på Nya Kungsholmsbron, där Falk och Sellén om aftonen vandra framåt förbi Eldkvarn och Serafimerlasarettet för att hämta Borg ned till Röda Rummet.

-- Det är märkvärdigt vad den första snön gör för ett, jag vill inte säga högtidligt, intryck, sade Sellén. Den smutsiga jorden blir ...

-- Är du sentimental? avbröt Falk hånande.

-- Nej, det var bara som landskapsmålare jag yttrade mig.

De gingo tysta framåt genom snön, som väste om deras fötter.

-- Det här Kungsholmen med sina lasarett har alltid förefallit mig lite hemskt, anmärkte Falk.

-- Är du sentimental? sade Sellén hånande.

-- Nej, det är jag inte, men den gör alltid ett visst intryck på mig, den här stadsdelen.

-- Ah, prat! Inte gör det något intryck; det är misstag av dig! Se nu äro vi framme och det lyser hos Borgen. Jag undrar om han har några trevliga lik i kväll?

De stodo nu utanför grinden till Institutet; den stora byggnaden tittade på dem genom sina stora mörka fönster som om den frågade vem de sökte på denna sena timme; de vadade genom gången förbi rundeln och gingo in i lilla byggningen till höger. Längst bort i salen satt Borg ensam vid sin lampa och arbetade med ett parti av en nerskuren kronoarbetskarl, vilken han vanställt på det grymmaste.

-- God afton, gossar! sade Borg och lade bort kniven. Vill ni träffa en bekant?

Han väntade icke på svaret, som uteblev, utan tände en lykta, tog sin överrock och en nyckelknippa.

-- Jag trodde inte vi hade några bekanta här, sade Sellén, som ville hålla det sjunkande humöret uppe.

-- Kom! sade Borg.

De gingo över gården upp i stora byggningen; porten gnisslade och slöts efter dem och stearinljusstumpen, som blivit kvar efter sista kortspelet, kastade sitt röda, vanmäktiga sken över de vita väggarna. De båda främmande på stället sökte läsa i Borgs ansikte om det var fråga om något skämt, men där stod ingenting skrivet.

Nu togo de av till vänster i en korridor, som återgav ljudet av deras steg på ett sätt som om någon gått bakom dem. Falk sökte komma omedelbart efter Borg och få Sellén efter sig.

-- Där! sade Borg och stannade mitt i gången.

Ingen såg någonting annat än väggar. Men det hördes som ljudet av ett sakta regn och en underlig doft som av en fuktig trädesåker eller som en barrskog i oktober drog emot dem.

-- Till höger! sade Borg.

Den högra väggen var av glas och genom den syntes tre vita kroppar liggande på rygg.

Borg tog fram en nyckel, öppnade glasdörren och gick in.

-- Här! sade han och stannade vid den andra av de tre.

Det var Olle! Han låg med armarna över bröstet, som om han sov en middagslur; läpparna hade dragit sig uppåt så att han tycktes le; för övrigt hade han bibehållit sig väl.

-- Drunknad? frågade Sellén, som först hämtade sig.

-- Drunknad! -- Är det någon av er som känner igen hans kläder?

Det hängde tre bedrövliga uppsättningar på väggen, av vilka Sellén genast urskilde den rätta, en blå kavaj med jaktknappar, och ett par svarta byxor med vita knän.

-- Är du säker?

-- Måtte väl känna min egen rock -- som jag lånt av Falk.

Ur bröstfickan på kavajen framdrog Sellén en stor plånbok, som var mycket tjock och klibbig av vattnet samt behängd med gröna alger, vilka Borg ville kalla enteromorpha. Han öppnade den vid lyktskenet och genomsåg dess innehåll -- några förfallna pantsedlar och en bunt fullskrivna papper, utanpå vilka stod skrivet: »Till den som vill läsa».

-- Ha ni gapat nog nu? sade Borg. -- Då gå vi till Piperska muren!

De tre sörjande (vännerna var ett ord som endast begagnades av Lundell och Levin när de ville ha pengar) konstituerade sig på Piperska muren som utskott av Röda Rummet. Vid en flammande brasa och en uppsats starka varor började Borg läsningen av de efterlämnade papperen, men måste då och då anlita Falks färdighet som »autograf», ty vattnet hade slagit omkring bläcket så att det såg ut som om skrivaren gråtit, efter vad Sellén skämtsamt anmärkte.

-- Tyst därborta! sade Borg och drack sin toddy med en enda grimas, så att oxeltänderna syntes. Nu börjar jag, och ber att få slippa bli avbruten.

»Till den som vill läsa.

Att jag nu berövar mig livet, det är min rättighet, så mycket mer som jag därmed icke ingriper på någon annan människas rättigheter, utan fastmer lyckliggör, som det kallas, åtminstone en; en syssla och 400 kubikfot luft om dagen bli lediga.

Jag begår denna handling icke av förtvivlan, ty en tänkande människa förtvivlar aldrig, utan med tämligen lugnt sinne; att ett sådant steg skall framkalla sinnesrörelse bör väl var man förstå; att uppskjuta denna handling av fruktan för vad som skall komma efter, det gör endast jordaträlen, vilken söker detta svepskälet för att få stanna, där han säkerligen icke haft det så dåligt. Jag känner mig frigjord vid tanken på att få lämna denna tillvaro, ty sämre kan jag icke få, men väl bättre. -- Får jag det icke alls -- så skall döden vara en salighet redan så stor som att efter ett tungt kroppsarbete få somna i en väl bäddad säng; den som observerat hur kroppen då liksom lossnar i alla leder och själen småningom smyger sig bort, den skall icke frukta döden.

Varför människorna göra så stor affär av döden, det är därför att de grävt ner sig för djupt här i jorden för att icke uppryckningen skall kännas plågsam. Jag har kastat loss för länge se'n, har inga familjeband, inga ekonomiska, inga statsrättsliga eller juridiska band som hålla mig, och jag går härifrån därför att jag helt enkelt förlorat lusten att leva. Icke vill jag därmed uppmana andra som ha det bra att göra vad jag gör; de sakna ju anledningen och kunna därför icke döma min handling; om den är feg eller icke, det har jag icke vårdat mig om att tänka efter, ty det är likgiltigt; för övrigt är detta en angelägenhet av den mest privata natur. Jag har aldrig bett att få komma hit och därför har jag rättighet att gå när jag behagar.

Varför jag går? Därtill äro orsakerna flera och djupare än jag nu har tid och förmåga att framlägga. Därför håller jag mig till de närmaste och som hava särskild betydelse för mig och min handling.

I min barndom och ungdom var jag kroppsarbetare; ni som inte vet vad det är att arbeta mellan solens uppgång och nedgång, för att sedan falla i en djurisk dvala, ni har undandragit er syndafallets förbannelse -- ty det är en förbannelse att känna hur själen står stilla i växten under det kroppen gräver ner sig i mullen. Gå bakom oxen som drar plogen och låt ögat hänga mot den gråa jordkokan dag ut och dag in, och du skall glömma till sist att se upp åt himlen; stå med spaden och gräv ut ett dike under en brinnande solhetta, och du skall känna hur du sjunker ner i den vattensjuka marken och hur du gräver grav åt din själ. Detta veten I icke som förlusten er hela dagen och arbeten på en ledig stund mellan frukost och middag, för att sedan vila era själar om sommaren då marken är grön -- då I njuten av naturen som av ett skådespel, vilket förädlar och lyfter. För jordarbetaren finns naturen icke som så; åkern är mat, skogen är ved, sjön ett tvättfat, ängen ost och mjölk -- allt är jord utan själ! När jag såg att ena hälften av människorna fingo arbeta på sina själar och den andra på sina kroppar, så trodde jag först att världen hade två planer för två slags människor; men så kom förnuftet och förnekade detta. Då gjorde min själ uppror och jag beslöt att också jag undandraga mig syndafallets förbannelse -- och jag blev artist.

Nu kan jag analysera den mycket omtalade konstnärsdriften, eftersom jag själv varit ute för den. Den vilar ytterst på en bred bas av frihetsbegär, frihet från nyttigt arbete; därför har också en tysk filosof definierat det sköna = det onyttiga; ty om ett konstverk vill vara nyttigt, röjer en avsikt eller tendens, är det fult; vidare vilar driften på högmod; människan vill i konsten leka Gud, icke som om hon skulle kunna göra något nytt (det kan hon inte!) utan göra om, förbättra, arrangera. Hon börjar icke med att beundra förebilderna, d. v. s. naturen, utan hon börjar med kritik. Man ser allt så bristfälligt och vill göra det bättre. Detta högmod som driver och denna frihet från syndafallets förbannelse, arbetet, gör att artisten känner sig stå över andra människor, vilket han på visst sätt gör, men han får också behov att ständigt påminnas härom, ty eljest kommer han lätt under fund med sig själv -- det vill säga han finner intigheten i sin verksamhet och det oberättigade i sin flykt från det nyttiga. Detta ständiga behov av erkännande av sitt onyttiga arbete gör honom fåfäng, orolig och ofta djupt olycklig; blir han sig själv klar, upphör ofta hans produktionsförmåga och han går under, ty att återvända i oket, när han en gång smakat friheten, det kan endast den religiöse.

Att göra skillnad på snillen och talanger, att sätta snillet som en ny egenskap är dumt, ty då måste man också tro på den särskilda uppenbarelsen. Den störste konstnären har fått vissa anlag till en teknisk färdighet; utan övning dö dessa; därför har någon sagt att snille är flit; det går an att säga, det liksom så mycket annat som är sant till en fjärdedel; kommer bildning till (vilket är sällsynt, emedan vetandet snart upplyser om villan, varför den bildade sällan slår sig på konst), och ett gott förstånd, så framstår snillet som produkten av en hel serie gynnsamma omständigheter.

Jag förlorade snart tron på det där högre i min böjelse (kallelse, Gud bevars!), ty min konst kunde icke uttrycka en enda idé, den kunde på sin höjd framställa kroppen i den situationen, som plägar ange den sinnesrörelsen, vilken åtföljer den tanken -- således ge ett uttryck i tredje hand. Den är som fälttelegrafen -- betydelselös för alla utom dem som känna signalens betydelse. Jag ser bara en röd flagg, men soldaten ser befallningen: avancera! För övrigt insåg redan Plato, som ju var ett så fint huvud och idealist därtill, det intiga i konsten, såsom varande ett sken av skenet (= verkligheten), varför han också utdrev artisten ur sin idealstat. Det var allvar det!

Emellertid sökte jag åter inträda i träldomen, men det var omöjligt! Jag försökte finna den som min högsta plikt, jag försökte resignera -- men det lyckades inte. Min själ tog skada och jag var på väg att bli ett fä; jag tyckte ibland att det myckna arbetet rent av var synd, för så vitt som det motarbetade det högre målet, själens utveckling; då skolkade jag och flydde på en dag ut i naturen, där jag levde i meditationer, vilka gjorde mig outsägligt lycklig -- men denna lycka föreföll mig som en självisk njutning, lika stor dock, ja större än den jag erfor under det artistiska arbetet, och då kom samvetet, pliktkänslan över mig som en furie och jag flydde åter till mitt ok, som då var ljuvligt -- för en dag!

För att befria mig från detta olidliga tillstånd och få klarhet och frid, går jag det okända till mötes. I som fån se mitt lik -- ser jag olycklig ut i döden?

Strödda anteckningar under promenader i det fria.

Jordeplanen är ju idéens befriande från sinnligheten, men konsten söker ju inskjuta idéen i ett sinnligt omhölje, så att den blir synlig. Alltså ...

* * * * *

Allting korrigerar sig självt. När artisteriet blev för svårt i Florens, då kom Savonarola -- o, den djupa mannen! -- och sade sitt Bosch! = Det är intet! Och artisterna -- och vilka artister! -- gjorde ett bål av sina konstverk. O, den Savonarola!

* * * * *

Vad tror man Bildstormarne i Konstantinopel ville? Vad ville Anabaptisterna och Bildstormarne i Nederländerna? Det törs jag inte säga, ty då blir jag avritad om Lördag -- eller kanske redan om Fredag!

* * * * *

Vår tids stora idé: arbetets fördelning leder till släktets framgång och individens död! Vad är då släktet? Det är totalitetsbegreppet, idéen, säga filosoferna, och individerna tro det och dö för idéen!

* * * * *

Det är märkvärdigt att furstarna alltid vilja vad folket icke vill. Skulle icke ett sådant missförhållande kunna hjälpas på ett mycket enkelt och lättfattligt sätt?

* * * * *

När jag vid mognare år läst om mina skolböcker, förvånas jag icke över att vi människor äro sådana fän! Jag läste Lutheri katekes här om da'n och då gjorde jag också

Några anmärkningar vid och ett nytt Förslag till Katekes.

Icke att inlämna till kommittén, och som här nedan meddelas, så mycket som jag skrivit.

_Första Budet._ Kullslår tron på en Gud, ty det förutsätter att andra gudar finnas, något som kristendomen även erkänner.

Not. Monoteismen, som är så firad, har haft ett dåligt inflytande på människorna, ty den har berövat dem aktningen och kärleken för den ende och sanne, därigenom att förklaringen av det onda uteblivit.

_Andra_ och _Tredje Buden_ innehålla verkliga hädelser, därigenom att författaren lagt i munnen på vår Herre sådana småaktiga och dumma föreskrifter, vilka äro en förolämpning mot dennes allvishet, och som skulle ha skaffat författaren ett åtal om han levat i våra dagar.

_Fjärde Budet_ skulle ha följande lydelse: Du skall icke låta din medfödda vördnadskänsla för föräldrarna komma dig att beundra även deras fel, och du behöver icke hedra dem mer än de förtjäna. Du är under inga villkor skyldig föräldrar någon tacksamhet, ty de gjorde dig ingen tjänst med att skaffa dig till världen; att de föda och kläda dig, det bjuder dem både deras egoism och den borgerliga lagen. De föräldrar som begära (det finnes till och med de som fordra) tacksamhet av sina barn äro som procentare: de låta kapitalet gärna riskeras bara de få ut räntan.

Not 1. Varför föräldrar (i synnerhet fäder) oftare hata än älska sina barn beror därpå, att barnen inkräkta på deras ekonomiska välbefinnande. Det finnas föräldrar som behandla sina barn som aktier, av vilka de oupphörligt pocka på utdelning.

Not 2. Detta budet har grundlagt den ohyggligaste av alla styrelseformer, familjetyranniet, mot vilket svårligen någon revolution kan hjälpa. Mänskligheten skulle ha mera heder av barnskyddsföreningar än av djurskyddsföreningar.

(Forts.)

* * * * *

Sverge är en koloni, vilken haft sin blomstringsperiod, stormaktstiden, och nu synes liksom Grekland, Italien och Spanien ingå i den eviga sömnen.

Den ohyggliga reaktion som inträtt efter 1865, förhoppningarnas dödsår, har verkat demoraliserande på det nya släkte som vuxit upp. Större likgiltighet för det allmänna, större egoism, större irreligiositet har man icke sett på långa tider i historien. Det stormar ute i världen och folken ryta av harm mot förtrycket, men här i landet firar man bara jubelfester.

Läseriet är den enda yttring av själsliv hos det sovande folket; det är missnöjet, som kastat sig i armarna på den religiösa resignationen för att icke falla i förtvivlan eller vanmäktigt raseri!

Läsare och pessimister utgå från samma princip: tillvarons uselhet, och syfta till samma mål: att dö ifrån världen, leva med Gud.

Att vara konservativ på spekulation är den största synd en människa kan begå. Det är ett attentat mot världsplanen för tre skilling, ty den konservative söker hindra utvecklingen; han sätter ryggen mot den rullande jorden och säger: stå still! Det finnes blott en ursäkt: dumhet; dåliga affärer är ingen ursäkt, men väl ett motiv!

* * * * *

Jag undrar om inte Norge blir för oss som en ny klut på gammalt kläde!

* * * * *

Stjernhjelm, som nu var en dum karl, skrev redan på 1600-talet så här om Sverge:

Antingen är vårt land förflytt, förbytt och förändrat, eller har Svearna, liksom förr, med Götherna vandrat från sin köld; de ha utlänskt folk här lämnat i ställe stackrar i vishet och vett, men i dårskap märkelig snälle. Om på ett särskilt rum det släktet ville sig samla såg man femtio knappt bland tusende, lika de gamla ...