Part 21

-- Därför att sättarna känna vår stil och de bruka spela folk därute om kvällarna. För övrigt är Lundholm en sådan vildsint karl, så han kommer nog rykande upp på byrån, och då ska man ha det att sticka honom i näsan med, att det är en opinionsyttring från opartiska! Se så, skriver Falk teater, så går jag på med musiken. Det har ju varit en konsert i Ladugårdslands kyrka i veckan. -- Hette han inte Daubry? med y?

-- Nej, med i! svarade den tjocka. Kom nu bara ihåg att han var tenor och att han sjöng Stabat Mater!

-- Hur stavas det?

-- Det kan vi snart se efter, sade den tjocka redaktören av Espingen och tog fram en packe flottiga tidningar från gasometerskåpet.

-- Här har du hela programmet, och jag tror det står en recension inuti bladet.

Falk kunde icke låta bli att skratta.

-- Det kan väl inte stå recension samma dag annonsen är ute?

-- Nog kan det alltid! Men det behövs inte, för jag ska nog recensera det där franska packet ändå! -- Gå nu på med litteraturen du, tjockus.

-- Skicka förläggarna böcker till Espingen? frågade Falk.

-- Är du galen?

-- Köper ni dem själva för bara nöjet att recensera dem?

-- Köper? -- Grönskålling! Tag dig en ters nu, och se glad ut, ska du få dig en kotlett!

-- Ni kanske inte läsa de böcker ni recensera?

-- Vem tror du har tid att läsa böcker? Är det inte nog med att man skriver om dem! Man läser tidningarna och det är tillräckligt! För övrigt ha vi för princip att rappa alla!

-- Ja, men det är ju en dum princip.

-- Nix! Därigenom får man alla författares ovänner och avundsmän med sig -- och då har man ju majoritet. De neutrala läsa hellre ovett om andra än de läsa beröm! Det ligger något uppbyggligt och tröstrikt för den obemärkte att se huru törnig berömmelsens väg är! Inte sant?

-- Ja, men att handskas med människors öden på sådant vis!

-- Å, det gör så gott åt både gamla och unga, det vet jag, som aldrig fick annat än ovett i min ungdom!

-- Ja, men ni vilseleda allmänhetens omdöme.

-- Allmänheten vill inte ha något omdöme, allmänheten vill ha sina passioner tillfredsställda. Om jag berömmer din ovän, så vrider du dig som en mask och säger att jag saknar omdöme; om jag berömmer din vän, så säger du jag har omdöme! Tag ner den där sista pjäsen på dramatiskan, tjockus, som nyss kommit ur pressen!

-- Är du säker att han kommit ut?

-- Ja bevars! Du kan alltid säga att den »saknar handling», för det är publiken så van att man säger, och så kan du mockera dig över hans »vackra språk»; det är ett gammalt, gott, nedsättande beröm; och så ska du kasta dig över teaterdirektionen, som tagit upp stycket; tala också om att pjäsens »sedliga halt» är tvivelaktig -- ty det kan man säga om allting; låt bli att tala om utförandet, det »uppskjuta vi till en annan gång, av brist på utrymme», kan du sätta, så går du inte och dabbar dig, efter som du inte sett eländet.

-- Vem är den olycklige, som skrivit den där pjäsen? frågade Falk.

-- Det vet man inte ännu!

-- Tänk dock på hans föräldrar och syskon, som kanske få läsa de där sakerna, vilka kanske äro högst orättvisa.

-- Nå, vad ha de med Espingen att göra? Jo, de tänkte få läsa något stickande om sina ovänner; var så säker på det; de veta nog vad Espingen brukar innehålla.

-- Ni ha då intet samvete?

-- Har publiken, den »ärade publiken», något samvete som underhåller oss? Tror du vi skulle leva om de inte höllo oss! Vill du höra en strof om den närvarande litteraturens tillstånd, som jag har skrivit; den är inte dum, ska du tro. Jag har avdraget med mig! Men vi ska ha lite porter först! Kypare! Pst. -- Hör på nu, ska du få höra; du kan ta åt dig om du vill!

»På länge har väl icke varit en sådan jämmer inom svenska verstillverkningen; det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat; stora, långa karlarna låta som kattor i mars! Och de där vilja väcka världens intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och polyper; lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då gå de och äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som vindragare. Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig prövat annat än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om att han 'ej har guld, men blott sin lyra' -- en sådan lögnare; han har fem tusen i räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska Akademien! Och den där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna sin mun utan att stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras poesier äro inte en smul bättre än de som för trettio år se'n lades under gitarrnoter av prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt sockerbagarn för tolv öre tummen och inte gå och besvära förläggare, tryckare och recensenter med att göra dem till skalder! Vad skriva de om? Om ingenting, d. v. s. om sig själva! Det är opassande att tala om sig själv, men det passar att skriva! Vad jämra de sig över? Över sin oförmåga att kunna lyckas! Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en enda tanke som skulle kunna röras hos några andra, hos tiden, samhället; hade de fört de eländas talan en enda gång, skulle deras synder varda dem förlåtna, men det ha de icke; därför äro de som en ljudande malm -- nej som ett skrällande järnskräp och en sprucken narrbjällra -- ty de hade icke kärleken till annat än till nästa upplaga av Bjurstens litteraturhistoria, Svenska Akademien och sig själva!» -- Det var beskt det där? Va?

-- Det är orättvist, tycker jag! sade Falk.

-- Jag tycker det är kläm i det, sade den tjocka. Du måste erkänna, att det är bra skrivet i alla fall. Är det inte? Han har en penna, den där lången, som går igenom sulläder.

-- Håll mun på er nu och skriv, gossar, så får ni kaffe och konjak se'n!

Och de skrevo om människors värde eller icke värde, och de krossade hjärtan, som man knäcker sönder ägg!

Falk erfor ett outsägligt behov av frisk luft; han öppnade fönstret åt gården, men det var en sådan hög, smal, mörk gård, i vilken man känner sig som i en grav och där endast en fyrkant av himlen synes då man lägger huvudet bakut. Och han tyckte sig också sitta på botten av sin grav, bland brännvinsångor och matos, hållande gravöl över sin ungdom, sina goda uppsåt och sin heder; han försökte lukta på syrenerna, som stodo på matbordet, men de spredo blott förruttnelsens doft, och han försökte ännu en gång med blicken genom fönstret fixera något föremål, som icke skänkte honom vämjelse; men han såg blott den nytjärade soplåren, vilken stod där som en likkista med sitt innehåll av kasserade grannlåter, uttjänta nyttigheter; han lät sina tankar klättra upp för brandstegen, vilken tycktes leda rätt upp i den blå himlen från smuts och stank och vanära, men där gingo inga änglar upp och ner, och överst syntes intet vänligt ansikte, utan blott det tomma blå intet.

Falk fattade pennan och började skugga bokstäverna i rubriken Teater, då en kraftig hand fattade honom i armen och en bestämd röst sade:

-- Kom med, får jag tala vid dig!

Falk såg upp, slagen och skamsen. Borg stod bredvid honom och tycktes icke vilja släppa sitt tag.

-- Får jag presentera ... började Falk.

-- Nej, det får du inte, avbröt Borg; jag vill inte bli bekant med några brännvinslitteratörer. Kom med bara!

Och han drog Falk med sig till dörren, oemotståndligt.

-- Var är din hatt? Så där! Kom nu bara!

De voro ute på gatan. Borg tog honom under armen och ledde honom ner till Järntorget; där drog han honom in i en skeppsfournerarebod och köpte ett par segelskor, därpå drog han honom över slussen ner till Stadsgårdshamnen; där låg en kutter förtöjd och klar att sticka ut; på kuttern satt unge Levi och läste i en latinsk grammatika och åt på en smörgås.

-- Här, sade Borg, ser du kuttern Uria; det är ett fult namn, men den seglar bra och är assurerad i bolaget Triton; där sitter skeppets redare, judgossen Isaac, och läser Rabes grammatika -- den fånen tänker bli student -- och nu är du hans informator för sommarn, och nu sträcka vi till vårt sommarnöje på Nämdön. Alle man om bord! Inga resonemanger! -- Klart? -- Lägg av!

TJUGUSJÄTTE KAPITLET. Brevväxling.

Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.

Nämdö i juni 18..

Gamle Skandalskrivare!

Som jag är alldeles säker på, att varken du eller Levin betala in era omsättningsparter på vårt lån i Skomakarbanken, så skickar jag härmed ett reversal på nytt lån i Byggmästarbanken. De smulor, som icke åtgå till omsättningen torde kristligen delas, och min part överstyras med ångare till Dalarö, där jag hämtar.

Brodern Falk har jag nu haft under min vård en månad och jag tror att jag har honom på bättringen. Du minns att han övergav oss strax efter den Olaiska föreläsningen och att han, i stället för att begagna sin bror och sina relationer, gav sig in i Arbetarefanan, där han blev misshandlad för 50 rdr i månaden. Den där frihetsluften på Kindstugatan måtte emellertid ha verkat demoraliserande på honom, ty han började sky bättre folk och klä sig illa. Jag hade dock under tiden ett öga på honom genom den slinkan Beda -- du vet -- och när jag fann honom mogen för ett avbrott med de där kommunardförbindelserna, så hämtade jag honom. Jag hämtade honom på källaren Stjärnan, där han satt i sällskap med två skandalskrivare och begagnade brännvin -- jag tror visst att de skrevo också! Hans tillstånd vid hämtningsäventyret var vad ni skulle kalla sorgligt. Som du vet, betraktar jag människorna med den absoluta likgiltighetens blickar; jag tar dem som geologiska preparat, som mineralier; några kristallisera i det systemet, andra i det; varför de göra så, ja, det beror på lagar eller omständigheter, inför vilka vi skola förhålla oss likgiltiga; jag gråter inte över kalkspaten därför att den inte är hård som bergkristallen; därför kan jag icke heller kalla Falkens belägenhet sorglig; den var helt enkelt produkten av hans temperament (hjärta som ni säger) + omständigheter, dem hans temperament framkallat. Han var emellertid litet »down» vid tillfället. Jag förde honom om bord, och han förhöll sig passiv. Men just som vi kastat loss och fått fart, så vände han sig om och då, jag tror att hon gått dit själv, stod Beda, du vet, på stranden och viftade. Då blev karlen galen; han ville i land, skrek han, och hotade att hoppa i sjön. Jag tog honom i armen och stoppade in honom i kajutan, varpå dörren blev stängd. När vi passerade Vaxholm, kastade jag två brev på posten, ett till redaktören av Arbetarefanan med en ursäkt för Falks fortfarande uteblivande, och ett till hans värdinna, med anhållan om hans kläders hitutskickande.

Emellertid mojnade han av, och när han fick se de stora vattnen och skären, så blev han sentimental och språkade en hel hop smörja om att han aldrig trott han skulle få se Guds (!) gröna jord mer, o. d. Men så kom ett slags samvete över honom. Han ansåg sig icke ha rättighet att vara så lycklig, och få njuta så i sysslolöshet, då så många människor voro olyckliga; han ansåg sig ha svikit sin plikt mot busen på Kindstugatan och han ville vända om; han förklarade på mina rysliga skildringar av hans nyss flydda liv, att det var människornas skyldighet att lida och arbeta för varandra; denna åsikt har hos honom antagit en religionsartad karaktär (jag har emellertid nu tagit bort den med Vichyvatten och salta bad). Mannen tycktes vara alldeles söndergången och jag har haft mycket besvär med att laga honom, ty psykiskt och fysiskt var här svårt att skilja på. Jag måste säga, att han i vissa avseenden väcker min förundran -- beundra gör jag aldrig. -- Det måtte vara en egen mani, som driver honom att handla rakt emot sina intressen. Tänk så bra han skulle ha haft det vid det här laget, om han gått fram på sin lugna ämbetsmannabana, helst då brodern i så fall lovat hjälpa honom med en större penningsumma. I dess ställe går han och sätter bort sitt anseende och slavar åt en rå arbetskarl -- allt för de där idéernas skull! Det är för underligt!

Emellertid tyckes han vara på bättringen, i synnerhet efter sista läxan. Kan du tänka dig, han gick och kallade fiskaren här ute för »herrn» och lyfte på hatten för honom. Dessutom anställde han små kordiala samtal med befolkningen och ville göra sig underrättad om »huru de hade det». Följden blev den att fiskaren drog öronen åt sig och kom en vacker dag till mig och frågade om »den där Falk» skulle betala sin inackordering själv eller om doktorn (jag) skulle göra det! Jag berättade det för Falk och han blev ledsen, som han alltid blir när han mister sin goda tanke om något. En tid efter gick han och talade om utsträckt rösträtt med fiskaren; följden blev att denne kom till mig och frågade om Falk hade dåliga affärer.

Första dagarna gick han på stränderna och dårade; ibland företog han långa simfärder utåt fjärden, som om han aldrig ämnade vända om, och som jag alltid ansett självmord vara en av människans heligaste rättigheter, efter som hon fått den gåvan av naturen, så gjorde jag inga ingrepp i hans vanor. Isaac berättade att Falk emellanåt för honom haft långa utgjutelser om den där nymfen Beda, som lär ha lurat honom grundligt.

A propos Isaac, så är det ett fint huvud, må du tro. Han har satt i sig Rabe nu på en månad och läser Cæsar som vi läsa Gråkappan, och vad mer är, han vet vad den innehåller, något som vi aldrig visste. Men hans huvud är egentligen receptivt, det vill säga mottagligt och därjämte beräknande, och det är en gåva med vilken många blivit snillen, ehuru de varit ganska dumma. Hans praktiska sinne måste ibland ge sig luft, och vi hade nyligen ett lysande exempel på hans affärsförmåga. Jag känner icke hans ekonomiska ställning, ty han är i det fallet mycket hemlighetsfull, men en dag visade han sig orolig, ty han hade en utbetalning på ett par hundra. Som han icke kunde vända sig till brodern i Triton, med vilken han brutit, så kom han till mig. Jag kunde inte hjälpa honom. Då tog han ett ark postpapper och skrev ett brev, vilket befordrades express, och så var det tyst några dagar.

Utanför stugan där vi bo stod en vacker ekdunge, vilken gav en behaglig skugga och tillika skyddade mot havsvindarna. Jag förstår mig inte på trän och natur i allmänhet, men jag tycker om skugga när det är hett. En morgon, när jag drog upp rullgardinen, kände jag inte igen mig! Fjärden låg öppen utanför fönsterna, och en kabellängd från land låg en jakt ankrad. Hela ekdungen låg fälld, och på en stubbe satt Isaac och läste Euclides och räknade träden allt efter som de fördes ut på jakten. Jag väckte på Falk; han blev förtvivlad och ursinnig och råkade i ordväxling med Isaac, som på den affären stoppade 1,000 banko i fickan. Fiskaren fick 200 rischels -- han hade inte begärt mer. Jag var arg -- inte för trädens skull, utan därför att inte jag kommit på samma idé. Falk säger, att det var opatriotiskt, men Isaac svär på att det gjorde gott åt utsikten att få undan »det där rasket», och han tänker i nästa vecka ta sig en båt och besöka grannöarna i samma ändamål. Fiskargumman grät hela da'n, men gubben for in till Dalarö för att köpa henne ett vackert klänningstyg; han blev borta i två dygn, och när han kom igen, så var han alldeles full, men båten var tom, och när gumman frågade efter tyget, så förklarade gubben att han glömt bort det.

Adjö med dig! Skriv snart och berätta några skandalhistorier, och sköt om lånen väl!

Din dödsfiende och borgensman H. B.

P. S. Jag såg i tidningarna att man håller på att bilda en Ämbetsmannabank. Vem ska sätta in pengar i den? Håll utkik på'n i alla fall, så ska vi kasta in ett litet papper i sinom tid.

Anhålles att få följande notis införd i Gråkappan i anseende till min förestående licentiat:

_Vetenskaplig upptäckt._ Medicine kandidat Henrik Borg, en av våra yngre mera framstående läkare, har under sina zootomiska forskningar i Stockholms skärgård upptäckt en ny art av släktet Clypeaster, vilken han givit det mycket träffande namnet maritimus. Karaktären torde kortast uttryckas så: Hudens plåtar i 5 med porer genomborrade ambulacralfält och 5 interambulacralfält endast med knappar för taggarna. Djuret har väckt livlig uppmärksamhet i den lärda världen.

Brev från Arvid Falk till Beda Pettersson.

Nämdö, augusti 18..

När jag går på havsstranden och ser huru fackelblomstren kunna uppspira bland skrivsand och kiselstenar, minnes jag dig huru du kunde blomma en hel vinter på en krog vid lilla Nygatan.

* * * * *

Jag vet ingenting så ljuvligt som att ligga utsträckt på strandklippan och känna huru gneisskärvorna kittla mina revben, under det jag ser på havet; ty då blir jag högfärdig och tror att jag är Prometheus, men gamen -- det är du! -- får ligga i en fjädersäng på Sandbergsgatan och äta kvicksilver.

* * * * *

Tången har man ingen glädje av, när han står och växer på sjöbotten, men när han kommer på land och ruttnar, då luktar han jod, och det är bra för kärlek, och brom, och det är bra för galenskap.

* * * * *

Det fanns intet helvete på jorden förrän paradiset blev riktigt färdigt, det vill säga kvinnan kom! (Gammalt!!)

* * * * *

Längst ute i havsbandet bor ett ejderpar i en utsatt snusfjärding. Om man vet att ejdern är två fot mellan vingspetsarna, så måste man tänka på ett underverk -- och det är ett underverk den där kärleken! Jag får inte rum i hela världen numera!

Brev från Beda Pettersson till häradshövding Falk.

Stockholm, augusti 18..

Ellskade Ven!

Jag feck ditt brev jusst nyss, men jag kann innte seja att jag förstod det, men jag hörde att du trodde jag var på Sandbergsgatan, men det är en evig osanning och jag kan velan förstå att det är den där schajas som spritt ut de, det är en evig osanning och jag bedyrar dej att jag ellskar dej lika höggt som förr, jag lengtar iblann att få se dej men det lär jag velan inte få så snart.

Din trogna Beda.

Påstskriptum. Snella Arvid om du kunde hjälpa med trettio riksdaler till den femtonde så vore du så snell du ska sekert få dem igen den femtonde, för då får jag själv pengar. Jag har varit mycke sjuk och är så lessen ibland att jag ville vara dö. Mamsell på kafféet var en otäcka som var svartsjuk på mej för den där tjocka Berglunds skull, och därför sluta jag där. Allt vad de pratar om mej är bara förtal och osanning. Må alltid vel och glömm ej din egen

Densamma.

Du kan skicka pengarna till Hulda på kaffet så får jag dom.

Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.

Nämdö, augusti 18..

Konservative skurk!

Har du försnillat penningarna, efter som jag dels icke sett några, dels fått kravbrev från Skomakarebanken. Tror du man får stjäla därför att »man har hustru och barn!» Redogör genast eller kommer jag in till sta'n och gör skandal!

Notisen har jag läst, men det skulle vara tryckfel på den naturligtvis; det stod zoologiska i stället för zootomiska och crypeaster, i stället för clypeaster. Hoppas den gjorde gott i alla fall.

Falk har blivit splitter galen, sedan han fick ett brev med fruntimmersstil här om da'n. Han går ibland opp i trä'na, ibland ner på sjöbotten. Det är troligen krisen -- se'n ska jag tala förnuft vid honom.

Isaac har sålt sin jakt utan att begära mitt lov, varför vi råkat i tillfällig fiendskap; han läser nu andra boken Livius och håller på att grunda ett fiskeribolag.

Dessutom har han köpt en strömmingssköte, en sälbössa, 25 pipskaft, en laxlina, två abborrnät, en notbod och en -- kyrka. Det sista låter otroligt, men är sant! Den är visserligen litet bränd av ryssarna (1719), men murarna stå kvar (församlingen äger en ny sådan, som begagnas på sedvanligt sätt; den gamla begagnades som sockenmagasin). Han tänker skänka den till Vitterhetsakademien, ty han tror att han ska få Vasaorden. Värre har man sett! Hans farbror, som är krögare, fick Vasen för att han bjöd dövstummingarna på öl och smörgåsar, när de voro på manègen om höstarna. Han höll på med det i sex år, men så gick det till sist! Nu få aldrig dövstummingarna smörgåsar mer, vilket visar hur skadlig Vasaorden är!

Om jag inte dränker den karlen, så slutar han inte förrän han köpt hela Sverge.

Ryck upp dig nu och var redlig, annars kommer jag som Jehu över dig och då är du förlorad.

H. B.

P. S. När du skriver notisen om badgäster på Dalarö, så inför mig och Falk (häradshövding), men icke Isaac; jag börjar bli smått generad av sällskapet -- och så gick han och sålde jakten.

Skicka mig lite växelblanketter (blå, Sola-), när penningarna komma.

Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.

Nämdö, september 18..

Hedersputa!

Rischlarna inhåvade! Föreföllo växlade, ty Byggmästarebanken brukar aldrig lämna andra än Skånska femtilappar! Nå! Lika gott!

Falk är frisk och har gått igenom krisen som en karl; han har återfått självkänslan, ett mycket viktigt organ för vår framkomst i livet, men vilket, efter vad statistiken visar, försvagas i hög grad hos de barn som tidigt förlora sina mödrar. Jag har nu givit honom ett recept, vilket han accepterat, så mycket mer som han själv utfunderat detsamma. Han återvänder på ämbetsmannabanan -- utan att mottaga några pengar av brodern (det är hans sista dumhet och som jag icke kan respektera); återvänder till samhället, inregistrerar sig bland boskapen, blir respektabel, får en social ställning -- och håller mun så länge -- tills hans ord fått auktoritet. Detta sista är alldeles nödvändigt om han skall fortsätta i detta livet, ty han har anlag för galenskap och skulle dunsta bort, om han icke slog bort alla sina idéer -- som jag egentligen inte förstår, och jag tror inte han själv kan säga vad det är han vill.

Han har redan börjat kuren och jag baxnas för de framsteg den gör! Han slutar bestämt vid någon hovcharge! Så trodde jag; ja! Men så fick han tag i ett tidningsblad härom da'n och råkade läsa om Pariserkommunen. Genast fick han recidiv och började gå i trä'na igen -- men så gav det sig, och nu törs han aldrig se åt ett blad mer. Men aldrig ett ord sa han! Ni få allt akta er för den mannen när han blir färdig en gång!

Isaac har nu börjat med grekiskan! Han tycker att läroböckerna äro för dumma och för långa och därför sprättar han sönder dem och klipper ur det viktigaste, vilket han klistrar upp i en reskontra, vilken han inrett till ett kompendium för studentexamen.

Det tilltagande vetandet i klassiska språken gör honom emellertid fräck och obehaglig. Han vågade härom dagen disputera religion med pastorn under ett brädspel, och påstod därvid att kristendomen var uppfunnen av judarna och att alla kristna voro judar. Det är ett fördärv med det där latinet och grekiskan! Jag fruktar att jag fostrat en lindorm vid min skäggiga barm; om så är, så måste kvinnans säd söndertrampa ormens huvud.

Adjö!

H. B.

P. S. Falk har rakat av sig sitt amerika-skägg och lagt bort att lyfta på hatten för fiskaren.

Nu får du inte höra mer av oss från Nämdö; vi flytta in om måndag!

TJUGUSJUNDE KAPITLET. Tillfrisknande.