Part 20

-- Nej, för fan, är det? Å, så få vi läsa lite; jag har inte ätit mer än en kopp kaffe och tre glas vatten i dag.

-- Vad vill du ha för slag, då? sade Olle och bläddrade i boken. Vill du ha en fiskrätt? Vet du vad Majonäs är?

-- Majonäs? Nej! Läs det! Det låter gott!

-- Hör på nu då? »139. Majonäs. Smör, mjöl och litet engelsk senap sammanfräses och uppvispas med god buljong. När den kokar, ivispas några äggulor; varefter den får kallna.»

-- Nej, fy tusan, det där blir man inte mätt på ...

-- Å, det är inte slut än. »Fin matolja, vinättika, litet grädde och vitpeppar» -- ja, jag ser nu att det inte duger. Vill du ha något stadigare?

-- Slå opp kåldolma; det är det bästa jag vet!

-- Nej, jag orkar inte läsa högt, låt mig slippa.

-- Å, läs på du!

-- Nej, låt mig vara i fred nu!

Det blev tyst igen. Därpå släcktes ljuset och det blev alldeles mörkt.

-- God natt, Olle; svep om dig, så att du inte fryser.

-- Vad ska jag svepa för slag?

-- Ja, inte vet jag. Tycker du inte att det är roligt att leva så här?

-- Jag undrar varför man inte tar livet av sig när det är så här kallt.

-- Inte ska man det! Jag tycker det är intressant att se hur det kommer att gå.

-- Har du föräldrar, Sellén?

-- Nej, jag är oäkta; har du?

-- Ja, men det kan vara detsamma!

-- Du ska vara tacksam mot försynen, Olle; man ska alltid vara tacksam mot försynen -- fast jag inte vet vad det tjänar till precis! Det ska väl vara så!

Det blev tyst igen; denna gång var det Olle som störde.

-- Sover du?

-- Nej, jag ligger och tänker på Gustav Adolfs staty; vill du tro att ...

-- Fryser du inte?

-- Fryser? Här som är så varmt!

-- Min högra fot är alldeles borta.

-- Drag över dig färgschatullet och stoppa om dig penslarna, så blir det bättre.

-- Tror du att någon haft det så svårt som vi?

-- Svårt? Ha vi det svårt, som ha tak över huvudet! Det finns professorer vid akademien, med trekantig hatt och värja, som ha haft det mycket värre. Professor Lundström har sovit en halv april månad i Humlegårdsteatern! Det tyckte jag var stil! Han hade hela vänstra oxögat för egen räkning, och han påstår att det inte fanns en parkettplats ledig efter klockan ett på natten; alltid goda hus om vintern, men dåligt om sommaren! God natt med dig, nu somnar jag!

Och Sellén snarkade. Men Olle steg upp och gick fram och åter på golvet tills det ljusnade i öster; då förbarmade sig dagen över honom och skänkte den vila, som natten icke unnat.

TJUGUFEMTE KAPITLET. Sista brickan.

Och vintern gick, långsamt för de olyckliga, mera fort för de mindre olyckliga. Och våren kom med sina krossade förhoppningar om sol och grönt, tills sommaren var inne som en kort förberedelse till hösten.

En majmorgon gick litteratören Arvid Falk »i redaktionen av Arbetarefanan» under en glödande solhetta framåt Skeppsbron och såg på hur fartygen lastade och lade ut från stranden. Hans yttre var icke så vårdat som förr; hans svarta hår var längre än modet tillät och hans skägg hade vuxit ut à la Henri IV, vilket gav ett nästan vilt uttryck åt hans avmagrade ansikte. Hans ögon brunno av en olycksbådande eld, som brukar röja fanatikern eller rumlaren. Han tycktes välja bland fartygen, men hade svårt att besluta sig. Efter lång tvekan gick han fram till en matros, som höll på att rulla upp en björn med packor på en brigg. Han lyfte artigt på hatten:

-- Kan herrn vara god och säga mig vart detta skepp går? sade han blygt, ehuru han trodde sig tala i en mycket djärv ton.

-- Skepp? Jag ser inte något skepp!

Och de kringstående skrattade.

-- Men vill herrn veta vart briggen går, så läs där!

Falk kände sig bragt ur fattningen, men retade upp sig och fortfor i häftig ton:

-- Kan ni inte ge ett hövligt svar på en hövlig fråga?

-- Ni? Dra du in i helvete och stå inte här och gräla! -- Se opp där!

Samtalet avstannade och Falk fattade äntligen ett beslut. Han vände sig om, gick upp genom en gränd, över Köpmantorget och vek in på Kindstugatan. Där stannade han utanför porten till ett smutsigt hus. Återigen stod han tvekande, ty sin skötesynd obeslutsamheten kunde han aldrig överge. Då kom en liten trasig, vindögd pojke springande med handen full av korrektur i långa remsor och skulle förbi Falk, då denne höll an honom.

-- Är redaktören uppe? frågade han.

-- Ja, han har varit här sedan klockan sju, svarade gossen med andan i halsen.

-- Har han frågat efter mig?

-- Ja då, många gånger!

-- Är han ond?

-- Jaa! Det är han allt.

Och gossen var som en pil uppe för trapporna! Men Falk var strax efter och inträdde i redaktionsrummet. Det var ett kyffe med två fönster åt den mörka gatan; framför vardera stod ett omålat träbord med papper, penna, tidningar, sax och gummiflaska.

Vid ena bordet satt gamle vännen Ygberg, iförd en söndersliten svart bonjour, och läste korrektur; vid det andra bordet, som var Falks, satt en herre i skjortärmarna och en svart sidenmössa på huvudet av det slag, som kommunarder bära. Hans ansikte var igenväxt med ett rött helskägg och hans undersätsiga växt med dess grova former antydde arbetaren. Då Falk inträdde, gjorde kommunarden en våldsam rörelse med benen under bordet och kavlade upp skjortärmarna, varvid en blå tuschtatuering, bestående av ett ankare och ett anglosachsiskt R, blev synlig. Därpå fattade han saxen, stack den mitt igenom första sidan på en morgontidning, gjorde ett klipp och sade med rå ton och ryggen åt den tilltalade Falk:

-- Var har herrn varit?

-- Jag har varit sjuk, svarade Falk trotsigt som han själv tyckte, men ödmjukt som Ygberg försäkrade efteråt.

-- Det var lögn; herrn har varit ute och supit! Han satt på Naples i går kväll; jag såg honom!

-- Nå, det må jag väl göra ...

-- Herrn får sitta var han behagar, men här ska han vara på slaget, enligt överenskommelse! Klockan är en kvart över åtta redan! Jag vet att så'na där herrar, som legat vid akademien, där de tro att de få lära så fasligt mycket, inte få lära sig ordning och skick! Är det inte oborstat att komma för sent? Uppför herrn inte sig som en drummel, då herrn låter sin arbetsgivare sitta och göra sin tjänst? Va? Nu för tiden är det opp och ner, det ser jag! Det är arbetstagaren som hundsvotterar mästaren, det vill säga arbetsgivaren, och det är kapitalet som är det förtryckta! Så är det!

-- När kom redaktören på de åsikterna?

-- När? -- Nu, herre! Just nu! Och jag hoppas de åsikterna äro lika goda för det! Men jag har kommit underfund med något annat också! Herrn är ju en okunnig människa; herrn kan ju inte skriva svenska! Var så god och se hit! Hur står det här? Läs! »Vi hoppas att alla de som nästa år skola exercera beväring» -- har man hört på maken! »Alla de som» ...

-- Ja, det är rätt! sade Falk.

-- Är det rätt? Hur kan herrn påstå det! Man säger i dagligt tal »alla dom som», alltså måste man skriva »alla dem som».

-- Ja, om dem står i ackusativus ...

-- Ä, inte några lärda fraser; det kommer man ingen stans med! Herrn ska inte prata smörja med mig! Nå, och så skriver herrn ex-sersera med bara x, fastän det heter ex-sersera! Tyst nu! Heter det ex-ersera eller ex-sersera ...? Svara nu!

-- Man säger visserligen ...

-- Man säger, alltså heter det ex-sersera; ty det kan inte heta annat än man säger! Kanske jag är dum, när allt kommer omkring, kanske jag inte kan _tala_ svenska en gång! Jag har rättat det emellertid! Se här, fortsätt nu och passa på tiden en annan gång!

Han störtade upp från stolen med ett anskri och smällde en örfil på korrektur-gossen!

-- Jaså, du sitter och sover mitt på ljusa dagen, din lymmel! Dig ska jag väl lära att vara vaken! Du är inte för gammal att få stryk.

Han tog offret vid spänntamparna, kastade honom upp på en hög osålda tidningar och pryglade honom med sin svältrem, som han spänt av.

-- Jag sov inte, jag sov inte, jag bara blunda'! skrek gossen under smärtan.

-- Jaså, du nekar också! Du har lärt dig ljuga, men jag ska lära dig tala sanning. -- Sov du eller sov du inte? Tala nu sanning, annars blir du olycklig!

-- Jag sov inte! stammade den olycklige, som var alldeles för ung och oskyldig att med en lögn kunna reda sig ur ett dilemma.

-- Jaså, du nekar ändå! Det var en förhärdad lymmel! Ljuga så fräckt!

Han skulle just till att ytterligare bestraffa det unga sanningsvittnet, då Falk reste sig, gick fram till redaktören och sade med fast röst:

-- Slå inte gossen; jag såg att han inte sov!

-- Nej, hör ni på den! Det var mig en rolig kurre! »Slå inte gossen!» Vem var det som yttrade sig! Jag tyckte jag hörde en mygga surra i mitt öra! Jag kanske hörde fel! Jag hoppas det! Jag hoppas det till Gud! -- Herr Ygberg! Herrn är en hygglig karl! Herrn har inte studerat vid akademien! Hör nu, såg herrn händelsevis om den här gossen, som jag nu håller som en fisk i byxtamparna, såg herrn om han sov?

-- Om han inte sov, svarade Ygberg sävligt och intagande, så höll han just på till att somna!

-- Det är rätt svarat! Vill herr Ygberg vara så god och hålla i den här byxlinningen, medan jag låter min käpp lära en yngling att tala sanning!

-- Herrn har inte rättighet att slå honom, sade Falk. Rör honom, och jag öppnar fönstret och ropar upp en poliskonstapel!

-- Jag är husbonde och jag slår mina lärpojkar! Han är lärpojke, för han ska in i redaktion sen! Det ska han, fast det finns akademiskt bildade, som inte tro att man kan redigera en tidning utan deras hjälp! Hör du, Gustav, lär du inte på tidningsyrket? Va? Svara nu, men tala sanning, annars ...!

Dörren öppnades, och in stack ett huvud -- det var ett mycket ovanligt huvud och oväntat att se på detta ställe, men det var ett mycket bekant huvud, ty det hade varit avritat fem gånger.

Emellertid hade detta betydelselösa huvud det inflytandet att redaktören kastade på sig en rock och spände om svältremmen, samt gjorde en bugning och ett grin som vittnade om stor övning.

Statsmannen frågade om redaktören var ledig, varpå ett tillfredsställande svar avgavs under det sista lämningen av arbetaren försvann, i det barrikadmössan ströks av huvudet.

De båda herrarna stego in i redaktörens enskilda rum och dörren stängdes väl efter dem.

-- Jag undrar vad greven nu har för planer? sade Ygberg och satte sig självsvåldigt på sin stol, som en skolpojke när magistern går sin väg.

-- Det undrar inte jag alls, sade Falk, ty nu tror jag mig veta vad han är för en skälm, och vad redaktören är för en skälm, men jag undrar hur du kunnat från att vara ett fä bliva en ärelös hund, som lånar sig till skändligheter.

-- Du ska inte vara så häftig, kära bror! -- Nå, du var inte på plenum i natt!

-- Nej! Jag anser riksdagen vara utan all betydelse för annat än enskilda intressen. Hur gick det med Tritons dåliga affärer?

-- Vid gemensamma omröstningen beslöts att staten skulle, i betraktande av det stora, nationella i företagets patriotiska idé, övertaga obligationerna under det att bolaget likviderar ... eller avvecklar!

-- Det vill säga -- staten håller inunder huset medan grunden ramlar, så att styrelsen får tid att springa undan!

-- Du såg hellre att alla dessa små ...

-- Jag kan, jag kan! Alla dessa små räntetagare -- ja, jag såg hellre att de arbetade med sitt lilla kapital än att de låge lata och ockrade med det, men jag såg helst att bedragarna komme på fästning, så uppmuntrades icke bedrägliga företag. Detta kallas politisk ekonomi. Fy fan! -- En sak! Du fikar efter min plats! Du ska få den! Du ska icke behöva sitta där i din vrå och vara bitter på mig, därför att du ska behöva sopa och städa åt mig i korrekturet. Jag har alldeles för många artiklar liggande otryckta därinne hos den där frihetshunden, som jag föraktar, för att jag skulle vilja sitta och klippa rövarhistorier vidare. Rödluvan var mig för konservativ, men Arbetarefanan var för smutsig!

-- Nå, det var roligt, att du lämnar dina chimerer och blir förståndig. Gå du in i Gråkappan; där har du en framtid!

-- Jag lämnar den chimeren att de förtrycktas sak ligger i goda händer, och jag tror det vara en stor uppgift att upplysa allmänheten om vad opinionen, i synnerhet den tryckta, är, och huru den uppkommer, men saken, den lämnar jag aldrig!

Dörren till redaktörens rum öppnades ånyo, och ut trädde redaktören själv. Han stannade mitt på golvet och talade med en onaturlig böjlig, nästan hövlig stämma:

-- Behagar häradshövdingen upprätthålla redaktionsbestyren medan jag avlägsnar mig -- jag måste resa bort på en dag i högst viktiga ärenden. Notarien kan hjälpa med de löpande göromålen. Herr greven stannar en stund därinne på mitt rum -- jag hoppas herrarna icke undandraga sig att vara herr greven till tjänst om så åstundas.

-- För all del, det behövs icke, sade greven inifrån, där han satt lutad över ett manuskript som var under tillkomst.

Redaktören gick, och, märkvärdigt, greven gick ungefär två minuter efter, eller så lång tid som fordrades för att slippa gå ut i sällskap med redaktören av Arbetarefanan.

-- Är du säker på att han reste med detsamma? frågade Ygberg.

-- Jag hoppas det! sade Falk.

-- Då går jag ner till Munkbron och tittar på fruarna hur de handla. A propos, har du träffat Beda något sen?

-- Sen?

-- Ja, sen hon lämnade Naples och satte sig på rum.

-- Hur vet du det?

-- Du skall försöka att vara lugn, Falk! Det går dig aldrig väl annars!

-- Ja, jag måste det snart, annars mister jag förståndet! Tänk den där lilla kvinnan, som jag älskade så, så! Hon bedrog mig så skamligt! Vad hon nekade mig, det gav hon åt den där tjocka hökarn! Och vet du vad hon svarade? Hon sa att det bevisade huru rent hon älskade mig!

-- Det var ett fint dialektiskt arbete! Och hon hade rätt, ty översatsen var alldeles riktig: hon älskar dig än?

-- Hon förföljer mig åtminstone!

-- Och du?

-- Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet.

-- Det är: du älskar henne än!

-- Låt oss byta om ämne!

-- Du skall vara lugn, Falk! Se på mig! Nu går jag emellertid ut och solar mig; man måste dock njuta av sin tillvaro i dess ändliga existens. Gustav, du kan få gå ner till Tyska brunn och spela knapp, om du vill, på en timme.

Falk var ensam. Solen kastade sig ner över det branta taket mitt emot och eldade nu upp rummet; han öppnade fönstret och tittade ut, för att få några friska andetag, men möttes av dövande ångor från rännstenen; han lät blicken flyga ut till höger framåt de prång som kallas Kindstugatan och Tyska Brinken, och han såg längst bort i perspektivet ett stycke av en ångbåt, några mälarvågor som glänste i solskenet och en klyfta av Skinnarviksbergen, som nu först fått litet grönt här och där i skrevorna. Han tänkte på dem som skulle få fara ut till ett sommarnöje på denna ångbåt, bada i dessa vågor och vila sitt öga på det gröna. Men nu började bleckslagaren inunder hamra plåt, så att huset och fönsterrutorna skallrade; fram körde ett par arbetshjon en dånande stinkande kärra och ut från krogen mitt över gatan stormade en doft av brännvin, svagdricka, sågspån och granris. Han drog in huvudet och satte sig vid sitt bord; framför honom lågo väl hundra landsortstidningar färdiga att bli klippta. Han tog av sig manschetterna och började granskningen; de luktade kimrök och olja och svärtade ifrån sig -- det var huvudintrycket; vad han ansåg värt att tagas ur dem, det fick stanna, ty han måste tänka på sin tidnings program. Om arbetarna vid någon fabrik skänkt verkmästaren en snusdosa av silver, så skulle han genast klippa till, men om en patron skänkt fem hundra riksdaler till arbetarnas kassa, skulle han gå förbi. Om hertigen av Halland hade invigt en pålkran och intendenten Trälund skrivit vers vid tillfället, skulle han klippa till med vers och allting, »ty sådant tycker folk om att läsa»; kunde han lägga till något försmädligt, så var det så mycket bättre, de fingo det i alla fall i sig. För övrigt gällde klippningsordern: allt berömligt av och om publicister och kroppsarbetare, allt smädligt om präster, militärer, stora köpmän (icke små), akademici, stora författare och domare. Dessutom skulle han minst en gång i veckan angripa kungliga teaterdirektionen, samt stryka ner småteatrarnas lättsinniga sångpjäser i »moralens och sedlighetens namn», ty redaktören hade märkt att arbetarna icke voro roade av dessa teatrar. En gång i månaden skulle stadsfullmäktige anklagas (och dömas!) för slöseri, varjämte, så ofta tillfälle gavs, regeringsformen borde antastas, men icke regeringen; sträng censur hade redaktören förbehållit sig på attentat mot vissa riksdagsmän och vissa statsråd. Vilka? Det var en hemlighet som icke ens redaktören kände, ty det berodde på konjunkturerna, och dem kunde endast tidningens hemliga förläggare bedöma.

Falk arbetade med sin sax tills han var svart om ena handen, och han klistrade; men gummiflaskan gav ifrån sig en sådan elak lukt och solen brände så hett; den stackars aloën, vilken kunde törsta som en kamel och lida en retad stålpennas alla styng, stod och såg så bedrövad ut och gjorde det ökenartade intrycket förfärligt levande; hon var alldeles svartprickig av stick och hennes blad sköto upp som en bunt åsneöron ur den snustorra jorden. Något dylikt måtte ha svävat för Falks tankar, där han satt försjunken i sysslolöshet, ty innan han kunde ångra sig hade han snappat av alla örsnibbarna. Därpå, kanske för att döva samvetet, kanske för att ha något att göra, strök han gummi på såren och såg på huru solen torkade det; därpå undrade han en stund var han skulle få middag ifrån, ty han hade kommit in på den stråten som leder till fördömelsen -- eller de så kallade »dåliga affärernas» väg; så tände han en pipa Svarta Ankaret och lät det dövande oset stiga upp och bada sig i det kortvariga solskenet; detta gjorde honom mildare stämd mot det stackars Sverge, där det låg uttalat, som man tror, i de dag-, vecko- och halvveckobulletiner som kallas tidningar. Han lade undan saxen och kastade tidningarna i en vrå och delade broderligt med aloën innehållet av lerkaraffinen; då tyckte han att den stackarn såg ut som något vingklippt -- vad som helst -- en and till exempel, som stod på huvet i dyvatten och grävde efter något -- vad som helst -- pärlor till exempel, eller musslor åtminstone, utan pärlor. Därpå grep honom förtvivlan igen, liksom garvaren med sina långa hakar, och sköt honom ner, ner igen i smutskaret, där han skulle beredas innan kniven kom och skrapade skinnet på honom så att han skulle bli lik andra människor. Och han kände icke samvetskval, icke ånger över ett förspillt liv, utan helt enkelt förtvivlan över att behöva dö i sin ungdom, den andliga döden, innan han fått göra gagn, förtvivlan över att behöva kastas bort som en onyttig rö, som ris på elden!

Klockan slog elva i Tyskan, och nu började klockspelet »Här är gudagott att vara» och »Mitt liv är en våg»; liksom fattad av samma idé började ett italienskt positiv med obligat flöjtstämma att väva upp »An der schönen blauen Donau» vid Brända Tomten; så mycket musik på en gång satte nytt liv i bleckslagaren, vilken med fördubblad iver tog itu med sina plåtar; allt detta larm gjorde att Falk icke hörde huru dörren öppnades och två personer inträdde. Den ena var en lång, mager, mörk figur med höknäsa och polkahår, den andra var en tjock, blond, undersätsig en, vars ansikte var blankt av svett och som mest liknade det djur som av hebreerna ansågs vara det orenaste av alla. Deras yttre antydde en sysselsättning som varken tog själs- eller kroppskrafter för mycket i anspråk; där fanns detta odeciderade som tyder på oregelbundenhet i arbete och levnadssätt.

-- Pst! viskade den långa; är du ensam?

Falk syntes både angenämt och oangenämt överraskad av besöket.

-- Jag är alldeles ensam till och med; den röde har rest bort.

-- Å! Kom då med och ät en bit mat.

Däremot hade Falk ingenting att invända, utan stängde byrån och följde de två ner till källaren Stjärnan på Österlånggatan, där de slogo sig ner i den mörkaste vrån.

-- Nej, se brännvin! sade den tjocka, och hans brustna öga tindrade mot brännvinsflaskan.

Men Falk, som följt med, mera för att få deltagande och tröst, fäste icke tillbörlig uppmärksamhet på de erbjudna saligheterna.

-- Jag har icke känt mig så olycklig på länge! sade han.

-- Tag dig en smörgås med sill! sade den långa. Vi ska ha utav Rydingens kumminost. -- Pst! Kypare! -- Blombergs blandning!

-- Kan ni ge mig ett gott råd nu, försökte Falk igen; jag står inte ut med »den röda» längre och jag måste söka ...

-- Pst! Kypare! Bergmans spisbröd! -- Sup nu, Falk, och sitt inte och prata smörja!

Falk var kastad ur sadeln och gjorde icke vidare några försök i den riktningen att finna lindring i sin andliga nöd, men han försökte en annan icke ovanlig väg.

-- Sa du att vi skulle supa? Så gärna som min själ lever!

Det flöt som etter i hans ådror, ty han var icke van vid starka drycker på förmiddagen; men han erfor ett underligt välbehag i matoset och flugsurret och doften av den halvruttna blombuketten, som stod bredvid den smutsiga bordsyrtuten. Till och med det dåliga sällskapet med det slarviga linnet, de fläckiga rockarna och de okammade galgfysionomierna harmonierade så med hans eget förnedringstillstånd, att han erfor en vild glädje.

-- Vi voro ute på Djurgårn och söp i går! sade den tjocka, för att i minnet upprepa de njutningar som flytt.

Häremot hade Falk ingenting att anmärka och hans tankar voro också genast på annat håll.

-- Är det inte skönt att vara fri på en förmiddag? sade den långa, som tycktes ha tagit en frestareroll.

-- Jo, det är skönt, svarade Falk, och skulle liksom mäta sin frihet med en blick ut genom fönstret, men han såg endast en brandstege och en soplår ute på bakgården, dit endast svaga återsken från sommarhimlen svävade ner.

-- Nu ta vi en halva! Se så! -- Ah! -- Nå, bolaget Triton? Hahahaha!

-- Du ska inte skratta, sade Falk; det blir så många stackare lidande på det!

-- Vad för ena stackare! Stackars kapitalister? Tycker du det är synd med sådana som inte arbeta, utan leva på pengar? Nej, min gosse, du har allt dina fördomar kvar ännu! Men det stod en sådan rolig historia i Bålgetingen om en grosshandlare som skänkte 20,000 rdr till barnkrubban Betlehem, och för det fick han Vasaorden; men så befanns det vara Tritonsaktier med solidarisk ansvarighet, så att nu får krubban göra konkurs. Är det inte härligt! Tillgångarna utgjorde 25 vaggor och ett oljefärgsporträtt av okänd mästare! Det är ju skönt! Porträttet värderades till 5 rdr! Är det inte härligt? Håhåhåhå!

Falk kände sig obehagligt berörd av ämnet, vilket han kände bättre än de andra.

-- Nå, såg du att Rödluvan avslöjade den där humbugen Skönström, som gav ut de där usla dikterna i julas? sade den tjocka. Det var riktigt rart att läsa ett sant ord om den där schajasen en gång! Jag har rappat honom i Espingen ett par gånger, och det så att det har visslat om det!

-- Ja, men du var litet orättvis mot honom; hans verser voro inte dåliga, sade den långa.

-- Dåliga? De voro då mycket sämre än mina, som Gråkappan strök ner så -- du minns!

-- Apropos, Falk. Har du varit på Djurgårdsteatern? frågade den långa.

-- Nej!

-- Det var synd det!

-- Där är det där Lundholmska rövarbandet och grasserar! Det må du tro var mig en fräck lymmel! Han hade inte skickat Espingen några biljetter, och när vi kom dit i går, körde han ut oss! Det ska han ha igen! Vill inte du ta itu med den hunden! Se här har du papper och blyertspenna! Nu skriver jag! »Teater och musik», »Djurgårdsteatern». Nu skriver du!

-- Men jag har ju inte sett hans trupp!

-- Vad fan gör det! Har du inte skrivit förr om det du inte sett?

-- Nej, det har jag inte; jag har avslöjat humbug, men jag har aldrig angripit oskyldiga, och hans trupp känner jag inte.

-- Å, den är usel! Det är bara pack! bestyrkte den tjocka. Spetsa din penna och stick honom i hälen, som du så bra kan!

-- Varför sticka ni inte själva? frågade Falk.