Part 2

Under det att nya tankar grodde i hans huvud, vandrade Falk nedåt Strömgatan och framåt Skeppsholmen. Han kände sig lik en fågel som flugit mot en fönsterruta och nu ligger slagen, då han trodde sig lyfta vingarna för att flyga rätt ut i det fria. Han satte sig på en bänk vid stranden och hörde på vågskvalpet; en lätt bris susade genom de blommande lönnarna och halvmånen lyste med ett svagt sken över det svarta vattnet; där lågo tjugo, trettio båtar förtöjda vid kajen, och de ryckte i sina kedjor och stucko upp sina huvuden den ena över den andra, ett ögonblick blott, för att sedan dyka ner; vinden och vågen tycktes jaga dem framåt och de gjorde sina anlopp mot bron likt ett koppel hetsade hundar, men kedjan ryckte dem tillbaka, och då höggo de och stampade som om de ville slita sig.

Där blev han sittande till midnatt; då somnade vinden, vågorna gingo till vila, de fångna båtarna ryckte icke mera i sina kedjor, lönnarna susade ej mer och daggen föll.

Då steg han upp och vandrade drömmande hem till sin ensliga vindskammare långt borta på Ladugårdslandet.

Detta gjorde unge Falk, men gamle Struve, vilken samma dag inträtt i den konservativa Gråkappan, sedan han fått avsked ur Rödluvan, gick hem och skrev till den misstänkta Folkets Fana en korrespondensartikel »Om Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner», på 4 spalter à 5 kronor spalten.

ANDRA KAPITLET. Bröder emellan.

Linkramhandlaren Carl Nicolaus Falk, son till avlidne linkramhandlaren, en av borgerskapets femtio äldste och kaptenen vid borgerskapets infanteri, kyrkorådet och ledamoten av direktionen för Stockholms Stads Brandförsäkringskontor Herr Carl Johan Falk och bror till förre e. o. notarien, numera litteratören Arvid Falk, hade sin affär, eller, som hans ovänner helst kallade den, bod vid Österlånggatan, så snett emot Ferkens gränd, att bodbetjänten kunde, när han tittade upp från sin roman, som han satt och fuskade med under disken, se ett stycke av en ångbåt, ett hjulhus, en klyvarbom eller så, och en trädtopp på Skeppsholmen samt en bit luft ovanför. Bodbetjänten, som lydde det icke ovanliga namnet Andersson, och han hade lärt lyda, hade nu på morgonen öppnat, hängt ut en lintott, en ryssja, en ålmjärde, en knippa metspön samt en katse ospritad fjäder; därpå hade han sopat boden och strött sågspån på golvet samt slagit sig ner bakom disken, där han av en tom ljuslåda tillrett ett slags råttfälla, som han gillrat upp med en stångkrok och i vilken hans roman ögonblickligen kunde falla, om patron eller någon av dennes bekanta skulle inträda. Några kunder tycktes han ej befara, dels emedan det var tidigt på morgonen, dels emedan han icke var van vid överflöd på sådana. Affären hade blivit grundlagd under salig kung Fredriks dagar -- Carl Nicolaus Falk hade liksom allt annat även ärvt detta uttryck från sin far, vilken åter fått det i rätt nedstigande linje från sin farfar -- den hade blomstrat och givit ifrån sig bra med pengar förr, ända till för några år sedan, då det olycksaliga »representationsförslaget» kom och gjorde slut på all handel, förstörde alla utsikter, hämmade all företagsamhet och hotade att bringa borgerskapet till undergång. Så uppgav Falk själv, men andra menade att affären icke sköttes och att en svår konkurrent etablerat sig nere vid Slussplan. Falk talade dock icke i onödan om affärens lägervall, och han var en tillräcklig klok man att välja både tillfälle och åhörare när han slog an den strängen. När någon av hans gamla affärsvänner framställde en vänlig förundran över den minskade trafiken, då talade han om, att han byggde på sin partihandel på landsorten och bara hade boden som en skylt, och de trodde honom, ty han hade ett litet kontor innanför boden, där han mest vistades, när han icke var ute i stan eller på Börsen. Men när hans bekanta -- det var något annat det -- det var notarien och magistern -- yttrade samma vänliga oro -- då var det de dåliga tiderna, härledande sig från representationsförslaget, som vållade stagnationen.

Emellertid hade Andersson, vilken blivit störd av några pojkar, som i dörren frågat vad metspöna kostat, råkat att titta ut åt gatan och fått sikte på unge herr Arvid Falk. Som han fått låna boken av just honom, fick den bli liggande där den låg, och det var med en ton av förtrolighet och en min av hemligt förstånd han hälsade sin förre lekkamrat då denne inträdde i boden.

-- Är han där uppe? frågade Falk med en viss oro.

-- Han håller på att dricka kaffe, svarade Andersson och pekade åt taket. I detsamma hördes en stol skjutas på ett golv rätt ovanför deras huvuden.

-- Nu steg han upp från bordet, herr Arvid.

De tycktes båda så väl känna detta ljud och dess betydelse. Därpå hördes tämligen tunga, knarrande steg korsa rummet i alla riktningar och ett dovt mullrande trängde genom trossbottnen ned till de lyssnande unge männen.

-- Var han hemma i går kväll? frågade Falk.

-- Nej, han var ute.

-- Med vännerna eller de bekanta?

-- Bekanta.

-- Och kom sent hem?

-- Ganska sent.

-- Tror Andersson han kommer ner snart? Jag vill inte gärna gå upp för min svägerskas skull.

-- Han är nog här snart, det känner jag på stegen.

I detsamma hördes en dörr slås igen där uppe, och där nere växlades en betydelsefull blick. Arvid gjorde en rörelse som om han ämnade gå, men då bemannade han sig.

Om några ögonblick började ljud förnimmas inne på kontoret. En elakartad hosta skakade det lilla rummet, och så hördes de kända stegen som sade: rapp -- rapp, rapp -- rapp!

Arvid gick innanför disken och knackade på dörren till kontoret.

-- Stig på!

Arvid stod inför sin bror. Denne såg ut att vara en fyrtioåring, och han var så omkring, ty han var femton år äldre än brodern, och därför, och även på andra grunder, hade han vant sig att betrakta honom som en pojke, åt vilken han var far. Han hade ljuslätt hår, ljusa mustascher, ljusa ögonbryn och ögonhår. Han var tämligen fetlagd, och därför kunde han knarra så bra på stövlarna, vilka skreko under tyngden av hans satta figur.

-- Är det du bara? frågade han med en obetydlig anstrykning av välvilja och förakt, två oskiljaktiga känslor hos honom, ty han var icke ond på dem som voro under honom i något avseende, och han föraktade dem. Men han såg nu också ut som om han gjort en missräkning, ty han hade väntat något mera tacksamt föremål att få bryta ut på, och brodern var en försynt och timid natur, som aldrig satte sig upp i onödan.

-- Jag stör dig väl inte bror Carl? frågade Arvid, som stannat vid dörren. Denna ödmjuka fråga hade den verkan, att brodern beslöt att ge ett uttryck åt sin välvilja. Han tog själv en cigarr ur sitt stora läderfodral med broderi på och bjöd därpå brodern ur en låda, som fått sin plats i närheten av kaminen, emedan cigarrerna -- »väncigarrerna», som han öppet kallade dem, och han var en öppen natur -- hade varit med om ett skeppsbrott, vilket gjorde dem mycket intressanta, om icke så goda, och en strandauktion, vilket gjorde dem mycket billiga.

-- Nåå, vad har du att andraga? frågade Carl Nicolaus i det han tände sin cigarr och därefter stoppade tändsticksasken i fickan -- av tankspriddhet, ty han kunde icke hålla tankarna samlade på mera än ett ställe, inom en krets, vilken var icke mycket vid, hans skräddare kunde på tummen säga _huru_ vid, när han tog mått om hans liv.

-- Jag tänkte få tala om våra affärer, svarade Arvid och tummade sin otända cigarr.

-- Sitt! kommenderade brodern.

Det var alltid hans vana att bedja folk sitta, då han skulle ta itu med dem, ty han hade dem då under sig och kunde lättare krossa dem -- om så behövdes.

-- Våra affärer! Ha vi några affärer? började han. Jag vet inte det! Har _du_ några affärer, _du_?

-- Jag menade endast, att jag ville veta om jag hade någonting att få vidare.

-- Vad skulle det vara, om jag får lov att fråga? Skulle det vara pengar kanske? Va? skämtade Carl Nicolaus och lät brodern njuta av lukten från den fina cigarren. Som han icke fick något svar, det han icke heller ville ha, måste han tala själv.

-- Få? Har du inte fått allt vad du skulle ha? Har du inte själv kvitterat räkningen till förmyndarekammaren; har jag inte sedan dess fött dig och klätt dig, det vill säga förskotterat dig, för du skall få betala det när du kan en gång, som du också har begärt; jag har skrivit upp det för att ha den dan, då du kan förtjäna ditt bröd själv, och det har du inte gjort ännu.

-- Det är just det jag ämnar göra nu och därför har jag kommit hit för att få klart om jag har något att få eller om jag är skyldig något.

Brodern kastade en genomträngande blick på sitt offer för att utforska om denne hade några baktankar. Därpå började han med sina knarrande stövlar rappa golvet på en diagonal mellan spottlådan och paraplystället; berlockerna pinglade på urkedjan liksom varnande folk för att gå i vägen och tobaksröken steg upp och lade sig i långa hotande moln mellan kakelugnen och dörren, som om de bebådade åskväder. Han gick häftigt med nedböjt huvud och skjutande axlar, liksom om han läste över en roll. När han tycktes kunna den, stannade han framför brodern och såg honom rätt in i ögat med en lång, sjögrön, falsk blick, som skulle se ut som förtroendet och smärtan, och med en röst avsedd att låta som komme den från familjegraven på Klara kyrkogård, sade han:

-- Du är inte ärlig, Arvid! Du är inte är-lig!

Vilken åhörare som helst, utom Andersson, som stod och lyssnade bakom boddörren, skulle ha känt sig rörd vid dessa ord, vilka med den djupaste broderliga smärta uttalades av en broder mot en broder. Arvid själv, som från barndomen blivit invand att tro, det alla andra människor voro förträffliga och han själv dålig, funderade verkligen ett ögonblick på, om han var ärlig eller icke, och som hans uppfostrare med tjänliga medel tillverkat åt honom ett högst ömtåligt samvete, fann han sig ha varit mindre ärlig eller åtminstone mindre öppen, då han nyss, på ett mindre öppet sätt, framställt sin fråga om brodern var en skurk.

-- Jag har kommit till den meningen, sade han, att du bedragit mig på en del av mitt arv; jag har räknat ut, att du tagit för dyrt för din dåliga kost och dina avlagda kläder; jag vet att min förmögenhet icke kunnat gå åt till mina förfärliga studier, och jag tror, att du är skyldig mig en rätt stor summa, som jag nu behöver, och som jag anhåller att få -- utbekomma!

Ett leende upplyste broderns ljusa anlete, och med en min så lugn, och en gest så säker, som om han repeterat den i flera år för att vara färdig att träda upp så snart repliken sades, stack han handen i byxfickan, skakade nyckelknippan innan han tog upp den, lät den göra en volt i luften och gick med andakt till kassaskåpet. Han öppnade det fortare än han ämnat och ställets helgd kanske tillät, framtog ett papper, som också legat färdigt och väntat på replik. Han räckte det åt brodern.

-- Har du skrivit det här? -- Svara! Har du skrivit det här?

-- Ja! --

Arvid reste sig för att gå.

-- Nej, sitt! -- sitt! sitt!

Om någon hund varit närvarande, skulle han genast suttit.

-- Nå, hur står det? Läs! -- »Jag, Arvid Falk, erkänner och betygar -- att -- jag -- av -- min broder, utnämnde förmyndaren -- Carl Nicolaus Falk -- till fullo utbekommit mitt arv -- utgörande etc.»

Han skämdes att utsäga summan.

-- Du har sålunda erkänt och betygat en sak, som du inte trott på! Är det ärligt, får jag lov att fråga? Nej, svara på min fråga! Är det ärligt? Nej! Ergo har du givit ett falskt intyg. Du är således en skurk! Ja det är du! Har jag inte rätt?

Scenen var för tacksam, och triumfen för stor för att kunna njutas utan publik. Den oskyldigt anklagade måste ha vittnen; han slog upp dörren till boden.

-- Andersson! ropade han. Svara mig på en sak: hör noga på! Om jag utfärdar ett falskt intyg, är jag en skurk då eller är jag inte?

-- Patron är en skurk naturligtvis! svarade Andersson utan betänkande och med värme.

-- Hörde du han sa att jag var en skurk -- om jag skriver under ett falskt kvitto. Nå, vad var det jag sa nyss? Du är inte ärlig, Arvid; du är inte ärlig! Det har jag också alltid sagt om dig! Beskedliga människor äro oftast skurkar; du har alltid varit beskedlig och undfallande, men jag har sett, att du i hemlighet burit andra tankar; du är en skurk! Så sade också din far, jag säger »sade», ty han sade alltid vad han tänkte, och var en rättfärdig man, Arvid, och det -- är -- inte -- du! Och var säker, att om han nu levat, skulle han med smärta och grämelse ha sagt: Du är inte ärlig, Arvid! Du är -- inte -- ärlig!

Han tog åter några diagonaler och det lät som om han applåderade sin scen med fötterna, och han ringde med nyckelknippan, som om han gav signal till ridå. Slutrepliken hade varit så avrundad, att varje tillägg skulle förstöra det hela. Oaktat den svåra beskyllningen, som han verkligen väntat på i flera år, ty han trodde alltid att brodern hade ett falskt hjärta, var han mycket nöjd att det var över, och så lyckligt över, och så väl eller så sinnrikt över, att han nästan kände sig glad och till och med en smula tacksam. Dessutom hade han ju fått ett så gott tillfälle att bryta ut, sedan han blivit retad däruppe i familjen, och att bryta ut mot Andersson hade under årens lopp förlorat sitt behag -- att bryta ut där uppe -- det hade han förlorat lusten till.

Arvid hade blivit stum; han var en sådan genom uppfostran förskrämd natur att han alltid trodde sig göra orätt; han hade sedan barndomen hört dessa förfärliga stora orden, rättfärdig, ärlig, uppriktig, sann, uttalas dagligen och stundligen, att de för honom stodo som domare, vilka alltid till honom sade: skyldig! Han trodde en sekund, att han misstagit sig i sina beräkningar, att brodern var oskyldig och han själv verkligen en skurk; men i nästa ögonblick såg han i brodern en bedragare, som med en simpel advokatyr förvänt synen på honom, och han ville fly för att icke råka i strid, fly utan att säga honom sitt ärende numro 2, att han stod i begrepp att byta om bana.

Pausen blev längre än ämnat var. Carl Nicolaus hade sålunda tid att i minnet genomgå sina triumfer från nyss. Det där lilla ordet »skurk» gjorde så gott i tungan att få uttala, det gjorde lika gott som att säga spark; och dörrens öppnande och Anderssons svar och papperets entré, allt hade gått så väl; nyckelknippan hade icke varit glömd på nattduksbordet, låset hade gått obehindrat, bevisningen hade varit bindande som ett garn, slutledningen hade gått av som ett gäddrag och varit snärjande. Han var bliven vid gott humör; han hade förlåtit, nej han hade glömt, glömt allt, och när han smällde igen kassaskåpet, så stängde han för alltid igen om den obehagliga affären. Men han ville icke skiljas vid brodern; han hade behov av att tala om annat med honom, att kasta några skovlar kallprat över det obehagliga ämnet, att se honom under vardagliga förhållanden, att se honom till exempel sitta vid ett bord, varför icke ätande och drickande; människorna sågo alltid nöjda och belåtna ut, när de åto och drucko, och han ville se honom nöjd och belåten; han ville se hans ansikte lugnt och höra hans röst mindre darrande, och han stannade vid att han skulle bjuda på frukost. Svårigheten var att finna en övergång, en lämplig brygga att hala ut över bråddjupet. Han letade i sitt huvud, men fann ingen, han letade i sina fickor och han fann den -- tändsticksasken.

-- För fan, du har ju inte tänt din cigarr, gosse! sade han med verklig, icke låtsad värme.

Men gossen hade smulat sönder sin cigarr under samtalets gång och den kunde icke brinna mer.

-- Se här, tag en ny!

Han fick fram sitt stora läderfodral:

-- Se här! Tag du! Det är goda cigarrer!

Brodern, som var nog olycklig att icke kunna såra någon, mottog bjudningen, tacksamt som en till försoning framräckt hand.

-- Se så, gamle gosse, fortfor Carl Nicolaus och anslog en angenäm sällskapston, som han så väl kunde; kom nu, så gå vi på Riga och få oss en bit frukost! Kom nu!

Arvid, som var ovan vid vänlighet, blev härav så rörd, att han hastigt tryckte broderns hand och skyndade ut, ut genom boden utan att hälsa Andersson, och ut på gatan.

Brodern stod häpen; det där kunde han inte förstå; vad skulle det betyda; springa sin väg, då han blev bjuden på frukost; springa sin väg, och han var ju ändå inte ond. Springa! Det skulle inte en hund ha gjort, om man kastat en köttbit åt honom!

-- Han är så besynnerlig! mumlade han och rappade av golvtiljorna. Därpå gick han till sin pulpet, skruvade upp stolen så högt den gick, och klättrade upp. Ifrån denna upphöjda plats brukade han se människor och förhållanden från en högre synpunkt, och han brukade finna dem små, dock icke så små, att de ej kunde användas för hans ändamål.

TREDJE KAPITLET. Nybyggarna på Lill-Jans.

Klockan var mellan åtta och nio den vackra majmorgonen, då Arvid Falk efter scenen hos brodern vandrade gatorna framåt, missnöjd med sig själv, missnöjd med brodern och missnöjd med det hela. Han önskade att det vore mulet och att han hade dåligt sällskap. Att han var en skurk, det trodde han icke fullt på, men han var icke nöjd med sig själv, han var så van att ställa höga fordringar på sig, och han var inlärd att i brodern se ett slags styvfar, för vilken han hyste stor aktning, nästan vördnad. Men även andra tankar döko upp och gjorde honom bekymrad. Han var utan pengar och utan sysselsättning. Detta senare var kanske det värsta, ty sysslolösheten var honom en svår fiende, begåvad med en aldrig vilande fantasi som han var.

Under ganska obehagliga funderingar hade han kommit ner på lilla Trädgårdsgatan; han följde vänstra trottoaren utanför Dramatiska teatern och befann sig snart inne på Norrlandsgatan; han vandrade utan mål och gick rätt fram; snart började stenläggningen bli ojämn, träkåkar efterträdde stenhusen, illa klädda människor kastade misstänksamma blickar på den snyggt klädde personen, som så tidigt besökte deras kvarter, och utsvultna hundar morrade hotande mot främlingen. Mellan grupper av artillerister, arbetshjon, bryggardrängar, tvättmadamer och lärpojkar påskyndade han sina sista steg på Norrlandsgatan och var uppe på stora Humlegårdsgatan. Han gick in i Humlegården. Generalfälttygmästarens kor hade redan tagit sitt mulbete i anspråk, de gamla, skalliga äppelträden gjorde försök att sätta blom, lindarna stodo gröna och ekorrarna lekte uppe i kronorna. Han gick förbi karusellen och kom upp i allén till teatern; där sutto pojkar, som skolkat skolan, och spelade knapp; längre fram låg en målaregosse på rygg i gräset och tittade upp till skyarna genom de höga lövvalven; han visslade så sorglöst som om varken mästare eller gesäller väntade på honom, under det att flugor och andra yrfän gingo åstad och dränkte sig i hans färgpytsar.

Falk kom upp på höjden vid ankdammen; där stannade han och studerade grodornas metamorfoser, observerade hästiglarna och fångade en vattenlöpare. Därpå tog han sig för att kasta sten. Detta satte hans blod i omlopp och han kände sig föryngrad, kände sig som en skolkande skolpojke, fri, trotsigt fri; ty det var en frihet, som han med rätt stor uppoffring erövrat. Vid den tanken att fritt och efter behag få umgås med naturen, som han förstod bättre än han förstod människorna, vilka blott hade misshandlat honom och sökt göra honom dålig, blev han glad, och all ofrid försvann ur hans sinne; och han steg upp för att fortsätta sin väg ändå längre utom staden. Han gick genom korset och befann sig på norra Humlegårdsgatan. Han fick se att några bräder fattades i planket mitt emot och att en gångstig blivit upptrampad på andra sidan. Han kröp igenom och skrämde upp en gumma som gick och plockade nässlor; han promenerade över de stora tobakslanden, där Villastaden nu står, och befann sig vid porten till Lill-Jans.

Här hade våren brutit ut på allvar över den lilla täcka lägenheten, som med sina tre små stugor låg inbäddad mellan blommande syrener och äppelträd, skyddad för den nordliga vinden av granskogen på andra sidan landsvägen. Här var en fullständig idyll uppdukad. Tuppen satt på skalmarna till en dranktunna och gol, bandhunden låg och motade flugor i solskottet, bien stodo som ett moln omkring kuporna, trädgårdsmästaren låg på knä vid drivbänkarna och gallrade rädisorna, lövsångarna och rödstjärtarna sjöngo i krusbärsbuskarna, halvklädda barn jagade hönsen, som ville undersöka grobarheten hos diverse nysådda blomsterfrön. Över det hela låg en helblå himmel och bakom stod den svarta skogen.

Invid drivbänkarna, i skydd av planket, sutto två män. Den ene var klädd i svart hög hatt, utborstade svarta kläder, hade ett långt, smalt, blekt ansikte och såg ut som en prästman. Den andre var en civiliserad bondtyp, med sönderbruten men fetlagd kropp, hängande ögonlock, mongoliska mustascher; han var högst illa klädd och såg ut som vad som helst -- hamnbuse, hantverkare eller artist -- han såg förfallen ut på ett särskilt sätt.

Den magre, som tycktes frysa, oaktat solen låg rätt på honom, läste högt ur en bok för den fete, vilken såg ut som om han prövat alla jordens klimat och kunde med lugn fördraga dem alla.

Då Falk passerat grinden ut åt stora landsvägen, hörde han tydligt den läsandes ord genom planket och han ansåg sig kunna stanna och höra på utan att stjäla några förtroenden.

Den magre läste med en torr, entonig stämma, som saknade all klang, och den fete gav då och då sin belåtenhet tillkänna med ett fnysande, som stundom utbyttes mot ett grymtande och slutligen blev ett spottande, när de vishetens ord han hörde gingo ut över det vanliga människoförståndet. Den långe läste:

-- »De högsta grundsatserna äro, som sagt, tre: en absolut ovillkorlig och tvenne relativt ovillkorliga. Pro primo: Den absolut första, rent ovillkorliga grundsatsen skall uttrycka den handlingen, som ligger till grund för allt medvetande och som endast gör detta möjligt. Denna grundsats är Identiteten, A = A. Denna återstår och kan på intet vis borttänkas, när man avskiljer alla medvetandets empiriska bestämningar. Den är medvetandets ursprungliga faktum och måste därföre nödvändigt erkännas; och dessutom är den icke såsom varje annat empiriskt faktum någonting villkorligt, utan såsom en fri handlings följd och innehåll är den alldeles ovillkorlig.»

-- Förstår du, Olle? avbröt läsaren.

-- O, ja, det är ljuvligt! -- »Den är icke som varje empiriskt faktum någonting villkorligt.» -- O, vilken karl! Mera, mera!

-- »Då man yrkar, fortfor läsaren, att denna sats är viss utan all vidare grund --»

-- Hör en sån filur -- »viss utan all vidare grund», upptog den tacksamma åhöraren, som därmed ville skaka från sig varje misstanke om att han icke skulle förstå, »utan all _vidare_ grund»; så fint, så fint, i stället för om han bara sagt »utan _all_ grund.»

-- Ska jag fortsätta? eller ämnar du avbryta mig upprepade gånger? frågade den förorättade läsaren.

-- Jag ska inte avbryta, gå på, gå på!

-- »Så», här kommer konklusionen (dråplig i sanning!) »tillägger man sig förmågan att sätta något.»

Olle fnös.

-- »Man sätter därigenom icke A» (stora A) »utan blott, att A är A, om och för så vitt A över huvud är. Det är icke frågan om satsens innehåll, utan blott om dess form. Satsen A = A är alltså till sitt innehåll villkorlig (hypotetisk) och blott till sin form ovillkorlig.»

-- Observerade du att det var stora A?

Falk hade hört nog; det var den fruktansvärt djupa filosofien från Polacksbacken som förirrat sig ända hit att kuva den råa huvudstadsnaturen; han såg efter om icke hönsen fallit från sina pinnar och om icke persiljan upphört att gro vid åhörandet av det djupaste som på tungomål blivit talat vid Lill-Jans. Han förvånade sig över att himlen satt kvar på sin plats oaktat den blivit kallad till vittne vid en sådan förevisning av den mänskliga andens kraftprov, på samma gång hans mänskliga lägre natur tog ut sin rätt och han kände en svår torka i strupen, varför han beslöt att gå in i en av stugorna och begära ett glas vatten.