Part 18

-- Nej, de voro lite högfärdiga därför att jag inte hade överrock, och jag skämdes. Å, jag är så trött, jag lägger mig lite på din soffa! Jag gick först till Katrineberg utanför Kungsholms tull, och sen vände jag om till stan och gick ut genom Norrtull, och ut till Bälsta! I dag tänker jag gå och ta värvning hos ornamentsbildhuggarn, annars dör jag.

-- Är det sant, att du gått in i arbetarförbundet Nordstjärnan?

-- Ja, det är så! Jag skall hålla föredrag där om söndag, om Sverge!

-- Det var ett nätt ämne! Mycket nätt!

-- Om jag somnar här på soffan, så väck mig inte; jag är så orimligt trött!

-- Genera dig inte! Sov du!

Om ett par minuter låg Olle i djup sömn och snarkade! Hans huvud hängde utanför ena sidkarmen, som stödde hans tjocka hals, och hans ben hängde utanför den andra karmen.

-- Stackars djävul, sade Sellén och kastade pläden över honom.

Nu knackades ånyo, men icke på något reglementartat sätt, så att Sellén icke fann för gott att öppna; men då vidtog en bultning av så våldsam natur, att all fruktan för något allvarligt försvann och Sellén öppnade dörren för doktor Borg och notarien Levin. Borg förde ordet:

-- Är Falk här?

-- Nej!

-- Vad är det för en vedsäck, som ligger där? återtog Borg och pekade med sin snöiga stövel på Olle.

-- Det är Olle Montanus!

-- Ja, det är den där klassiken, som Falk hade med sig i går kväll. Sover han än?

-- Ja, han sover!

-- Kinesa' han här i natt?

-- Ja, det gjorde han!

-- Varför har du inte eldat? Här är kallt som den onde!

-- Därför att jag inte har någon ved!

-- Nå, skicka efter då! Var är städerskan, så ska jag rycka upp henne!

-- Städerskan är till skrift.

-- Kör upp den där oxen, som ligger och sover, så ska jag skicka honom, jag!

-- Nej, låt honom sova! bad Sellén, och drog upp pläden över Olle, som snarkat hela tiden och ännu snarkade.

-- Nå, då ska jag lära dig ett annat sätt. Är det jordfyllning eller grusfyllning under golvet?

-- Det förstår jag mig inte på, svarade Sellén och tog försiktigt plats på några på golvet utbredda pappskivor.

-- Har du mera sådant där papp?

-- Ja, hur så? frågade Sellén och en lätt rodnad märktes i hårfästet.

-- Jag behöver det och en eldgaffel!

Borg fick de begärda sakerna av Sellén, som icke visste vart det syftade och vilken nu tog sin målarstol och slog sig ner på de utbredda pappskivorna, där han blev sittande som om han satt på en skatt.

Borg kastade av sig i skjortärmarna och började med eldgaffeln bryta upp en av syror och takdropp murken golvplanka.

-- Nej, är du förbannad! skrek Sellén.

-- Så här gjorde jag i Uppsala, sade Borg.

-- Ja, men det går inte an i Stockholm!

-- Det ger jag fan; nu fryser jag och här ska bli eld!

-- Men låt då bli och bryt mitt på golvet! Det syns ju med detsamma!

-- Inte bryr jag mig om att det syns, må du tro; det är inte jag som bor här; men det är för hårt.

Han hade närmat sig Sellén och nu sköt han på honom och stolen så att det bar omkull, och i fallet råkade Sellén draga sina pappskivor med sig, så att bara golvfyllningen blev synlig.

-- Se en sån skurk! Här har han en riktig vedgruva och sitter och säger ingenting.

-- Se så, det är takregnet som har gjort det där!

-- Det bryr jag mig inte om vem som har gjort det, men nu ska det bli eld.

Med några starka ryck hade han lossat ett par plankbitar och snart blev det eld i kaminen.

Levin förhöll sig under detta lugn, avvaktande och artig. Borg satte sig framför brasan och glödgade eldgaffeln.

Åter knackades, men tre korta och ett långt slag.

-- Det är Falk, sade Sellén och gick att öppna för Falk, som inträdde med ett något hektiskt utseende.

-- Behöver du pengar? frågade Borg den inträdande och slog sig på bröstfickan.

-- Så du frågar! svarade Falk tvivelaktigt.

-- Hur mycket behöver du? Jag kan skaffa!

-- Är det allvar? sade Falk och hans ansikte ljusnade.

-- Allvar! Hm! Wie viel? Summan! Siffran! Rubriken!

-- Å, ja, en sextio riksdaler skulle vara bra att ha!

-- Det var en blygsam karl, sade Borg och vände sig till Levin.

-- Ja, det var fasligt lite! vidtog denne. Tag för dig du, Falk, medan det står öppet.

-- Nej, det vill jag inte! Jag behöver inte mer och kan inte sätta mig i större skuld. För övrigt vet jag ju inte när det skall betalas!

-- Tolv riksdaler var sjätte månad, tjugufyra riksdaler om året, i två rapp, svarade Levin säkert och distinkt.

-- Det är ju billiga villkor, sade Falk. Var få ni pengar på sådana?

-- I Vagnmakarbanken! -- Tag fram papper och penna, Levin!

Denna hade redan reversal, penna och ett portativt bläckhorn i handen. Reversalet var redan ifyllt av de andra. När Falk såg siffran åtta hundra, tvekade han ett ögonblick.

-- Åtta hundra riksdaler? sade han frågande.

-- Tag mera du då, om du inte är nöjd.

-- Nej, jag vill inte; och det gör ju detsamma vem som tar pengarna, bara de betalas ordentligt. För övrigt, få ni pengar på sådana här papper, utan säkerhet?

-- Utan säkerhet? Du får ju vår borgen! svarade Levin föraktligt och förtroendefullt.

-- Ja, inte säger jag något om det, menade Falk; jag är nog tacksam att ni gå i borgen, men jag tror aldrig att det går igenom!

-- Hå! hå! hå! Det är redan beviljat, sade Borg och tog fram en »bevillningssedel», som han kallade det. -- Nåväl, skriv under!

Falk skrev sitt namn. Borg och Levin stodo över honom som poliser.

-- »Vice häradshövding», dikterade Borg.

-- Nej, jag är litteratör, svarade Falk.

-- Duger inte, du är anmäld som vice häradshövding, och för övrigt står du som sådan i adresskalendern ännu.

-- Ha ni sett efter det?

-- Man måste vara sträng i formsaker, sade Borg allvarligt.

Falk skrev under.

-- Kom hit, Sellén, och bevittna! befallde Borg.

-- Ja, jag vet inte om jag törs, svarade denne. Jag har sett så mycket elände med sådana där påskrivningar hemma på landet ...

-- Du är inte på landet nu och har inte med bönder att göra! Skriv på, att du intygar, att Falk skrivit sitt namn själv, det måtte du väl kunna göra!

Sellén skrev på, men ruskade på huvudet.

-- Kör nu opp den där dragoxen, så får han också skriva under.

Då ruskningar förgäves användes för att få liv i Olle, tog Borg fram eldgaffeln, som nu blivit röd, och höll under näsan på den sovande.

-- Vak upp, din hund, så får du mat! skrek han.

Och upp sprang Olle och gnuggade sig i ögonen.

-- Du ska bevittna Falks namnteckning, förstår du.

Olle tog pennan och skrev efter de båda borgensmännens diktamen, varpå han ville återvända till sömnen, men hindrades av Borg.

-- Nej, vänta lite! Falk ska skriva en fyllnadsborgen först.

-- Skriv inte borgen, Falk, sade Olle; det går aldrig väl; det är sorgen!

-- Tyst, din hund! röt Borg. Kom hit, Falk. Vi ha nyss gått i borgen för dig, i proprieborgen, förstår du; nu ska du skriva på fyllnadsborgen här i stället för Struve, som är lagsökt.

-- Vad vill fyllnadsborgen säga? frågade Falk.

-- Det är bara för formen; lånet var på åtta hundra i Målarbanken; första inbetalningen är gjord, men så går Struve och låter lagsöka sig, så att vi måste skaffa oss en suppleant. Det är ju ett gammalt gott lån, så att inte är det någon risk; pengarna ha utfallit för ett år sedan!

Falk skrev på och de båda bevittnarna skrevo under.

Borg vek omsorgsfullt och med kännarmin ihop reversalen och överlämnade dem åt Levin, som genast begav sig på dörren.

-- Nu är du igen med pengar här om en timme, sade Borg, annars går jag genast till polisen och låter telegrafera efter dig!

Därpå steg han upp och lade sig nöjd med sitt verk på soffan där Olle legat.

Denne vankade fram till brasan, slog sig ner på golvet och lade sig i krum som en hund.

Det blev en stunds tystnad.

-- Hör du, Olle, sade Sellén; tänk om vi skulle ta och skriva ett sån't där papper!

-- Då kom ni på Rindön, sade Borg.

-- Vad är Rindön? frågade Sellén.

-- Det ligger i skärgården, men om herrarna föredra Mälarn, så finns ett ställe som heter Långholmen!

-- Men hur går det, allvarsamt, frågade Falk, om inte man kan betala på förfallodagen?

-- Då tar man ett nytt lån i Skräddarbanken, svarade Borg.

-- Varför ta ni inte era lån i Riksbanken? återupptog Falk.

-- Den är skämd! svarade Borg.

-- Förstår du det där? sade Olle till Sellén.

-- Inte ett ord! svarade denne.

-- Ni ska få lära er en gång när ni bli agréer vid akademien och komma i adresskalendern!

TJUGUTREDJE KAPITLET. Audienser.

Nicolaus Falk satt på sitt kontor om morgonen på dagen före julafton. Han var sig icke fullt lik; tiden hade gallrat det ljusa håret på hans hjässa, och passionerna hade dikat små avlopp i ansiktet för all den syra som kvällde fram ur den vattensjuka marken. Han satt lutad över en liten smal bok av långkatekesens format, och i den arbetade hans penna som om han stack ut mönster.

Det knackade på dörren och ögonblickligen försvann boken under pulpetklaffen och ett morgonblad intog dess plats. Falk var djupt inne i läsningen, då hans hustru trädde in.

-- Sitt! sade Falk.

-- Nej, det har jag inte tid med! Har du läst morgonbladet?

-- Nej!

-- Jaså, jag tycker du håller på!

-- Ja, jag började just nu!

-- Då har du väl läst om Arvids dikter?

-- Jaså, ja, det läste jag!

-- Nåå! Det var ju vackra lovord han fick!

-- Det har han skrivit själv!

-- Det sa du i går kväll när du läste Gråkappan också!

-- Nå, vad vill du?

-- Jag träffade amiralskan nyss; hon tackade för bjudningen och uttryckte sin glädje över att få träffa den unga skalden!

-- Sa hon det?

-- Ja, det gjorde hon!

-- Hm! Ja, man _kan_ ju ha misstagit sig! Jag säger inte att man gjort det därför! Du ska väl ha pengar igen?

-- Igen? När fick jag några sist?

-- Se där! -- Gå nu! Men kom inte och begär några mer före jul; du vet att det varit ett hårt år!

-- Nej, det vet jag visst inte! Alla människor säga att det varit ett gott år!

-- För lantbrukaren ja, men inte för försäkringsbolagen. Adjö!

Frun gick och in steg Fritz Levin försiktigt som om han fruktade ett bakhåll.

-- Vad vill du? hälsade Falk.

-- Å, jag ville bara titta in i förbigående.

-- Det var klokt; jag ville just tala vid dig!

-- Ånej!

-- Du känner unge Levi?

-- Ja bevars!

-- Läs det här papperet; högt!

-- Levin läste högt: »_Storartad donation._ Med en hos våra köpmän numera icke så ovanlig frikostighet har grosshandlaren Carl Nicolaus Falk, för att fira årsdagen av ett lyckligt äktenskap -- -- till direktionen för barnkrubban Betlehem överlämnat ett donationsbrev på 20,000 kronor, varav hälften genast utfaller och hälften efter den ädle givarens död. Gåvan får desto större värde som fru Falk är en av stifterskorna av den människoälskande institutionen.»

-- Duger det? frågade Falk.

-- Utmärkt! Det blir Vasen på nyåret!

-- Nå, du skall gå till direktionen, d. v. s. till min hustru, med donationsbrevet och pengarna, och sedan skall du söka unge Levi. Förstår du?

-- Alldeles!

Falk lämnade donationsbrevet, präntat på pergament, och summan.

-- Räkna att du tagit emot rätt! sade han.

Levin fläkte upp en bunt papper och gjorde stora ögon. Det var femtio helark papper med litografiskt arbete för många riksdaler i alla möjliga färger.

-- Är det här pengarna? frågade han.

-- Det är värdepapper, svarade Falk, femtio aktier à 200 i Triton, överflyttade på barnkrubban Betlehem.

-- Jaså det ska sjunka nu, efter som råttorna ge sig av?

-- Det har ingen sagt, svarade Falk med ett elakt skratt.

-- Nå men om, då får barnkrubban göra konkurs!

-- Vad rör det mig, och dig ändå mindre. Nu till en annan sak! -- Du måste -- du vet vad jag menar när jag säger du måste --

-- Jag vet, jag vet; lagsökning, trassel, reverser -- gå på, gå på!

-- Du ska skaffa Arvid hit på min middag tredjedag jul!

-- Det var som att skaffa tre skäggstrån från jätten! Ser du nu att det var bra jag inte framförde ditt ärende till honom den där gången i våras! Sa jag inte att det skulle gå så här!

-- Sa du! Vad fan sa du för slag! Håll mun på dig nu, och gör som jag säger! Det var den saken! -- Vi ha en kvar! -- Jag har märkt vissa ångersymptom hos min hustru! Hon måtte ha träffat modern eller någon av systrarna. Julen är en sentimental årstid. -- Gå till Holmen och elda på litet!

-- Det är inte behagliga uppdrag det där ...

-- Marsch! -- Nästa man!

Levin gick och avlöstes av magister Nyström, vilken insläpptes genom en tapetdörr i rummets bakgrund, varpå dörren stängdes. Nu försvann morgontidningen och den långa smala boken kom fram.

Nyström såg sorgligt förfallen ut; hans kropp var reducerad till en tredjedel av sitt volyminnehåll och hans kläder voro ytterligt torftiga. Han stannade ödmjukt vid dörren, framtog en mycket sliten plånbok och avvaktade.

-- Klart? frågade Falk och lade pekfingret i boken.

-- Klart! svarade Nyström och öppnade plånboken.

-- N:o 26. Löjtnant Kling: 1,500 rdr. Betalt?

-- Icke betalt!

-- Prolongeras med straffränta och provision. Sökes hemma!

-- Tar aldrig emot hemma!

-- Hotas per post med sökning i kasern! -- N:o 27. Häradshövding Dahlberg: 800 rdr. Låt mig se! Son till grosshandlaren som är taxerad 35,000; anstår tills vidare, bara han betalar intresset! Håll efter honom!

-- Han betalar aldrig räntan!

-- Sökes med brevlapp -- du vet! utan kuvert -- som ställes på verket! -- N:o 28. Kapten Stjernborst: 4,000. Där ha vi gossen! Icke betalt?

-- Icke betalt!

-- Skönt! Förhållningsorder: sökes i vakten vid tolvtiden. Klädseln -- din, nämligen -- komprometterande. Den röda överrocken, som är gul i sömmarna -- du vet!

-- Hjälper inte; jag har sökt honom i vaktrummet i bara bonjouren mitt i vintern!

-- Då går du till borgensmännen!

-- Där har jag varit och de bådo mig dra åt skogen! Det var bara en formalitetsborgen, sa de.

-- Då söker du honom själv en onsdagsmiddag kl. 1 när han sitter i Tritons direktion; ta Andersson med dig, så att ni ä' två!

-- Det är redan gjort!

-- Nå, hur såg direktionen ut? frågade Falk och klippte med ögonen.

-- Den såg generad ut!

-- Ah, gjorde den! Såg den riktigt generad ut?

-- Ja, det gjorde den!

-- Men han själv då?

-- Han ledde oss ut i farstun och sa att han skulle betala, bara vi lovade att aldrig söka honom där mera!

-- Å, jaså! joho! Sitter där två timmar i veckan för 6,000, därför att han heter Stjernborst! -- Låt mig se! Lördag i dag! -- Du är i Triton precis klockan halv ett; om du får se mig där, vilket är avgjort, så -- inte en min. -- Förstår! Gott! -- Nya ansökningar?

-- Trettiofem stycken!

-- Jojo! Det är julafton i morgon.

Falk bläddrade igenom en bunt reverser; då och då for ett löje över hans läppar och ett enstaka ord.

-- Herre Gud! Har det gått så långt med honom! Och han -- och han -- som anses vara så solid! Jojo, jojo, jojo! Här komma tider! -- Jaså, han behöver pengar? Då ska jag köpa hans hus! --

Det bultade på dörren. Pulpeten slogs igen, papperen och katekesen voro bortblåsta, och Nyström gick ut genom tapetdörren.

-- Klockan halv ett, viskade Falk efter honom.

-- Ett ord till! Har du poemet färdigt?

-- Ja, svarades från underjorden.

-- Gott! Håll Levins revers i ordning att kastas in i kansliet. Jag kommer att klämma till honom endera da'n! Han är falsk, den fan!

Därpå justerade han halsduken, drog fram manschetterna och öppnade dörren åt förmaket.

-- Se! God dag, herr Lundell! Mjukaste tjänare! Var så god och stig på, för all del! Hur står det till? Jag hade läst in mig ett ögonblick!

Det var verkligen Lundell, klädd som en kontorist, efter sista modet och med klockkedja och ring och handskar och galoscher.

-- Jag kanske störde herr grosshandlarn?

-- Nej, för all del! Tror herr Lundell att vi kan få det färdigt till i morgon?

-- Skall det nödvändigt vara färdigt i morgon?

-- Ovillkorligen! Krubban har en fest, som jag bjuder på, och min hustru kommer då att offentligen överlämna porträttet att uppsättas i matsalen!

-- Nå, då får inga hinder finnas, svarade Lundell och tog fram en nästan färdigmålad duk och ett staffli ur en skrubb. Behagar herr grosshandlarn vara så god och sitta ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och där!

-- Så gärna! Så gärna! För all del!

Falk kastade sig ner på en stol, slog benen i kors och intog en statsmannalik ställning, samt anlade en förnäm min.

-- Var så god och tala! sade Lundell. Ansiktet är visserligen i sig själv intressant, men ju flera skiftningar av karaktären det kan uttrycka, dess bättre!

Falk myste och ett sken av nöje och välbehag med sig själv upplyste hans råa drag.

-- Herr Lundell äter middag hos mig tredjedagen?

-- Jag tackar ...

-- Då skall herrn få se ansikten av högt förtjänta män, vilka kanske vore värdigare att fästas på duken än mitt.

-- Jag kanske skulle kunna få den äran att måla dem?

-- Helt säkert, om jag ger mitt ord.

-- Å, ni tror verkligen?

-- Helt säkert!

-- Nu såg jag ett nytt drag. Var så god och behåll den minen! Så där! Förträffligt! Jag fruktar att vi måste använda hela den här dagen, vet herr grosshandlarn. Det återstår ännu en hel hop småsaker, som man endast kan upptäcka under hand! Ert ansikte är så rikt på intressanta drag.

-- Nå, då äta vi middag tillsammans ute! Och vi skola umgås flitigt, så att herr Lundell får tillfälle att studera mitt ansikte bättre till andra upplagan -- som alltid kan vara bra att ha! Jag får verkligen säga att det är få personer som ha afficierat mig på ett så behagligt sätt som herr Lundell! ...

-- Å, jag ber allra mjukast.

-- Och jag skall säga min herre, att jag är en skarpsynt person, som väl förstår att skilja sanningen från smicker.

-- Det såg jag med detsamma, svarade Lundell samvetslöst. Mitt yrke har givit mig någon färdighet att bedöma människor.

-- Herrn har blick; det är verkligen inte alla som kunna bedöma mig. Min hustru till exempel ...

-- Nå, det kan man inte begära av fruntimmer.

-- Nej, är det inte det jag säger! -- Hör nu, får jag inte lov att bjuda på ett glas gott portvin?

-- Jag tackar, herr grosshandlarn, men jag har för princip att aldrig dricka något när jag arbetar ...

-- Det är alldeles rätt! Jag respekterar denna princip -- jag respekterar alltid principer -- så mycket mer som jag delar den.

-- Men när jag inte arbetar, dricker jag gärna ett glas.

-- Det är som jag -- alldeles som jag.

Klockan slog halv ett. Falk sprang upp.

-- Ursäkta mig, jag måste ut i en affär på ett ögonblick, men jag skall genast vara tillbaka!

-- För all del, för all del i världen! Affärerna framför allt!

Falk klädde sig och gick; Lundell var ensam på kontoret.

Han tände en cigarr och ställde sig att betrakta porträttet. Den som observerat hans ansikte nu, skulle icke ha kunnat se hans tankar, ty han hade redan lärt sig så mycket av livets konst att han icke en gång anförtrodde ensamheten sina meningar, ja han fruktade till och med att meddela sig med sig själv.

TJUGUFJÄRDE KAPITLET. Om Sverge.

Man hade kommit till desserten. Champagnen gnistrade i glasen, vilka bröto ljusstrålarna från kronan i Nicolaus Falks matsal i våningen vid Skeppsbron. Arvid mottog vänliga tryckningar från alla håll med komplimanger och välönskningar, varningar och råd; alla ville vara med och assurera sig en del i hans framgångar, ty det var nu en avgjord framgång.

-- Häradshövding Falk! Jag har den äran! sade presidenten i kollegiet för ämbetsmännens löner, och nickade över bordet. Det är en genre som jag förstår!

Falk mottog den sårande komplimangen med lugn.

-- Varför skriver ni så melankoliskt? frågade en ung skönhet, som satt till höger om skalden. Man skulle tro att ni varit olyckligt kär!

-- Häradshövding Falk! Får jag lov att dricka! sade redaktörn av Gråkappan från vänster, i det han strök undan sitt långa, ljusa skägg. Varför skriver inte häradshövdingen i min tidning?

-- Jag tror inte herrarna skulle trycka vad jag komme att skriva! svarade Falk.

-- Jag vet inte vad som skulle utgöra något hinder?

-- Åsikterna!

-- Ah! Det är inte så farligt med den saken. Det jämkar sig nog! Inte ha vi några åsikter inte!

-- Skål, Falk! skrek den alldeles yre Lundell över bordet. Hej!

Levi och Borg måste hålla i honom, så att han icke skulle stiga upp och hålla tal.

Det var första gången han var ute ibland folk, och det ståtliga sällskapet och den lysande anrättningen hade slagit honom åt huvudet; men som alla gästerna befunno sig på ett högre stadium, undgick han lyckligen någon obehaglig uppmärksamhet.

Arvid Falk kände sig visserligen varm vid anblicken av dessa människor, som åter upptagit honom i samhället utan att begära några förklaringar eller fordra avbön. Han erfor en känsla av trygghet vid att sitta på dessa gamla stolar, som varit delar av hans barndomshem; han igenkände med vemod den stora bordsuppsatsen, som fordom endast togs fram en gång om året; men de många nya människorna gjorde honom frånvarande. Han lät icke narra sig av deras vänliga miner; de ville honom visserligen intet ont, men deras välvilja var beroende av en konjunktur. Dessutom föreföll honom hela tillställningen maskeradartad. Vad hade professor Borg, mannen med det stora, vetenskapliga ryktet, för gemensamma intressen med hans obildade bror? De voro i samma bolag! Vad gjorde den högfärdige kapten Gyllenborst här? Gick han hit för att äta? Omöjligt, om också människorna gå bra långt för att äta. Och presidenten? Och amiralen? Här funnos osynliga band, starka, olösliga kanske!

Glädjen stod högt, men skratten voro för gälla, kvickheten flödade, men den var syrlig; Falk kände sig beklämd, och han tyckte att faderns ansikte såg vredgat ned på sällskapet från porträttet, som hängde över pianot.

Nicolaus Falk strålade av belåtenhet; han såg ingenting, hörde ingenting obehagligt, men han undvek att träffa broderns blickar så mycket han kunde. De hade ännu icke växlat ett ord, ty Arvid hade, enligt Levins anvisning, infunnit sig först då alla gäster samlats.

Middagen var vid sitt slut. Nicolaus höll ett tal om den »egna kraften och den fasta viljan», som förer människan till målet: »det ekonomiska oberoendet» och »en position». »Detta allt tillsammans», sade talaren, »förlänar självkänsla och ger karaktären den fasthet, utan vilken vi platt intet kunna gagna; intet gagna det allmänna, vilket är det högsta vartill vi kunna komma, och det är dit, mina herrar, vi alla sträva ändå, när sanningen kommer fram! Jag dricker de ärade gästers skål, som i dag hedrat mitt hus, och jag hoppas att jag många gånger måtte få åtnjuta samma ära!»

Härpå svarade kapten Gyllenborst, som redan var något drucken, i ett längre, skämtsamt anförande, vilket under en annan sinnesstämning och i ett annat hus skulle ha kallats skandalöst.

Han for ut emot den köpmansanda, som nu gripit omkring sig, och han förklarade skämtsamt, att han visst icke saknade självkänsla, oaktat han i hög grad saknade ekonomiskt oberoende; han hade just i dag på förmiddagen haft en affär av ganska obehaglig art -- men det oaktat ägde han nog karaktärsstyrka att gå bort på denna middag, och vad hans position beträffade, ansåg han den vara så god som någons -- och det ansågo nog andra med, eftersom han kunde få den äran sitta vid detta bord, hos detta charmanta värdfolk!

När han slutat, andades sällskapet lättare, ty »det hade känts som om ett åskmoln dragit över», anmärkte den sköna till Arvid Falk, vilken livligt senterade detta yttrande.

Det var så mycket lögn, så mycket falskhet i luften att Falk kände sig beklämd och längtade ut. Han såg huru dessa personer, vilka helt säkert voro hederliga och aktningsvärda, likasom gingo i en osynlig kedja, i vilken de då och då beto med kvävt raseri -- ja, kapten Gyllenborst behandlade ju värden med öppet, ehuru skämtsamt förakt. Han tände cigarren i salongen, intog opassande ställningar och låtsade som om han icke såg fruntimren. Han spottade på kakelugnsstenarna, recenserade obarmhärtigt oljetrycken på väggarna och uttalade sitt förakt för mahognymöbler. De övriga herrarna iakttogo ett indifferent, dem själva värdigt skick och tycktes tjänstgöra.

Upprörd och missnöjd lämnade Arvid Falk oförmärkt sällskapet och gick. På gatan nedanför stod Olle Montanus och väntade.