Part 17

Han slog härvid sin hatt mot trädstammen, så att den krossades, varpå han tog av sig frack och väst och lät regnet piska på bara skjortan!

-- Kom hit nu, din murvel, så ska vi slåss!

Därmed sprang han Struve om livet, backade med honom så att båda stupade i diket.

Falk satte i gång åt staden det fortaste han kunde, men ännu långt efter sig hörde han Levis skrattsalvor och bravorop: det är gudomligt, det är kolossalt -- det är kolossalt! och Borgs: förrädare, förrädare!

TJUGONDE KAPITLET. På altaret.

Moraklockan på stadskällaren i X-köping dundrade sju en oktoberkväll, då sceniska direktören vid stadens stående teater vräkte sig in genom dörren. Han såg strålande ut som en padda kan stråla när den fått ett gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes muskler voro ovana att följa med på sådana färder, så att de kastade huden i oroliga veck och vanställde än mer hans hiskliga uppsyn. Han hälsade nådigt på den lille torre källarmästaren, som stod innanför disken och räknade gästerna.

-- Wie steht's? skrek direktören -- han hade nämligen lagt bort att tala för länge se'n, som vi erinra oss.

-- Schön Dank! svarade källarmästaren.

Som det nu var slut med herrarnas tyska, så övergingo de omedelbart till svenskan.

-- Nå, vad sägs om pojken, Gustav! Var han inte ypperlig som Don Diego! Va? Jag tror att jag kan göra aktörer, jag.

-- Ja, jag säger det! Den pojken! Men det är som direktören själv sagt: det är lättare att göra en talang av en person, som icke gått och förstört sig med de dumma böckerna ...

-- Böckerna ä' ett fördärv! Det vet jag bäst! För övrigt! Vet källarmästaren vad som står i böckerna! hä? Jag vet det, jag! Ni ska få se nu när den där unge Rehnhjelm kommer fram i Horatio, hur han bär sig åt. Det kommer att bli skönt! Jag har lovat honom rollen, därför att han tiggde så mycket, men jag sa också ifrån, att jag inte kommer att hjälpa honom, för jag vill inte stå för hans misslyckande. Jag sa honom också, att han fick rollen, för att jag skulle visa honom hur svårt det är att spela för den som naturen ej nedlagt gåvorna hos. -- Å! Jag ska kväsa till honom, så att han inte ska gapa efter roller på mången god dag sedan. Det skall jag göra! Men det var inte det vi skulle tala om! Hör nu, har källarmästarn några rum lediga?

-- De två små?

-- Just!

-- Alltid till direktörns disposition!

-- En supé för två, fint! Klockan åtta! Källarmästarn serverar själv!

Han skrek icke, när han sade detta sista, och källarmästarn bugade sig till tecken att han förstod.

I detsamma inträdde Falander. Utan att hälsa direktören, gick han fram och satte sig på sin gamla plats. Direktören steg genast upp och sade, i det han passerade disken, hemlighetsfullt: klockan åtta; varpå han gick.

Källarmästaren satte nu fram en absintbutelj med tillbehör åt Falander. Som denne icke gjorde någon min av att vilja öppna samtal, tog källarmästarn sin servett och började torka omkring på bordet; när detta icke hjälpte, fyllde han på stryksticksfodralet och sade:

-- Supé i kväll; smårummen! Hm!

-- Vem och vad talar ni om?

-- Hm! Den där som gick, vet jag.

-- Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom som är så snål! Det är väl för _en_ person då?

-- Nej två, sade källarmästarn och klippte med ögonen. -- I smårummen! Hm!

Falander spetsade öronen, men skämdes på samma gång över att han hört på skvaller och lät ämnet falla; men det var inte källarmästarns mening.

-- Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans är dålig och ...

-- Vad rör det oss, vem det där vidundret behagar supera med. Har källarmästarn någon aftontidning?

Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde Rehnhjelm, strålande som en yngling, vilken ser en ljusning på sin bana.

-- Lägg bort absinten i kväll, sade han, och låt mig vara värd. Jag är så glad, att jag vill gråta!

-- Vad har hänt? frågade Falander ängsligt; du har väl icke fått någon roll?

-- Jo, pessimist, jag har fått Horatio ...

Falander blev mörk:

-- Och hon Ophelia! tillade han.

-- Hur vet du det?

-- Jag gissade!

-- Dina aningar! Det var då inte svårt att ana! Tycker du inte att hon förtjänade det! Ha de någon bättre vid hela teatern?

-- Nej, det medger jag! Nå, tycker du om Horatio?

-- Å, den är härlig!

-- Ja, det är märkvärdigt, så olika man kan tycka!

-- Vad tycker du då?

-- Jag tycker han är den störste uslingen av alla hovmännen; han säger ju ja till allting! »Ja, min prins, ja, min gode prins.» Om han är hans vän, så bör han väl säga nej någon gång, och inte gå och hålla med som en annan smickrare.

-- Ska du förstöra för mig igen nu?

-- Ja, jag ska förstöra allt för dig! Hur skall du, som går och tycker att allt vad jämmerligt människor gjort är stort och härligt, hur skall du, så länge du gör det, kunna få något otimligt att sträva efter; om du ser fullkomlighet och förträfflighet i allting här, hur skall du då få någon längtan efter det verkligt fullkomliga? Tro mig, pessimismen är den sannaste idealism, och pessimismen är en kristen lära, om det kan lugna ditt samvete, ty kristendomen lärer världens uselhet, från vilken vi skola söka att dö.

-- Kan du inte låta mig tycka att världen är skön, kan jag inte få vara tacksam mot den som ger allt gott och glädjas åt vad livet har att bjuda på?

-- Jo, jo, gläds min gosse, gläds och tro och hoppas. Då alla människor på jorden jaga efter samma sak -- lyckan -- så är sannolikheten att du skall vinna den lika med en 1,439,145,300:de-del, då nämligen människorna äro så många som nämnarn i bråket. Är den lycka du i dag vunnit värd dessa månaders kval och förödmjukelser? Och för övrigt: vad består då din lycka uti? Att du fått en dålig roll, i vilken du icke kan göra vad man kallar lycka -- jag vill icke säga därför att du skall misslyckas. Är du så garanterad att ...

Han måste hämta andan.

-- Att Agnes skall lyckas som Ophelia? Kanske hon i sin iver att begagna det sällsynta tillfället går och gör för mycket av rollen, sådant är vanligt! Men, jag ångrar mig att jag gjort dig ledsen och ber dig som alltid låta bli att tro vad jag säger; man vet ju icke om det är sant!

-- Om jag inte kände dig, skulle jag tro att du avundades mig!

-- Nej, min gosse, jag önskar dig, som alla människor, att de så fort som möjligt må vinna sina önskningar, att de vända sina tankar mot något bättre, vilket dock torde vara avsikten med livet.

-- Detta kan du i lugn sitta och säga, du som redan har lyckats.

-- Nå, är det inte dit vi skola komma! Det är således inte att lyckas vi önska, utan att kunna sitta så här och le åt våra stora strävanden, stora, hör du!

Klockan slog nu åtta, så att det skrällde i salen. Falander reste sig hastigt från stolen, som om han ämnade gå, därpå for han med handen över pannan och satte sig ner igen.

-- Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han med likgiltig ton.

-- Hur vet du det?

-- Å, det kan jag väl förstå när du sitter här i lugn! Hon ville läsa sin roll för henne, kan jag tro, eftersom ni inte ha många dar på er!

-- Ja, har du träffat henne i kväll, efter du vet det också?

-- Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl för hennes frånvaro från dig en kväll då vi inte spela.

-- Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt bad hon mig, att jag skulle slå mig lös och gå ut och söka sällskap, efter att jag suttit inne så länge. Hon är så öm och så omtänksam, den kära flickan!

-- Ja, hon är mycket öm!

-- Hon har inte varit ifrån mig mer än en enda kväll, då hon blev uppehållen hos sin tant och inte skickade återbud. Jag trodde jag skulle bli galen och kunde inte sova på hela natten.

-- Det var den 6:e juli, inte sant?

-- Du skrämmer mig! Spionerar du på oss?

-- Varför skulle jag göra det? Jag känner ju ert förhållande och gynnar ju det på alla sätt! Och varför jag vet, att det var på en tisdag, den 6:e juli, som det där hände, det är därför att du talat om det så många gånger.

-- Nå, det är sant!

Det blev tyst en ganska lång stund.

-- Det är märkvärdigt, avbröt Rehnhjelm omsider tystnaden, vad lyckan kan göra en människa melankolisk; jag är så orolig i kväll och jag skulle hellre ha velat vara tillsammans med Agnes. Ska vi gå in i smårummen och skicka efter henne? Hon kan ju säga, att det har kommit resande till sta'n.

-- Det skulle hon aldrig säga; hon kan icke förmå sig att tala osanning!

-- Å, det är inte farligt! Det kan alla kvinnor!

Falander fixerade Rehnhjelm på ett sätt som denne icke kunde förstå meningen av; därpå sade han:

-- Jag skall först se efter om smårummen äro lediga, så kan ju saken få bero på det!

-- Ja, må gå!

Falander höll honom tillbaka, då han gjorde min av att gå med, och gick. Om två minuter var han igen. Han var alldeles vit i ansiktet, men lugn, och sade endast:

-- Det var upptaget!

-- Så förargligt!

-- Nå, vi få hålla varandra sällskap så gott vi kunna!

Och de höllo varandra sällskap och de åto och drucko och de talade om livet och om kärleken och människornas ondska; och de blevo mätta och druckna och gingo hem till att sova!

TJUGUFÖRSTA KAPITLET. En själ över bord.

Rehnhjelm vaknade klockan fyra följande morgon vid det att han tyckte att någon ropade hans namn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade -- det var tyst. Han drog upp rullgardinen och såg en grå höstmorgon, regnig och blåsig. Han lade sig igen, men försökte förgäves att få sova. Det var så mycket underliga röster i blåsten; de klagade och varnade och gräto och kvidde. Han försökte tänka på något angenämt: på sin lycka; han tog sin roll och började läsa; men det blev bara »ja, min prins», och han tänkte på Falanders ord och han fann att denne delvis hade rätt. Han försökte tänka hur han skulle se ut på scenen som Horatio; han försökte föreställa sig Agnes som Ophelia och han såg i henne en skrymtande intrigant, som på Polonius' inrådan gick och lade ut nät för honom; han ville slå bort denna bild, och han fick i stället för Agnes den galanta mamsell Jaquette, som han senast sett spela Ophelia på stadsteatern. Förgäves sökte han jaga bort dessa obehagliga tankar och bilder, men de förföljde honom som mygg. När han kämpat sig trött, somnade han och genomgick samma kval i drömmen, och han slet sig från dem och väckte sig, men somnade igen, varvid samma syner upprepades. Fram emot klockan nio vaknade han vid att han skrek, och då sprang han ur sängen, som om han ville fly onda andar, som förföljde honom. När han ställde sig framför spegeln, såg han att han gråtit. Han klädde sig i hast, och när han skulle taga på stövlarna, sprang en spindel fram över golvet. Han blev glad, ty han trodde även på spindlar, och de skola betyda lycka; ja, han blev vid ett förträffligt lynne och sade sig själv, att man icke skall äta kräftor om kvällarna, om man vill sova gott. Han drack sitt kaffe och rökte en pipa och satt och smålog åt regnskurarna och blåsten utanför, då det knackade på hans dörr. Han spratt till, ty han fruktade alla underrättelser i dag, han visste icke varför; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.

Det var herr Falanders piga, som bad honom äntligen komma till herr Falander precis klockan tio i ett högst angeläget ärende.

Återigen överfölls han av den obeskrivliga ångest, som plågat honom under morgonsömnen. Han försökte fördriva den timme som återstod. Men det var omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjärtat högt upp under vänstra armen till Falander.

Denne hade redan fått städat och var i ordning att ta emot. Han hälsade Rehnhjelm med en vänlig, men ovanligt allvarsam min. Denne bestormade honom med frågor, men Falander svarade, att han ingenting kunde säga förrän klockan tio. Rehnhjelm blev orolig och ville veta om det var något ledsamt; Falander sade att ingenting var ledsamt, blott man förstod att se det rätt. Och han förklarade att många saker, som föreföllo oss outhärdliga, ganska lätt kunde bäras, om man bara undvek att överskatta dem. Så fördrevs tiden till klockan tio.

Då hördes två svaga knackningar på dörren, vilken omedelbart därpå öppnades, och in trädde Agnes. Utan att observera de innevarande, tog hon ur nyckeln utifrån, stängde dörren och stod in i rummet. Men hennes uttryck av förlägenhet, då hon såg två i stället för en, räckte blott en sekund och upplöste sig i en angenäm överraskning över att få träffa Rehnhjelm här också. Hon kastade av sig regnkappan och sprang emot honom; han tog henne i famn, tryckte henne våldsamt emot sitt bröst, som om han skulle ha saknat henne ett år.

-- Du har varit länge borta, Agnes!

-- Länge? Vad menar du med det?

-- Jag har inte sett dig på en evighet, tycker jag. Du ser så frisk ut i dag; har du sovit gott?

-- Tycker du att jag ser friskare ut än vanligt?

-- Ja, det tycker jag; du är så röd och har inga gropar i kinderna! Skall du inte hälsa på Falander?

Denne stod lugn och åhörde samtalet, men hans ansikte var vitt som gips, och han tycktes överlägga.

-- Kors, vad du ser medtagen ut, sade Agnes och gjorde en entre-chat på golvet med en kattunges mjuka rörelser efter att ha smugit sig ur Rehnhjelms famn.

Falander svarade ej. Agnes betraktade honom nogare och tycktes i ett ögonblick se hans tankar; hennes ansikte förvandlades som en vattenyta, då kåren kommer, men blott en sekund; i nästa var hon lugn igen och deciderad att möta vad som helst, sedan hon med en blick undersökt Rehnhjelm och förstått situationen.

-- Kan man få veta vad det är för viktiga angelägenheter, som kallat oss hit så tidigt? sade hon muntert och slog Falander på axeln.

-- Jo, började han, fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till, men kastade i samma ögonblick med huvudet, som om han ville låta tankarna växla spår -- det är min födelsedag i dag och jag ville bjuda er på frukost!

Agnes, som kände sig liksom den vilken sett tåget komma rusande mot sig, men undgått det, utbrast i ett klingande skratt och omfamnade Falander.

-- Men, som jag icke beställt förrän klockan elva, så få vi dröja här så länge. Var så god och sitt!

Det blev tyst, ohyggligt tyst.

-- Det går en ängel genom rummet, sade Agnes.

-- Det var du, sade Rehnhjelm och kysste vördnadsfullt och innerligt hennes hand.

Falander såg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men håller på att kravla sig upp igen.

-- Jag såg en spindel i morse, sade Rehnhjelm. Det betyder lycka!

-- Araignée matin: chagrin, sade Falander; du kan inte det där.

-- Vad betyder det? frågade Agnes.

-- Morgonspindel, sorgespindel.

-- Hm!

Det blev åter igen tyst, och regnets ryckvisa pisk på fönsterna ersatte samtalet.

-- Jag läste en sådan uppskakande bok i natt, tog Falander upp, så att jag inte sov just någonting.

-- Vad var det för en bok? frågade Rehnhjelm, utan vidare intresse för saken, ty han kände sig fortfarande orolig.

-- Den hette Pierre Clément och handlade om den där vanliga kvinnohistorien, men den var framställd på ett sådant levande sätt att den gjorde ett mycket livligt intryck.

-- Vad är den vanliga kvinnohistorien för en, om jag får lov att fråga? sade Agnes.

-- Otrohet och falskhet, förstås!

-- Nå, den Pierre Clément? sade Agnes.

-- Han blev bedragen, naturligtvis. Han var en ung målare, som älskade en annans älskarinna ...

-- Nu minns jag att jag läst den romanen, sade Agnes, och jag tyckte mycket om den. Förlovade hon sig inte sedan med en, som hon verkligen älskade? Jo, så var det, och under tiden bibehöll hon sin gamla förbindelse. Därmed ville författaren visa, att kvinnan kan älska på två sätt, men mannen bara på ett. Det var mycket riktigt. Inte sant?

-- Jo! Men så kom en dag, då hennes trolovade skulle lämna en tavla till pristävlan -- kort och gott -- hon skänkte sig åt prefekten och Pierre Clément blev lycklig -- och fick gifta sig.

-- Och därmed ville författaren säga, att kvinnan kan uppoffra allt för den hon älskar, under det mannen ...

-- Det var det skändligaste jag hört! bröt Falander ut.

Han steg upp och gick till sin chiffonier. Han öppnade våldsamt klaffen och tog fram ett svart skrin.

-- Se där, sade han och lämnade Agnes skrinet; gå hem och befria världen från ett avskum!

-- Vad är det här? sade Agnes skrattande i det hon öppnade skrinet och framtog en sexpipig revolver. -- Nej, se en sådan vacker unge; hade du inte den där i Carl Moor? Jo, det hade du! Jag tror den är laddad!

Hon höjde revolvern, siktade mot sotluckan och tryckte av.

-- Stoppa nu in den där! sade hon; det är inte leksaker, mina vänner!

Rehnhjelm hade suttit mållös. Han förstod alltsammans, men han kunde icke få fram ett ord, och han stod så under flickans förtrollning att han icke en gång kunde leta fram några ovänliga känslor mot henne. Han visste visserligen, att en kniv gått igenom hans hjärta, men smärtan hade ännu icke haft tid att infinna sig.

Falander var dekontenanserad av så mycken fräckhet och behövde en stund att hämta sig, sedan hela hans moraliska avrättningsscen misslyckats och hans teaterkupp upplöst sig på ett för honom mindre gynnsamt sätt.

-- Ska vi inte gå nu? sade Agnes och började ordna sitt hår framför spegeln.

Falander öppnade dörren.

-- Gå! sade han, och tag min förbannelse med dig; du har förstört en hederlig mans själafrid.

-- Vad är det du pratar om? Stäng dörren, det är ingen värme här inne.

-- Jaså, vi måste tala tydligare. Var var du i går kväll?

-- Det vet Hjalmar och det rör inte dig!

-- Du var inte hos din tant; du var ute och superade med direktörn!

-- Det var osanning!

-- Jag såg dig klockan nio på stadskällarn!

-- Det ljuger du! Jag var hemma vid den tiden; det kan du fråga tants flicka, som följde mig hem!

-- Dylikt hade jag aldrig väntat!

-- Kan vi inte sluta det här samtalet, så att vi få komma i väg någon gång! Du ska inte läsa sådana där dumma böcker om nätterna, så att du är kollrig om dagarna. Tag på er nu!

Rehnhjelm måste ta sig om huvudet för att känna efter om det satt kvar på sin rätta plats, ty allting befann sig upp- och nedvänt för honom. När han fått klart för sig, att allt var rätt, sökte han en redig tanke, som kunde skänka ljus åt frågan, men han fann ingen.

-- Var var du den sjätte juli? frågade Falander, med en domares förkrossande min.

-- Sådana dumma frågor du kommer med; hur kan jag minnas det som hände för tre månader sen?

-- Jo, du var hos mig, då du sagt åt Hjalmar att du var hos din tant.

-- Hör inte på honom, sade Agnes och gick smeksamt fram mot Rehnhjelm; han pratar så mycket dumheter.

I nästa ögonblick hade Rehnhjelm fattat henne vid halsen och kastade henne nu baklänges i kakelugnsvrån, där hon blev liggande tyst och orörlig på en vedtrave.

Därpå tog han på sig hatten, men Falander måste hjälpa honom med överrocken, ty han skakade i alla leder.

-- Kom, så gå vi, sade han, spottade på kakelugnsstenarna och gick ut.

Falander dröjde ett ögonblick, undersökte Agnes' pulsar och var strax efter Rehnhjelm, som han upphann i nedre förstugan.

-- Jag beundrar dig, sade Falander till Rehnhjelm; saken stod verkligen över och utom resonemanget.

-- Jag ber dig låta den göra det fortfarande; vi ha inte många timmar att njuta av varandras sällskap; jag rymmer hem med nästa tåg, för att arbeta och glömma! Låt oss nu gå till källaren och bedöva oss, som du kallar det!

De ankommo till källaren och togo ett enskilt rum, men anhöllo att slippa »smårummen».

Snart sutto de vid ett väldukat bord.

-- Är jag gråhårig? frågade Rehnhjelm, och tog sig på håret, som var alldeles fuktigt och låg tätt efter huvudskålen.

-- Nej, min vän, det blir man inte så snart; jag är det inte jag en gång.

-- Slog hon sig?

-- Nej!

-- Det var i det här rummet -- första gången!

Han steg upp från bordet, gick några steg, vacklade och föll på knä vid soffan, där han lade sitt huvud och brast i en sådan gråt, som ett barn, när det gråter i sin moders knä.

Falander satte sig bredvid honom, tog hans huvud emellan sina händer. Rehnhjelm kände något hett liksom en eldgnista falla på sin hals.

-- Var är filosofien, min vän? Tag hit den! Jag drunknar! Halmstrån! Hitåt!

-- Stackars, stackars gosse!

-- Jag måste se henne! Jag måste be henne om förlåtelse! Jag älskar henne! Ändå! Ändå! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och vara så olycklig som jag är!

* * * * *

Klockan 3 på eftermiddagen avreste Rehnhjelm med tåget till Stockholm. Falander slog själv igen kupédörren efter honom och lade på haken.

TJUGUANDRA KAPITLET. Bistra tider.

Hösten hade medfört stora förändringar även för Sellén. Hans höge beskyddare hade avlidit, och nu skulle alla minnen efter denne skrapas ut; till och med minnet av hans goda gärningar skulle icke få överleva honom. Att stipendiet drogs in föll av sig själv, helst Sellén icke var den som gick och begärde något; för övrigt ansåg han sig numera icke behöva något stöd, sedan han en gång fått ett sådant gott handtag och han såg många yngre, som bättre voro i behov. Men han skulle finna att det icke blott var solen som slocknat, alla småplaneterna ledo också av total förmörkelse. Ehuru han under en sommar av stränga studier förkovrat sin talang, förklarade prefekten att han försämrats och att hans framgång på våren var en lyckträff; professorn i landskapsmålning sade, som en vän, åt honom, att han aldrig skulle bli något, och den akademiske recensenten passade på att få upprättelse och vidhöll sin förra mening. Dessutom inträdde en förändring i smaken hos den tavelköpande, det vill säga, den smakbestämmande, okunniga, rika hopen; landskapen skulle vara porträtt av sommarnöjen, om de skulle kunna säljas, vilket dock var svårt, ty det var egentligen den gråtmilda genren eller det halvnakna kabinettsstycket som gick. Det var således svåra tider för Sellén och han for mycket illa, ty han kunde icke förmå sig måla mot sin bättre känsla.

Nu hade han emellertid hyrt sig en utrymd fotografisk ateljé långt upp på Regeringsgatan. Lägenheten bestod av själva ateljén, med uppruttnat golv, gistet tak, vilket dock nu på vintern upphjälptes av snön som låg på -- samt f. d. laborationsrummet, vilket luktade collodium så att det icke kunde begagnas till annat än kol- eller vedbod, när omständigheterna medgåvo ett sådant slags begagnande. Möblemanget bestod av en trädgårdssoffa av hassel, med uppstående spikar och så kort att den, då den begagnades som säng, vilket alltid inträffade då ägaren (låntagaren) var hemma om nätterna, icke räckte honom längre än till knävecken. Sängkläderna utgjordes av en halv pläd, den andra hälften var pantsatt, och en portfölj, svällande av studier. In i kolboden satt en vattenledningskran med avlopp -- det var toaletten.

En kall eftermiddag, strax före jul, stod Sellén och målade, för tredje gången, en ny tavla på en gammal duk. Han hade nyss stigit upp från sin hårda bädd; någon städerska hade icke kommit och eldat, dels därför att han icke hade någon städerska, dels därför att han icke hade något att elda med; av samma orsaker hade icke heller någon städerska kommit och borstat eller burit in kaffe. Men där stod han lika glad och visslade och lade upp sina färger till en briljant solnedgång på Gaustafjäll, då det knackade fyra dubbla slag på dörren. Sellén öppnade utan tvekan, och in trädde Olle Montanus mycket enkelt och lätt klädd, utan överrock.

-- God morgon, Olle! Hur står det till? Har du sovit gott?

-- Jag tackar som frågar!

-- Hur är det med den metalliska kassan ute i stan?

-- Å, det är dåligt!

-- Och sedelstocken?

-- Det är så lite sedlar i rörelsen.

-- Jaså, de vill inte släppa ut mera! Nå, men valutorna?

-- Finns inga!

-- Tror du att det blir sträng vinter?

-- Jag såg mycket sidensvansar ute vid Bälsta i morse -- och det betyder kall vinter!

-- Du har varit ute på morgonpromenad?

-- Jag har gått hela natten, sedan jag kom från Röda Rummet klockan 12 i natt!

-- Jaså, du var där i går afton.

-- Ja, och jag gjorde två nya bekantskaper: doktor Borg och notarien Levin!

-- Jaså, de där gökarna! Jag känner dem! Nå, varför bad du inte att få kinesa?