Part 15

-- Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi ...

Fruntimren hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter sig.

-- Fy fan vad det luktar Eau de Cologne! Alldeles som efter pyschor! sade snickarn. En pris, skomakare!

Han torkade sig med sitt blåa förkläde i pannan och tog åter till hyveln under det sällskapet gjorde sina betraktelser.

Ygberg, som slumrat under hela tiden, vaknade nu och gjorde sig i ordning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstret hördes ännu en gång fru Homans röst:

-- Vad menade hon med flaggskeppare? Din far är ju kapten?

-- Han kallas så! För övrigt är skeppare och kapten detsamma! Det vet du ju! Tycker du inte att det var ett oförskämt pack det där. Dit går jag aldrig mer! Men det blir en bra rapport, det blir det! Kör till Hasselbacken!

SJUTTONDE KAPITLET. Natura ...

Falander satt en eftermiddag hemma och läste i en roll, då en lätt knackning, två dubbelslag, hördes på dörren. Han sprang upp och kastade på sig en rock och öppnade.

-- Agnes! Det var rart främmande!

-- Ja, jag måste gå och hälsa på dig; det är så förbannat tråkigt!

-- Så du svär!

-- Låt mig svära; det är så skönt!

-- Hm! hm!

-- Ge mig en cigarr; jag har inte rökt på sex veckor! Den här uppfostran gör mig galen!

-- Är han så sträng då?

-- Han är förbannad!

-- Å, fy Agnes, så du säger.

-- Inte får jag röka, inte svära, inte dricka punsch, inte vara borta om kvällarna! Men låt mig bli gift bara! Då!!

-- Är det hans fulla allvar?

-- Hans fullkomliga! Se på den här näsduken!

-- A. R. med krona; nio kulor?

-- Vi ha samma initialer och jag har fått låna hans plåt! Är det inte fint?

-- Jo, det är fint. Jaså, det har gått så långt!

Ängeln i blåa klänningen kastade sig självsvåldigt upp i soffan och blossade på cigarren. Falander betraktade hennes kropp med blickar, som om han gjorde ett överslag i en kostnad, därpå sade han:

-- Dricker du ett glas punsch?

-- Ja, gärna!

-- Nå, du älskar din trolovade?

-- Han är inte av den sortens karlar, som man kan älska riktigt. Ja, det vet jag för resten inte. Älska? Hm! Vad är det egentligen?

-- Ja, vad är det?

-- Å! Det vet du nog! -- Han är mycket aktningsvärd, rysligt till och med, men, men, men.

-- Nåå?

-- Han är så ordentlig!

Hon såg på Falander med ett leende sådant att den frånvarande fästmannen skulle ha varit räddad, om han sett det.

-- Han är inte artig mot dig? frågade Falander med en nyfiken och orolig ton.

Hon drack ur sitt punschglas, gjorde en konstpaus, skakade på huvudet och sade med en teatersuck:

-- Nehej!

Falander syntes nöjd med svaret och blev synbarligen lättare om hjärtat. Därpå fortsatte han sin inkvisition.

-- Det kan dröja länge innan du blir gift! Han har inte fått någon roll ännu.

-- Nej, jag vet det.

-- Det blir tråkigt för dig?

-- Man får lugna sig!

Här måste användas tortyr, tänkte Falander.

-- Nå, du vet att Jenny är min älskarinna nu för tiden.

-- Det där gamla, fula stycket!

Det drog en hel skara av vita norrskensflammor över hennes ansikte och alla muskler sattes i rörelse som om de varit under inflytande av en galvanisk stapel.

-- Hon är inte så gammal, sade Falander kallblodigt. Har du hört att kyparn på stadskällaren skall debutera som Don Diego i nya pjäsen och att Rehnhjelm skall spela hans betjänt. Kyparen kommer nog att lyckas, ty den rollen spelar sig själv, men den stackars Rehnhjelm kommer att bli krossad av skammen.

-- Gud i himmelen, vad säger du!

-- Så är det!

-- Det kommer inte att ske!

-- Vem kan hindra det?

Hon sprang upp från soffan, tömde ett glas, föll i en häftig gråt och bröt ut:

-- O, vad världen är bitter, bitter! Det är som om en ond makt satt och lurade ut alla våra önskningar för att kunna mota dem, spionerade ut våra förhoppningar för att kunna krossa dem, gissade våra tankar för att kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt ont, borde man göra det för att narra den där makten!

-- Mycket sant, min vän! Därför skall man alltid utgå ifrån att det skall gå illa! Men det är inte det sorgligaste! Hör på, skall jag ge dig tröst! Du vet, att varje lycka som händer dig alltid sker på en annans bekostnad; om du får en roll, så blir en annan utan, och då vrider den sig som en trampad mask, och du har ofrivilligt gjort ont; därför är själva lyckan förgiftad. Din tröst i olyckan skall vara, att du med varje motgång, du röner, gjort en -- låt vara ofrivillig -- god gärning, och våra goda gärningar äro de enda rena njutningar vi äga.

-- Jag vill inte göra några goda gärningar, jag vill inte ha några rena njutningar, jag är lika berättigad som andra att lyckas och jag -- skall -- lyckas!

-- Till vad pris som helst?

-- Till vad pris som helst måste jag upphöra att spela kammarjungfru åt din älskarinna!

-- Ah, du är svartsjuk! -- Lär dig att misslyckas med smak, min vän, det är större -- och mycket intressantare.

-- Säg mig en sak? Älskar hon dig?

-- Jag fruktar, att hon fäst sig alltför allvarligt vid mig!

-- Och du?

-- Jag? Jag kommer aldrig att älska någon annan än dig, Agnes.

Han fattade hennes hand.

Hon sprang upp ur soffan så att strumpan syntes.

-- Tror du att det finnes något som kallas kärlek? frågade hon och riktade sina stora pupiller på honom.

-- Jag tror att det finnes flera slags kärlek.

Hon gjorde ett slag över golvet och stannade vid dörren.

-- Älskar du mig helt, odelat? frågade hon med handen på dörrlåset.

Han tänkte i två sekunder och svarade:

-- Din själ är ond och jag älskar icke det onda!

-- Jag bryr mig inte om själen! Älskar du mig? Mig?

-- Ja! Så högt ...

-- Varför skickade du Rehnhjelm på mig?

-- Därför att jag ville känna huru det var att icke äga dig!

-- Du ljög således, när du sade att du ledsnat på mig!

-- Ja, det gjorde jag!

-- O, du djävul!

Hon hade tagit in dörrnyckeln utifrån, och han hade fällt ner spånjalusierna!

ADERTONDE KAPITLET. Nihilism.

Då Falk en mycket regnig afton i september vandrade hem och kom in på Grev-Magnigatan, såg han, till sin förvåning, att det lyste i hans fönster. När han kommit närmare, så att han nedifrån kunde kasta en blick in i rummet, såg han uppe i taket en skugga som liknade någon som han sett förr, men icke kunde erinra sig. Det var en bedrövlig skepnad, vilken tog sig ännu sorgligare ut på nära håll. Då Falk trädde in i rummet, satt Struve vid hans skrivbord, med huvudet lutat i händerna. Hans kläder voro våta av regnet och hängde ned mot golvet, där vattenrännilar bildat sig och vilka sökte sitt avlopp genom golvspringorna; hans hår hängde i stripor ner från huvudet och hans eljest så styva engelska polisonger, hängde som droppstenar ner mot hans våta rock. Bredvid honom på golvet stod hans svarta hatt, som böjt knä av sin egen tyngd och tycktes sörja sin förlorade ungdom, ty den bar ett lågt sorgflor.

-- God afton, sade Falk; det var ståtligt främmande.

-- Håna mig inte, bad Struve.

-- Varför skulle jag inte det? Jag vet ingen orsak varför inte.

-- Jaså, du har också blivit förstörd!

-- Jo, det kan du lita på, så att snart blir jag också konservativ! Du har sorg, ser jag; jag hoppas jag får gratulera.

-- Jag har förlorat en liten.

-- Nå, då får jag gratulera den! -- Säg mig, vad vill du mig egentligen? Du vet att jag föraktar dig; det gör du väl själv också, förmodar jag? Inte sant?

-- Visserligen, men hör du, min vän, tycker du inte att livet är bittert nog utan att man skall i onödan behöva förbittra det för varandra? Om Gud eller Försynen roar sig med den saken, så skall väl icke människan också förnedra sig därhän!

-- Nå, det var en förnuftig tanke; den hedrar dig! Vill du inte ta min nattrock på dig, medan din bonjour torkar; du sitter bestämt och fryser.

-- Tack ska du ha, men jag måste gå snart.

-- Å, du kan stanna en stund med mig, så få vi tala till punkt en enda gång.

-- Jag talar så ogärna om mina olyckor.

-- Tala om dina brott då!

-- Jag har icke begått sådana!

-- Å, stora! Du har lagt din tunga hand på de förtryckta, du har trampat på de sårade, du har hånat de elända! Minns du sista strejken, då du ställde dig på ordningsmaktens sida!

-- På lagens, min bror!

-- Ha, lagen! Vem har skrivit lagen för den fattige, din dåre! Jo, den rike! Det vill säga herren för slaven!

-- Lagen har hela folket och det allmänna rättsmedvetandet skrivit -- den har Gud skrivit!

-- Spar på dina stora ord när du talar med mig! Vem skrev 1734 års lag? Herr Cronhielm! Vem var det som skrev sista lagen om prygelstraffet? Det var överste Sabelman -- det var hans motion -- och den drevs igenom av hans bekanta, som då utgjorde majoriteten! Överste Sabelman är icke folket, och hans bekanta äro icke allmänna rättsmedvetandet. Vem skrev lagen om bolagens rätt? Häradshövding Svindelgren! Vem skrev den nya riksdagsordningen? Assessor Vallonius! Vem införde lagen om »laga skydd», det vill säga lagen om den rikes skydd mot den fattiges rättmätiga anspråk? Grosshandlar Kryddgren! Håll mun på dig! Jag kan dina fraser! Vilka skrevo den nya successionsordningen? Lagbrytare! Vilka ha skrivit skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om privatbankernas sedelutgivningsrätt? Svindlare! Och detta påstår du att Gud har gjort? Stackars Gud!

-- Får jag ge dig ett råd, ett råd, för livet, som erfarenheten har givit mig. Om du vill förekomma den självförbränning, du som fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och ting; öva dig i att se världen i fågelperspektiv, och du skall se huru smått och betydelselöst allt förefaller; utgå ifrån, att det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjälkar, kålblad, traslappar, så blir du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig någon illusion mer, men du skall däremot erfara en hel mängd glädje, varje gång du ser ett vackert drag, en god gärning; anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt -- du behöver icke befara att bli hjärtlös för det.

-- Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på godhet eller ädelmod, älskar jag åter igen människorna, och överskattar dem och blir lurad på nytt!

-- Bliv egoist! Ge människorna fan!

-- Jag fruktar, jag inte kan det!

-- Sök dig en annan sysselsättning. Slå dig i hop med din bror; han tycks trivas här på jorden. Jag såg honom i går på kyrkostämman i Nikolai.

-- På kyrkostämman?

-- Han är kyrkoråd! Å, det är en karl med framtid. Pastor Primarius nickade åt honom! Han blir nog stadsfullmäktig snart, som alla tomtägare.

-- Hur går det med Triton nu för tiden?

-- Å, de hålla på med obligationer nu; där har din bror ingenting förlorat, om han också ingenting vunnit, nej, han har andra affärer.

-- Låt oss slippa tala om den mannen.

-- Men han är ändå din bror!

-- Är det någon förtjänst hos honom, att han är min bror? Men nu ha vi talat hit och dit; säg mig nu ditt ärende!

-- Ack, jag skall på begravning i morgon och jag har ingen frack.

-- Nå, det kan du få ...

-- Tack, min bror, du befriar mig från en stor förlägenhet. Det var den saken, men det finns en annan också, av ändå mera grannlaga natur ...

-- Varför väljer du mig, din fiende, till förtrogen i sådana grannlaga fall? Det förvånar mig!

-- Därför att du är en människa med hjärta ...

-- Lita inte på det nu längre! Nå, gå på ...

-- Du har blivit så nervös och olik dig, du som var så mild förut!

-- Det var ju det, jag sa! Säg ut nu!

-- Jag ville fråga, om du skulle vilja följa med till kyrkogården?

-- Hm! Jag? Varför ber du ingen av dina kamrater i Gråkappan?

-- Därför att det finnes omständigheter! Jag kan säga det åt dig! Jag är inte gift!

-- Inte gift? Du, altarets och sedernas försvarare, lossar du på de heliga banden?

-- Fattigdomen, omständigheterna! Men jag är lika lycklig ändå! Min hustru håller av mig och jag av henne, och det är alltihop! Det är en annan omständighet också! Barnet råkade av vissa skäl att bli odöpt; det var tre veckor då det dog, och därför får det icke präst vid graven, men det törs jag inte tala om för min hustru, för då skulle hon bli förtvivlad; därför har jag sagt åt henne att prästen möter ute på kyrkogården; så mycket att du vet det. Hon stannar naturligtvis hemma själv. Du kommer bara att träffa två personer; den ena heter Levi, han är yngre bror till direktören i Triton och sitter på bolagets kontor; det är en älskvärd ung man med ett ovanligt gott huvud och ändå bättre hjärta. Du ska inte skratta, jag ser nog att du tror jag lånat pengar av honom; det har jag också, förstås; men det är en man du skall komma att tycka om! Och så är det min gamle vän, doktor Borg, som skött barnet. Det är en fördomsfri man med mycket avancerade tänkesätt -- och den skall du nog komma att förstå dig på. Nå, nu kan jag väl räkna på dig; vi bli bara vi fyra i vagnen, och den lilla i kistan naturligtvis.

-- Ja, jag skall komma!

-- Men jag får be dig om en sak till. Ser du, min hustru har religiösa betänkligheter rörande den lillas salighet, efter som hon dog utan döpelse, och hon frågar alla människor om deras tanke för att få sinneslugn.

-- Nå, du kan väl augsburgiska bekännelsen?

-- Det är inte frågan om några bekännelser nu!

-- Men när du skriver i tidningen, är det alltid fråga om den officiella tron.

-- Tidningen ja, det är ju bolagets sak -- om bolaget vill upprätthålla kristendomen, så kan det ju få; när jag arbetar åt bolaget, så ... det är en sak för sig ... Du skall vara snäll och hålla med henne, om hon säger att hon tror barnet vara saligt!

-- Nå ja, för att göra en människa lycklig kan jag väl förneka tron, i synnerhet som den inte är min. Men du måste tala om var du bor också!

-- Vet du var Vita Bergen ligga?

-- Ja, det vet jag! Du bor kanske i det där spatlade trähuset på bergsknallen?

-- Hur känner du det?

-- Jag har varit där en gång.

-- Du kanske är bekant med den där socialisten Ygberg, som förstör folket för mig. Jag är vicevärd där åt Smithen och bor hyresfritt mot att jag driver in hyrorna; men när de inte kunna betala, så prata de ett slags dravel, som han lärt dem, »om arbete och kapital» och annat så'nt där, som har stått tryckt i skandaltidningar.

Falk blev tyst.

-- Känner du den där Ygberg?

-- Ja, det gör jag! Vill du prova fracken nu?

Sedan Struve satt fracken på sig, drog han sin våta bonjour ovanpå, knäppte den upp till hakan, tände en väl tuggad cigarrstump, som satt uppträdd på en stryksticka -- och gick.

Falk lyste honom utför trapporna.

-- Du har långt att gå, sade Falk för att göra avskedet något mera avrundat.

-- Ja, det ska Gud veta! Och ingen paraply har jag.

-- Och inte överrock! Vill du inte ta min vinterrock så länge?

-- Jo, tack, så mycket, men det är för beskedligt av dig!

-- Jag kan ju få igen den vid tillfälle!

Falk återvände in i rummet, hämtade överrocken och släppte den ner till Struve, som stod nere i farstun, och efter ett kort godnatt gick han in. Men luften föreföll honom så kvav, att han öppnade fönstret. Därute föll höstregnet så stritt och smällde mot takplåtarna och störtade ner på den smutsiga gatan. Från kasernen mitt emot hördes taptot rulla, under det korum sjöngs i logementen, genom hvilkas öppnade fönster lösryckta psalmstrofer trängde sig ut.

Falk kände sig ödslig och trött! Han hade väntat få leverera batalj med en representant för allt vad han ansåg fientligt, men fienden hade flytt och på samma gång delvis besegrat honom. Om han sökte göra sig reda för vad striden egentligen rörde, kunde han det icke, och vem som hade rätt kunde han icke heller få klart för sig. Och han började undra om icke hela saken, vilken han gjort till sin, de förtrycktas nämligen, blott var en overklighet. Ögonblicket därefter förebrådde han sig denna feghet, och den permanenta fanatism, som glödde ini honom, flammade åter upp; han fördömde sin svaghet, som oupphörligt narrade honom till medgivanden; nyss hade han haft fienden i sina händer och han hade icke allenast icke visat honom sin djupa avsky, utan även behandlat honom med välvilja och visat honom sympati; vad skulle denne få för tankar om honom hädanefter. Denna hans godsinthet var icke någon förtjänst, då den hindrade honom att fatta kraftiga beslut, den var blott en moralisk slapphet, som gjorde honom oförmögen till en strid, vilken han kände sig allt mindre vuxen. Han erfor livligt nödvändigheten av att släcka under pannorna, vilka icke längre skulle kunna motstå ett så högt tryck, då ingen ånga förbrukades, och han tänkte på Struves råd, och han tänkte så länge, att han slutligen befann sig i ett kaotiskt tillstånd, under vilket sanning och lögn, rätt och orätt dansade omkring i en behaglig endräkt, och hans hjärna, i vilken begreppen genom akademisk uppfostran legat skönt sorterade, skulle snart likna en blandad kortlek. Han lyckades märkvärdigt väl i att inarbeta sig i ett tillstånd av indifferentism, han övade sig i att söka vackra motiv för fiendens handlingar, och han gav sig efter hand själv orätt, kände sig försonligt stämd mot världsordningen, kom slutligen upp till den höga synpunkten och fann att det i själva verket var ganska betydelselöst om det hela över huvud var svart eller vitt; och om det var svart, så fanns ju ingen säkerhet för att det icke skulle så vara, och då anstod det icke honom att önska det annorlunda. Han fann detta själstillstånd behagligt, ty det medförde en känsla av lugn, som han icke erfarit på de många år, han gått i oro för mänskligheten. Han njöt av detta lugn, i förening med en pipa stark tobak, tills städerskan kom in för att bädda och på samma gång överlämna ett brev, som brevbäraren nyss stuckit in. Brevet var undertecknat Olle Montanus och var mycket långt samt tycktes delvis göra ett livligt intryck på Falk. Det hade för övrigt följande lydelse:

Käre Broder!

Ehuru Lundell och jag nu avslutat våra arbeten och snart inträffa i Stockholm, har jag dock ett behov att uppteckna mina intryck av de förflutna dagarna härstädes, emedan de varit av stor betydelse för mig och min andliga utveckling, ty jag har kommit till ett resultat; och står nu förvånad som en nykläckt kyckling, tittande på världen med nyöppnade ögon och sparkande på äggskalen, som så länge hållit undan ljuset. Detta resultat är visserligen icke nytt; Platon hade redan sagt det innan kristendomen kom: verkligheten, världen den synliga är blott ett sken, en skuggbild av idéerna; det vill säga verkligheten är något lågt, betydelselöst, sekundärt, tillfälligt. Ja väl! Men jag vill förfara syntetiskt och börja med det enskilda för att därifrån leta mig fram till det allmänna.

För det första vill jag tala om mitt arbete, som blev föremål för riksdagens och regeringens gemensamma omsorger. Vid altaret i Träskåla kyrka stodo tvenne figurer av trä; den ena var sönderslagen, men den andra var hel. Den hela höll ett kors i handen och var en kvinnofigur; av den sönderslagna figuren funnos två säckar med spillror förvarade inne i sakristian. En lärd fornforskare hade undersökt båda säckarnas innehåll för att kunna bestämma den sönderslagna figurens utseende, men han hade endast kommit till gissningar. Han gick dock grundligt till väga; han tog ett prov av den vita färg varmed figuren varit grundad och inskickade den till farmaceutiska institutet och fick sålunda bekräftat att den höll bly och icke zink, alltså var figuren äldre än 1844, emedan zinkvitt först kom i bruk det året. (Vad skall man säga om ett sådant slutsätt, då ju figuren kunnat vara ommålad.) Därpå inskickade han ett prov av virket till snickareämbetet i Stockholm, och han erhöll det svaret, att det var björk. Figuren var alltså av björk, förfärdigad före 1844. Men det var icke dit han ville komma, utan han hade anledningar (!), det vill säga, han önskade för sin heders skull, att bilderna skulle vara från 1500-talet, och han skulle helst velat, att de varit gjorda av den store (naturligtvis store, eftersom hans namn varit så väl inskuret i ek, att det bevarat sig ända till våra dagar) Burchard von Schiedenhanne, som skurit korstolarna i Västerås' domkyrka. De lärda undersökningarna bedrevos vidare. Han hade stulit en smula gips från figurerna i Västerås, och detta inskickades nu med gipsprovet från Träskåla sakristia till Ekole pollyteknik (jag kan inte stava't) i Paris. Svaret var krossande för belackarna: analyserna utvisade att gipserna hade lika sammansättning, 77 ekvivalenter kalk och 23 svavelsyra, och alltså (!) voro figurerna från samma epok. Figurerna voro sålunda bestämda i anseende till åldern; den hela blev avritad och »inskickad» (de ha en förfärlig passion de där lärda att »skicka in» allting) till antikvitetsakademien; återstod att bestämma och rekonstruera den sönderslagna. I två år skickades de båda säckarna mellan Uppsala och Lund; de båda professorerna råkade den gången lyckligtvis vara av skilda meningar, varav strid uppstod; professorn i Lund, som just blev rektor, skrev en avhandling om figuren till sitt rektorsprogram och krossade professorn i Uppsala, som i stället fick svara med en broschyr. Lyckligtvis uppträdde i samma stund en professor vid konstakademien i Stockholm med en alldeles ny åsikt, och därigenom inträffade, som alltid, att Herodes och Pilatus »jämkade» på sina meningar och störtade sig över och söndersleto Stockholmarn med hela ettern hos småstadsbor. »Jämkningen» blev den, och därvid stannade man: att den sönderslagna figuren föreställt Otron, emedan ju den hela figuren måste föreställa Tron, som symboliserades av korset. Gissningen (den Lundensiska) att den sönderslagna föreställt Hoppet, emedan man funnit ett ankarklo i ena säcken, förkastades, emedan man måste (!) förutsätta tillvaron av en tredje figur, Kärleken, av vilken ej fanns spår och icke plats heller, varförutom visades (med exempel ur Historiska Museets rika samling av pilspetsar) att ankarkloet icke var ett sådant, utan en pilspets, hörande till de vapen, varmed Otron symboliseras, se Ebr. Br. 7 k. 12 v., där det talas om otrons blinda skott, jämfört med Jesaias 29 k. 3 v., där otrons pilar nämnas flerestädes. Formen på pilspetsen, vilken fullkomligt liknar dem från riksföreståndaren Stures tid, avlägsnade det sista tvivlet om figurens ålder.

Mitt göra var nu att efter professorernas idé tillverka en bild av Otron såsom pendant till Tron. Programmet var givet, och ingen tvekan fanns. Jag sökte en manlig modell, ty det måste vara en man; jag fick söka länge, men jag fann honom, ja jag tror att jag fann Otron själv i egen person -- och jag lyckades -- briljant! Där står skådespelaren Falander nu till vänster om altaret, med en mexikansk pilbåge lånad från skådespelet Ferdinand Cortez och en rövarkappa från Fra Diavolo; men folket säger att det är Otron som sträcker vapen för Tron, och kontraktsprosten, som höll invigningspredikan, talade om de härliga gåvor, som Gud ibland kunde giva människan och särskilt nu mig, och greven, som vi åto invigningsmiddag hos, förklarade att jag gjort ett mästerverk, som gott kunde jämföras med antikens (som han sett i Italien), och en student, som var på kondition hos greven, grep tillfället att få trycka vers och utdela, vari han utvecklade begreppet det sublimt sköna och gjorde en historik över djävulsmyten.