Part 14

En eftermiddag i augusti sitter Falk i Mosebacke trädgård igen, ensam nu liksom han varit hela sommaren; och han gör ett överslag över sina erfarenheter under detta fjärdedels år, som gått sedan han var här sist, så uppfylld av förhoppningar, så modig och så stark. Han känner sig gammal, trött, likgiltig; han har sett in i alla dessa husmassor, som stå där nere; och det såg alltid ut på ett annat sätt än han trodde. Han har varit ute i världen och skådat människorna under mångahanda förhållanden, så som endast en fattigläkare eller en tidningsreferent får se dem, dock med den skillnad att referenten får se dem som de visa sig, under det läkaren vanligen får se dem sådana de äro; han hade haft tillfälle att skåda människan såsom samhällsdjur under alla möjliga former. Han hade bevistat riksdagen, kyrkostämmor, bolagsstämmor, sammankomster för välgörande ändamål, polisrannsakningar, fester, begravningar, folkmöten; överallt stora ord, och många ord, ord som aldrig brukas i dagligt tal, något slags särskilda ord, som icke äro uttryck för någon tanke, åtminstone icke för den som skulle uttalas. Han hade därigenom fått en ensidig uppfattning av människan och kunde aldrig se henne utan som det lögnaktiga samhällsdjuret, vilket måste så vara, efter som civilisationen förbjuder öppet krig; hans brist på umgänge gjorde att han glömde bort att det fanns ett annat djur, som mellan skål och vägg är rätt älskvärt om det icke retas, och som gärna visar sig med alla sina fel och svagheter så snart inga vittnen äro närvarande. Detta hade han glömt och därför var han mycket bitter. Men det var en annan omständighet, som var ledsammare: han hade förlorat aktningen för sig själv! Och detta utan att han begått en enda handling, för vilken han behövde blygas! Men andra hade berövat honom den, och det går mycket lätt för sig. Överallt och var helst han uppträtt, hade man visat honom missaktning, och hur skulle han, som från barndomen blivit berövad självkänslan, kunna akta den, som alla andra missaktade! Men vad som gjorde honom riktigt olycklig var, att se huru de konservatives referenter, det vill säga de som försvarade, eller åtminstone lämnade oantastat, allt vrångt, huru de blevo behandlade med rätt mycken hövlighet. Det var således icke så mycket mot yrket som tidningsskrivare utan som de eländas målsman han åtnjöt allmänt förakt! Stundom hade han varit ett rov för grymma tvivel! Han hade till exempel vid redogörelsen för Tritons bolagsstämma begagnat ordet svindel. Härpå hade Gråkappan svarat i en lång artikel och så klart bevisat att bolaget var ett national-patriotiskt filantropiskt företag, att han själv nära på trodde att han haft orätt, och han gick länge med samvetskval över att han så lättsinnigt handskats med människors rykte. Han befann sig emellertid nu i ett tillstånd svävande mellan fanatism och absolut indifferentism, det berodde endast på nästa impuls vad riktning det skulle ta.

Livet hade denna sommar varit honom så surt, att han med skadeglädje hälsat varje regndag, och han kände ett relativt behag nu, då han såg huru ett och annat vissnat blad rasslade fram över sandgångarna. Han satt och anställde till sin tröst sataniskt muntra betraktelser över sin tillvaro och dess ändamål, då han kände en mager, knotig hand läggas på sin axel och en annan gripa om hans arm, som om det vore döden, som ville taga honom på orden och föra honom ut i dansen. Han såg upp och blev förskräckt: där stod Ygberg, blek som ett lik, tärd i ansiktet och med ögonen så urvattnade i färgen som endast hungern kan åstadkomma.

-- Se god dag, Falk, viskade han med knappt hörbar stämma och skallrade i hela kroppen.

-- God dag, bror Ygberg, svarade Falk och kände sig vid riktigt gott humör. Sitt ner och drick en kopp kaffe, för tusan! Hur står det till med dig? Du ser ut som du skulle legat under isen.

-- Å, jag har varit så sjuk! så sjuk!

-- Du har haft en trevlig sommar du, som jag!

-- Har den varit så svår för dig också? frågade Ygberg, under det ett svagt hopp att så skulle ha varit förhållandet, upplyste hans gulgröna ansikte.

-- Jag bara vill säga: Gud ske lov, att den förbannade sommaren är över! För mig skall det få vara vinter hela året! Det är inte nog med att man skall lida själv, man skall också behöva se på hur andra glädja sig! Jag har inte varit med min fot utom tullarna! Har du?

-- Jag har inte sett en gran sedan Lundell lämnade Lill-Jans i juni månad! Men varför skall man behöva se på granar, precis! Inte är det så nödvändigt! Och inte är det något märkvärdigt heller! Men det är det, att man inte kan få det, som känns så bittert!

-- Ja, det bry vi oss inte om nu; det mulnar där borta i öster, så att i morgon få vi regn, och när solen syns igen så är det höst. Skål!

Ygberg såg på punschen som om han trodde det var gift, men han drack ändå.

-- Nå, tog Falk upp, det var du som skrev den där sköna berättelsen om skyddsängeln eller sjöförsäkringsbolaget Triton åt Smithen. Var det inte mot din övertygelse?

-- Övertygelse? Jag har ingen övertygelse!

-- Har du inte?

-- Nej! Det är bara dumma människor som ha sådant!

-- Är du omoralisk, Ygberg?

-- Nej! Ser du, om en dum människa får en tanke, antingen av sig själv eller av någon annan, så upphöjer han den till sin övertygelse och håller på den och kör med den, icke därför att det är en övertygelse, utan att det är _hans_ övertygelse! Vad bolaget i fråga angår, så tror jag att det är svindel! Det skadar nog många människor, aktieägarna, men så gör det andra människor, direktionen och tjänstemännen, dess mer glädje, och då har det ändå gjort mycket gott!

-- Har du då förlorat alla begrepp om heder, min vän?

-- Man måste offra allt för sin plikt!

-- Ja, det erkänner jag!

-- Det är människans första och största plikt att leva -- att leva till vad pris som helst! Den gudomliga lagen fordrar det, den mänskliga lagen fordrar det.

-- Men hedern får man icke offra.

-- Båda nämnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt -- de fordra av den fattige, att han offrar den så kallade hedern! Detta är grymt, men det rår icke den fattige för!

-- Du har icke några glada åsikter om livet!

-- Varifrån skulle jag ha fått dem?

-- Ja, det är sant!

-- Men för att komma till något annat, så har jag fått brev från Rehnhjelm. Jag skall läsa några bitar för dig, om du har lust!

-- Han har ju gått in till teatern, har jag hört!

-- Ja, och där tycks han inte ha glada dagar.

Ygberg tog upp ett brev ur sin bröstficka, stoppade en sockerbit i munnen och läste.

»Om det finnes ett helvete i livet efter detta, vilket är ganska tvivelaktigt ...»

-- Han har blivit fritänkare, pojken!

»Så kan det icke bliva värre än det jag har nu. Jag har varit engagerad två månader och jag tycker att det har varit två år! En djävul, för detta vagnmakaregesäll, numera teaterdirektör, har tagit mitt öde i sina händer och han far fram med det så, att jag tänkt rymma tre gånger om dagen; men försiktigtvis äro kontraktets straffbestämmelser så svåra, att jag skulle förstöra mina föräldrars namn, vilket i händelse av rättegång skulle komma i dagen, att jag föredrager att stanna. Tänk dig, jag har uppträtt varenda kväll som statist och ännu icke fått säga ett ord. Tjugu kvällar å rad har jag fått stryka umbra i ansiktet och gå fram i en zigenarkostym, av vilken icke ett plagg passar mig: trikoterna äro för långa, skorna för stora, jackan för kort. En underdjävul, som kallas kulissufflör, ser noga efter, att jag icke får byta ut dessa plagg mot dem som passa, och var gång jag försöker krypa bakom folkhopen, som består av fabrikörens-direktörens snusmalare, så öppna de leden och knuffa fram mig till avantscenen, och tittar jag då åt kulissen, så får jag se underdjävulen stå och skratta, och tittar jag åt salongen, ser jag den onde själv sitta i oxögat och skratta. Han tyckes ha engagerat mig för sitt eget nöjes skull, och icke för att jag skulle göra teatern något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmärksamhet på att jag behövde öva mig i talroller någon gång, om jag skulle bli skådespelare. Då blev han otidig och förklarade att man skulle krypa först innan man kunde gå! Jag svarade honom att jag kunde gå! Det sade han vara lögn, och frågade om jag trodde att skådespelarkonsten, den skönaste och svåraste av alla konster, icke fordrade någon skola? Då jag svarade honom, att det just var min mening, och att jag därför väntade otåligt att få börja den där skolan, sa han att jag var en obildad hund och att han skulle sparka mig! Då jag invände mot detta, frågade han ytterligare om jag trodde att hans teater var ett räddningsinstitut för ynglingar med dåliga affärer, och jag svarade ett öppet, obetingat, glatt: ja! Då förklarade han, att han skulle döda mig, och det håller han på med nu! Jag känner huru min själ brinner ner som ett talgljus i korsdrag, och jag är snart övertygad om att »det onda segra skall till slut, fast det i moln sig döljer», eller hur det står i katekesen. Men det värsta av allt är, att jag förlorar aktningen för denna konst, som har varit min ungdoms kärlek och dröm. Hur är det möjligt annat än att jag skall börja underskatta värdet av denna konst, då jag ser personer som komma hit utan uppfostran, utan bildning, från kroppsarbeten och yrken, från gatan, drivna endast av fåfänga och lättja, utan entusiasm och förstånd, och att se huru de efter ett par månader spela karaktärsroller, historiska roller, skapligt bra, utan att de ha någon gnista aning om den tid, i vilken de röra sig, eller ett spår av insikt om den betydelse, personen de föreställa, ägde i verkligheten.

Det är ett långsamt lönnmord man övar på mig och jag blir bland denna pöbel (några ledamöter av kåren hava varit i kollision med paragrafer i strafflagen), som förtrycker mig, vad jag aldrig varit -- aristokrat, ty, så svårt kan aldrig de bildades förtryck kännas av de obildade.

Men det finns dock en ljuspunkt i detta mörker: jag älskar. En flicka av renaste guld mitt ibland detta slagg. Naturligtvis är hon också trampad och undergår samma långsamma avrättning som jag, sedan hon med stolthet och förakt avslagit regissörens skamliga anbud. Hon är den enda kvinnan med levande ande bland alla de djur, som kräla här i smutsen, och hon älskar mig med hela sin själ och hon är nu i hemlighet min trolovade. -- O, jag väntar blott den dag då jag har lyckats och då jag kan bjuda henne min hand, men när? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans, men så kommer det bedrägliga hoppet och narrar en att fortsätta eländet! Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges, då hon tvingas att gå fram i oanständiga kostymer, det är mer än man kan uthärda! Men jag lämnar detta sorgliga kapitel så länge.

Från Olle kan jag hälsa och från Lundell också! Olle har blivit så förändrad. Han har kommit in på ett nytt slags filosofi, som river ner allting, och vänder upp och ner på alla saker, så att de stå på huvudet. Det är mycket roligt att höra på, och förefaller ganska sant ibland, men det blir allt farligt i längden. Jag tror att han fått dessa idéer under umgänget med en skådespelare härstädes, som är ett mycket gott huvud och som har stora kunskaper, men som är mycket omoralisk och som jag både tycker om och hatar på samma gång! Det är en besynnerlig människa! Han är i botten god, uppoffrande, ädel, storsint, jag kan med ett ord icke ange någon dålig egenskap hos honom -- men han är omoralisk, och utan moral är människan i alla fall en usling! Icke sant?

Nu måste jag avbryta, ty jag ser min ängel, min goda ande komma, och nu skall jag åter ha en stund, då alla onda tankar skola fly och jag åter skall känna mig som en bättre människa! Hälsa Falk och bed honom tänka på mitt öde, när han har det svårt.

Vännen R.»

-- Nå, vad säger du om det där?

-- Det är den gamla historien om vilddjurens strider! Vet du, Ygberg, jag tror man får lov att bli en dålig människa, om man vill komma fram i världen!

-- Försök på! Det är kanske inte så lätt!

-- Har du några affärer med Smithen numera?

-- Nej, gunås! Har du?

-- Jag har varit hos honom rörande mina dikter! Han köpte dem för tio riksdaler arket, så att han kan begå samma slags mord på mig som den där vagnmakaren på Rehnhjelm! Och jag fruktar något i samma anda, ty ännu har jag inte hört ett smul. Han var fruktansvärt godmodig, så att jag har det allra värsta att vänta, om jag bara visste vad för sort det blir! Men vad är det åt dig, min bror? Du blir ju alldeles vit i ansiktet!

-- Jo, ser du, svarade Ygberg och höll sig i räcket, jag har inte ätit mer än de här fem sockerbitarna på två dar! Jag tror att jag svimmar!

-- Är du hjälpt med att få något att äta, så går det bra, efter som jag lyckligtvis har pengar på mig.

-- Visst är det hjälpt med äta, viskade Ygberg med matt stämma.

Men det befanns icke vara så, då de kommit in i källarsalen och fått fram mat, ty Ygberg blev allt sämre och Falk måste ta honom under armen och föra honom hem där han bodde borta i Vita Bergen.

Det var ett gammalt envånings trähus, som klättrat upp på en bergsknalle och som nu såg ut som om det hade höftsjukan; det var skäckigt som om det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång målas, men det kom att stanna vid spatlingen; det såg eländigt ut på alla sätt, och det var knappt att man kunde sätta tro till brandförsäkringsmärket, som satt där och ärgade och lovade att en fenix skulle kunna stiga upp ur den brasan. Vid husets fot växte maskrosor, brännässlor och trampgräs, allesamman människans trogna följeslagare i nöden; och gråsparvar badade sig i den glödheta mullen som stänkte om dem, och barnungar med stora magar och bleka anleten, vilka sågo ut som om de föddes med 90 procent vatten, bundo sig halskedjor och armband av maskrosstänglarna och sökte för övrigt förbittra varandras sorgliga tillvaro genom att ofreda och okväda varandra.

Falk och Ygberg gingo upp för en sviktande och gnisslande trätrappa och kommo in i ett stort rum, i vilket bodde trenne hushåll, vilka indelat rummet med kritstreck i tre kretsar. I två av dessa drevos yrken, av en snickare och av en skomakare; den tredje kretsen var uteslutande ägnad åt familjelivet. När barnen började skrika, vilket inträffade varje kvart, föll snickaren i raseri och tog till att svära och förbanna, vilket åter framkallade bibelspråk och förmaningar från skomakarens sida. Snickarens nerver voro så förstörda av dessa eviga klagoskrin, upptuktelser och gräl, att han, oaktat han föresatt sig att öva tålamod, föll i nytt raseri fem minuter efter sedan skomakaren bjudit på försoningsprisen, och han var mest i raseri hela dagen, men värst var det, när han åtfrågade kvinnan »varför de djävlarna skulle skaffa så mycket barn till världen», ty då kom kvinnofrågan på tapeten och då blev det svar på tal.

Genom detta rum passerade Falk och Ygberg för att komma in till den senares kyffe; men ehuru de gingo sakta och tysta, råkade de ändå väcka två av barnen, varför modern började sjunga en vaggvisa, mitt i ett resonemang mellan skomakaren och snickaren, varför den senare genast föll i paroxysm.

-- Tig, käring!

-- Tig själv! Ska han inte låta barnen sova?

-- Drag åt skogen med barnen! Är det mina barn? Ska jag ha ont för att andra har varit liderliga? Va! Är jag liderlig själv? Va! Har jag några barn själv? Håll mun, eller ska hon få hyveln i huvet!

-- Hör nu, mäster! mäster! tog skomakaren till ordet; han ska inte säga så om barn; det är Gud som skickar barnen till världen.

-- Det var lögn, skomakare! Nej, det är hin onde, som skickar dem! och så skyller de liderliga föräldrarna på Gud! Å, ni borde veta hut!

-- Mäster! mäster! Han ska inte svärja! Skriften säger att barnen höra till himmelriket!

-- Jaså, de ha så'na där i himmelriket.

-- Gud, så han talar! utbrast den vredgade modern. Får han en gång barn själv, så ska jag be för honom, att de ska bli lytta och lama; jag ska be, att de ska bli stumma och döva och blinda; jag ska be, att de ska komma på korrektionshus och på galgbacken; det ska jag göra!

-- Ja, gör det, liderliga stycke; jag tänker inte skaffa några barn i världen, för att de ska slita en hund; ni borde ha spinnhus, som går och föder såna där stackare till elände! Ni ä' gifta? Ja! Ska ni vara liderliga därför att ni ä' gifta? Va!

-- Mäster! mäster! Det är Gud som skickar barnen!

-- Det är lögn, skomakare! Jag har läst i ett blad att det är den satans potatisen, som gör att de fattiga får så mycket barn, för ser ni, potatisen innehåller två materier eller kroppar, som kallas syra och kväve; när de förekommer under ett visst sammanhang och i myckenhet, så bli kvinnorna fruktsamma.

-- Nå, hur skall man hjälpa det då? frågade den vredgade modern, vars känslor lagt sig under åhörandet av den intressanta föreläsningen.

-- Man ska låta bli att äta potatis, kan ni väl begripa!

-- Vad ska man äta då, om man inte får äta potatis?

-- Biffstek, käring, ska du äta! Biffstek med lök! Va! Går det an det? Eller chattå-briang! Vet du vad det är? Va! Det stod i Fäderneslandet för en tid sen om en kona, som gått och tagit mjöldryg, så att både hon och barnet höll på att stryka med!

-- Vad säger han för slag? frågade kvinnan och spetsade öronen.

-- Är du nyfiken? Vasa!

-- Är det verkligen sant det där med mjöldryg? frågade skomakaren och plirade.

-- Jo, det driver både lever och lungor ur en, och det är svårt straff på det för resten, och det är rätt!

-- Är det rätt? frågade skomakaren med dov röst.

-- Visst är det rätt! Den som är liderlig, han ska ha straff; och man ska väl inte få mörda barn heller!

-- Barn! Det är väl skillnad på det ändå, sade den vredgade modern undergivet. Men vad är det där ämnet av, som mäster talade om?

-- Jaså, du tänker gå och göra flera barn, ditt stycke, fast du är änka med fem! Akta dig för skomakarfan; han är mycket sträng mot kvinnorna, fast han är gudfruktig! En pris på det, skomakare!

-- Jaså! Det finns verkligen en ört ...

-- Vem har sagt att det är en ört? Sa jag att det var en ört? Nix! Det är ett zoologiskt ämne. Ser ni, alla ämnen, det finns omkring sextio ämnen i naturen, alla ämnen indelas i kemiska och zoologiska; det här heter på latin cornutibus secalias och förekommer utrikes; par exempel på Calabriska halvön.

-- Är det mycket dyrt, tror mäster? frågade skomakarn.

-- Dyrt! upprepade snickaren och riktade hyveln som om han siktat med en karbin! Det är djävligt dyrt!

Falk, som med mycket intresse åhört hela detta samtal, spratt till, då han genom det öppna fönstret fick höra ett åkdon stanna på gatan, och tvenne fruntimmersröster, som han trodde sig känna igen, öppna följande samtal:

-- Det här huset ser bra ut.

-- Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret. Jag tycker det ser förskräckligt ut.

-- Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål. Vet kusken om det bor några fattiga här i huset?

-- Inte vet jag det, men det tror jag man kan svära på!

-- Det är synd att svära, så det behövs inte! Var så god och vänta på oss nu medan vi gå upp och tjänstgöra.

-- Hör du, Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid barnen först här nere, sade revisorskan Homan till fru Falk.

-- Jo, det ska vi göra! Kom hit, min lilla gosse; vad heter du?

-- Albert! svarade en liten urblekt sexåring.

-- Känner du Jesus, min lilla gosse?

-- Naaj! svarade den lille skrattande och stack fingret i mun.

-- Det är ju förfärligt, sade fru Falk och tog upp sin annotationsbok. Jag skriver så här: »Katrina församling, Vita Bergen. Djupt andligt mörker hos minderåriga.» -- Kan man säga mörker? -- Nå, vill du inte lära känna honom? frågade frun vidare.

-- Naaj!

-- Vill du ha en slant då, min gosse?

-- Jaa!

-- Jag tackar, ska man säga! -- »I högsta grad vanvårdade; lyckades dock genom mildhet få dem att iakttaga ett bättre uppförande.»

-- Det var en förfärlig lukt; låt oss fortsätta nu, Eugenie, bad fru Homan.

De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan att knacka.

Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig bräda, så att fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda.

-- Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan, under det fru Falk blåste i rafraichisseuren över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.

-- Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren, som gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!

-- Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru Homan. Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var bra.

-- Tala han! sade revisorskan.

-- Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig! Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i Niceum år 829, där den helige ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna.

-- Nej, vi känner inte det, min goda man!

-- Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger skriften! Jaså, fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur kan man då gå och vilja lära andra, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet! En pris, skomakare!

-- Kan man skriva så här, Evelyn? frågade fru Falk. -- »Stark otro, förstockelse ...»

-- »Förhärdelse» är bättre, Eugenie lilla!

-- Vad skriver fruntimmerna opp? Är det våra synder? Då är boken alldeles för liten ...

-- »Frukten av de så kallade arbetarföreningarna ...»

-- Mycket bra, sade revisorskan.

-- Akta er för arbetarföreningarna, ni, sade snickarn. Det har smällt på kungarna nu i ett par hundra år, men nu ha vi upptäckt, att det inte är deras fel; nästa gång smäller det på alla sysslolösa som lever på andras arbete; då ska ni få se på satan!

-- Tyst, tyst, sade skomakaren.

Den vredgade modern, som under detta uppträde haft ögonen fästa på fru Falk, passade nu på i en paus och frågade:

-- Förlåt, är det inte fru Falk?

-- Nej, det är det visst inte! svarade personen ifråga med en säkerhet, som frapperade till och med fru Homan.

-- Å, Herre Gud, så likt fruntimret var den jag sa; jag kände hennes far, jag, flaggskeppar Rånock på holmen när han var matros!

-- Jaså, det var mycket roligt det, men det hör ju inte hit ... Bor det flera därinne, som behöva frälsning ...

-- Nej, sade snickarn, frälsning behöver de inte, men mat och kläder, eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men det är inte värt att damerna gå in, för den ena ligger i kopporna ...

-- I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord! Kom, Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy, sådana människor!

-- Men barnen då! Vem rår om dessa barn? Svara! sade fru Falk och hotade med blyertspennan.

-- Det gör jag, goa frun! sade modern.

-- Men mannen! Var är mannen?

-- Han håller sig allt undan vid det här laget, sade snickarn.

-- Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på arbetshuset! Här ska bli annat av! -- Det här var ju ett riktigt bra hus, som jag sa, Evelyn!

-- Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på och det gör ingenting; vi ha inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; _vi_ ha ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro sekundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna; _vi_ ha ingen vattenledning; och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma ...

-- Kom, Eugenie, för Guds skull; det här blir olidligt ...