Part 11

Ett kvävt mummel genomlopp församlingen, varpå sekreteraren sade, med hög röst: »Herrns plats är där borta.» Han pekade åt dörren, där ett litet bord verkligen stod. Nu fattade Falk i ett enda ögonblick och kände vad konservativ innebar, och vad litteratör innebar då man ej var konservativ, och det var med sjudande sinne han vandrade tillbaka genom den hånskrattande hopen; men när han mönstrade den med brinnande blickar, som om han ville utmana den, möttes hans öga av ett annat, långt borta vid väggen, och det ögat, som så liknade ett par, vilka nu slocknat, men som en gång sett på honom med kärlek, var grönt av ondska, och det borrade sig igenom honom som en nål, och han ville gråta av sorg över att en broder så kunde se på en broder.

Han intog sin blygsamma plats vid dörren och gick icke sin väg, endast därför att han icke ville fly. Snart blev han väckt ur sin skenbara vila av en person, som trätt in och nu puffade honom i ryggen vid rockavtagningen, varpå ett par galoscher ställdes under hans stol. Den inträdande hälsades av församlingen, som reste sig upp som en man. Det var ordföranden i direktionen för Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton, men det var mera. Det var f. d. lantmarskalken, friherren, en av de aderton i svenska akademien, excellensen och kommendören av Kungl. Maj:ts orden m. m. m. m.

Klubban föll och ordföranden framviskade under ljudlös tystnad följande hälsningstal (som han nyss förut hållit i ett stenkolsaktiebolag i Slöjdskolans lokal):

»Mina herrar! Bland alla patriotiska och för mänskligheten välsignelsebringande företag torde få, om ens något, vara av den ädla och till syftet människovänliga art, som en försäkringsinstitution.»

-- Bravo, bravo! susade genom församlingen, utan att göra något intryck på lantmarskalken.

»Vad är människolivet annat än en strid, en strid på liv och död, skulle man kunna säga, mot naturkrafterna, och få av oss torde väl kunna undgå att förr eller senare komma med dem i strid.»

-- Bravo!

»Länge har människan, på naturstadiet i synnerhet, varit ett rov för elementen; en lekboll, en handske, som likt ett rö kastats hit och dit för vinden! Detta är numera icke förhållandet! Det är det verkligen icke! Människan har gjort revolution, en oblodig revolution, icke en sådan som äreförgätna fosterlandsförrädare några gånger tillåtit sig göra mot sina lagliga härskare, nej, emot naturen, mina herrar! Hon har förklarat naturkrafterna krig och sagt: härintill skall du gå, men icke vidare!»

-- Bravo! Bravo! (Handklappningar.)

»Köpmannen sänder ut sitt skepp, sin ångare, sin brigg, skonare, bark, jakt, vad vet jag? Stormen slår sönder hans -- ja! Köpmannen säger: slå du! Och köpmannen har ingenting förlorat! Detta är försäkringsidéns stora synpunkt eller idé! Tänkom, mina herrar, köpmannen har förklarat krig mot stormen -- och köpmannen har segrat.»

En storm av bravorop framkallade ett segerlöje på den store mannens läppar, och han såg ut som om den stormen vore honom mycket ljuv.

»Men, mina herrar! Vi få icke kalla försäkringsinstitutionen en affär! Den är ingen affär; vi äro inga affärsmän, för ingen del i världen! Vi hava sammanskjutit pengar, som vi äro redo att vedervåga, icke sant, mina herrar?»

-- Jo, jo!

»Vi hava sammanskjutit pengar, sade jag, för att hava i beredskap för den av olyckan träffade; ty den procent, _en_ tror jag det är, som han ger, kan icke kallas något sammanskott, därför får den alltså mycket riktigt namnet premie, icke som om vi skulle vilja taga någon belöning, premie betyder belöning, för våra små tjänster, som endast, jag får för min del förklara det, göras av intresse, av rent intresse -- för saken, och jag upprepar det, jag tror icke att någon skulle draga i betänkande, det skulle inte komma i frågan, men jag tror icke att någon av herrarna skulle känna någon smärta över att se sitt sammanskott, som jag nu vill kalla aktierna, användas för sakens intresse.»

-- Nej! Nej!

»Behagar verkställande direktören läsa upp årsberättelsen.»

Direktören steg upp. Han såg blek ut som om han ridit ut en storm, hans stora manschetter med onyxknappar förmådde knappast dölja en lindrig darrning på handen, hans listiga öga sökte att av Smiths skäggiga ansikte hämta tröst och sinnesstyrka, han slog upp rocken och lät sitt stora skjortbröst svälla som om han ämnade mottaga en skur av pilar -- och så läste han.

»Underbara och oförutsedda äro i sanning Försynens skickelser --»

Vid ordet Försynen bleknade en god del av församlingen, men lantmarskalken lyfte sina ögon mot taket som om han vore beredd att möta dess värsta slag (= en förlust på 200 rdr).

»Det nyss tilländagångna försäkringsåret skall i annalerna länge stå som ett kors på graven av de olyckor vilka fullkomligt hånat den visastes förutseende och överväldigat den försiktigastes beräkningar.»

Lantmarskalken höll händerna för ögonen, som om han bad, men Struve trodde, att det var vita brandmuren, och störtade upp för att fälla gardinen, men förekoms av sekreteraren.

Uppläsaren tog ett glas vatten. Detta framkallade ett utbrott av otålighet.

-- Till saken! Siffrorna!

Lantmarskalken tog bort handen och blev häpen över att finna det mörkare än nyss. Ett ögonblicks förlägenhet och stormen var i antågande. Man glömde all respekt.

-- Till saken! Fortsätt!

Direktören måste hoppa över en hop fraser och gå rakt in på berättelsen.

»Nåväl, mina herrar, jag skall fatta mig kort!»

-- Gå på, för tusan!

Klubban föll. »Mina herrar.» Det låg så mycket riddarhus i detta enda mina herrar, att man genast erinrade sig den aktning man var skyldig sig själv.

»Bolaget har under året ansvarat för 169 millioner i runt tal!»

-- Å, å!

»Och i premier uppburit en och en halv million.»

-- Bravo!

[Falk gjorde här i hast en liten kalkyl och fann att om hela premietillgången, en och en halv million, strök med, och hela grundfonden, en million (sådan den var), också togs med, det skulle återstå omkring 166 millioner, för vilka bolaget var nog fräckt påstå sig ansvara och han började fatta meningen med försynens skickelser.]

»I skadeersättning har bolaget, beklagligt nog, måst utbetala 1,728,670 rdr och 8 öre.»

-- Det var skamligt!

»Som I sen, mina herrar, har Försynen ...»

-- Låt försynen vara! Siffrorna! Siffrorna! Utdelningen!

»Det är med smärta och grämelse jag i den beklagansvärda egenskapen av verkställande direktör icke kan under rådande ogynnsamma förhållanden föreslå annan utdelning än den av fem procent å det inbetalda kapitalet.»

Nu brast en storm lös, som ingen köpman i världen kunde besegra.

-- Skamligt! Oförskämt! Svindlare! Fem procent! Fy fan, då kan man ju skänka bort sina pengar!

Men man hörde också människovänligare yttranden, som så här: Stackars alla små kapitalister, som inte ha annat än sina pengar att leva av! Vart skall det ta vägen för dem! Gud bevars, en sådan olycka! Här måste staten skynda med sin hjälp. Å! å!

När det blev möjligt att fortsätta, uppläste direktören styrelsens eloger till verkställande direktören och alla ämbetsmännen, vilka »med ospard möda och odelat nit skött det otacksamma värvet etc.» Detta mottogs med öppet, ärligt hån.

Därpå upplästes revisorernas berättelse. De hade (efter att försynen åter fått sig en skrapa), funnit affärerna i allo väl, för att icke säga omsorgsfullt, skötta och de hade vid inventeringen befunnit alla garantifondsförbindelser riktiga (!), varför de anhöllo om full ansvarsfrihet för styrelsen, med livligt erkännande av densammas redbara och mödosamma strävanden.

Ansvarsfriheten beviljades naturligtvis. Därpå förklarade verkställande direktören, att han icke ansåg sig kunna emottaga den honom tillkommande tantiemen (100 rdr), utan ville han överlämna densamma till reservfondens förstärkande. Detta mottogs med applåder och skratt. Efter en kort aftonbön, det vill säga efter en ödmjuk anhållan att försynen skulle ge 20 % nästa år, upplöstes stämman av lantmarskalken.

TRETTONDE KAPITLET. Försynens skickelse.

Fru Falk hade samma eftermiddag, som mannen gått på Tritons sammanträde, fått hem en ny blå sammetsklänning, med vilken hon nu i förskott skulle förarga revisorskan Homan, som bodde mitt över gatan. Och ingenting var lättare och enklare, ty hon behövde bara visa sig i fönstret -- och därtill hade hon tusen anledningar, allt under det hon översåg de arrangemanger inne i rummen, varmed hon skulle »krossa» sina gäster, som hon väntade till sammankomsten kl. 7. Direktionen för Barnkrubban Betlehem skulle nämligen sammanträda och granska första månadsberättelsen, och som direktionen bestod av: revisorskan Homan, vars man, enligt fru Falks mening, var högfärdig, därför att han var ämbetsman, hennes nåd Rehnhjelm, som var högfärdig, därför att hon var adel, och pastor Skåre, som var huspredikant i alla förnäma hus och därför borde krossas, så skulle hela direktionen krossas på det mest storartade och älskvärda sätt som var möjligt. Iscensättningen var påbörjad redan vid den stora bjudningen, till vilken allt gammalt mobilier, som icke hade något antik- eller konstvärde, blivit kasserat och ersatt av bländande nytt. De uppträdande figurerna skulle frun sköta om ända till sammanträdets slut, då detsamma skulle störas av Falk, vilken skulle komma hem med en amiral -- han hade lovat sin hustru minst en amiral med uniform och ordnar -- varpå Falk och amiralen skulle anhålla att få inträda som betalande ledamöter i krubban och Falk därvid donera en summa av den vinst, han så oförskyllt mottagit vid utdelningen i bolaget Triton.

Frun hade slutat sitt bestyr vid fönstret och ställde nu i ordning på det pärlemorinlagda jakarandabordet, där korrekturet på månadsberättelsen skulle läsas. Hon dammade av agatbläckhornet, lade silverpennskaften på sköldpaddshållaren, vände sigillet med chrysoprasskaftet så, att icke den borgerliga prägeln skulle synas, skakade försiktigt på det av finaste ståltråd förfärdigade penningskrinet, så att valören av några därstädes som fångar insatta värdepapper (hennes handkassa) blev läsbar och utdelade därefter sina sista befallningar åt betjänten, som var klädd till parad. Och så satte hon sig i salongen och intog en sorglös ställning, i vilken hon skulle överraskas av anmälningen av hennes väninna revisorskan, som nog skulle komma först -- och det gjorde hon också. Och fru Falk omfamnade Evelyn och kysste henne på kinden, och fru Homan omfamnade Eugenie, som tog emot henne vid matsalen, där hon uppehöll henne, för att fråga hennes råd om det nya i möblemanget. Och revisorskan ville icke dröja vid det fästningslika ekskåpet från Carl XII med de höga japanska vaserna, emedan hon kände sig krossad därav, utan hon vände sig mot ljuskronan, som hon fann för modern, och mot matbordet, som icke var i stil; hon fann dessutom att oljetrycken icke hade att göra bland de gamla familjeporträtten och hon behövde en god stund att förklara skillnaden emellan en oljefärgstavla och ett oljetryck. Fru Falk kom åt alla möbelkanter hon kunde för att väcka väninnans uppmärksamhet med fraset av sin nya sammetsklänning, utan att lyckas. Hon frågade väninnan om hennes tycke rörande den nya brysselmattan i salongen, vilken denna fann skrikande mot gardinerna, varför frun blev förargad och upphörde att fråga.

Man slog sig ner vid salongsbordet och började genast anlita räddningsbojarna -- fotografier, oläsbara versböcker och dylikt. Ett litet pappersblad föll i händerna på revisorskan; det var tryckt på rospapper med guldsnitt och bar titeln »Till Grosshandlaren Nicolaus Falk då han fyllde 40 år».

-- Ah, se där äro verserna, som lästes upp på bjudningen. Vem var det som hade skrivit dem, nu igen?

-- Å, det är en talang, som är god vän med min man. Han heter Nyström.

-- Hm! Det är eget, att man inte hört det namnet! En sådan talang! Men varför fick man inte se honom på bjudningen?

-- Han var sjuk, beklagligen, kära du, så att han inte kunde komma.

-- Jaså! Nå, min kära Eugenie, det är rysligt ledsamt med din svåger! Han är ju så illa däran!

-- Tala inte om honom; det är en skam och en sorg för familjen, så att det är fasligt!

-- Ja, det var verkligen riktigt ledsamt på bjudningen, vet du, då det kom folk och frågade mig efter honom. Ja, min kära Eugenie, jag riktigt skämdes på dina vägnar ...

Detta var för skåpet från Carl XII och japanska vaserna, tänkte revisorskan.

-- På mina vägnar? Å, jag ber så mycket, min mans, menar du? högg fru Falk in.

-- Nå, det är väl detsamma, förmodar jag!

-- Nej, för all del! Jag tänker visst inte svara för alla odågor, som min man behagar vara släkt med!

-- Ack, så synd att dina föräldrar skulle vara sjuka också, sist på bjudningen. Hur mår din kära pappa nu?

-- Tack, mycket bra! Du är så snäll och omtänksam av dig, hör jag.

-- Ack ja, skall man inte tänka längre än till sig själv! Är han mycket sjuklig av sig, den gamla -- vad får jag kalla honom?

-- Kapten, om du behagar!

-- Kapten? Jag tycker alldeles jag påminner mig att min man sade att han var -- flaggskeppare, men det måtte vara detsamma. Och ingen av flickorna heller var med om kvällen.

Det var för brysselmattan, menade revisorskan.

-- Nej! De äro så nyckfulla av sig, så dem kan man aldrig räkna på.

Fru Falk betraktade igenom hela sitt fotografialbum så att det knäppte i bindningen. Hon var alldeles röd av ondska.

-- Hör nu, lilla Eugenie, fortfor revisorskan, vad var det den där obehagliga herrn hette, som läste upp verserna då om kvällen?

-- Du menar Levin, kunglig sekter Levin; det är min mans intimaste vän.

-- Nej, verkligen. Hm! Så underligt! Min man är revisor i samma verk, där han är notarie, och jag vill visst inte göra dig ledsen eller säga något obehagligt; sådant säger jag aldrig åt folk; min man påstår, att han skall ha så dåliga affärer, så att det visst inte är något passande sällskap för din man.

-- Säger han det? Det är en sak, som jag inte känner, och som jag inte heller lägger mig i, och jag skall säga dig, min kära Evelyn, att jag aldrig lägger mig i min mans affärer, om det nu också finns folk som gör det.

-- Förlåt, kära du, men jag trodde mig göra dig en tjänst med att tala om det för dig!

Det var ljuskronan och matbordet! Återstod sammetsklänningen!

-- Nå, återtog den goda revisorskan, din svåger lär ju, efter vad jag hört ...

-- Skona mina känslor och tala icke om en förfallen människa!

-- Är han verkligen förfallen? Jag hade hört, att han umgås med de sämsta människor man kan se ...

Här blev fru Falk benådad, ty betjänten anmälde hennes nåd Rehnhjelm.

O, vad hon var välkommen! O, vad hon var ämabel, som ville göra dem den äran!

Och det var hon verkligen, den gamla damen med det vänliga utseendet, som endast den kan äga, vilken genomgått stormarna med det sanna modet.

-- Nå, kära fru Falk, sade hennes nåd, sedan hon tagit plats: jag kan hälsa från svåger!

Fru Falk undrade vad ont hon gjort den människan, som nu också skulle komma stickande, och hon svarade med en förorättad ton -- jaså!

-- Å, det är en sådan älskvärd ung man; han var uppe och hälsade på min brorson i dag; de äro så goda vänner! Å, det är en riktigt förträfflig ung man.

-- Ja, är det inte? inföll revisorskan, som aldrig blev borta vid frontförändringar. Vi ha just talat om honom.

-- Jaså! Och vad jag mest beundrar, är hans mod att giva sig in på en sådan bana, där man så lätt törnar på grund, men sådant behöva vi icke frukta av honom, ty han är en person med karaktär och grundsatser; tycker ni inte det, fru Falk lilla?

-- Jo, nog har jag alltid sagt så, men min man har icke varit av samma mening.

-- Ack, din man, inföll revisorskan, har alltid haft sina meningar för sig.

-- Jaså, han umgås med hennes nåds brorson? upptog fru Falk ivrigt.

-- Ja, de ha ett litet kotteri, där artister också äro med. Ni läste ju om den unga Sellén, vars tavla köptes av Hans Majestät.

-- Ja visst, vi voro på expositionen och sågo den. Är han också med?

-- Ja, det är han. De lära ha det ganska bekymmersamt ibland, de unga männen, som ungt folk mest alltid har, då de skola arbeta sig fram här i världen.

-- Han lär ju vara poet, din svåger, sade revisorskan.

-- Ja, det tror jag det; hm! han skriver alldeles utmärkt; han fick pris i akademien här om året, och han blir nog något stort med tiden, svarade fru Falk med full övertygelse.

-- Ja, är det inte det jag alltid sagt, bekräftade revisorskan.

Och nu auktionerades med Arvid Falks förträfflighet, så att han redan var uppe i ryktets tempel då betjänten anmälde pastor Skåre. Denne inträdde med hastiga steg och hälsade hastigt på damerna.

-- Jag ber om ursäkt jag kommer sent, men jag har icke många minuter på mig; jag skall på sammankomst hos grevinnan von Fabelkrantz klockan halv nio, och jag kommer direkt från min verksamhet.

-- Å, att herr pastorn har så brått!

-- Ja, min vidsträckta verksamhet ger mig aldrig någon ro. Kanske vi därför få skrida till förhandlingarna med detsamma.

Förfriskningar inburos av betjänten.

-- Behagar herr pastorn inte en kopp te, innan vi börja? frågade värdinnan, som åter erfor en liten missräknings obehag.

Pastorn kastade en blick över brickan.

-- Jag tackar, nej; efter det finnes punsch, så tar jag det. Jag har gjort till en regel, mina damer, att aldrig i mitt yttre liv utmärka mig framför mina medmänniskor. Alla människor dricka punsch, jag älskar icke denna dryck, men jag vill icke att världen skall säga, att jag är bättre än den, och skrymteri är en last, som jag avskyr! Får jag lov att läsa upp förhandlingarna?

Han slog sig ner vid skrivbordet, doppade pennan och började:

»Under maj månad influtna gåvor till barnkrubban Betlehem, vilka härmed redovisas av styrelsen.» Undertecknat »Eugenie Falk».

-- Född, får jag lov att fråga ...

-- Ack, det behövs inte, försäkrade fru Falk.

»Evelyn Homan».

-- Född, om jag får be ...

-- Von Bähr, goda herr pastorn!

»Antoinette Rehnhjelm».

-- Född, min nådiga ...

-- Rehnhjelm, herr pastor.

-- Ack, det är sant, gift med kusin, mannen död, barnlös! Vi fortfara! »Influtna ...»

Allmän (nästan allmän) bestörtning!

-- Men, invände revisorskan, sätter icke herr pastorn ut sitt namn?

-- Jag är så rädd för skrymteri, mina damer, men om ni så önska! Nåväl!

»Nathanael Skåre».

-- Skål, herr pastorn; drick litet, om ni behagar, innan ni börjar, förklarade värdinnan, med ett förtjusande leende, som släcktes av, när hon såg att pastorns glas var tomt, varför hon fyllde på detsamma.

-- Jag tackar, min fru, men vi få inte gå för häftigt på! Vi börja alltså! Behagar ni läsa emot i manuskriptet!

»Influtna gåvor: Hennes Majestät Drottningen: 40 rdr. Grevinnan v. Fabelkrantz: 5 rdr och ett par ullstrumpor. Grosshandlar Schalin: 2 rdr, en bunt kuvert, sex blyertspennor och en flaska bläck. Fröken Amanda Libert: en flaska Eau de Cologne. Fröken Anna Feif: ett par manschetter. Lilla Calle: 25 öre ur sin sparbössa. Jungfru Johanna Pettersson: ett halvt dussin handdukar. Fröken Emilie Björn: ett nytt testamente. Viktualiehandlaren Persson: en påse havregryn, en fjärding potatis och en flaska syltlök. Handlanden Scheike: 2 par yllekal--»

-- Mitt herrskap! avbröt hennes nåd. Får jag lov att fråga: är det meningen att detta skall tryckas?

-- Ja, naturligtvis! svarade pastorn.

-- Då skall jag be att få utträda ur direktionen.

-- Tror sålunda hennes nåd att sällskapet skulle kunna äga bestånd genom frivilliga gåvor om givarnas namn icke trycktes? Bort det!

-- Och välgörenheten skall sålunda giva glans och hävd åt den lumpnaste fåfänga!

-- Bort det! Icke så! Fåfängan är ett ont, väl, så; vi vända det onda i godo, vi förvandla det i välgörenhet, är det icke gott?

-- Jo, men vi få icke kalla en lumpen sak med ett vackert namn; det är skrymteri!

-- Hennes nåd är sträng! Skriften säger att man skall vara förlåtande; förlåt dem deras fåfänga!

-- Ja, herr pastor, jag förlåter dem, men icke mig själv! Att sysslolösa fruntimmer roa sig med välgörenhet, det är förlåtligt, det är bra, men att de kalla detta en vacker handling, som blott är ett nöje, ett nöje större än andra genom den retelse som offentligheten, den största offentlighet som finnes, nämligen publikation i tryck, kan skänka den, det är skamligt.

-- Jaså, tog fru Falk i med hela styrkan av sin förfärliga logik; menar hennes nåd det är skamligt att göra gott?

-- Nej, min lilla vän, men att låta trycka, det man skänkt ett par ullstrumpor, det anser jag vara nesligt.

-- Nå, men att skänka ett par ullstrumpor är väl att göra gott, alltså är det nesligt att göra gott ...

-- Nej, att låta trycka det, mitt barn; ni skall höra vad jag säger, tillrättavisade hennes nåd den envisa värdinnan, som icke gav sig ändå, utan fortfor:

-- Jaså, det är nesligt att trycka! Nå, men bibeln är ju tryckt, då är det nesligt också att trycka bibeln ...

-- Vill herr pastorn vara god och fortsätta förhandlingarna, avbröt hennes nåd, litet förnärmad av det ogrannlaga sätt varpå värdinnan förfäktade sina dumheter, men denna gav icke tappt.

-- Jaså, hennes nåd anser under sin värdighet att byta mening med en så ringa person som jag är ...

-- Nej, mitt barn, men behåll ni er mening; jag vill inte byta.

-- Kallas detta att diskutera, får jag lov att fråga? Kanske pastorn vill vara så god och upplysa oss om huruvida detta kan kallas att diskutera, om den ena parten vägrar att svara på den andras bevis?

-- Min bästa fru Falk, detta kan visserligen icke kallas att diskutera, svarade pastorn med ett tvetydigt löje, som var nära att bringa fru Falk i gråt. Men låtom oss icke fördärva en god sak genom split, mina damer. Vi inställa tryckningen tills fonden blir större. Vi ha sett det unga företaget spira upp likt ett frö, och vi ha sett att många välvilliga händer äro hågade att vårda den unga plantan; men vi måste tänka på framtiden. Sällskapet har en fond; denna fond måste förvaltas, vi måste med andra ord vara betänkta på att se oss om efter en förvaltare, en praktisk man, som kan avyttra dessa influtna medel och förvandla dem i penningar; vi måste med andra ord välja en kamrer. En sådan person fruktar jag vi icke kunna få utan pekuniär uppoffring -- och vad får människan utan sådan uppoffring? Ha damerna någon lämplig person att föreslå till nämnda syssla?

Nej, det hade icke damerna tänkt på.

-- Nå, då får jag föreslå en ung man av allvarliga tänkesätt, som jag tror skall vara lämplig. Har direktionen något emot att notarien Eklund blir krubbans kamrer mot ett skäligt arvode?

Nej, det hade damerna ingenting emot, i synnerhet som pastor Skåre rekommenderade honom, och detta kunde pastor Skåre göra så mycket hellre som notarien var en nära släkting till pastorn. Och så fick sällskapet en kamrer med sex hundra riksdalers arvode.

-- Mina damer, tog pastorn ordet, skola vi anse oss hava arbetat nog i vingården för i dag?

Tystnad. Fru Falk tittar åt dörren om icke mannen skall komma.

-- Min tid är kort, och jag ser mig ur stånd att dröja! Har någon något att tillägga? -- Nej! -- Med nedkallande av Guds bistånd till vårt företag, som så vackert börjat, önskar jag oss alla nåd och välsignelse och kan icke göra det med bättre ord än han själv lärt oss, då han lärde oss bedja Abba, käre Fader, Fader vår ...

Han tystnade, som om han var rädd för att höra sin egen röst, och sällskapet höll händerna för ögonen, som om de blygdes att se varandra i ansiktet. Pausen blev lång, längre än man kunde vänta; den blev för lång, men ingen vågade bryta den; man såg efter mellan fingrarna om icke någon skulle börja röra på sig, då en häftig ringning ute i tamburen åter ryckte sällskapet ner till jorden.

Pastorn tog sin hatt, drack ur sitt glas och påminde något litet om en som vill smyga sin väg. Fru Falk strålade, ty nu skulle krossningen komma, och hämnden, och upprättelsen, och en livlig eld strålade ur hennes öga.

Och hämnden kom och krossningen också, ty betjänten bar in ett brev, som befanns vara skrivet av mannen och det innehöll -- det fick inte gästerna veta, men de sågo nog, för att genast förklara att de icke ville besvära längre och att de hade dem, som väntade på dem hemma.